Gravar?
Utan humant benmaterial eller andra fynd som kan kopplas till ett gravsammanhang uppfyl-ler de aktuella lämningarna inte egentligen det gängse antikvariska kriteriet som krävs för att kunna bestämma dem till gravar (Appelgren &
Renck 2007:37). Trots detta är bedömningen att lämningarna bör uppfattas stensättningar/sten-konstruktioner med rituella förtecken då de till sin karaktär och läge tyder på att de represente-rar något annat än exempelvis röjningsrösen även om det inte specifikt behöver vara just gravar med mänskliga kvarlevor. Det bör dock framhål-las, att särskilja röjningsrösen och stensättningar utifrån deras utformning är problematiskt och svårt. Problematiken har bara i den västra delen av Kronobergs län berörts ett flertal gånger, där både misstänkta stensättningar visat sig sakna gravläggning och gravar legat dolda inom fossil åkermark. I Hamneda undersöktes ett röjnings-röseområde där det påträffades nio förmodade gravar (Svanberg 2000). Efter att dessa under-sökts blev två klassificerade som varken grav el-ler röjningsröse. De resterande sju tolkades som röjningsrösen (a.a:2000:130f). I Berga socken undersöktes ett fossilt åkermarkområde där 17 röselikande lämningar undersöktes utifrån ett gravperspektiv. I några av dem fanns fynd av ex-empelvis keramik men bara en av de undersökta lämningarna uppvisade brända ben från männ-iska och kunde bestämmas som grav (Nilsson 1991). Ytterligare flera registrerade stensättningar i området har undersökts men då de visat sig vara tomma bedömts vara röjningsrösen, t.ex. Dörarp 113:1, som nu är omtolkat till röjningsröse inom
Dörarp 106:1 (Kronberg m.fl. 2014). I den för-djupningsdel som är bifogad i bilaga 10 över un-dersökta stensättningar i länet visar det sig ofta att gravarna kunnat identifieras utifrån det sam-manhang de uppträder i och när de ligger inom fossil åkermark har de kunnat identifieras utifrån att de ligger tillsammans med andra mer tydliga gravformer.
Ett gemensamt drag är att dessa svårbedöm-da lämningar nästan uteslutande här i länet har daterats till yngre bronsålder – äldre/mellersta järnålder. Samma mönster uppträder även på andra håll i landet, som i Uppland där gravlik-nande men tomma anläggningar ofta kopplas till yngre bronsålder och äldre järnålder, även om äldre sammanhang också påträffas (Engström 2007:85f). Inte sällan är de inte synliga ovan mark och kan ligga inklämda i områden med mycket block och sten (Ljungkvist & Victor 2007:21).
Gravliknande men tomma anläggningar blir ofta tolkade som röjningsrösen alternativt kenotafer.
Men ibland framförs även alternativa tolkningar, där begrepp som harg och transitionsmonument har lyfts fram som möjliga förklaringar (Högrell 2002; Kraft 2005). En medvetet tom grav kan även representera ett minnesmärke, gränsmarkö-rer eller altare, som har varit lika betydelsefulla symboliskt och religiöst i samhället som en grav (Engström 2007:90; Victor 2007:29). Det går inte heller utesluta att tomma gravar är tomma ef-tersom exempelvis begravningsritualen kan ha inneburit att eventuella brända ben har malts el-ler krossats innan gravläggning (Svanberg 2000;
Artelius 2009).
E4 Ljungby – delsträcka syd • Kalmar läns museum
Vid en sammanställning av undersökta stensätt-ningar i länet framkommer också att mängden brända ben i dem varierar kraftigt (bilaga 10).
Ibland har enbart några få fragment hittats, eller saknas helt (t.ex. Artelius 2009). Om detta beror på bevaringsförhållande, en begravningsritual där ben t.ex. kan ha krossats innan gravläggning eller liknande är svårt att klargöra. Men även i de sammanhang där mycket brända ben hittats rör det sig dock sällan om så pass många att de kan representera en hel individ (Kaliff 1997:90ff;
Hansson 2008:164f).
Att tolka spår efter rituell aktivitet är problema-tiskt. Samtidigt är det viktigt att se ritual och re-ligion som något vardagligt och inte som något som bara förekommer vid det vi ser som gravar, utan som en naturlig del som omfattat de flesta aspekter i förhistoriska kulturer, som exempelvis odling (t.ex. Bradley 2005). Lämningar och spår kan tolkas ha haft flera funktioner där en prak-tisk funktion inte utesluter en religiös (Victor 2007:27).
Varför inte röjningsrösen?
Ingen av de båda stensättningarna innehöll beva-rat mänskligt benmaterial och saknade i övrigt fynd. Frågan är således om det då går att avgöra att det inte rör sig om förhistoriska röjningsrösen?
De båda aktuella anläggningarna ligger båda inom de högsta punkterna i undersökningsområ-det även om de i sammanhanget gör undersökningsområ-det utifrån ett mikroperspektiv. Läget för RAÄ Ljungby 138 visar också att den ligger inom ett område som är relativt blockigt med både stora och små stenar i marken. Trots detta har man inte valt att inkor-porera eller lägga stenpackningen runt naturliga stenblock, vilket ofta förekommer i röjningsrös-en. Även markförhållanden som råder vid RAÄ Ljungby 139 indikerar samma sak där anlägg-ningen placerats inom ett relativt stenfritt område trots att det finns kraftigt stenbundna ytor strax intill. De har båda en lätt kraterformad bottendel där den centrala delen ligger djupare i förhållan-de till packningen runt omkring. Inom RAÄ 138
var den centrala delen påtagligt sotigare än övrig fyllning. Vad det gäller förhållandet mellan lag-ret A114 och stensättningen RAÄ 139 framgår att detta lager inte fanns under stenpackningen.
Avsaknaden av naturligt markfast sten under de båda lämningarna samt deras möjliga nergrävda mittenparti tyder på att marken rensats av och delvis grävts ner innan de konstruerats.
Det går inte att säkert dra några slutsatser om hur topografin och landskapet exakt gestaltat sig, då det förutom en översiktlig kontroll på de historis-ka historis-kartorna inte gjorts någon närmare studie på området. Det som tydligt framträder är att Nä-sasjön varit just en sjö och på generalkartan från slutet av 1600-talet är sjön dessutom samman-kopplad med ån Lagan. Läget för denna bäck eller mindre å bör ha legat i anslutning till den här ak-tuella platsen och den svacka som låg direkt söder om RAÄ 138 kan vara en möjlig indikation för dess läge. Om så även var fallet under brons- och järnålder visar det att platsen har haft ett naturligt kommunaktivt läge i landskapet.
Röjningsröseområdena i länet är ofta stora och utbredda. Svårupptäckta röjningsrösen kan fin-nas under mark men dessa ligger ofta omgivna av mer synliga rösen. I det här aktuella området finns det närmaste kända röjningsröseområdet ca 600 m västerut och inga spår efter fler röjningsrö-sen fanns i det direkta närområdet även om det inte helt går att utesluta att fler funnits där E4:an i dag löper. Som jämförelse ligger istället gravfältet RAÄ Ljungby 4:1 ca 120 m väster därom. Gravfäl-tet bedöms ha sin tyngdpunkt i mellersta/yngre järnåldern, vilket visar att det finns en kontinuitet i landskapet som kan ha byggt på att närområdet tidigare brukats för begravningar eller har haft en annan viktig betydelse (Emilsson & Alexanders-son 2016:19, 23).
Det går självklart inte att helt utesluta att det rör sig om vällagda röjningsrösen som lagts upp vid en begränsad odling eller stenröjning av annan karaktär. Men även om de är just detta, är det viktigt att lyfta fram att det vi ser som
röjnings-rösen har ingått i en gemensam större föreställ-ningsvärld med det vi ser som gravar under i alla fall under delar av bronsålder och järnålder. Inte minst den formmässiga likheten såväl som att de ofta ligger inom samma område talar för detta.
Dessa svårbedömda lämningar ska möjligen ses som ytterligare en förstärkning i relationen mel-lan gravar och röjningsrösen. Kanske som en del i fruktbarhetsritualer (t.ex. Bradley 2005:107; Kaliff 1999:110f; Varenius 1994).
Frågeställningar
De frågeställningar som avsågs att behandlas vid den aktuella undersökningen var dessa:
• Utifrån stensättningens utformning och läge tolkas den grovt tillhöra perioden yng-re bronsålder/äldyng-re järnålder. Kan fynd eller
14C-dateringar närmare tidsfästa den?
Kol från de båda stensättningarna har kunnat
14C-dateras till 730–380 f.Kr respektive 750–390 f.Kr. Det innebär alltid en problematik med att datera kol, då det är svårt att med säkerhet kun-na säkerställa dess ursprung. Men speciellt i RAÄ Ljungby 138 bedöms kontexten där prov togs som relativt sluten, dvs inte kontaminerad av senare inslag. De båda stensättningarnas likartade ka-raktär och deras rumsliga närhet gör att sanno-likheten ökar för att de är samtida.
• Hur har stensättningen konstruerats, finns det inre/underliggande kantkedjor eller an-dra konstruktionsdetaljer?
RAÄ Ljungby 139 bedöms ha en yttre kantked-ja med en stenkrets av större och relativt homo-gent stenmaterial än resterande packning, medan RAÄ Ljungby 138 inte uppvisar en enhetlig kant-kedja. Båda stensättningarna har något kraterfor-made bottnar med centrala delar som ligger något djupare, vilket initialt tolkades kunna represente-ra en centrepresente-ral grepresente-ravläggning. Stenmaterialet i pack-ningarna var relativt enhetligt och låg i huvudsak i två lager. Det översta skiktet inom RAÄ 138 har
att det möjligen byggts på vid ett senare tillfälle.
Även RAÄ 139 kan ha byggts på efterhand.
• Rör det sig om en eller flera gravläggningar och hur förhåller sig dessa i så fall i tid till varandra? Vilket gravskick har brukats? Hur förhåller sig detta till vad som framkommit vid andra undersökta gravar i regionen?
Då inga mänskliga kvarlevor påträffades i dem går det inte att besvara denna fråga. I fördjupningsde-len till denna rapportering görs en genomgång av undersökta stensättningar från brons- och äld-re järnålder i äld-regionen. I båda stensättningarna fanns centrala fördjupningar som initialt tolkades utgöra gravläggningar, men visade sig inte inne-hålla något benmaterial. Det går dock inte ute-sluta att det exempelvis funnits obrända ben som brutits ned eller brända ben som varit så fragmen-tariska att de inte hittades. Flera exempel finns på misstänkta gravar som visat sig vara tomma efter att de undersökts och till och med stensättningar inom avgränsade gravfält (se diskussion ovan).
• Finns det spår efter (begravnings)ritualer i och runt de förmodade stensättningarna?
Inga säkra spår efter detta påträffades. Brända djurben fanns i samband med RAÄ Ljungby 139.
Ett av dessa påträffades vid rensning precis i kan-ten på skan-tensättningen medan de andra låg en bit ifrån. Att brända ben hittas strödda på stensätt-ningar förekommer men i detta fall är den rums-liga kopplingen för osäker för att direkt kunna konstatera ett samband. Flera härdar fanns även i närområdet där en var samtida med stensättning-arna och de andra härdstensättning-arna något yngre. Det går visserligen inte utesluta att härdarna är spår efter aktivitet som varit direkt relaterade till de båda stensättningarna, men vilken typ av aktivitet det-ta skulle bestå av är svårt att dra någon specifik slutsats om. Speciellt de båda stensättningarnas gravstatus eller funktion är inte belagd. Relatio-nen mellan härdar och gravar har dock bland an-nat diskuterats i Östergötland där det föreföll som
E4 Ljungby – delsträcka syd • Kalmar läns museum
brons och äldre järnålder. De förekommer mer sällan i gravsammanhang under yngre järnål-der. Dess rumsliga fördelning vid gravmiljöer kan även indikera olika typer av användande vid olika tillfällen, som exempelvis begravningsce-remoni eller förfäderskult (Petersson 2006:131ff;
Ameziane 2012:35f). De jordprov som makrofos-silanalyserades från fyllningen i stensättningarna och de övriga anläggningarna uppvisade inget bevarat material och ger således ingen ytterligare information.