Poststrukturalism

Väldigt förenklat kan man sedan beskriva dekonstruktionen av strukturalismen som så att Jaques Derrida genom sitt poststrukturalistiska språkbegrepp försökte hitta en väg ut ur den återvändsgränd som han såg i strukturalismen (Howarth 2007:45). Det gjorde han genom att dekonstruera de begreppsliga distinktioner som Saussure utvecklat (Ibid 2007:46). Även Michel Foucault finner brister i strukturalismen och riktar sin kritik mot Lévi-Strauss anspråk på att ”beskriva den oändliga variationsrikedomen hos symboliska fenomen” (Ibid 2007:43). Istället utvecklar Foucault under sitt författarskap en ”arkeologi om diskursiva praktiker” (Ibid 2007:59). Det finns inget utrymme till att dyka ner i Foucaults hav av teoretiseringar i en sådan här studie, varför jag nöjer mig med att förhålla mig översiktligt till ämnet. Eftersom Mark Duffields teoretiseringar är förankrade i Foucaults terminologi och teoretiska resonemang, finns relevanta delar av Foucaults omfattande teoretiseringar beskrivna i kapitel 4. Innan vi går vidare till mina operationaliseringar bör det nämnas att jag har valt att beskriva diskursanalysen på ett väldigt simplifierat sätt som trots sin enkelhet ändå bidrar till att höja kvaliteten i min studie.

5.2 Operationaliseringar

Enligt Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet och hans medförfattare till Metodpraktikan: Konsten att studera samhälle, individ och marknad (2012),

32

är det för diskursanalytikern viktigt att ställa sig tre frågor inför sitt empiriska material: ”Vad är problemet, vad är orsaken till problemet och vad är lösningen på problemet (2012:216)? Dessa tre frågeställningar är redan besvarade av Mark Duffield och tydliggjorda i denna studie. Mitt syfte är ju som bekant att bekräfta ifall hans problematisering, de orsaker han argumenterar för och hans föreslagna lösningar är valida. Därför använder jag Duffields teoretiska ramverk som består av de nio instrumentella analysverktygen som jag redogjort för i kapitel fyra.

I denna studie utgår jag från en modell som Jonathan Potter, professor i diskursanalys vid Loughborough University har skapat till sin forskning inom diskursiv psykologi (Wahl 2007:198). Från Potters modell lånar jag hans indelning av påståendetyper, klassificering av

modalitetsformer och modalitetsmarkörer i journalerna (Ibid 2007:205). För att dessa

dimensioner skall passa min studie döper jag om dessa till Duffields påståendetyper,

modalitetsformer och modalitetsmarkörer i strategirapporterna. Dessa begrepp motsvarar

Laclau & Mouffes begrepp nodalpunkter, element och flytande signifikanter, vilka jag beskrivit i avsnitt 5.1. Därefter tar jag hjälp av professor Norman Fairclough och hans modell som bygger på tre dimensioner och gör en hybrid av hans och Potters modell. Faircloughs tre dimensioner är uppdelade i ”1) textens egenskaper (text); 2) de produktions- och konsumtionsprocesser som är förbundna med texten (diskursiv praktik); och 3) den bredare sociala praktik som den kommunikativa händelsen är en del av (social praktik)” (Winther Jørgensen, Phillips 2000:74). Faircloughs modell kan beskrivas som att den första dimensionen (text) är omgiven av textproduktionen och textkonsumtionen, vilka tillsammans utgör den diskursiva praktiken. Den diskursiva praktiken omges i sin tur av den sociala praktiken (Ibid). I den yttersta dimensionen hittar vi den sociala praktiken (Ibid).

33

Figur 5.1 Faircloughs tredimensionella modell för diskursanalys (Winther Jørgensen, Phillips 2000:74; Fairclough 1992:73).

I min modifierade variant utgör den yttersta dimensionen social praktik i Faircloughs modell och motsvarar i min modifierade variant Potters begrepp påståendetyper. I Laclau & Mouffes terminologi skulle de kallas nodalpunkter. Den andra och mittersta dimensionen (diskursiv praktik) motsvarar Potters modalitetsformer och utgör i Laclau & Mouffes förståelse element. Den består av de två komponenterna textproduktion och textkonsumtion, vilka ger förutsättningen för den diskursiva praktiken, där läsare och skribent tillsammans skapar diskursen (Winther Jørgensen, Phillips 2000:74-5). Den innersta av Faircloughs dimensioner (text) motsvarar Potters modalitetsmarkörer som finns i strategirapporterna från Sida (se modell 1 i bilagan) och skulle av Laclau och Mouffe definieras som flytande signifikanter. Anledningen till att jag redovisar min modell genom att referera till dessa olika fält inom diskursanalysen är, dels att det hjälper mig att förstå de grundläggande sambanden som diskursanalys består av och dels för att min beskrivning av dessa komplexa samband därmed blir tydliga för läsaren. Jag har för min analys valt att använda de mer konkreta begreppen

påståendetyper, modalitetsformer och modalitetsmarkörer, då de initialt för min förståelse

bäst beskrev sina funktioner och betydelser.

Så långt börjar jag min analys bakifrån och letar i strategirapporterna upp alla ställen där någon av mina på förhand bestämda modalitetsmarkörer förekommer. Därefter undersöker och fastställer jag med hjälp av de modalitetsformer som är sorterade i den andra dimensionen

SOCIAL PRAKTIK

DISKURSIV PRAKTIK

Textkonsumtion

34

(diskursiva praktiken) om det diskursiva sammanhanget omkring modalitetsmarkörerna kan

bekräftas av någon eller några av påståendetyperna i dimensionen för den sociala praktiken. Jag tar som exempel strategirapporten för DR Kongo. I den ser jag att modalitetsmarkören

demokrati förekommer vid 21 tillfällen i rapporten och att det i 19 av dessa gånger kan

kopplas till några av modalitetstyperna i den diskursiva dimensionen. Två av förekomsterna räknas inte då de benämner ”Demokratiska Republiken Kongo”. I 15 av förekomsterna handlar det om; ”... demokratisk samhällsstyrning”, ... demokrati och god samhällsstyrning”, ”... demokrati och ansvarsutkrävande”, ”Den demokratiska utvecklingen är negativ”, ”... främja en demokratisk utveckling” och ”Demokratisk utveckling är ett samarbetsområde inom strategin och utgör en stor del av stödet”. (Sida 2011c). Två av förekomsterna hade ett genusperspektiv; ”... ökat inflytande för kvinnor i demokratiska processer” och ”Kvinnors inflytande i demokratiska processer” (Ibid) och hamnar då även i modalitetsmarkören som heter jämställdhet när jag avsöker dokumentet genom den modalitetsmarkören. Därefter bekräftar jag vad Saussure hade kallat ”sociala fenomen som relationer mellan element”, vilket är det samma som Duffields påståendetyper i dimensionen för den sociala praktiken. Då vi genom läsning av Duffields teoretiska ramverk i kapitel 4 med dess underkapitel känner till att demokrati i Duffields förståelse är konnoterat med liberalism, uppfostrande förmyndarskap och samhällsstyrning, associeras sådana uttryck till uttryck som i texten har motsvarande betydelser. De utgör då modalitetsformer i den andra dimensionen, som i sin tur är den diskursiva praktiken; därmed kan jag fastslå deras associationsrelationer. På så vis har jag skapat associationsrelationer som är sammanbundna i tre dimensioner. Dessa ger varandra validitet och tydliggör diskursivt innehåll i texten, samt möjliggör operationaliseringen av min analys. Se exemplet illustrerat som figur:

35

Figur 5.2 Figuren visar det ovan beskrivna exemplet på undersökningen av DR Kongos strategirapport. Genom modalitetsmarkören ”demokrati” och dess associationsrelation med

modalitetsformerna i dimensionen för den diskursiva praktiken och påståendetypen i dimensionen för den sociala praktiken; knyts den teoretiska ansatsen ihop med det empiriska materialet. Demokrati Samhällsstyrning Ansvarsutkrävande Liberal mening Typ 8 Villkorad suveränitet

36

6 Analys

Detta är en analys av diskursen i Sidas strategirapporter från tio afrikanska länder (Sida 2011a; 2011b; 2011c; 2011d; 2011e; 2011f; 2011g; 2011h; 2011i; 2011j;) som är mottagare för Sidas humanitära bistånd. Jag började mitt analytiska arbete med att läsa igenom rapporterna två gånger. Den första läsningen var översiktlig och ytlig och gav mig en första uppfattning om deras innehåll. Den andra läsningen var mer ingående och jag hade vid det tillfället fastställt de påståendetyper och modalitetsmarkörer som jag använder för min studie. Påståendetyperna är desamma nio instrumentella analysverktygen, vilka utgör Mark Duffields teoretiska ramverk och modalitetsmarkörerna bygger på Sidas fem särskilt viktiga huvudområden som utgörs av:

 demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet

 ekonomisk utveckling

 mänsklig säkerhet

 kunskap och hälsa

 hållbar utveckling

För min analys har jag separerat ”demokrati”, ”mänskliga rättigheter” och ”jämställdhet”, vilket tillsammans med de tre övriga bildar varsin analysenhet. Därefter har jag gjort en genomsökning av de tio rapporterna, där jag gick tillväga så att jag använde mig av den avancerade sökfunktionen som finns i PDF-filernas verktygsmeny. Den visade sig vara väl anpassad till den här sortens arbete, då den inte bara extraherar de angivna sökorden, utan även redovisar den mening som de aktuella orden ingår i. Därför kunde jag i det momentet även samla in de modalitetsformer som används för att skapa associationsrelationer. Som exempel förekommer ”samhällsstyrning” väldigt frekvent i meningar som kommer upp på sökning av ”demokrati”. Alltså blir ”samhällsstyrning” en modalitetsform som sorteras i dimensionen för diskursiv praktik. Denna och övriga modalitetsformer redovisas i bilagans Tabell 1. Jag fick göra ett undantag vid användandet av sökord i punkten för ”kunskap och hälsa”, då ”kunskap” inte speglade det tänkta sammanhanget vid genomsökning av texterna. Därför beslöt jag mig för att ta bort analysenheten ”Kunskap och hälsa”. Det visade sig senare i analysarbetet vara klokt med tanke på att jag då hamnade i ett läge där jag förstod att det inte skulle gå att beskriva mina observationer så ingående som analysen krävde, ifall jag hade valt att analysera även det verksamhetsområdet.

37

Här redovisar jag antal förekomster av de sex modalitetsmarkörerna, vilka även tjänar som analysenheter:

(A) Demokrati: 296

(B) Mänskliga rättigheter: 182 (C) Jämställdhet: 165

(D) Ekonomisk utveckling: 31 (E) Mänsklig säkerhet: 1 (F) Hållbar utveckling: 48

Om vi kategoriserar dessa analysenheter utifrån kriterierna ”fler än 200 förekomster”, ”fler än 100 förekomster” och ”färre än 100 förekomster; ser vi i den starkaste enheten att “demokrati” är mest förekommande med sina 296 träffar. Nästa enhet ”mänskliga rättigheter” har 182 förekomster, ”jämställdhet” har 165 träffar och ”forskning” prickas in 131 gånger. De sista enheterna utgörs av ”hållbar utveckling” med sina 48 förekomster, följt av ”ekonomisk utveckling” på 31 förekomster. Anmärkningsvärt är att den sista posten ”mänsklig säkerhet” endast förekommer en gång i hela analysmaterialet och det är i strategirapporten för Liberia som denna förekomst äger sin plats. Jag kommer att redogöra för den posten i avsnitt 6.5. Fast innan vi kommer dit, analyserar jag och redogör dock i tur och ordning för varje modalitetsmarkör och börjar därför med demokrati. Alla tio länderna är representerade i analysen och slumpen har fått avgöra var i analysen de är undersökta. I den första analysenheten (6.1) är tre länders strategirapporter analyserade. I 6.1.1 och 6.1.2 är två analysenheter bearbetade och i resterande 6.2, 6.3 och 6.4 analyseras en strategirapport per analysenhet.

6.1 Demokrati

Modalitetsmarkören ”demokrati” förekommer mest frekvent i strategirapporterna med sina 296 träffar. Utifrån min teoretiska ansats ger det en tidig indikation på att demokratisering ligger högt på Sidas agenda. Om jag förtydligar den ansatsen med Duffields påstående i Kapitel 4.9 om att västvärlden försöker lära ut demokrati till kulturer med andra traditioner än de egna och om vi även inbegriper att denna sorts demokratisering egentligen handlar om att

38

motverka global instabilitet genom att kapsla in överflödsbefolkningar, blir perspektivet klarare. Då medelsumman för antal förekomster av demokrati ligger på strax över 15 stycken, sticker Etiopien ut med sina 39 förekomster i sin strategirapport. Närmast efter kommer Zimbabwe med 28 förekomster. I rapporteringen för Sierra Leone förekommer ordet ”demokrati” endast en gång och jag sätter fokus på dessa tre länderna för i förhoppning om att undersöka vad deras extremer består i.

För att få ett sammanhang kring situationen i Etiopien, uppger Sida att det svenska biståndet för demokratisering, i rapporten kallat ”Democratic Development and Respect for Human Rights”, ligger på 64 152 MSEK3 (Sida 2011b: 2) I den allockeringen ingår vilket går att läsa ut, även mänskliga rättigheter. Detta visar att Sidas verksamhetsområden går in i varandra och det innebär att man inte kan fastställa några exakta värden för hur biståndspengarna allockeras och används. Även om jag i nästa kapitel analyserar just mänskliga rättigheter, kan jag i detta sammanhang uppge att Etiopien även i den aspekten är överrepresenterat gentemot de andra länderna om man räknar till antal förekomster av aktuell modalitetsmarkör. Det sambandet kan vara verifierande för att dessa båda verksamhetsområden finansieras av samma allockering och när jag tittar närmare i strategirapporten för Etiopien ser jag att man i denna rapport har slagit samman de båda verksamhetsområdena till ett. Följande citat bekräftar detta: ”... ska användas för stöd till utvecklingen i Etiopien och med merparten för stöd till området Demokrati och Mänskliga Rättigheter” (Ibid). Jag redovisar mer av de diskursiva associationsrelationerna i nästa stycke.

Strategirapporten om Zimbabwe berättar i likhet med Etiopiens rapport att demokrati och mänskliga rättigheter går under samma avdelning, vilken i Zimbabwes strategirapport kallas demokrati- och MR-sektorn (Sida 2011j:1). Det övergripande målet för det svenska biståndsarbetet är att skapa förutsättningar för medborgarna att ”åtnjuta demokrati och mänskliga rättigheter samt ökat skydd och stöd för utsatta grupper och individer” (Ibid). Allockeringen för Zimbabwe uppgår för år 2011 till 200 MSEK och andelen för ”Samhällsstyrning och MR” och ”Skydd och stöd för utsatta grupper och individer förväntas bli 198,6 MSEK (Ibid 2011j:2). Sätter man detta i samband med att modalitetsformen ”samhällsstyrning” förekommer frekvent tillsammans med modalitetsindikatorn ”demokrati” och riktar det teoretiska perspektivet mot dessa uppgifter och samband, kan vi konstatera att Sidas verksamhet i Zimbabwe stämmer väl in på Duffields påståendetyper; 2

3

Jag reserverar mig för den angivna summan på 64 152 MSEK då den är orimligt hög i relation till det totala biståndet för Etiopien som för 2011 uppgår till 254 MSEK <http://www.openaid.se/countries/etiopien>.

39

Sammanlänkningen av biopolitik, liberalism och utveckling, 6 Divergensen i försäkrat och oförsäkrat liv, 8 Ockupation och villkorad suveränitet, 9 Störande av tidens och rummets gränser. I typ 2 definierar Duffield hur biopolitiken förvaltar och administrerar de processer som delar upp människor i utvecklade och underutvecklade kategorier. Ur Duffields och även Foucaults förståelse är liberalismen i funktionen som maktutövare beroende av att denna uppdelning av folk existerar och det är i förekomsten av modalitetsformerna ”social utveckling” och ”liberal mening” som denna påståendetyp finner sin legitimitet. Därifrån är steget inte långt till påståendetyp 6 som definierar divergensen i försäkrat och oförsäkrat liv som har sin historiska bakgrund i ”Den nya imperialismen” där man utvecklade formerna för ett uppfostrande förmyndarskap när frigivna slavar blev en ny sorts oförsäkrad arbetskraft som måste styras upp av den försäkrade befolkningen, vilka annars fruktade för att ”de lägre raserna” annars skulle bli till en fara för den egna säkerheten (Duffield 2010:21). Att även modalitetsformerna ”fred” och ”säkerhet” förekommer i samband med modalitetsmarkören ”demokrati” pekar på ett sådant samband. Typ 9 går inte heller att bortse från användandet av utvecklingsteknologier är utbrett i de bidragsberoende länderna, då det läggs mest resurser för att med samhällstyrning skapa demokratiska samhällen. Den höga förekomsten av modalitetsmarkören ”demokrati” löper som en röd tråd genom hela biståndslandskapet, dock med undantag av Sierra Leone.

Att Sierra Leone endast har en förekomst av modalitetsindikatorn ”demokrati” har sin förklaring i att biståndsprogrammet för landet numera befinner sig i en utfasningsperiod som innebär att biståndet för närvarande är inriktat på endast utbildningssektorn (Sida 2011l:h). Prognosen för hur mycket som skulle allockeras till den verksamheten är 20 MSEK för år 2011. För att verifiera att programmet är inriktat på utbildning tittar jag på hur många förekomster av ”utbildning” som finns i rapporten om Sierra Leone och noterar att de 42 förekomsterna bekräftar den utsagan. Här blir sambandet med Typ 8 relevant då Sierra Leone har gått från att befinna sig i krig, till att bli föremål för väststaters ockupation och diktering av villkor för instabila områden. Intressant för annan fortsatt forskning vore att undersöka på vilka grunder man tagit beslut om att fasa ut biståndet för Sierra Leone.

6.1.1 Mänskliga rättigheter

Det första som möter ens blick vid jämförelsen av förekomsten av modalitetsmarkören ”mänskliga rättigheter” är att Sierra Leone endast har en träff även i denna avdelning. Eftersom det i förra underkapitlet kunde redogöras för att landet befinner sig i en utfasning av

40

Sidas bistånd och att i stort sett hela det svenska biståndet går till utbildning, riktar jag fokus på Mali och Zambia. Eftersom de endast har två förekomster var av den aktuella modalitetsmarkören blir jag nyfiken på vilka associationsrelationer som kan skapas utifrån deras situationer.

För Malis del ingår modalitetsmarkören ”mänskliga rättigheter i ett kluster av dialogfrågor som behandlar en strategi som inbegriper ”betydelsen av demokrati”, korruptionsbekämpning, ”respekt för, skydd och tillgodoseende av mänskliga rättigheter, särskilt kvinnors och flickors rättigheter” (Sida 2011e:21). Den andra förekomsten ingår i ett kapitel som rapporterar om ”De tre tematiska prioriteringarna”, vilka är ”Demokrati och mänskliga rättigheter”, Miljö och klimat och ”Jämställdhet och kvinnors roll i utvecklingen”(Ibid 2011:22). ”Demokratisk samhällsstyrning” och ”social utveckling” är de modalitetsformer som i texten ligger närmast modalitetsmarkören och i samma mening som dessa två modalitetsformer förekommer, beskrivs även att demokratisk samhällsstyrning och social utveckling ”får stort utrymme inom det svenska programmet” (Ibid). Detta är något motsägelsefullt, vilket föranleder mig till att undersöka hur allockeringen av biståndet för Mali ser ut. Den totala allokeringen för 2011 uppgår till 304 MSEK och av dessa går 77 MSEK till ”Demokratisk samhällsstyrning och social utveckling”. De övriga allockeringssektorerna är ”Fattigdomsinriktad och hållbar tillväxt” (138 MSEK), samt ”Hållbar utveckling av naturbrukssektorerna” (70,9 MSEK) (Ibid 2011:2) Till trots för den låga förekomsten av den aktuella modalitetsmarkören läggs det alltså stora resurser på de två modalitetsformer som bildar associationsrelationer. Om vi knyter modalitetsformerna ”demokratisk samhällsstyrning” och ”social utveckling” till det teoretiska ramverket passar påståendetyperna 8 och 9 så som de tidigare beskrivits in även här.

Zambia verkar inte till att leva upp till sina biståndsgivares förväntningar då endast 7 procent av det allokerade biståndet på 400 MSEK för 2011 har betalats ut (Sida 2011i:2). Förklaringar till den låga utbetalningsnivån är förekomst av korruption inom sektorn för hälsosektorstödet och brister i rutiner för beredning av nya insatser, samt kapacitetsbrist hos partnerorganisationer och ambassaden (Ibid). Det framgår inte vilken ambassad som avses, men den enda ambassad som förekommer i strategirapporten för Zambia är den svenska (Ibid:8). Här har vi ur Duffields perspektiv en situation där Sida som västerländsk aktör utövar en makt gentemot Zambia, genom att förvalta och styra de processer som styr och avgör omfattning och nivå för Zambias befolkning genom en fostrande styrning av densamma då det rapporteras om undernäring bland barn som en effekt av oegentligheter inom Zambias

41

jordbrukspolitik (Ibid:9). Detta kallar Duffield för ”sammanlänkningen av biopolitik, liberalism och utveckling”. I denna teoretiska förståelse ingår även en fostrande aspekt som i Foucaults definition där biopolitiken äger rätten att ”fostra liv eller förkasta det tills döden inträder” (Duffield 2010:5).

Om vi tar oss tillbaka till förekomsten av modalitetsmarkören ”mänskliga rättigheter” hittar jag modalitetsformen ”HBT-personers rättigheter” och ”hälsosektorn” (Sida 2011i:18). Båda förekomsterna ligger under kapitlet för ”De tre tematiska prioriteringarna”, men det framgår inte tydligt vari prioriteringarna ligger, då man pratar om såväl jämställdhet som hållbara jordbruksmetoder och korrumperad hälsosektor (Ibid). Rapporteringen från Zambia hade behövt en närmare granskning än denna, då den överlag ger ett otydligt intryck, samtidigt som den rapporterar om en situation som tyder på att samarbetet mellan Sida och andra inblandade parter inte är optimalt.

6.1.2 Jämställdhet

I detta kapitel undersöks strategirapporterna från Mocambique och Rwanda. Jag börjar med Mocambique och det kan först konstateras att jämställdhet går under samma avdelning som demokrati och mänskliga rättigheter i Sidas rapportering. Av den totala allockeringen för 2011 på 710 MSEK är 140,5 MSEK avdelade för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet (Sida 2011f:2). De modalitetsformer som finns runt modalitetsmarkören ”jämställdhet” är; ”samhällsstyrning” (Ibid 2011f:2) och ”dialogstrategi” (Ibid 2011f:25). I den sistnämnda modalitetsformen rapporterar man om att den svenska ambassaden har tagit fram en dialogstrategi i syfte att främja insyn av beslutsprocesser och användning av allmänna medel i den offentliga förvaltningen. För att detta ska kunna bli till en realitet använder sig ambassaden av en ”Reality Check” (Ibid). Vad denna Reality Check är eller hur den används finns inte förklarat eller redovisat i dokumentet. Här vill jag möta den teoretiska ansatsen utifrån modalitetsmarkören ”jämställdhet” då innebörden av ett sådant begrepp spänner över flera påståendetyper som Duffield använder. Påståendetyp 2 Sammanlänkningen av biopolitik, liberalism och utveckling, talar om en form av politik som administrerar de processer som och avgör vilka befolkningar som räknas till utvecklade kontra underutvecklade. I detta fall är ambassaden administratör för styrande processer och förvaltare för indelningen av den inhemska befolkningen som implicit kan förstås som dels; de som är invigda i dialogstrategin (utvecklade) och de som skall introduceras i den samhällsstyrning som Sida i strategirapporten beskriver. Detta tar oss vidare till påståendetyp

42

5 Biopolitisk separering av utveckling och underutveckling, där man beskriver hur biopolitiken separerar mänskligheten i två arter av livsformer; den ena utvecklad och den andra underutvecklad. Om man i det perspektivet tänker sig modalitetsmarkören ”jämställdhet” som en vägdelare, är de jämställda att betrakta som den utvecklade livsformen, medan den underutvecklade livsformen därmed utgörs av de som betraktas som ojämnställda och därmed måste hanteras för att inte hota den utvecklade livsformen. Det tar oss i sin tur in