Svenskt bistånd som ett
biopolitiskt verktyg
Swedish Aid as a
Biopolitical Instrument
En teoribekräftande diskursanalys av
strategirapporter från biståndsorganet Sida
A Theory-confirming Discourse Analysis on
Strategy Reports from Sida
Freds- och konfliktvetenskap/Peace and Conflict Studies Ljubomir Love Fredenman
Vårterminen/Spring Term 2012 FK631S
Handledare: Kristian Steiner Antal ord: 14 998
1 Abstract
This one-year master’s thesis is a theory-confirming case-study on strategy reports from the Swedish humanitarian aid organization Sida. Its aim is to test Professor Mark Duffield’s theory, which suggests that humanitarian aid is a biopolitical instrument that is used by Western liberal nations in order to contain and control populations in the under-developed world. The theoretical framework is built on Duffield’s nine theoretical statements that are also used as analysis instruments in this study. The method that is used is discourse analysis and it has worked well together with the theoretical tools that are used for the analysis. The main finding is that Sida in its practice is acting as the biopolitical instrument in such way that Duffield suggests. His theorizations are hence considered to be confirmed. My analysis shows that there are gaps between Sida’s strategy plans that are conducted in order to democratize the peoples of the under-developed countries, and the under-developed people’s own will to be represented as subjects to the Western World’s dominance and educative trusteeships.
2
Sammanfattning
Denna magisteruppsats bekräftar Mark Duffields teori om att liberala länder från västvärlden använder humanitärt bistånd som ett biopolitiskt verktyg. Detta gör de i syfte att kapsla in och kontrollera överflödsbefolkningar i den underutvecklade världen så att de inte kan utgöra ett hot mot den egna säkerheten. Uppsatsen är en teoribekräftande fallstudie som med analysdiskurs som metod undersöker Sidas egna strategirapporter på tio afrikanska länder, vilka är mottagare av det svenska biståndet. Studiens teoretiska ramverk bygger på nio begreppsdefinitioner, vilka även ligger till grund för Duffields egen forskning på det studerade fenomenet. Tillsammans med diskursanalysen bildar detta teoretiska ramverk ett kraftfullt analysinstrument som har fungerat väl i analysen av Sidas strategirapporter, vilka utgör studiens empiriska urval. Förutom att bekräfta Duffields teori, synliggörs även diskrepansen mellan Sidas implementeringar av demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet; och biståndsberoende befolkningarnas ovilja att adoptera värderingar som dikteras av andra än dem själva och som positionerar dem som subjekt åt västvärldens uppfostrande förmyndarskap.
3
Innehållsförteckning
Sammanfattning ... 2
1 Inledning ... 6
1.1 Syfte och frågeställning ... 6
1.2 Disciplinär relevans ... 7
1.3 Avgränsningar ... 8
2 Forskningsöversikt ... 9
2.1 Duffields analys av västvärldens biopolitik ... 9
2.2 Kritiken mot den konstruktivistiska utvecklingsforskningen ... 11
2.4 Duffields slutsatser ... 14
3 Fallbeskrivning ... 17
3.1 Fem särskilt viktiga områden för utveckling ... 18
4 Teori ... 20
4.1 Den liberala säkerhetspolitikens problematik ... 21
4.2 Sammanlänkningen av biopolitik, liberalism och utveckling ... 21
4.3 Överflödspopulation och ackumulation genom fråntagande ... 22
4.4 Slaveri och överflödig frihet ... 23
4.5 Biopolitisk separering av utveckling och underutveckling ... 24
4.6 Divergensen i försäkrat och oförsäkrat liv ... 25
4.7 Från inbördeskrig till global instabilitet ... 25
4
4.9 Störande av tidens och rummets gränser ... 27
4.10 Teoretisk sammanfattning ... 27
5 Metod och metodologisk ansats ... 29
5.1 Diskursanalys ... 29
5.1.1 Strukturalism och dekonstruktion ... 30
5.1.2 Poststrukturalism ... 31 5.2 Operationaliseringar ... 31 6 Analys ... 36 6.1 Demokrati ... 37 6.1.1 Mänskliga rättigheter ... 39 6.1.2 Jämställdhet ... 41 6.2 Ekonomisk utveckling ... 43 6.3 Mänsklig säkerhet ... 44 6.4 Hållbar Utveckling ... 45 7 Konklusion ... 47
7.1 Sida som härskande teknologi i liberalismens namn ... 47
7.2 Sida bestämmer över liv och död ... 48
7.3 Sidas roll till krig och global instabilitet ... 49
7.4 Sida som diskursivt verktyg ... 50
8 Referenser ... 51
5
6
1 Inledning
Denna magisteruppsats är en teoriprövande fallstudie med ambitionen att vara förklarande. Den syftar till att testa Mark Duffields teori om att västvärlden använder sig av biopolitik1 i syfte att hålla krig, fattigdom och svält utanför sina egna gränser. Duffield tar stöd i Michel Foucaults definition av biopolitik och menar att humanitära biståndsorganisationer är nutida missionärer som i sin praktiska funktion fungerar som verktyg för västvärldens intressen. Duffields forskning fokuserar till stor del på NGOs och särskilt på den brittiska biståndsorganisationen Oxfam som han använder när han undersöker vilken roll de spelar i tredjevärldens utveckling och outveckling. Med det svenska biståndsorganet Sidas publicerade strategirapporter som empiri söker jag pröva Duffields teoretisering om hur västvärlden med humanitära medel kontrollerar den underutvecklade2 världens utveckling. Det metodologiska ramverket utgörs av en konstruktivistisk ansats och den valda metoden är diskursanalys.
1.1 Syfte och frågeställning
Syftet med denna studie är att pröva Mark Duffields teori genom att använda den svenska biståndsorganisationen Sida som fall. Teorin går ut på att bistånd är ett biopolitiskt maktinstrument som används i syfte att styra över biståndsberoende länder genom att utöva ett uppfostrande förmyndarskap på de bidragsberoende folken.
Utifrån den teoretiska ansatsen är min hypotes att även svenskt bistånd till den underutvecklade världen är ett biopolitiskt verktyg för västvärldens liberala intressen och då är den centrala frågeställningen ifall Mark Duffields teori kan bekräftas.
För att denna centrala frågeställning skall kunna besvaras söker jag svar med utgångspunkt från Mark Duffield teoretiska påståenden som närmare beskrivs i kapitel fyra.
1 Biopolitik är ett begrepp som Michel Foucault knyter till liberalismen i meningen att det är ett maktredskap som förverkligar administrationen för uppdelningen av utvecklade och underutvecklade befolkningar. Foucault menar att biopolitiken ersätter forntida maktutövningar som inbegrep att den härskande makten med våld kunde avgöra vem som skulle dö och vem som fick lov att leva med en ny sorts makt; att fostra liv eller förkasta det till dess död (Duffield 2010:5).
2 Jag använder adjektivet ”underutvecklad” om de länder och territorier som är drabbade av fattigdom, krig, svält och därför beroende av humanitärt bistånd från rikare länder. Jag är medveten om att ordet har en konnotativ laddning och poängterar därför att det inte ska förstås som degraderande eller diskriminerande mot någon enskild individ, folkgrupp eller nation. Efter noga överväganden har jag valt att använda ordet då det ligger närmast betydelsen som det har i den engelska litteraturen från vilken jag har utgått och där det oftast benämns ”underdeveloped”.
7
1. Mark Duffield menar att liberalismen är en härskande teknologi, vars syfte är att dominera och kontrollera befolkningar i den underutvecklade världen. På vilka grunder kan Sida och dess verksamhet kopplas till den uppfattningen?
2. I Duffields förståelse är liberalismen en ideologi, vilken använder biopolitik som ett verktyg för att dela upp befolkningar i försäkrade och oförsäkrade liv. Vilka uttryck för en sådan uppdelning finns att finna i Sidas analyserade strategirapporter?
3. Om en sådan uppdelning av befolkningar som beskrivs i fråga 2 existerar, är då frågan ifall det relationsförhållandet kan knytas till inbördeskrig och global instabilitet. Går det i Sidas strategirapporter att finna den sortens samband och hur kommer de i så fall till uttryck?
4. Den sista frågeställningen omsluter de tre ovanstående frågorna och söker sitt svar i huruvida det kan avgöras ifall Sida i sin praktiska gärning är en del av den västerländska och liberala dominansen av den underutvecklade världen såsom Duffield föreslår. Om det utifrån min analys går att fastslå, är då frågan: I vilken utsträckning går det att fastslå huruvida Sida är ett diskursivt verktyg som arbetar för att säkra utbredningen av västerländska, liberala ideal och värderingar i den underutvecklade världen?
1.2 Disciplinär relevans
Det är av relevans för Freds- och konfliktforskningen att studera utvecklingen i länder som är beroende av bistånd från den rika världen, då utveckling och säkerhet i den liberala uppfattningen är medel för att skapa stabilitet. Detta förhållningssätt inkluderar interventioner som ofta blir översedda och betraktade som välvilliga (Duffield 2010:215). Mark Duffield menar dock att sådan styrning av folk utanför sina egna gränser som liberala demokratier upprätthåller genom humanitära interventioner, katastrofhjälp och utveckling av demokratiska styren, egentligen är verktyg för att säkra västvärldens stabilitet. Detta fenomen kallar han
regementisering (governmentalization) (Ibid 2010:25). Vidare menar Duffield att det
förfarandet inte skapar förutsättningar för fred. Istället möjliggör det för existensen av eviga krig. Han argumenterar för att det genom intervention visserligen är ganska enkelt att få stopp på väpnat krig i instabila länder, men att det är mycket svårare att åstadkomma fred bland människorna som lever där (Ibid 2010:223). Den aspekten i Duffields forskning är starkt relaterad till Freds- och konfliktvetenskapen och har därför sin plats i detta forskningsfält.
8
1.3 Avgränsningar
Den här studien utgår från två typer av övergripande avgränsningar: Dels teoretiskt där Mark Duffields teori om hur västvärlden använder biopolitik i syfte att kontrollera befolkningar i instabila länder och dels det empiriska urvalet som jag analyserar. Det empiriska materialet utgörs av tio strategirapporter som det svenska biståndsorganet Sida redovisar för afrikanska länder som är biståndsmottagare till de medel som ges via det svenska organet. Dessa strategirapporter redovisar verksamheten för perioden hösten 2009 till hösten 2010, vilket anger avgränsningen för tid. Denna studie inbegriper inte heller några frågeställningar om varför sakernas tillstånd uppstått och har därför en avgränsning mot undersökande av beroende och oberoende variabler.
9
2 Forskningsöversikt
Forskning på biståndspolitik är ganska stor och omfattande och den följer den allmänna diskursen som bekräftar uppfattningen om att västvärlden i egenskap av att vara rikare och mer utvecklat än bidragsberoende länder, har ett universellt ansvar att bistå dessa ekonomiskt, materiellt och med kunskap. Så långt verkar det råda en konsensus i det stora forskningsfältet om att det är så sakernas tillstånd är och att förutsättningarna där utav är satta. I denna studie är fokus inte på detta generella forskningsfält, utan istället riktat på ett subfält som är kritiskt till det generella fältet. I detta kritiska fält är antalet forskare starkt begränsat och vi kommer att komma i kontakt med några av dem. Den som dock förefaller vara central eller i någon mån inblandad i många av de studier som gjorts i detta snäva fält är Mark Duffield. Hans teoretiska utvecklingar ger ett annorlunda perspektiv och det är därifrån som denna studie tar sin ansats. Duffield har skrivit en banbrytande bok i sin forskning på bistånd, utveckling och säkerhet. Development, Security and Unending War: Governing the World of Peoples (2010) är häpnadsväckande när den ur ett konstruktivistiskt perspektiv problematiserar den neoliberala diskursen som västerländska stater använder för att styra världens folk. Det är i alla fall ur den förståelsen man bör tolka Duffield och det skall noteras att han inte i något avseende är lätt att förstå, då han knyter upp diskursiva knutar genom att väva samman en rad komplexa begrepp i vilka han definierar slutsatser som ställer våra traditionella uppfattningar på kant. Därför poängterar jag redan nu att min förståelse av Duffields teorier, metoder och slutsatser är just tolkningar. Dessa tolkningar ligger följaktligen till grund för min analys av det svenska biståndsorganet Sida då jag använder dem som teoretiskt ramverk för min egen studie. Läsaren bör därför ha med sig insikten om att mina konklusioner kan vara förvrängda och bör därför ha lika kritiska linser på sig vid läsning av min studie som Duffield har i sin analys på västvärldens postkoloniala och postinterventionistiska hantering av biståndsberoende stater och territorier.
2.1 Duffields analys av västvärldens biopolitik
Duffield riktar sitt fokus mot NGOs och beskriver biståndsrörelsens uppkomst och utveckling, samt vilken roll rörelsen numera har i den avkoloniserade världen som Duffield argumenterar för att befinna sig i ett permanent nödläge. Han kallar detta tillstånd “permanent emergency and decolonization”(2010:32). Det är utifrån detta tillstånd som Duffield tar sin ansats när han introducerar oss för och beskriver biståndsrörelsen som ett
10
biopolitiskt vapen mot vad han kallar överflödsbefolkning (surplus population). För att vi ska få klarhet i detta går vi tillbaka till tiden för det första världskriget då stora delar av den europeiska befolkningen blev kringskuren av marina blockader. Europeiska industrier, samhällen och folk blev satta under en stark press som förvärrades av enorma trupprörelser, där infrastruktur, bostäder, transportmedel och fabriker förstördes. Detta skapade stora flyktingströmmar med utblottade människor och många föräldralösa barn. Vid första världskrigets slut 1918 var svält utbredd i hela Europa och det blev tidpunkten då organisationer som Rädda barnen, Röda korset och Röda halvmånen grundades. Genom att på ett banbrytande sätt använda tidningar för att informera om lidandet i Europa och Turkiet, lyckades dessa organisationer att samla in så stora bidrag att de kunde hantera de ständiga katastroferna som avlöste varandra i krigets spår (Ibid 2010:37).
Den biståndsorganisation som Duffield i sin analys har fokus på är Oxfam. Den registrerades 1943 av människor med dels liberal och dels frikyrklig bakgrund och blev så den välgörenhetsorganisation som var först till att installera sig i Afrika (Ibid 2010:38). De europeiska kolonierna i Afrika och Asien började på 40-talet att falla sönder och följdes av blodiga befrielsekrig som sträckte sig över flera decennier. Militärer, affärsmän och ämbetsmän som dittills arbetat för kolonialmakterna, hittade under avkoloniseringen nya yrkesroller i välgörenhetsorganisationerna och fortsatte att arbeta för sina moderstater, fast numera inom biståndrörelsen (Ibid 2010:39). Denna biståndsrörelse som präglades av liberala och kristna värderingar, fick enligt Duffield tidigt formen av det biopolitiska vapnet som han till och med hävdar har en kontrollerande funktion på överflödsbefolkningar. Ett exempel på detta är den situation som rådde i Sydafrika, där apartheidpolitiken separerade de vita bosättarna från de svarta befolkningarna, vilka tvingades leva i överbefolkade områden där främst barnen led av undernäring. Samtidigt som de svarta barnen inte fick tillräckligt med näring i sig, hade de vita farmarna ett överskott på mjölk som de helt enkelt slängde. Den svarta befolkningen utgjorde helt enkelt inte den marknaden som de vita farmarna sålde på. Alltså var situationen som sådan att man å ena sidan stod med ett överskott av mjölk och ett överskott av människor. Den sydafrikanska överskottbefolkningen som av biopolitiska skäl inte kunde tillgodogöra sig den överflödsproduktion av mjölk som producerades, fortsatte att förvaras och flyttas runt under styrning av apartheidpolitiken. Detta fenomen som går ut på att förvara och kontrollera överflödsbefolkning kommer jag att benämna som inkapsling då jag översätter Duffields benämning containment till svenska. Det var dock bara en tidsfråga innan en vit farmare fick idén om att köpa upp stora mängder av överflödsmjölken för att
11
sälja den till de undernärda barnen för långt under marknadspris. Detta uppmärksammades av Oxfam som i sin tur blev involverade och bistod med att utveckla projektet så att det kunde spridas nationellt. Projektet fick namnet Kupugani, vilket på Zulu betyder självförbättring. Duffield använder detta exempel för att illustrera hur NGOs utifrån sin liberala ståndpunkt kan rättfärdiggöra och även möjliggöra samarbeten med stater som är något annat än liberala (Ibid 2010:44). Exemplet visar även hur de för studien centrala begreppen
överflödsbefolkning och containment fungerar i sin praktik.
2.2 Kritiken mot den konstruktivistiska utvecklingsforskningen
Efter att idogt ha letat efter kritik mot den forskning som Duffield bedrivit och som jag nu undersöker, kan jag konstatera att någon sådan inte har gått att finna. Att spekulera i varför ingen har gett sig på att recensera eller kritisera Duffields arbete är ingen fruktbar metod till ytterligare nyanseringar. Därför redogör jag istället för kritiken som riktar sig mot den forskning som Duffield i sin tur har byggt sitt arbete kring. Doctrines of Development (2005), skriven av ekonomen M.P. Cowen och historikern R.W. Shenton; är den avhandlingen, vilken jag misstänker utgör en mall för Duffields verk. Duffield diskuterar inte Cowens och Shentons betydelse i sammanhanget, men inte desto mindre går det att utläsa att Duffield har använt denna källa så som jag använder Duffield för min studie. Överhuvudtaget är Duffield inte strukturerad så som man i akademiska sammanhang är van vid och det är av den anledningen i många stycken svårt att få grepp om allt vad Duffield diskuterar och beskriver. Han har ingen egentlig redogörelse för hur han har designat sin metod, dock råder det ingen tvekan om att det är diskurser han arbetar med och det kan då antas att han arbetar med någon form av diskursanalys. Vilken sort av diskursanalys som använts är det däremot svårare att avgöra. Cowen och Shenton bygger däremot sin forskning på idéer om utveckling (Cowen & Shenton 2005:19ff) och teorier om förmyndarskap (trusteeship) (Ibid 2005:23ff). Där har de tagit hjälp av den franske filosofen Auguste Comte (Ibid 2005: 25ff) och den brittiske filosofen John Stuart Mill (Ibid 2005:33ff). När de två forskarna sedan riktar sitt forskarobjektiv mot utvecklingsdoktriner och överflödspopulation, är de tyska filosoferna Karl Marx och Friedrich Hegel grund för deras teoretiska ansats (Ibid 142ff). Sin empiri hämtar de ifrån tre fallstudier, vilka utgörs av Victoria, Australien, Quebec, Kanada och Kenya.
Så långt liknar Duffields forskning Cowen och Shentons avhandling, med skillnad för att Duffield grundar sin teoretiska ansats i Michel Foucaults koncept om biopolitik som i sin tur
12
knyter biopolitik till liberalism (Duffield 2010:5). Därifrån bygger Duffield upp ett teoretiskt ramverk som jag redovisar i kapitel fyra, då det även utgör min teoretiska ansats. Därefter presenterar Duffield vilken roll NGOs spelar utifrån förståelsen om biopolitik, hållbar utveckling och det koloniala arvet som följt efter avkoloniseringen och kalla kriget. Duffield använder sig av två fallstudier, där det ena behandlar Afghanistan och det andra Mozambique (2010). När det gäller NGOs har Duffield störst fokus på den brittiska välgörenhetsorganisationen Oxfam som under 1980-talet var det största biståndsorganet (Duffield 2010:47) och han undersöker även fyra rapporter från det brittiska biståndsorganet DFID (Department for International Development) (1997; 1998; 2005a; 2005b), vilket är Storbritanniens motsvarighet till svenska Sida. År 2010 donerade DFID 8 452 miljoner brittiska pund till bistånd. (DFID 2011:2). Det motsvarar drygt 90 miljarder i svenska kronor. Dessutom undersöker han sex rapporter från det brittiska biståndsorganet BDDCA (British Development Division in Central Africa) (1994a; 1994b; 1995); 1996a; 1996b; 1997), vilka är centrerade till hans fallstudie av Mozambique.
Om vi går tillbaka till Cowen och Shenton och den kritik som riktas mot deras forskning, hittar jag en recension som är direkt kritiskt till deras forskning. Den är skriven av Kathleen Staudt vid University of Texas i El Paso och publicerad av College of Business, Tennesse State University (1997). Hennes kritik är svidande då hon argumenterar för att Cowen och Shenton inte har förstått verklighetens komplexitet som konstrueras av söderns folk i deras dagliga praxis (Staudt 1997:422). Hon kritiserar de båda forskarna för att nationella gränser inte har någon plats i deras analys, utan att de istället utgår från att alla länder är jämstarka och att alla folk är så naiva att de tror på alla välvilliga ord som deras politiska ledare formulerar. Ibid 1997:422). Till det kritiserar hon dem för att helt, eller näst intill helt sakna ett genusperspektiv och avslutar sin recension med att konstatera att Cowen och Shenton faller offer för sin egen kritik då hon menar att de inte har läst relevant litteratur i så stor utsträckning som hade varit önskvärt (Ibid 1997:423). Jag uppfattar Staudts recension som onödigt aggressiv och okänslig för andra perspektiv än det som hon själv representerar. I hennes förståelse ligger inte problemet i den hegemoni som underordnar vissa folk gentemot andra, utan förstås som skapat av subjekten själva. Det är med andra ord deras eget fel om man lyssnar till Staudts argumentation.
Den uppfattningen delas inte av de andra forskarna som recenserat Doctrines of Development. Där råder istället en konsensus om att Cowens och Shentons verk är ett viktigt bidrag till forskningen på utvecklingsfrågor. Kevin Hewison, professor i asienstudier vid Carolina Asia
13
Center menar att deras bok är ett verkligt originellt och banbrytande vetenskapligt verk som undersöker frågan om vad utveckling som drivs av utomstatliga organisationer egentligen är (Hewison 1996:93). Gavin Williams som undervisar i politisk vetenskap vid Oxford går ännu längre och menar att deras bok är en arkeologi av kunskap (Williams 2000:147) och pekar på att deras fokus inte ligger på de underutvecklade länderna, utan snarare på det förmyndarskap som utövats mot dessa i tvåhundra år (Ibid 2000: 148). Philip McMichael, professor i utvecklingssociologi vid Cornell University säger att Cowens och Shentons bok kommer lägligt då det är hög tid att belysa vissa perspektiv som länge gett illusoriska vyer åt teorier och praktiker gällande utveckling (McMichael 1998:314). Det kan sammanfattas som att det finns två läger där det ena ser problemet i de befolkningarna som står under västvärldens förmyndarskap, medan det andra lägret problematiserar själva idén om att genom förmyndarskap utveckla andra länder och det är samma teoretiska ansats som Duffield bygger sin forskning på. I teorikapitlet redovisar jag Duffields teoretiska ramverk, men innan jag går in på det vill jag ta med ekonomen och den tidigare medarbetaren vid World Bank, Dambisa Moyo. Genom sin bok Dead Aid: Why Aid Is Not Working and How There Is a Better Way
For Africa (2010) tar hon diskussionen till en konkretisering som i viss mån förkroppsligar
Duffields teoretiseringar. Detta gör hon genom att bidra med en röst som explicit vänder sig mot bistånd till den underutvecklade världen. Hennes bidrag är intressant i sammanhanget, därför att hon i egenskap av att vara från Zambia som är ett av de mest biståndsberoende länderna i världen, ger sig själv en representation av det subjekt som västvärlden i Duffields förståelse definierar och underordnar sig självt. Samtidigt är hon i allra högsta grad en agent som talar utifrån en position, till vilken världens elit inbegrips.
Boken är indelad i två delar där Moyo i den första delen The World of Aid avhandlar myten om bistånd (Moyo 2010:3) och berättar kort om dess historiska kontext (Ibid 2010:10). Hon konstaterar att bistånd inte fungerar (Ibid 2010:29), och liknar det vid en tyst mördare av tillväxten i den underutvecklade världen (Ibid 2010:48). Den andra delen av boken som bär undertiteln A World Without Aid, speglar Moyos förslag på lösningar som och argumenterar först för att man radikalt måste omvärdera den gällande modellen för bistånd och dess beroende (Ibid 2010:74). Därefter föreslår hon vad hon kallar ”The Capital Solution”, där hon argumenterar för att bistånd ersätts av affärsmässiga investeringar (Ibid 2010:77) och visar på det exempel som Kina utgör i kraft av de investeringar de numera gör i många av de afrikanska länderna (Ibid 2010:98). Moyo argumenterar för att kineserna har lyckats väl med sina investeringar i den infrastruktur som de har finansierat och definierar Kina som Afrikas
14
vän (Ibid). Moyo tar även upp den kritik som riktas mot Kinas inblandning i de Afrikanska staterna och menar att den största kritiken kommer från väst som uttrycker oro för att Kina använder sin charmoffensiv i syfte att utnyttja Afrika som en avstampsramp i sin strävan efter världsutvidgning (Ibid 2010:107). Moyos bidrag är aktuellt i diskussionen om bistånd, utveckling och säkerhet och hennes argumentation äger tyngd och legitimitet genom att hon har arbetat för World Bank och dessförinnan läst vid både Harvard och Oxford, där hon vid det sistnämnda även doktorerat (Ibid 2010: ix). Samtidigt är det också hennes akilleshäl, då hon representerar en afrikansk överklass som har väldigt lite gemensamt med de subjekt som hon uttryckligen talar för. Detta gör att hennes legitimitet i sammanhanget kan ifrågasättas. Det finns med andra ord anledning att problematisera Dambisa Moyos motiv för den kritik som hon genom sin bok framför, men det tillhör en annan studie än denna och därför låter jag den frågan behandlas av kommande forskning.
2.4 Duffields slutsatser
Innan jag avslutar denna forskningsöversikt, redovisar jag de slutsatser som Duffield presenterar i Development, Security and Unending War: Governing the World of Peoples. Till att börja med konstaterar Duffield att liberalismen som makt intresserar sig för folks säkerhet, deras välbefinnande, deras frihet och rättigheter. Till liberalismen är utveckling intimt sammankopplad och utveckling tjänar liberalismen som en praktisk teknik, vilken arbetar för att förbättra och skydda liv (Ibid 2010:216). Det har sitt ursprung i tiden för avskaffandet av slaveri och kapitalismens utbredning då dessa företeelser skapade en biprodukt i form av överflödsbefolkningar, vilket Duffield kallar ”non-insured life” (oförsäkrat liv) (Ibid). Detta grundar Duffield i Cowen och Shentons (1996) forskning som behandlar hur ett fostrande förmyndarskap utvecklades för att hantera dessa överflödsbefolkningar, vilka blivit ett problem för 1800-talens industrialiserade samhällen att lösa. Samtidigt blev också frågan om säkerhet aktuell, då de tillblivna överflödsbefolkningarna ansågs utgöra ett hot mot de försäkrade liven. Det vill säga de som definieras som ”insured life” (försäkrat liv) (Duffield 2010:216). Den teknologin som definierar och separerar det utvecklade från det underutvecklade är biopolitik (Ibid 2010:17) och utifrån liberalismens syn på utveckling, där annorlunda kulturer alltid i någon mån anses vara bristfälliga, har den liberala imperialismen brett ut sig (Ibid 2010:216). Duffield redovisar vidare att denna liberala imperialism fick förnyad kraft under avkoloniseringen av västvärldens gamla kolonier, då hotet om ökad fattigdom i världen växte och därför krävde ökat förmyndarskap. Detta befäste och ökade
15
klyftorna mellan försäkrat och oförsäkrat liv och utgör enligt Duffield än idag förutsättningarna för ändlösa krig (Ibid 2010:218). Det är den klyftan som NGOs fyller när de blir länken mellan det korrupta och det ineffektiva som instabila och underutvecklade länder representerar och det invecklade och byråkratiska som västvärldens demokratier rymmer. I detta utrymme har NGOs befäst sin position som en effektiv, flexibel aktör som erbjuder hållbara lösningar med förmågan att kunna utrycka önskningar och behov som vanligt folk behöver (Ibid 2010:220). Detta vanliga folk bör i sammanhanget förstås som överflödsbefolkning eller oförsäkrat liv.
I svallvågorna av avkolonisationen startade en global migration som gick i riktningen syd till nord, det vill säga från de tidigare kolonierna, vilka kom att definieras som sönderfallande stater (failed states) och till västvärldens stabila länder. Dessa migrerande befolkningar kom att utgöra överflödsbefolkningar som blev satta på undantag (Ibid 2010:220). Restriktioner mot immigration infördes och länder blev bedömda utifrån sin förmåga att hantera dessa migrerande och oförsäkrade folkmassor (Ibid 2010:221). Lösningen blev att implementera biopolitik som verktyg för att hantera den nya geopolitiska situationen som uppstått efter avkolonisationen (Ibid 2010:220). Behovet att kontrollera migrerande överflödsbefolkningar gjorde att det även blev en säkerhetsfråga som kom att öka förekomsten av i första hand humanitära interventioner som väststaterna stod bakom. Genom biståndsrörelsernas (NGOs) försorg formades relationer till de sönderfallande staterna som byggde på villkorad suveränitet (contingent sovereignty) (Ibid 2010:222). NGOs skapade genom sitt interventionella arbete en styrande legitimitet (governmentalization), vilket i grunden syftar till att säkra västmakternas egen säkerhet (Ibid 2010:223).
Duffield frågar sig om det finns alternativ till den utveckling som han i sin forskning kritiserar och argumenterar först för att utveckling av samhällen som inte är lika lyckosamma som det egna, förkroppsligar ett behov att vilja skydda och förbättra de befolkningarna, vilka de innefattar. I föreställningen om att sådana samhällen utifrån det liberala perspektivet alltid upplevs som inkompletta, förvandlas detta behov från att vara emancipatoriskt och ädelt, till att vilja styra dessa genom uppfostrande förmyndarskap (Ibid 2010:227). Och det är just i denna form av förmyndarskap som Duffield ser en problematik som inte låter sig lösas så lätt, utan föreslår med stöd av både Cowen och Shenton (1996: 452-71) och även Cooke och Kothari (2001) en mer känslig och anständig typ av förmyndarskap som rymmer en större autenticitet än vad som idag är fallet (Duffield 2010:228). Utifrån den ansatsen väger han sedan in olika resonemang som alla finner sin ände i hur man ska gå från det uppfostrande
16
förmyndarskapet till en gemensamhet som formas i visionen av ett mer autentiskt partnerskap (Ibid 2010:227). Duffield lägger tyngd vid autenticitet, eller rättare uttryckt; bristen på densamma och det kan förstås som en viktig komponent i den dualitet som han beskriver när han redogör för liberalismens å ena sidan ädla intentioner och å andra sidan vad som blir resultatet av att utöva den sortens styrning som västmakterna genom biopolitiken gör. För att knyta an till en alternativ utveckling, talar Duffield för att de oförsäkrade liven måste bli försäkrade och att detta måste bör göras genom att inte längre använda välfärdsrättigheter för den försäkrade och masskonsumerande världen som ett exkluderande medel som upprätthåller raskodning av identiteter. Till detta argumenterar han för att vi bör möta upp de egendomslösas behov genom att anamma globala rättviserörelser. Vi bör även överväga att gå ifrån idén om staten, eller i alla fall verka för att inte låta monstruöst mäktiga stater att ytterligare breda ut sig och fördjupa sitt inflytande (Ibid 2010:231). Detta bör låta sig göras genom att väst slutar agera utifrån tanken om att uppfostra och utbilda de fattiga och marginaliserade, för att istället lära sig av deras kamper för sina existenser, identiteter och värdigheter. I detta ligger också risken och därmed rädslan att förlora den kontroll som gett väst möjligheten att styra och förutse de oförsäkrade livens utveckling i den riktning som säkerställer de försäkrade livens säkerhet (Ibid 2010:233ff). I nästa kapitel presenteras den här studiens fall, vilket är det svenska biståndsorganet Sida.
17
3 Fallbeskrivning
Sida är den svenska myndighet, vars uppdrag styrs av regeringen och lyder under Utrikesdepartementet. Verksamhetens målsättningar och budget bestäms av Regeringen, vilket manifesteras i Regeringens årliga regleringsbrev <http://www.sida.se/Svenska/Om-oss/Sa-styrs-vi/>. Sida har sin verksamhet lokaliserad dels på sitt huvudkontor i Stockholm och dels i Härnösand och på Gotland. Totalt är 725 personer anställda inom Sida och dessa är fördelade på tio avdelningar som i sin tur är uppdelade i två sektioner, där den ena arbetar med insatshantering och den andra ansvarar för stöd och styrning (Ibid). De tio avdelningarna är följande:
Generaldirektören/Överdirektören och generaldirektörens sekretariat
Planeringssekretariatet
Personalavdelningen
Avdelningen för juridik och upphandling
Avdelningen för ekonomi och administration
Kommunikationsavdelningen
Avdelningen för internationella organisationer och tematiskt stöd
Avdelningen för verksamhetsutveckling
Avdelning för reform- och selektivt samarbete
Avdelningen för konflikt- och postkonfliktsamarbete
Avdelningen för programsamarbete
Avdelningen för globalt samarbete <http://www.sida.se/Svenska/Om-oss/Organisation/>
Sidas primära syfte är att minska fattigdom och använder olika metoder, beroende på statsskick och vilka strategier Sidas samarbetsländer har upprättat för sin ekonomiska och sociala utveckling. Sida för samtal med ländernas representanter, deras medborgare och organisationer som arbetar i de aktuella länderna för att optimera sin verksamhet och samarbetet med de olika aktörerna. Det generella samarbetet styrs av Parisdeklarationen som är den gemensamma överenskommelsen mellan givarländer och samarbetsländer. Exempel på samarbetsaktörer är alltifrån företag inom näringslivet till multilaterala organ såsom FN, EU, Världsbanken och även organisationer, föreningar, myndigheter och kooperativ i både Sverige och utomlands. Sidas verksamhet kan sammanfattas i tre huvuduppgifter;
18
att på regeringens uppdrag föreslå strategier och policyer för svenskt utvecklingssamarbete
att genomföra strategierna och hantera insatser
att delta i Sveriges påverkansarbete och dialog med andra länder och internationella organisationer <http://www.sida.se/Svenska/Om-oss/Sa-arbetar-vi/>
För att Sidas verksamhet ska utvecklas, utvärderas den löpande av de två svenska myndigheterna Riksrevisionen och Sadev (Ibid).
3.1 Fem särskilt viktiga områden för utveckling
Sida har i syfte att arbeta så effektivt och strategiskt som möjligt, delat upp sitt uppdrag i fem särskilt viktiga ämnesområden. Dessa är;
demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet
ekonomisk utveckling
mänsklig säkerhet
kunskap och hälsa
hållbar utveckling (Ibid).
Sida uppger att demokrati och mänskliga rättigheter utgör det största området för deras verksamhet och motsvarar 28 procent av det totala biståndet <http://www.sida.se/Svenska/Om-oss/Vara-arbetsomraden/Demokrati-manskliga-rattigheter-och-jamstalldhet/>. Arbetet mot fattigdom i världen utgår från ett jämställdhetsperspektiv som tillsammans med demokrati och jämställdhet bildar ett ”övergripande mål för alla svenska biståndsinsatser” (Ibid). Sida vill förändra samhällen så att diskriminering av kön, sexuell läggning, ålder, funktionshinder och etnisk tillhörighet ersätts av jämlik behandling (Ibid). I Sidas arbete för ekonomisk utveckling framhålls att man inriktar sig på att skapa bättre regelverk, minska byråkratin, ge förutsättningar för lån, skapa trygghet för företagare, bönder och anställda i syfte att främja handeln <http://www.sida.se/Svenska/Om-oss/Vara-arbetsomraden/Sida-arbetar-for-tillvaxt/>. För att nå sina uppsatta mål har Sida fokus på att stärka förutsättningarna för fattiga människor att delta i tillväxtprocesser, stärka förutsättningarna för utveckling av företagande och marknader och även stärka anpassningsförmågan till möjligheter, hot och förändringar (Ibid). De tillväxtområden som Sida riktar sina direkta satsningar till är åtta följande; näringsliv, handel, finansiella system,
19
arbetsmarknad och sysselsättning, jordbruk, skogsbruk, fiske och förvaltning av naturresurser (Ibid). I nästa kapitel presenteras det teoretiska ramverket för denna studie.
20
4 Teori
Den här studien är en empirisk granskning av Mark Duffields teoretiska ansats som behandlar hur biopolitik, liberalism och utveckling hänger ihop. Duffield tar i sin tur stöd i Michel Foucaults koncept biopolitik och detta kapitel kommer att tydliggöra hur detta koncept i synergi med liberalism utgör ett hinder för utveckling och varaktig fred. För att vi ska förstå Duffields teoretiska ansats är det viktigt att förstå att Duffield utgår från kalla krigets slut. Där fick säkerhet en vidare innebörd när samhällen bröt ihop, inhemsk fattigdom bredde ut sig, ohållbara populationsökningar med ökat tryck på miljön, blev ett problem för säkerheten. Detta var nya aspekter som utmanade den traditionella uppfattningen om att säkerhet endast kunde hotas av militära angrepp (Duffield 2010:3). Detta är enligt den italienske filosofen och professorn Giorgio Agamben dock inget nytt fenomen, utan knyter ihop säkerhet med utveckling och menar då att relationen mellan dessa två har en lång genealogi i liberalismens säkerhetsproblematik (Ibid 2010: 4; Agamben 2005).
Då min studie har ambitionen att empiriskt pröva Mark Duffields forskning och hans teori, redovisar jag i detta kapitel hur Duffield har operationaliserat sitt arbete. Han utgår från nio konceptuella analysenheter när han i sitt inledande kapitel beskriver de teoretiska verktyg som utgör själva grunden för hans analys. Jag kommer i min egen analys att använda dessa analysenheter och de är följande:
1. Foregrounding the liberal problematic of security 2. Linking Biopolitics, liberalism and development 3. Surplus population and accumulation by dispossession 4. Slavery and excess freedom
5. Separating development and underdevelopment biopolitically 6. The Divergence of insured and insured and non-insured life 7. From internal war to global instability
8. Occupation and contingent sovereignty 9. Disturbing the boundaries of time and space
För tydlighetens skull har jag översatt Mark Duffields instrumentella analysenheter till svenska och använder i resten av min studie de svenska benämningarna. Dessa är redovisade och förklarade i avsnitten 4.1 till och med 4.9.
21
Innan vi går djupare in på dessa, beskriver jag hur Duffield problematiserar den biståndsrörelse, vilken han identifierar som ett instrument som arbetar för att säkra västerländska och liberala ideal.
4.1 Den liberala säkerhetspolitikens problematik
I Duffields förståelse är liberalism en härskande teknologi som i sin karaktäristiska definition utgör den essentiella referenspunkten i folks förståelse av deras liv och frihet. Denna definition hämtar Duffield från statsvetaren Uday Singh Mehta vid Pennsylvania University (Duffield 2010:4ff, Mehta 1999). Duffield förtydligar detta genom att ta stöd av den förre brittiske premiärministern Tony Blair (2005), NATO:s förre generalsekreterare Javier Solana (2003) och den tidigare amerikanske presidenten George W. Bush (2002). Dessa tre källor talar samstämmigt om fruktan för att fattigdom och instabilitet långt borta från det egna landets gränser kan leda till hopplöshet som mynnar ut i massmigration och fanatism som i sin tur kan påverka vår del av världen. Därför menar dessa toppolitiker att det förutom ett moraliskt ansvar inför Afrika som i sammanhanget nämns, även föreligger en stark motivation att förbättra sin egen säkerhet. Det är argument som används för rättfärdigande av västerländsk intervention (Duffield 2010:2). Duffield tar även hjälp av professor Hans Abrahamsson (2005) vid Malmö Högskola och argumenterar mot västvärldens säkring av den underutvecklade världen, vilket han menar är ett inadekvat och oönskat sätt att hantera situationen. Duffield utvecklar resonemanget genom att tillägga att ett sådant förfarande enbart skapar rädsla och obehag, samt att det tenderar till att splittra den afrikanska kontinenten från resten av världen Ibid 2010:4). Detta genom att favorisera politik som går ut på det som Duffield kallar containment (inkapsling) och även uppmuntra till militarisering (Ibid 2010:3ff). Man kan i tydliggörande syfte sammanfatta detta teoretiska påstående som att den liberala säkerhetspolitiken opererar långt utanför sina egna gränser, där befolkningar som i det liberala perspektivet kan hota den västerlänska säkerheten kapslas in i syfte att hålla problemen på ett betryggande avstånd från sina egna länder. Att man favoriserar politik som legitimerar våld mot dessa befolkningar, förkroppsligar liberalismens inbyggda problematik.
4.2 Sammanlänkningen av biopolitik, liberalism och utveckling
Därtill lägger Duffield ett maktperspektiv som han förankrar i Michel Foucaults koncept om biopolitik. Foucault separerar liberalism och biopolitik ifrån varandra och definierar biopolitik som en form av politik, vilken förvaltar och administrerar de processer som styr och avgör
22
vilka befolkningar som räknas till utvecklade och de som kategoriseras som underutvecklade. Han menar därigenom att biopolitiken är ett nödvändigt tillstånd för liberalismen som utövare av makt. Detta knyter Foucault samman med nutida rasdiskurs, global upproriskhet och ändlösa krig och pekar ut biopolitik som en passage från den klassiska tidsåldern där den överordnade ägde rätten att ta liv eller att låta leva, till modern nutid där biopolitiken representerar en ny sorts makt; att fostra liv eller att förkasta det till dess att döden inträder (Duffield 2010:5). Här pekar Foucault ut ett paradigmskifte där det traditionella maktutövandet som förr sköttes med svärdets makt, numera ersatts med en fostrande styrning av de befolkningar som i liberalismens urval förtjänar att överleva. Med hjälp av biopolitisk administration styr alltså liberalismen både omfattningen och nivån av utveckling för de underutvecklade folken.
4.3 Överflödspopulation och ackumulation genom fråntagande
Vi har redan snuddat vid begreppet överflödsbefolkning och använder detta kapitel till att klargöra det ytterligare i relation till kapitalets ackumulation. Problemet med överflödsbefolkning går tillbaka till 1700-talet då kapitalismen spreds och gjorde stora framsteg Duffield 2010:9; Coven & Shenton 1996). Dessa vinningar skapade för de flesta inom de västerländska samhällena en produktivitet och kommers som innebar ett uppsving för de som gick i bräschen för denna utveckling. Baksidan av kapitalets mynt var att människor som i någon form var marginaliserade och inte kunde tillgodogöra sig kapitalets samlade fördelar således kom att utgöra ett samhällsproblem i form av överflödiga folkgrupper (Duffield 2010:9; Arendt 1951:150). Överflödiga grupper som dessutom saknade tillgång till det kapital som samlades av kapitalisterna, därav benämningen ackumulation genom fråntagande (accumulation by dispossession). Duffield lånar detta begrepp från den brittiske geologen och professorn i antropologi David Harvey som säger att ackumulation genom fråntagande förkroppsligar kapitalismen som ett fenomen som ständigt måste ha något utanför sig självt i syfte att stabilisera sig (Duffield 2010:10; Harvey 2003:140). Ett sådant exempel är att industrin är beroende av en oförsäkrad, outbildad och billig arbetskraft som kan bli anställd och avskedad utifrån att marknadens tillväxt eller reduktion (Duffield 2010:10). Efterhand som kapitalet ackumulerades av de köp- och produktionsstarka aktörerna, kom de marginaliserade människorna att bli en social belastning som måste adresseras. Den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt definierade denna mänskliga biprodukt av kapitalismen som humant skräp (human debris) (Duffield 2010:10; Arendt 1951). Den polske professorn i
23
sociologi Zygmunt Bauman (2004) kallar utifrån studiet av europeiska bosättare i Kanada, Australien och Förenta staterna samma fenomen för ”waste-life” (Duffield 2010:9). Författarna Michael Cowen och Robert Shenton bidrar teoretiskt med sin forskning på utvecklingsdoktriner genom att beskriva hur utveckling förkroppsligar ett uppfostrande förmyndarskap av överkottsbefolkningen. En överflödsbefolkning som har potential att hota samhället, ifall den inte behandlas (Ibid 2010:9). Duffield poängterar att utveckling som en liberal metod för att hantera överflödsbefolkningar, är att föredra framför de två andra kända alternativet i modern tid, nämligen utrotning eller rashygien (Ibid 2010:10). I den jämförelsen är inkapsling av överflödsbefolkning (containment of surplus population) en mänskligare variant. Den är dock inte oproblematisk, vilket Mark Duffields analys belyser. Överflödspopulation är alltså en biprodukt av kapitalismens produktion och fråntagandet ligger i att en sådan folkgrupp inte har tillträde till det överflöd som kapitalismen genererar, utan istället betraktas som ett mänskligt avfall. Hanteras inte dessa mänskliga avfall, riskerar de att hota samhällen där befolkningar lever under (för)säkrade former.
4.4 Slaveri och överflödig frihet
Om vi håller kvar tanken om ackumulation genom fråntagande och begrundar följande citat, leds vi in Duffields förståelse av slaveri och överflödig frihet:
From the perspective of political economy, the surplus population created through accumulation by dispossession represents life belonging to capitalism (Duffield 2010:12).
För att utveckla detta tar Duffield dels stöd av ekonomen M.P. Cowen och historikern R.W. Shenton i deras avhandling Doctrines and Development (1996) och dels den italienske filosofen och professorn Giorgio Agamben (1998) som säger att kapitalismen ständigt producerar nya förbrukningsbara överflödsliv för att kunna tillgodose sitt ständiga behov av förnyelse. Denna förnyelse tjänar till att skapa överflödig frihet, samtidigt som ett tillstånd av slaveri också skapas (Duffield 2010:12). Agamben menar att precis som att ett ekonomiskt överflödsliv ständigt produceras och konsumeras i kapitalismens tjänst, skapas och konsumeras även politiskt överflödsliv som en nödvändig tjänare åt den politiska ordningen (Ibid 2010:12-3; Agamben 1998:27-8). Dessa två tillstånd är dock inte statiska, utan kan förflytta sig så att det ena ibland ersätter det andra, för att ibland gå ihop där man inte längre har kontroll över vilka liv som är de överflödiga och vilka som utnjuter överflödig frihet.
24
Detta kan då generera emancipatoriska tendenser som kan utgöra ett hot mot säkerheten. Agamben menar i den kontexten att liberal säkerhetspolitik därför bör förstås som en expansiv makt med globaliserande anspråk och argumenterar vidare för att det är i kritiska tillstånd som det visar sig hur ett överflödsliv lätt kan bli dödat utan att mord har begåtts (Ibid). Det går ur detta resonemang att uttolka liberalismens behov för ständig expansion och att syftet för denna är att kontrollera de överflödsbefolkningar som uppstår i kapitalismens svallvågor.
4.5 Biopolitisk separering av utveckling och underutveckling
Detta avsnitt startar med att redovisa Mark Duffields definition av biopolitik, vilken han grundar i Michel Foucaults förståelse av begreppet och som är centralt för denna studie.
…that is as regulatory power that seeks to support life by intervening in the biological, social and economic processes that constitute a human population (Duffield 2010:16). Duffield hävdar dock att Foucault inte resonerade kring biopolitik i relation till utveckling och kolonialism, men att han via sina tolkare (ex. Said 1995: Escobar 1995; Crush 1995) blir central när biopolitiken knyts till utveckling. Här menar Duffield att begreppet utveckling är den skiljedelare som via biopolitiken separerar mänskligheten i två arter av livsformer, den ena utvecklad och den andra underutvecklad. I denna förståelse av biopolitik och utveckling som är diskursiv, ryms det en inneboende rasism (Duffield 2010:16). Duffield utvecklar detta med stöd i den brittiske sociologen och teoretikern Nikolas Rose vid King’s College i London som ser skiftet i den allmänna uppfattningen från kollektivism till individualism som en ytterligare delare mellan utvecklade och underutvecklade livsformer. Rose sätter tyngd på att individualismen ingår i neoliberalismens komplexa biopolitiska arkitektur och fungerar som en uteslutande faktor i separeringen av utvecklade och underutvecklade livsformer (Ibid 2010:17; Rose 2000:87-8, 159-60). I Duffields sammanfattning benämner han detta som biomakt (biopower) och kopplar utifrån en jämförande biomaktsterminologi ihop den underutvecklade livsformen med de oförsäkrade befolkningarna och menar att dessa står utanför välfärdssystem som utgår från individens förmåga att existera i den utvecklade världen (Duffield 2010:17). I nästa avsnitt läggs ytterligare en dimension till i denna separation av utvecklad och underutvecklade livsform och då undersöks och presenteras skillnaderna mellan dessa dualiteter.
25
4.6 Divergensen i försäkrat och oförsäkrat liv
Duffield tar stöd av den engelske ekonomen och imperialismkritiske teoretikern John A. Hobson (1902) och här även av Cowen och Shenton (1996) när han beskriver hur åtskillnaden mellan försäkrat och oförsäkrat liv har uppstått. Cowen och Shenton bidrar med att ge en historisk beskrivning av ett Europa som under 1800-talets senare del fick hantera de sociala problem som uppstod i samband med att delar av den europeiska kontinenten genomled en kapitalistisk underutveckling (Duffield 2010:19). Jordbruket i Storbritannien genomgick en utveckling som innebar att arbetet alltmer mekaniserades och där storskaligheten ersatte småbruken. Det tvingade stora folkmassor från landsbygden in till storstäder, där de hamnade i arbetslöshet och osäkra levnadsförhållanden. Parlamentet som vid den tiden bestod av liberaler och radikaler var tvungna att lösa problemet som uppstått med den överflödsbefolkning som nu hade blivit en oönskad konsekvens av kapitalismens utveckling. Reformer som gick ut på att man skulle skapa förutsättningar för återskapandet av småskaliga jordbruk, dit man kunde återbörda den övertaliga arbetskraften som hamnat i ett tillstånd av social utsatthet drogs igång, varpå man hade hittat en lösning på hur denna överflödsbefolkning åter skulle bli självförsörjande och oberoende av staten (Ibid 2010:20). I detta föddes ett ansvarsåtagande för de överflödspopulationer som skapades i utomeuropeiska samhällen där imperialismen bredde ut sig. Stater som USA och Ryssland, samt brittiska kolonier i Afrika genomgick vad Hobson kallade ”Den nya imperialismen”(Ibid 2010:21). Det innebar att slavar befriades och blev till arbetskraft åt gigantiska järnvägsbyggen, med samma sociala problematik som det brittiska parlamentet tidigare löst. Alltså applicerades samma metod och i det uppstod en divergens som delade upp befolkningarna i en försäkrad och en oförsäkrad del. De oförsäkrade befolkningarna definierades som ”lägre stående raser” och medicinen som skulle råda bot på den divergens som skapade problem för den försäkrade populationen blev utvecklandet av uppfostrande förmyndarskap (educative trusteeships) (Ibid 2010:21). Jag redogör för det begreppet i avsnitt 2.4 och förklarar där innebörden av det uppfostrande förmyndarskapet.
4.7 Från inbördeskrig till global instabilitet
Under 1990-talets första år rapporterade organisationen Human Security Centre (2005) att antalet väpnade konflikter sjönk drastiskt. Detta var inte vad västländerna hade förväntat sig, då man befarade att krigen skulle öka i antal efter kalla krigets slut. Istället hade de väpnade konflikterna halverats fram till 2003 (Duffield 2010:25). Enligt Human Security Centre
26
berodde detta på två saker; dels faktumet att kalla kriget var över, men också för att koloniala befrielsekrig hade upphört under 1980-talet (Ibid 2010:25). Ytterligare en faktor lyfts fram och det är att det under denna period bildades alltfler demokratier (Ibid 2010:26). Under den perioden ökade samtidigt FN-baserade fredsbevarande operationer från fyra 1990 till 15 sådana insatser vid 2002 (Ibid). Samtidigt bildades det tiotusentals NGOs som understöddes av internationella organisationer som Världsbanken och andra donatorer som utgjordes av alltifrån regeringar till regionala organisationer, vilka tillsammans bildade ett komplement till FN:s fredsbevarande verksamhet (Ibid). Duffield lyfter här fram ett viktigt skifte inom säkerhetsdiskursen då innebörden av ”konflikt” som tidigare hade setts som lokala strider, ersattes av ”instabilitet” och sattes i ett globalt perspektiv (Ibid). Detta knyter Duffield till uppfattningen om att interventionism reducerar nivån av öppen krigföring. Istället undertrycks eller inkapslas konflikterna utan att lösas (Ibid). Där drar jag en koppling till överflödsbefolkningar och västmakternas behov av att kapsla in dessa i syfte att stabilisera freden i ett globalt perspektiv. Detta tittar vi närmare på i nästa stycke.
4.8 Ockupation och villkorad suveränitet
Duffield dröjer sig kvar vid tanken om att minskningen av öppen krigföring borde leda till att förekomsten av interventionism också reducerades i samma takt som den öppna krigföringen avtog. Så är dock inte fallet och Duffield för här fram argument om att västvärldens liberala behov att fördjupa och befästa sin ställning utanför sina egna gränser orsakar denna motsägelsefulla observation (2010:27). För att vi ska få en kontextuell förståelse av vad Duffield menar, måste vi förstå att det efter kalla krigets dagar har skett en förändring i hanteradet av instabila stater som inneburit att man inte längre behöver intervenera dessa genom öppen krigföring. Istället har man ersatt humanitärt bistånd i krig med social rekonstruktion i övergången från krig till fred. Duffield kallar detta för post-interventional
terrain of international occupation och menar att FN, militärstyrkor och NGOs i dessa
områden formar och definierar nya postinterventionella samhällen (Ibid 2010:27). Så långt har vi en uppfattning om Duffields förståelse av västvärldens ockupation och diktering av villkor för instabila områden utanför sina egna gränser. Därför redovisas det nionde och sista instrumentella analysverktyget ur Duffields teoretiska ramverk i nästa underkapitel.
27
4.9 Störande av tidens och rummets gränser
Sedan USA drabbades av 9/11-attacken har ett utrikespolitiskt problem som utmanar den globala stabiliteten framträtt. Problemet består i vad Duffield kallar ”ungoverned space” och kan närmast liknas vid områden som saknar legitima styren. Afghanistan, DR Kongo, Östtimor, Haiti, Elfenbenskusten, Liberia, Sierra Leone och Sudan nämns som sådana exempel. Duffield skiljer dessa länder från Mozambique, Tanzania och Uganda och kallar dessa ”governance states” och förklarar att världssamfundet i dessa länder inte längre är en extern part, utan en integrerad del av dem. Den relationen definieras som en modell för en stabil post-interventionell relation mellan givare och bidragsberoende samhällen, vilka styrs med hjälp av nya utvecklingsteknologier. En sådan utvecklingsteknologi är skuggkommittéer som övervakar det administrativa utförandet i mottagarlandet (Duffield 2010:29). Detta resonerar enligt Duffields förståelse starkt med tidigare liberala och indirekta styrningar av inhemska administrationer som vi känner igen från koloniala tider (Ibid 2010:30). Duffield menar att den liberala västvärlden omedvetet förlorar sin egen kanon när den försöker lära ut demokrati till kulturer med traditioner som skiljer sig från den egna. Detta gör den för att man enbart har fokus på att kapsla in överflödsbefolkningar och på så vis reducera riskerna för global instabilitet, istället för att acceptera ett mer progressivt synsätt på utvecklingen av biståndsmottagarnas kapacitet. Detta är den liberala säkerhetsproblematiken, vilken försvarar frihet och mänskliga rättigheter som genom att ingjuta rädsla i vanligt folk, även skaffar sig utrymme för att gå bortom vad som är moraliskt riktigt när situationen kräver det (Ibid). Man skulle kunna beskriva detta som att ”störande av tidens och rummets gränser” handlar om hur västmakterna infiltrerar och styr den underutvecklade världen genom olika teknologier.
4.10 Teoretisk sammanfattning
Sammanfattningsvis bör vi förstå att Duffields teoretiska ramverk grundar sig i synergin mellan biopolitik, utveckling och säkerhet (Ibid 2010:31). De nio instrumentella analysverktygen som jag här har redovisat utgör alla vart och ett en teoretisk analysenhet som gör det möjligt att operationalisera de tre begreppen biopolitik, utveckling och säkerhet. De nio teoretiska analysenheterna löper i många avseenden in och ut ur varandra och hänger därför ihop i olika aspekter. Därför har jag i byggandet av mina fyra frågeställningar tagit fasta på de aspekter som jag finner mest relevanta för analysen av Sidas strategirapporter.
28
Figur 4.1
Figuren illustrerar Mark Duffields förståelse av hur biopolitik, utveckling och säkerhet hänger ihop och omgärdas av de nio instrumentella analysverktygen. I min analytiska ansats utgår jag från att biopolitik används som ett diskursivt verktyg för liberala västmakter att kontrollera utveckling i underutvecklade länder. I min förståelse av Duffields analys, styr alltså västländerna graden av utveckling i den underutvecklade världen, i syfte att säkra säkerheten för sina egna befolkningar.
Biopolitik
Utveckling
Säkerhet
Den liberala säkerhetspolitikens problematik Sammanlänkningen av biopolitik, liberalism & utveckling Överflödspopulation och ackumulation genom avhändande Slaveri och överflödig frihet Biopolitisk separering av utveckling och underutveckling Divergensen i försäkrat och oförsäkrat liv Från inbördeskrig till global instabilitet Ockupation och villkorad suveränitet Förskjutning av tidens och rummets29
5 Metod och metodologisk ansats
Detta är en teoriprövande fallstudie som genom diskursanalys undersöker ifall det svenska biståndsorganet Sidas arbete bekräftar eller falsifierar Duffields teoretiska resonemang. En teoriprövande fallstudie söker bekräfta de generaliseringar som är etablerade inom ett fält (Lijphart 1971:692). I denna studie är de etablerade generaliseringarna grundade i Mark Duffields påstådda hegemoniska ordning. Därför tjänar analysen som underlag för en prövning av de teoretiseringar som han presenterar i sin forskning. Jag har valt diskursanalys som metod och redogör i följande avsnitt för denna metod och hur jag använder den för att göra min analys.
5.1 Diskursanalys
I det här avsnittet gör jag en översikt över diskursanalys. Till min hjälp tar jag David Howarth som är lektor i politisk teori vid Department of Government, University of Essex. I sin bok
Diskurs (2007) presenterar han och redogör för diskursbegreppet som även den oerfarne
diskursanalytikern kan förstå och därmed själv bli förståelig i den egna beskrivningen av sin diskursanalys. Diskursanalysen är allmänt känd för att vara invecklad och svårtillgänglig och läsning av dess företrädare som Foucault, Derrida, Saussure, Gramsci, Levi-Strauss, Althusser, Laclau och Mouffe, skapar för den oinvigde ofta mer förvirring än vad den ger klarhet. Därför är man i studiet av diskursanalys beroende av tolkare till dessa klassiska tänkare och teoretiker och jag begränsar mig till att beskriva min metod och dess metodologi på en grundläggande basis.
Enligt Howarth finns det inom samhällsvetenskapen ingen allmän redogörelse för hur diskursanalysens metoder och teorier kan tillämpas. Istället lägger han vikt vid hur dessa kan operationaliseras på ett meningsfullt sätt och syftet för det är, att producera nya tolkningar och visa värden för diskursanalytiska studier så att förståelser och förklaringar av den sociala världen gagnas (Howarth 2007:10). Det finns med andra ord en mängd sätt att förhålla sig till diskursanalys. Jaques Derrida menar att allting blev diskurs när språket trängde in i den universella problematiken (Ibid; Derrida 1978:280). Den som försökt sig på att läsa och förstå Derridas texter, vet att uttolkningar av dessa inte låter sig göras i det begränsade utrymme som denna studie spänner över. Därför låter jag bli att gå närmare in på Derridas omfattande definitioner. I Ernesto Laclau och Chantal Mouffes förståelse, används diskursbegreppet för att ”betona det faktum att varje social konfiguration är meningsfull”, vilket Howarth tolkar
30
som att ”det diskursiva sammanfaller med objektens vara” (Ibid 2007:11; Laclau & Mouffe 1987:84). Laclau och Mouffes följande citat förtydligar detta på ett konkret sätt som även belyser hur viktiga objektens relation till sitt sammanhang är i den sociala konstruktionen där saker får sin mening i sitt syfte, snarare än av sitt materiella tillstånd:
Now turning to the term discourse itself, we use to emphasize the fact that every social configuration is meaningful. If I kick a spherical object in the street or if I kick a ball in a football match, the physical fact is the same, but its meaning is different. The object is a football only to the extent that it establishes a system of relations with other objects, and these relations are not given by the mere referential materiality of the object, but are, rather, socially constructed (Laclau & Mouffe 1987:82).
Laclau och Mouffe tillhör det diskursteoretiska fältet som bygger kritiskt på strukturalistiska, poststrukturalistiska och marxistiska tanketraditioner, vilka syftar till att öka diskursteorins omfattning till att innefatta inte bara lingvistiska fenomen, utan även att betrakta dessa fenomen som ”världar av sammanhängande objekt och praktiker som bildar sociala aktörers identiteter” (Howarth 2007:117). Vi går i nästa stycke tillbaka i diskursteorins genealogi för att få en förståelse för detta och skaffa oss en överblick.
5.1.1 Strukturalism och dekonstruktion
För den schweiziske lingvisten Ferdinand de Saussure sker den diskursiva betydelsen enbart inom språksystemet (Ibid 2007:27) som i hans förståelse är byggt på en gemensam mängd av regler och normer, vilka internaliseras av individer som ingår i sammanhanget (Ibid 2007:26). Saussure är strukturalistisk, vilket innebär att han definierar sociala fenomen som relationer mellan element. För att kunna analysera de faktiska förhållandena som råder mellan dessa element måste strukturalisten konstruera en tänkbar samling permutationer mellan dessa element (Ibid 2007:24-5; Lévi-Strauss 1969:26). Utifrån ett strukturalistiskt perspektiv är alltså mening och betydelse produkten av ett teckensystem (Howarth 2007:18).
En annan strukturalist som har betydelse för analysteorin är filosofen och antropologen Claude Lévi-Strauss. Hans bidrag till diskursteorin är att han ur sitt antropologiska perspektiv dekonstruerade den föreställning som västerländska antropologer använde då de skiljde mellan ”primitiva” och ”civiliserade” samhällen. Detta gjorde han genom att definiera och systematisera korrelationer som människor ser i djur och i dessa skapar totemiska föreställningar i syfte att skilja av sig från andra folk. Genom att bryta ner totemismen i
31
symboliska relationer, lyckades han se olika släktskapsgrupper mellan vissa djur och människor, vilka kunde användas av människor för att definiera vissa släktskap som konstituerade en folkgrupp (Ibid 2007:31-4). Lévi-Strauss bidrog till att strukturalismen dekonstruerades i och med att han tillförde en ytterligare dimension till Saussures språkmodell. Denna dimension bestod i att; i diskursteorin kan även samhället i sig självt tolkas som ett symboliskt system (Ibid 2007:36). I Saussures teoretiseringar ingår även en ytterligare språknivå som behandlar myter. Till skillnad från totemisering som skiljer sig från folkgrupp till folkgrupp, menar Saussure att myter fyller ”den universella funktionen att tala till alla människor i alla samhällen (Ibid 2007:34; Lévi-Strauss 1968:210). Saussure har blivit kritiserad för att ha vissa begränsningar och paradoxer i sitt teoretiska bygge (Howarth 2007:36–44). Anledningen till att jag använder Saussure och Lévi-Strauss exempel är att de representerar den lingvistiska och den symboliska aspekten som numera är självklara dimensioner i diskursteorin.
5.1.2 Poststrukturalism
Väldigt förenklat kan man sedan beskriva dekonstruktionen av strukturalismen som så att Jaques Derrida genom sitt poststrukturalistiska språkbegrepp försökte hitta en väg ut ur den återvändsgränd som han såg i strukturalismen (Howarth 2007:45). Det gjorde han genom att dekonstruera de begreppsliga distinktioner som Saussure utvecklat (Ibid 2007:46). Även Michel Foucault finner brister i strukturalismen och riktar sin kritik mot Lévi-Strauss anspråk på att ”beskriva den oändliga variationsrikedomen hos symboliska fenomen” (Ibid 2007:43). Istället utvecklar Foucault under sitt författarskap en ”arkeologi om diskursiva praktiker” (Ibid 2007:59). Det finns inget utrymme till att dyka ner i Foucaults hav av teoretiseringar i en sådan här studie, varför jag nöjer mig med att förhålla mig översiktligt till ämnet. Eftersom Mark Duffields teoretiseringar är förankrade i Foucaults terminologi och teoretiska resonemang, finns relevanta delar av Foucaults omfattande teoretiseringar beskrivna i kapitel 4. Innan vi går vidare till mina operationaliseringar bör det nämnas att jag har valt att beskriva diskursanalysen på ett väldigt simplifierat sätt som trots sin enkelhet ändå bidrar till att höja kvaliteten i min studie.
5.2 Operationaliseringar
Enligt Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet och hans medförfattare till Metodpraktikan: Konsten att studera samhälle, individ och marknad (2012),
