Praxis

3.2.1 NJA 1968 s. 197

Den tämligen fasta praxis från HD som har kommit att gälla i närmare 40 år grundades på fallet NJA 1968 s. 197. Fallet avgjordes då GB fortfarande var gällande och proces-sen inleddes således med en dom om hemskillnad mellan makarna Rolf och Maria. I samband med detta, tillerkände RR Maria kvarsittningsrätt i makarnas gemensamma

19 Teleman, Kvarboende, på s. 188.

hem till dess bodelning skedde och Rolf flyttade därför ifrån villan. Domen vann laga kraft den 11 januari 1965 och bodelningen skedde genom ett beslut av en förordnad skiftesman den 3 december 1965, nästintill ett år efter separationen. Trots att Rolf till-skiftades fastigheten vid bodelningen, kom Maria att bo kvar så långt som till den 11 november 1966. Rolf yrkade ersättning för Marias nyttjande av hans fastighet från och med den dag då hemskillnadsdomen vann laga kraft, den 11 januari 1965 och så länge hon bebodde fastigheten.

HD tillerkände Rolf nyttjanderättsersättning från den 3 december 1965, då bodelning förrättades, till och med den 11 november 1966, då Maria flyttade från fastigheten. Som skäl anförde HD att ett förordnande om kvarsittningsrätt i allmänhet är av tillfällig natur och kan därför inte i sig anses utgöra grund för anspråk på nyttjanderättsersättning.

Detta eftersom bodelning i regel kommer till stånd utan längre tidsutdräkt. Om förord-nandet kommer att bestå under ovanligt lång tid bör däremot en sådan ersättning kunna komma ifråga. Rätten till ersättning bör i sådant fall avgöras utefter omständigheterna i det enskilda fallet.

Sammanfattningsvis fastställde HD i 1968 års fall att en make kan ha fog för att ställa anspråk på ersättning för den kvarboende makens nyttjande av deras gemensamma hem, endast för den tid nyttjandet överskrider ett år.

3.2.2 NJA 1983 s. 255

Den s.k. ettårsregeln som infördes genom 1968 år fall kom att bekräftas i ett senare av-görande från 1983. I målet hade Bodil väckt talan om äktenskapsskillnad i februari 1977. Tingsrätten beslutade att äktenskapsskillnaden skulle föregås av betänketid och förordnade om kvarsittningsrätt för Bodil till dess att bodelning skedde. Bror flyttade följaktligen från villafastigheten den 1 april samma år och några veckor efter att tings-rätten dömt till äktenskapsskillnad flyttade även Bodil från fastigheten den 1 november.

Tiden som Bodil nyttjade fastigheten ensam kom alltså att uppgå till sju månader.

Bodelningen drog emellertid ut på tiden längre än så och en skiftesman²⁰ kunde först den 25 oktober 1978 fatta ett beslut. Fastigheten hade då sålts ett par månader tidigare.

Bror yrkade ersättning för den tid Bodil nyttjat fastigheten ensam och för de kostnader han haft under tiden villan stått tom till dess att den blev försåld.

20 Numera har bodelningsförrättare ersatt skiftesmannen.

Tingsrätten följde tidigare praxis och ansåg inte att kvarsittningsrätten i sig medförde anspråk på ersättning för de 7 månader då Bodil nyttjat villan själv. Inte heller medgavs ersättning för kostnaderna som Bror åsamkats till dess att villan såldes. Anledningen var att denna tidsutdräkt, som visserligen översteg ett år från det att Bror flyttade, berodde på ett medvetet övervägande från Brors sida att vänta med försäljningen för att kunna få ut ett högre pris, något som gynnade båda parter. Varken hovrätten eller HD fann någon anledning att frångå tingsrättens bedömning.

Enligt Teleman är det möjligt att Bror hade kunnat få ersättning för sina kostnader om talan istället hade formulerats som ett ersättningsanspråk p.g.a. redovisningsplikten i ÄktB 9:3 (dåvarande GB 11:8).²¹

3.2.3 NJA 2006 s. 206

I båda de tidigare behandlade fallen rörde det sig om makar som tvistade om ersättning för nyttjande av den enas, med giftorätt ägda, fastighet. I fallet som nu skall redogöras för, var det fråga om sambor, där den ena bodde kvar i parternas gemensamt ägda bo-stadsrätt. Situationerna skiljer sig uppenbarligen åt, vilket även diskuterades i domskä-len men slutsatsen var att samma principer skall gälla för såväl makar som sambor²² samt att det inte torde utgöra någon skillnad i sak huruvida bostaden ägs gemensamt eller enskilt. Inte heller formen för boendet, fastighet eller bostadsrätt, tillmättes någon betydelse.

Tidsmässigt såg 2006 års fall ut på följande vis. Parterna Rickard och Agata separerade i juli 1998, varpå Agata tillerkändes kvarsittningsrätt till dess att bodelning förrättades.

Därefter tvistade parterna om äganderätten till bostaden tills HD slutligen avgjorde frå-gan genom dom den 2 januari 2002. Rickard yrkade ersättning för Agatas nyttjande av parternas gemensamma bostad från den dag då bodelning normalt borde ha kommit till stånd, d.v.s. augusti 1999, ett år efter separationen.

Tingsrätten dömde i enlighet med yrkandet och HovR anslöt sig till samma bedömning avseende frågan om ersättningsskyldighet. Även HD biföll Rickards ersättningsyrkande

21 Teleman, Bodelning, s. 191 f.

22 Se HD:s domskäl med hänvisning till ÄktB:s förarbeten.

fullt ut och ifrågasatte i domskälen om den tidigare gällande ettårsregeln kunde anses lämplig med tanke på hur stor ekonomisk betydelse ett förordnande om kvarsittningsrätt kan få. HD:s ledamöter menade att ”[s]käl kan anföras för att den betalningsfria tiden bör begränsas till ett par månader eller att principen rentav bör vara att den som bor kvar i andra partens bostad skall ersätta den andra för nyttjandet redan från separatio-nen.” [kurs. här]. Oturligt nog omfattade inte Rickards ersättningsyrkande tiden från separationen, varför HD saknade anledning att utreda frågan vidare.

3.2.4 Betalningsfri tid eller ej?

Som redan konstaterats gjorde äldre praxis gällande att ersättning kunde krävas för den delen av nyttjandet som översteg ett år. HD:s obiter dictum i 2006 års fall lämnar oss alltså nu med frågan om från vilken dag ersättning skall utgå. Eftersom yrkandena i målet inte gav domstolen möjlighet att pröva om ersättning skulle utgå redan från sepa-rationen, kan ingen säker slutsats dras från fallet. Det är idag alltså osäkert hur kort den betalningsfria tiden skall vara och om det rent av skall finnas någon tidsfrist alls. Något som dock med tillräcklig säkerhet kan sägas är att den tidigare ettårsregeln bör luckras upp.

Naturligtvis finns det skäl både för och emot en betalningsfri tid. Traditionellt sett är det oftast mannen som är starkare ekonomiskt sett och kvinnan som tar större ansvar vad gäller barn och hushåll. I dessa fall kan det framstå skäligt att försöka skydda den ekonomiskt svagare kvinnan som bor kvar i hemmet med barnen, medan mannen har lättare att hitta ett alternativt boende. Ett sätt att skydda den kvarboende parten är att ge denne ett skäligt råd-rum på exempelvis en till tre månader att hitta ett annat mindre ekonomiskt krävande bo-ende. På detta sätt förhindras situationen att den svagare parten plötsligt lämnas med oväntat höga kostnader att omedelbart bära själv.

Emellertid torde en sådan betalningssvårighet inte vara särskilt vanligt förekommande dels med tanke på att ersättningsbeloppets storlek²³, dels eftersom ersättningen senare kommer det betalande parten tillgodo senare under bodelningen²⁴. Om det trots detta skulle vara så att den kvarboende maken har svårigheter att bekosta sitt eget boende för den perioden som följer efter separationen, är detta snarare ett problem som bör lösas genom överväganden kring om underhållsbidrag skall utgå enligt ÄktB 6:7, alternativt att det ges utrymme för en

23 Se avsnitt 2.3.

24 Se avsnitt 4.1 angående hälftendelning av avkastning.

jämkning i det enskilda fallet med hänsyn till parternas förmögenhetsförhållanden. Enligt min mening väger inte det sociala skyddsintresset tyngst i detta sammanhang. Dessutom framstår tanken om den beroende hemmafrun för mig som väl konservativ. Som Teleman anför i sin artikel, torde giftorättsgemenskapen anses upphöra i och med brytdagen (då an-sökan om äktenskapsskillnad registreras hos tingsrätten). I artikeln påpekas även hur på-tagligt ekonomiskt självständiga makar är idag jämfört med tidigare.²⁵

Teleman synes ha varit på rätt väg när han kritiserade den tidigare etablerade ettårsre-geln, med hänsyn till hur den senaste utvecklingen i praxis ter sig. Avgörandet från 2006 synes ge ett tidsintervall för den betalningsfria tiden på omkring två månader. I målet resonerades kring syftet med rätten till nyttjanderättsersättning, nämligen att neut-ralisera kvarboendets ekonomiska effekter.²⁶ I sammanhanget bör noteras att den make som tvingas flytta rimligtvis åsamkas kostnader för sitt alternativa boende. Visserligen är det inte dessa kostnader för som skall täckas av nyttjandeersättningen, utan det värde som den flyttande maken går miste om, men den neutralisering som önskas måste ändå vara att vardera parten står för sin egen boendekostnad. Med ett dylikt rättvisebaserat synsätt bör rimligtvis den betalningsfria tiden vara så kortvarig som möjligt för att i största mån åstadkomma en neutralisering.

En kort tidsfrist är något som särskilt gör sig gällande i de fall då ersättningsyrkandet fram-ställts redan från början av processen och den kvarboende därmed varit medveten om att anspråk riktas mot honom. Om den kvarboende har insikt om att nyttjandet är förenat med ekonomiska konsekvenser kan detta vara ett incitament till att söka boende på annat håll i det fall parten saknar tillräcklig motivation att betala för att bo kvar.