Presentation av Sidas årsredovisning

För att besvara min frågeställning har jag valt att använda mig av Sidas årsredovisning som datamaterial. Som jag tidigare har tagit upp i inledningen är det en svår uppgift att

sammanställa Sidas biståndspolitik i moderntid. Det har skett reformeringar och

omstruktureringar inom organisationen vilket har ändrat Sidas arbetsfrågor och förmåga att finansiera biståndsinsatser (Sida 2006, s.13). Uppsatsens empiriska material omfattar tre årsredovisningar för åren 2001, 2011 och 2019 samt andra publiceringar som Sida har utgivit under perioden 2001–2019. En kritisk aspekt av Sidas publiceringar som man bör ha i åtanke när man granskar detta material är att data är självpublicerade av Sida. Detta betyder att materialets redovisningar och förklaringar kan vara bias till att Sida har genomfört ett korrekt jobb oavsett vad resultats är. Dock anser jag att användningen av Sidas publikationer som datamaterial är en väl fungerande källa om man applicerar en kritiskt förhållningssätt till granskningen.

3.2.1 Sida årsredovisning 2001

Den publicerade årsredovisning över Sidas globala biståndsinsatser under perioden år 2001 inleds med ett kapitel rörande internationellt utvecklingssamarbete och hur en ny definition behövs för att modernisera fattigdomsproblemet en stor del av världen. I denna rapport förtydligar Sida på vad de anser att fattigdom innebär och vad det krävs för att förhindra detta i utsatta länder (Sida 2003, s.26). Sida beskriver att deras senaste strategi PRS (Porverty Reduction Strategy) fokuserar på samarbetet mellan det utsatta landet och Sverige, inom ramen för skuldlättnadsinitiativ HIPC-2 (Highly Indebted Poor Countries) (International Monetary Fund 2015, s.8). Om ett land som präglas av fattigdom tar fram ett PRS så kan landets skulder frigöras genom offentliga resurser som i sin tur används till

fattigdomsbekämpning.

De nationella strategierna är viktiga för att utveckla en effektiv politik som styrs av landet för att bekämpa fattigdomen. Detta kan användas som en vägledning för det svenska biståndet

och kan öka effektiviteten av biståndet. Sida beskriver även att det krävs ett ökat stöd för verksamhetsgrenen infrastruktur, näringslivsutveckling, urban utveckling och finansiella system då utsatta områden saknar möjlighet att importera och exportera varor på den

internationella marknaden (Sida 2003, s.9). I Uganda beskriver Sida att landet är tvungna att importera råvaror för ett orealistiskt pris då det saknas avtal relaterade till råvarans

prissättning. Det är inte enbart en decentraliserad statsapparat som hindrar den ekonomiska tillväxten, utan väpnade konflikter som är baserade på kulturella skillnader har givit

förödande effekt på utvecklingen (Sida 2003, s.20).

En annan aspekt som Sidas årsredovisning för 2001 granskar är den demokratiska

samhällsutveckling. Ett konsekvent mönster för utsatta områden är att politiska institutioner är oftast totalitära eller icke existerande vilket försämrar invånarnas levnadsstandard drastiskt (Sida 2003, s.21). Sida anser att insatser som fokuserar på fredsfrämjande bidrar även till en fattigdomsbekämpning då samhällen där individens fri-och rättigheter accepteras underlättar en ekonomisk tillväxt (Sida 2003, s.20). Detta uppstår genom att bidra produktiva resurser till fattiga i utsatta områden och öka deras förmåga att använda resurser. De produktiva

resurserna kan exempelvis kunskap om infrastruktur, jordbruk eller ge individer möjligheten att studera på universitet.

I årsredovisning 2001 beskriver Sida sitt nya tillvägagångssätt för att angripa hälsoproblem i utsatta områden. Sida lägger ett stort fokus på hälsofrågor såsom hiv/aids då dessa sjukdomar kan vara faktorer till fattigdom i utsatta länder (Sida 2003, s.36). Den nya strategin innefattar ett bilateralt samarbete där basutbildning och grundläggande hälsovård är högsta prioritet. I Zambia har Sida utvecklat ett avtal som ökar samordningen mellan hälsovårdsinstitutioner på distriktsnivå vilket har säkerställt ett konstant flöde av resurser till hälsovårdsinstitutioner (Sida 2003, s.37). Även fast detta projekt har visat sig vara framgångsrikt så hindras insatsen av ett osäkert politiskt läge då det ständigt roterar på ministerpositionen. Sida anser att samarbetsländerna saknar nationell resurskapacitet och kompetens för att skapa en

grundläggande levnadsstandard för samtliga medborgare. Detta problem är allmänt för Sidas samarbetsländer men präglar främst de mest hiv/aids drabbade regionen i Afrika (Sida 2003, s.38). I dessa länder kräver hälsoinsatserna ett internationellt stöd där globala

biståndsinstitutioner arbetar tillsammans för att bekämpa pandemin (Sida 2003, s.39–49).

I hopp om att etablera en global hälsofond för hiv/aids har Sida arrangerat en internationell konferens, National Health Accounts, där kunskap om hur hiv/aids pandemin påverkar den globala hälsosektorn och den finansiella marknaden. Sida redogör även att flera

verksamhetsgrenar har blivit omstrukturerade till programstöd från projekt-stöd, vilket är på grund av biståndsinsatserna ses nu mera som långsiktiga arbeten i stället för enskilda projekt.

Detta bidrog även till att antalet insatser som Sida anordnade i utsatta områden minskade med 3% då Sida anser att långsiktiga insatser kräver en större volym av finansiering (Sida 2003, s.8). Sida beskriver att den förväntade prognosen för kostnader över framtida insatser kommer att öka i en snabb takt, samtidigt som regeringens förvaltningsanslag till biståndsinstitutionen kommer att öka i en långsammare utveckling (Sida 2003, s.9).

3.2.2 Sida årsredovisning 2011

Sidas årsredovisning för 2011 inleds med en beskrivning över hur den konfliktdrabbade kontinenten Afrika har varit det primära biståndsområdet under årets arbete (Sida 2012, s.14).

Den svenska regeringen gav Sida uppdraget att utöka biståndet för människors fri-och rättigheter i Mellanöstern och Nordafrika då den politiska oron har skapat en icke hållbar levnadsstandard för medborgarna i ett land som har genomgått en revolution (Sida 2012, s.15). Detta kombinerat med den fortsätta hungerkrisen på Afrikas horn, naturkatastrofer i Pakistan och Niger och väpnade konflikter i Libyen som har skadat civilsamhället så har Sida valt att stödja FN:s samlade humanitära insatser i hopp om att effektivisera

biståndsresursernas användning.

Ett nytt projekt som Sida inledde 2011 var verksamhetsgrenen demokratisk utveckling och mänskliga rättigheter som fokuserar på upprätthållandet av individers fri-och rättigheter i utsatta länder (Sida 2012, s.14). Denna verksamhetsgren stod nästan för en tredjedel av Sidas samlade utbetalning för år 2011 vilket kan ses som ett tydligt tecken på att prioriteten hos institutionen har omvandlats till att bevara individers demokratiska rättigheter. Med denna utveckling av biståndssektorn skapades även delsektorerna kvinnorättsorganisationer och media och fritt informationsflöde vilket Sida anser vara essentiella arbetsområden för att bekämpa orättvisor i totalitära stater. Sida beskriver hur kvinnors roll i utsatta samhällen behövs moderniseras både akademiskt och socialt (Sida 2012, s.29). En stor del av de kvinnor i utsatta länder saknar möjligheten att ha en stabil inkomst då de inte kan tillgång till en utbildning och tvingas i stället att ta hand om sin familj. För att stärka kvinnors roll i utsatta

samhällen har Sida arbetat med insatser som jobbar för jämställdhet exempelvis i Sudan där det svenska biståndet åstadkom att en tredjedel av den lagstiftande församlingen är kvinnor.

Årsredovisning för 2011 beskriver även hur konflikt-och postkonfliktländer präglas av korruption vilket problematiserar uppbyggandet av en legitim och demokratisk statsapparat, samt minskar det biståndets effektivitet (Sida 2012, s.28). Oron angående hur de svenska monetära resurserna används i en utsatt nation har varit ett pågående problem under Sidas historia då det är svårt att kontrollera och följa upp insatsers resultat. För att bekämpa korruption har Sida ägnat mer resurser till att framställa ett säkert finansiellt instrument som ökar transparensen hos båda aktörerna i det bilaterala samarbetet (Sida 2012, s.29). Sida beskriver även svårigheter med bilaterala samarbeten som innefattar decentraliserade

statsmakter exempelvis Sudan då det saknas faktiska budgeteringar och information angående samarbetets utveckling, men med hjälp av de nya finansiella instrumenten kan Sida fastställa den sudanska arbetskraften och dess utveckling vilket minskar risken för korruption (Sida 2012, s.30).

Likt den tidigare årsredovisning från Sida 2001 är centraliseringen av biståndet en pågående omställning hos biståndsinstitutionen. En effektiv biståndspolitik kan inte uppstå från ett mångtal kortvariga projekt då Sida strävar efter att ansvara för färre långsiktiga insatser som kan effektivisera biståndsresurserna (Sida 2012, s.68). Denna omstrukturering av

biståndsinsatser beskriver Sida som nödvändig i framtiden då kostnaderna för de globala insatserna kommer att behöva en större finansiering. Minskning av de totala antalet insatser som Sida ansvarar är bara en av de strategierna som ska bidra till en ökad biståndseffektivitet, det har även införskaffats en mer regelbunden dialog mellan Sida och samarbetsländerna. Sida anser att en ökad transparens mellan aktörerna kan bidra till en tydliga dokumentation av insatsens planering, uppföljning, rapportering och resultat vilket skapar ett ramverk för Sida om vilka aspekter av insatsen som fungerar och vilka som fallerar (Sida 2012, s.66–67).

3.2.3 Sida årsredovisning 2019

Sidas årsredovisning för året 2019 inleds med en omvärldsanalys som granskar

utvecklingstrender relaterat till Sidas arbetsområden. Omvärldsanalysen fastställer att det har skett en minskning i den globala resursfattigdomen vilket beror på att en del av de fattiga länder har uppnått en levnadsstandardnivå som liknar västvärldens nivå (Sida 2019, s.12).

Dock så ökar inkomstojämlikheterna i de fattigaste länderna vilket Sida anser vara en effekt på den globaliserade utvecklingen. Om detta problem förblir riskerar utsatta länder att återgå till en nationella fattigdom. Sida beskriver att lösningen till resursfattigdom i utsatta länder är digitalisering i form av innovativa teknologiska lösningar (Sida 2019, s.13). De länder som präglas av fattigdom saknar möjlighet att anpassa sig till det globaliserande världssystem då samhällsstrukturerna i utsatta länder är uppbyggda på ett förlegat och icke-hållbar

utvecklingsnivå. Afrikanska länder som är placerade söder om Sahara är ett tydligt exempel på detta då de saknar möjlighet att utvinna sitt lands fulla potential och riskerar att bli exploaterade av andra stormakter. Med hjälp av teknologiska utvecklingar i form av

digitalisering anser Sida att de utsatta länderna i Afrika kan få möjlighet att angripa ett flertal problemområden som länderna präglas av. Den explosiva utvecklingen av mobiltelefoner som har pågått i Afrika är ett exempel på hur teknologiska medel kan stärka kampen mot

resursfattigdom (Scott, Batchelor, Ridley & Jorgensen 2014, s.2).

En annan aspekt som årsredovisning tar upp är för att utsatta länder ska kunna bekämpa fattigdom krävs det att man finner en lösning på hur man hanterar den snabbt omväxlande urbana miljön (Sida 2019, s.12). Detta kan ses som ett grundproblem inom biståndspolitiken då majoriteten av nationer med fattigdom är geografiskt placerade i ett område där miljön påverkar samhällets utveckling. Sida beskriver hur framtida temperaturökningar och förändrade nederbördsmönster kommer att påverka utsatta länder som har en hög sysselsättning inom jordbruk. Förändringen i det biologiska ekosystemet är ett globalt problem men de som drabbas hårdast är fattiga länder som har ett större behov av naturresurser då utsatta nationer har redan ont om resurser för att tillgodose dess

försörjningsbehov (Sida 2019, s.82). Sidas strategier angående miljömässig hållbarhet i utsatta länder infattar bistånd i form av monetärt stöd och expertishjälp i hopp om att utveckla mer hållbara jordbruksmetoder (Sida 2019, s.83).

En verksamhetsgren som Sida ständigt försöker effektivisera är demokratisk utveckling vilket i årsredovisningen för 2019 visar att det har skett en minskning hos den demokratiska

utvecklingen i Sidas samarbetsländer (Sida 2019, s.12). I länder där respekten för rättsstatens principer har minskat har även individers fri-och rättigheter blivit alltmer restriktiva speciellt för utsatta grupper exempelvis kvinnor och minoriteter. En central del av Sidas moderna strategier är upplyftandet av kvinnors rättigheter i samhället vilket har blivit ett ytterst relevant arbetsområde under de senaste åren. Enligt årsredovisning för 2019 har det skett en

positiv utveckling inom utvecklingen av kvinnors och flickors sexuella och reproduktiva hälsa då fler kvinnor får tillgång till hälsoservice (Sida 2019, s.13). Det finns dock ett starkt hot från konservativa kulturer i utsatta länder som begränsar kvinnors fri-och rättigheter vilket kan motarbeta det bilaterala samarbete som Sida har inlett.