Principbaserat regelverk

K3-regelverket är ett principbaserat regelverk som innebär att det lämnar utrymme för användarna att göra egna bedömningar i hur komponentavskrivning ska tillämpas på verksamheten. Collins et al. (2012) hävdar att med införandet av ett principbaserat regelverk följer tydliga mål och syften som användarna ska förhålla sig till, dock saknas en ingående vägledning för vilket tillvägagångssätt som bör användas. Det lämnas åt användarna att göra egna självständiga bedömningar. Att regelverket är principbaserat och lämnar utrymme för egna bedömningar och antaganden är ett faktum som både betraktas som en fördel och nackdel. En fördel då egna beslut kan tas gällande vad som anses vara bäst för den enskilda verksamheten, en nackdel då detta utrymme har skapat en osäkerhet om hur metoden ska tillämpas på bästa sätt. En osäkerhet som uppkommer i och med att regleringen anses vara bristfällig. Detta då det finns många frågor som regelverket och riktlinjer inte alltid kan ge svar på, det innebär att användarna lämnas att göra egna antaganden om vad som ska göras där effekterna av de beslut som tas inte kan förutspås. Osäkerheten har drivit dem att se till riktlinjer samt hur andra allmännyttiga bostadsföretag har valt att hantera metoden.

Ur det empiriska materialet kan det tydas att det har infunnits en blandad upplevelse av komponentavskrivning samt hur metoden valt att tillämpas. För vissa har det uppfattats som en svårighet gällande vilken komponentindelning som ska användas, hur många komponenter och vilken detaljeringsnivå som ska tillämpas. Medan andra varit mer säkra för hur de ska gå tillväga. För att en del av en tillgång ska kunna betraktas som en komponent ska den enligt regelverket vara betydande och väsentlig till hela tillgången i sig. BFNAR 2012:1 punkt 17.4 säger ”Förväntas skillnaden i förbrukningen av en materiell anläggningstillgångs betydande komponenter vara väsentlig, ska tillgången delas upp på dessa” (FAR Akademi, 2013 s.1127). Vad betydande och väsentlighet egentligen innebär regleras dock inte och leder till att användarna får utrymme att göra egna bedömningar gällande ändamålet. Vissa ser utrymmet som något positivt då de själva får möjlighet att styra över hur metoden ska användas. Positivt i det anseendet att det själva får göra bedömningen om vad som bäst lämpar sig för just deras verksamhet. Den negativa aspekten grundar sig i att regleringen anses vara bristfällig där önskemålet är ett mer tydligt regelverk. Tydligare på det sätt att det tillhandahålls distinktare ramar att arbeta inom.

48

Det empiriska materialet visar på att hanteringen av komponentindelning ser olika ut för de bostadsföretag som representeras i studien. Där komponenterna är olika till antal samt huruvida det funnits olika indelningar till olika typer av fastigheter. Vissa har valt att använda en och samma indelning medan andra valt att ha flera sådana beroende på vilken typ av fastighet som behandlas. Det finns en uppfattning om att hanteringen av komponentavskrivning till en början kommer att te sig olika där alla agerar utefter sin egen förmåga av vad som anses som mest lämpligt för verksamheten, en olikhet som med tiden kommer tendera i att hanteringen blir mer likartad. En faktor som kan vara sprungen ur att företag som varit mindre framgångsrika med metoden kommer att se till de företag som lyckats bättre med hanteringen för att där ta stöd till sin egen hantering, något det redan finns en tendens till. Enligt DiMaggio och Powell (1983) påverkas organisationer av yttre krafter till att med tiden mer och mer likna varandra, med yttre krafter menas såväl andra organisationer som politiska krafter vilka driver organisationer till en hantering som kan anses vara mer homogen.

Det finns uppfattningar om att hanteringen med tiden kan tendera i att bli mer homogen då företagen kommer att se till varandra men även då uppfattningen är att det kommer leda till mer regleringar. Mer regleringar då de kommer inse att hanteringen som den ser ut idag inte kommer att fungera. Att ha en för omfattande reglering kan innebära att metoden inte lämpas för alla verksamheter då ingen är den andra lik. Det kan bli svårt att anpassa regleringen till att den ska passa samtliga verksamheter. Att det är öppet för egna bedömningar innebär att varje företag kan göra de justeringar som är nödvändiga för en bättre anpassning av den enskilda verksamheten. Hur ett företag tillämpar metoden, till exempel vilken komponentindelning de använder, kan anses vara mindre lämplig för ett annat.

Detsamma gällande vilken komponentgräns som ska sättas där ett större företag kanske har möjlighet att sätta ett högre belopp eller procentuell andel gällande vad som ska aktiveras då de har den ekonomin, till skillnad från ett mindre där samma gräns eventuellt inte kan uppnås på flera år. Likväl för det omvända, skulle en lägre gräns sättas som passar ett mindre företag bättre kan det innebära att det större företaget kan bli tvingade att aktivera sådant som för dem mer kan betraktas som underhåll. Varför en för omfattande reglering inte skulle gynna alla verksamheter, för vissa skulle det lämpa sig men inte för samtliga då företagen i dagsläget ser för olika ut.

Att det finns en avsaknad av reglering gällande hur metoden ska tillämpas lämnar utrymme för manipulation. Detta då företagen själva får göra de bedömningar som anses vara lämpade för den enskilda verksamheten, om vad som till exempel ska betraktas som underhåll respektive aktivering. Keating och Zimmerman (2000) hävdar att val av redovisningsmetoder har inverkan på hur resultatet i slutändan kommer att te sig. Eftersom de inom företagen själva får styra mängden underhåll som ska kostnadsföras samt den mängd aktivering som ska balanseras, kommer de ha möjlighet att påverka resultatet. Då metoden tillämpas på olika sätt är uppfattningen att det anses kunna bli åtstramningar i regelverket då det finns för många olika synsätt. En mer omfattande reglering kan föra med sig både fördelar som nackdelar, fördelar då det blir tydligare för hur metoden ska tillämpas. Nackdelar då den reglerade tillämpningen troligtvis inte kommer ha en gynnande effekt för alla verksamheter, då den kommer vara lämpligare för vissa mer än andra då alla företag verkar utefter olika förutsättningar.

49

5.2.2 Rättvisande bild

I den svenska lagstiftningens årsredovisningslag återfinns att företagets redovisning, det vill säga balansräkning, resultaträkning och noter, ska lämna en rättvisande bild av företagets ställning och resultat. Trots att begreppet har tillämpats under en längre tid, i såväl Sverige som i andra länder, finns det inte någon specifik definition. Kirk (2006) menar att rättvisande bild är svårt att hantera då definitionen av begreppet kan anses vara mångtydig.

När komponentmetoden infördes, i följd av att K3-regelverket blev tvingande, antogs ett mer principbaserat regelverk. Ett regelverk som enligt Alexander och Jermakowicz (2006) bidrar till att den information som lämnas ger en mer rättvis bild av företagets ställning, detta eftersom att informationen anses vara mer transparent och flexibel. En mer transparent och flexibel information bidrar till en mer väsentlig information. Stárová och Čermáková (2010) har genomfört en studie där komponentmetoden har jämförts med den traditionella metoden, vilka effekter metoderna har på resultatet. Det framkom att komponentmetoden bättre speglar förslitningen av anläggningstillgångar. En bättre återspegling av tillgångarna bidrar till att metoden ger en mer rättvisande bild av tillgångarnas värde. Majoriteten av de representerade företagen upplever att redovisningen blir mer rättvisande, ett faktum som överensstämmer med det som fastställts i teorin. Det vill säga att metoden bättre återspeglar den faktiska förslitningen på tillgångarna. Ett exempel i det empiriska materialet är att stommen kontra inre ytskikt inte kan ha samma avskrivningstid, då det inte kan anses vara befogat. Eftersom de inte uppfyller samma fysiska och funktionella förutsättningar. Det finns däremot synpunkter på att det fortfarande inte kan anses som rättvist men dock som en förbättring. Det upplevs även svårt att skapa en mer rättvisande bild mellan K2- och K3-regelverket, då det anses uppkomma en skevhet. En skevhet då regleringen i regelverken har olika syner angående vad som ska kostnadsföras, vilket försvårar arbetet att skapa en mer rättvisande bild mellan de två regelverken. Det kan därmed anses såväl i teorin som i praktiken att metoden generellt ger en mer rättvisande bild av företagets ställning med användning av komponentmetoden. Metoden anses däremot, bland många av de representerade företagen i studien, ha en negativ påverkan gällande jämförbarhet mellan företag, där den initialt kommer att försvåra jämförelser. Det finns dock en tro om att det eventuellt kommer bli bättre med tiden.

Enligt komponentmetoden ska företagets tillgångar i bokföringen värderas enligt anskaffningsvärdet. Huruvida det anses vara en bättre lämpad metod än värdering till marknadsvärde är en problematik som forskare är oense om. Anskaffningsvärdet kan betraktas som en bättre metod, då den anses ge en mer rättvis bild av företagets tillgångar (Herrmann, Saudagaran och Thomas, 2006). Bengtsson (2009) har kritiserat värdet då det inte tar hänsyn till eventuella förändringar som sker på marknaden. En aspekt som däremot värdering till marknadsvärde tar hänsyn till, då det sker justeringar efter det aktuella marknadsvärdet inför varje bokslut. Författarna menar att verkligt värde lämnar utrymme för ledningen att manipulera resultatet, något som anskaffningsvärdet inte ger samma utrymme till då årliga justeringar inte utförs. Hur respondenterna ställer sig till vilken värderingsprincip som anses mest lämpad skiljer sig åt. Företagen har skilda syner på vad som ger en mer rättvis bild av deras tillgångar, flera menar dock att både anskaffningsvärdet och marknadsvärdet för med sig fördelar. Något som tyder på hur företagets åsikt påverkas är deras marknadssituation, hur den ser ut. Bostadsföretag som är belägna i mer attraktiva orter eller i dess närområde anser att marknadsvärdet är ett bättre mått att använda sig av. Företag belägna i mindre attraktiva orter förespråkar däremot värdering till anskaffningsvärdet. Med mindre attraktiva orter menas små orter som har långt till närmaste storstad och kan betraktas

50

som utflyttningsorter. Varför de förespråkar anskaffningsvärdet grundar sig i att det inte sker några större förändringar på marknaden där de är belägna, till skillnad från marknaden i större städer som är mer aktiv där det ständigt sker förändringar på grund av stor inflyttning.

Huruvida komponentavskrivning kommer att bidra till en mer rättvisande bild är beroende av hur tillämpningen av metoden sker. I dagsläget ser tillämpningen dock olika ut mellan företag. Det hävdas att metoden kommer ge en mer rättvisande bild om tillämpningen sker på ett korrekt sätt. Med det som utgångspunkt kan det ifrågasättas vad som egentligen kan ses som korrekt, eftersom hur hanteringen ska ske inte finns reglerad. Hur metoden ska tillämpas i varje enskilt företag är en bedömningsfråga, där vissa till exempel valt att använda sig av färre komponenter, då det anses mer lätthanterligt, medan andra har en mer detaljrik indelning av fastigheterna. Som tidigare nämnts har det visats att tillämpningen ser olika ut beroende på vilket företag det handlar om, trots detta är uppfattningen ändå att metoden upplevs ge en mer rättvisande bild fast att det finns sådant som talar emot fenomenet.