Pro-­‐et  contraanalysens  argument  i  förhållande  till  det  teoretiska  ramverket

De utvalda argumenten från pro- et contraanalysen som kommer sättas i förhållande till perspektivet utrikespolitiska beslutsfattande och den poliheuristiska teorin är följaktligen de argument som kan ses som de mer intressanta argumenten som kan förklara varför principen R2P kom att realiseras. Utifrån de fem centrala punkterna i den poliheuristiska teorin som redovisades i teoriavsnittet ska nu Kina och Rysslands uttalanden analyseras ytterligare. De argument som valts ut som de viktigaste efter varje utfall av pro- et contraanalysen kommer vara de argument som analyseras.

Den poliheuristiska teorins centrala punkter:

1. Aktörer fokuserar oftast på en snäv uppsättning av politiska alternativ och beslutsfattande dimensioner vid ett beslutsfattande.

2. Beslutsfattare använder en tvåstegsprocess vid beslutsfattande.

3. Politiska aktörer styrs av ett egenintresse där utrikespolitiska beslut är viktiga men inrikespolitiska beslut är viktigare och styr valet av utrikespolitiska beslut.

4. Beslutsfattande i utrikespolitiska frågor är ofta non-compensatory och involverar flera dimensioner och kognitiva genvägar.

5. De flesta utrikespolitiska beslut fattas i en strategisk miljö och är ofta sekventiella.

Som tidigare förklarat så styrs aktörers utrikespolitiska beslut av inrikespolitiska intressen. Både Ryssland och Kina la vikt vid att förutom att de Libyska medborgarna måste säkerhetsställas undan Gaddafi så var det även viktigt att respektive lands befolkning bosatt, eller dylikt, i Libyen skyddades utan regimens styrkor. Rysslands och Kinas intresse att

skydda sina egna medborgare som befinner sig i ett krigsdrabbat område är inte så konstigt i sig men det ska påpekas att Ryssland, Kina och Indien var de enda medlemsländerna i säkerhetsrådet som framförde sådana påpekanden. I relation till övriga länder finns en skillnad av vart fokus på skyddandet av befolkning ligger. Utifrån ett poliheuristiskt perspektiv kan detta ses som att beslutsfattarna ifråga påverkats av egenintresset som är en av de fem centrala punkterna inom den poliheuristiska teorin.

Rysslands uttalande om att de som beordrar en militär intervention kommer därefter få ta konsekvenserna av efterföljderna av interventionen. Ryssland menar på att en militär intervention i Libyen inte kommer leda till någon lösning av konflikten utan enbart förvärra den och lägger därför ner sin röst vid röstningen av resolution 1973, för att visa på missnöje. Detta kan genom den poliheuristiska teorin ses som ett tecken på egenintresse. Ryssland vill inte förhindra beslutet men landet ställer sig istället utanför och lägger därmed ifrån sig ansvaret på andra.

Aktörer inom utrikespolitiska beslutsfattande, i detta fall Ryssland och Kina, har ofta en snäv uppsättning av politiska alternativ när de ska fatta beslut. Genom att titta på argumentet från resolution 1973 genom den poliheuristiska teorin kan detta förklaras genom att det finns två vägar att gå, antingen låter säkerhetsrådet Libyen fortsätta de inre konflikterna genom att fortsätta hänvisa till resolution 1970 eller så väljer de att sätta in ytterligare sanktioner mot Libyens regering för att förhoppningsvis få en förbättring. Ryssland och Kina har en klar ståndpunkt vad det gäller användningen av våld mot civilbefolkningen i Libyen under hela processen. Från ett poliheuristiskt perspektiv kan detta bero på den sekventiella och strategiska miljö som Ryssland och Kina befinner sig i. Beslutet om att anta resolution 1973 fattades i sekvenser och då Ryssland och Kina hade ett starkt förhållningssätt från början om att inte använda yttre våld mot Libyen kan det vara svårt att ändra inställning då beslutet fattats i flera sekvenser under en längre period.

Rysslands och Kinas förslag till lösning på Libyenkonflikten innefattar diplomatiska lösningar genom politiska medel. Vid tiden av antagandet om resolution 1970 hade aldrig en militär intervention genom FN berättigats förut. Genom tidigare erfarenheter väljer en aktör beslut efter denna information. Att Ryssland och Kina skulle ha använts sig av kognitiva genvägar vid röstningen om resolution 1973 är ingen omöjlighet. R2P hade aldrig använts under den

här tiden och genom Rysslands och Kinas uttalanden finns en osäkerhet då de inte vet hur en militär intervention av FN kommer gå till i praktiken.

Detta kan vara en av anledningarna till varför Ryssland och Kina valde att lägga ner sina röster. Båda har en stark åsikt om att inte bruka våld mot Libyen men valmöjligheterna för att försöka stoppa Gaddafi är väldigt begränsade.

Då det blir svårt att veta hur själv processen gick till under diskussionerna kring resolution 1970 och 1973 blir det svårt att faktiskt applicera den tvåstegsprocess som den poliheuristiska teorin innebär. Ett alternativ är att se Resolution 1970 som det första steget i processen och resolution 1973 som det andra. Utfallet blir då att under den första processen sållades mindre bra alternativ bort tills beslutsfattarna enades om det bästa/minst dåliga alternativet. I detta fall resolution 1970 som alla säkerhetsrådets medlemmar röstade för. När Gaddafi valde att ignorera säkerhetsrådets föreskrifter inleddes steg två i beslutsfattande processen. Där beslutfattarna valde bland de få alternativ som fanns kvar efter rensningen i steg ett. Beroende på om vi ska se detta som ett gruppbeslut eller ett individuellt beslut får vi olika utfall. Vid det individuella beslutet väljer beslutsfattarna (Kina och Ryssland) att stå passiva och anser att det är det bästa alternativet. Om vi istället ser det som ett gruppbeslut så blir utfallet att det bästa alternativet var att anta resolution 1973. Genom detta kan vi se att hur beslutsfattare väljer att fatta beslut påverkar beslutets utfall.

Ytterligare en argumentation där beslutet kan förklaras genom att aktörer endast har en snäv uppsättning av politiska beslut är Kinas uttalande om vikten av att respektera en stats suveränitet samtidigt som de stödjer säkerhetsrådet i dess nödvändiga åtgärder för att stabilisera situationen i Libyen. Detta visar på Kinas osäkerhet som kan förklaras av en inre intressekonflikt där vikten av en stats suveränitet står och väger på ena sidan medan skyddandet av civila står och väger på andra sidan på grund av ett fåtal beslutsalternativ. Kinas beslut om att ställa sig utanför kan därför bero på just detta.

8. Slutsats

I detta avsnitt avser uppsatsen att vidare föra en diskussion kring de resultat som presenterats i uppsatsen, men först ska uppsatsens forskningsfrågor som ställdes i inledningen besvaras. Den första frågan gällde ifall den poliheuristiska teorin kan förklara antagandet av resolution 1970 och resolution 1973. Resultatet av denna fråga finns främst att hitta i den teoretiska ansatsen samt i säkerhetsrådets agerande under Libyenkonflikten 2011.

Resolution 1973 antogs främst på grund av Gaddafis ovilja att samarbeta med bland annat säkerhetsrådet. Efter flertal uppmaningar till Gaddafiregimen av säkerhetsrådet att omedelbart upphöra det våld som fördes mot Libyens medborgare utan att någon förbättring skedde antog säkerhetsrådet enhälligt resolution 1970. Resolutionen innebar ett vapenembargo mot Libyen samt reseförbud och frysta tillgångar av Gaddafis och personer i hans närhet. Att anta resolution 1970 kan förklaras genom den poliheuristiska teorin bland annat för att säkerhetsrådets beslutsfattare använde sig av så kallade kognitiva genvägar som innebar att de utefter tidigare händelser handlade på tidigare erfarenheter. Då säkerhetsrådets medlemmar fattar beslut i strategisk- och sekventiell miljö kan även detta förklaras genom den poliheuristiska teorin. Beslutet att anta resolution 1970 gjordes under en längre period där, som tidigare nämnt, uppmaningar till Gaddafi gjorts ett flertal gånger innan säkerhetsrådet tillslut fattade beslut om resolution 1970. Beslutet om att anta resolution fattades alltså indirekt i flera steg i olika sekvenser. Utifrån en strategisk miljö kan sägas att säkerhetsrådets gruppbeslut att anta resolution 1970 var ett strategiskt sätt för att stoppa Gaddafi och oroligheterna i Libyen. Genom säkerhetsrådets agerande under första delen av Libyenkonflikten kan i alla fall resolution 1970 förklaras ur ett poliheuristiskt perspektiv. Studien återkommer till den första frågan efter de andra två frågorna besvarats.

Den andra och tredje frågan handlade om den poliheuristiska teorin kan förklara Rysslands och Kinas agerande under antagandet av resolution 1970 och resolution 1973. Svaret är både ock. Genom analysen kan vi se att det finns en hel del som går att förklaras genom den poliheuristiska teorin, men inte allt. Tvåstegsprocessen som är utmärkande för den poliheuristiska teorin går inte att applicera korrekt på säkerhetsrådets beslutsfattare. Eftersom att beslut om resolutioner sker bakom lycka dörrar och det enbart gå att få tag på pressmeddelanden eller säkerhetsrådets uttalanden efter röstning av resolution blir det svårt att följa hela beslutsprocessen som krävs för att kunna applicera tvåstegsprocessen på Kina