I detta avsnitt avser uppsatsen att vidare föra en diskussion kring de resultat som presenterats i uppsatsen, men först ska uppsatsens forskningsfrågor som ställdes i inledningen besvaras. Den första frågan gällde ifall den poliheuristiska teorin kan förklara antagandet av resolution 1970 och resolution 1973. Resultatet av denna fråga finns främst att hitta i den teoretiska ansatsen samt i säkerhetsrådets agerande under Libyenkonflikten 2011.
Resolution 1973 antogs främst på grund av Gaddafis ovilja att samarbeta med bland annat säkerhetsrådet. Efter flertal uppmaningar till Gaddafiregimen av säkerhetsrådet att omedelbart upphöra det våld som fördes mot Libyens medborgare utan att någon förbättring skedde antog säkerhetsrådet enhälligt resolution 1970. Resolutionen innebar ett vapenembargo mot Libyen samt reseförbud och frysta tillgångar av Gaddafis och personer i hans närhet. Att anta resolution 1970 kan förklaras genom den poliheuristiska teorin bland annat för att säkerhetsrådets beslutsfattare använde sig av så kallade kognitiva genvägar som innebar att de utefter tidigare händelser handlade på tidigare erfarenheter. Då säkerhetsrådets medlemmar fattar beslut i strategisk- och sekventiell miljö kan även detta förklaras genom den poliheuristiska teorin. Beslutet att anta resolution 1970 gjordes under en längre period där, som tidigare nämnt, uppmaningar till Gaddafi gjorts ett flertal gånger innan säkerhetsrådet tillslut fattade beslut om resolution 1970. Beslutet om att anta resolution fattades alltså indirekt i flera steg i olika sekvenser. Utifrån en strategisk miljö kan sägas att säkerhetsrådets gruppbeslut att anta resolution 1970 var ett strategiskt sätt för att stoppa Gaddafi och oroligheterna i Libyen. Genom säkerhetsrådets agerande under första delen av Libyenkonflikten kan i alla fall resolution 1970 förklaras ur ett poliheuristiskt perspektiv. Studien återkommer till den första frågan efter de andra två frågorna besvarats.
Den andra och tredje frågan handlade om den poliheuristiska teorin kan förklara Rysslands och Kinas agerande under antagandet av resolution 1970 och resolution 1973. Svaret är både ock. Genom analysen kan vi se att det finns en hel del som går att förklaras genom den poliheuristiska teorin, men inte allt. Tvåstegsprocessen som är utmärkande för den poliheuristiska teorin går inte att applicera korrekt på säkerhetsrådets beslutsfattare. Eftersom att beslut om resolutioner sker bakom lycka dörrar och det enbart gå att få tag på pressmeddelanden eller säkerhetsrådets uttalanden efter röstning av resolution blir det svårt att följa hela beslutsprocessen som krävs för att kunna applicera tvåstegsprocessen på Kina
och Ryssland. I analysdelen av uppsatsen redovisar studien istället ett alternativ som skulle kunna fungera där resolution 1970 ses som det första steget i processen och resolution 1973 det andra och sista steget i beslutsprocessen. Utöver detta så kan Kina och Rysslands agerande angående resolution 1973 förklaras på andra sätt genom den poliheuristiska teorin. Som analysen visar så kan det bero på de fåtal beslutsalternativ som Libyenkonflikten och Gaddafis tillvägagångsätt i konflikten medförde. När Gaddafi valde att inte samarbeta med säkerhetsrådet efter resolution 1970 antagits som uppmanat den Libyska regeringen att vidta åtgärder för att få ett slut på våldet mot den civila befolkningen krävdes ytterligare sanktioner. Alternativen för olika åtgärder smalnades ner ytterligare. Alternativen var att antingen fortsätta uppmana den libyska regeringen att stoppa våldet mot den civila befolkningen genom att hänvisa till resolution 1970 eller anta kraftfullare sanktioner som kunde stoppa det libyska inbördeskriget. Dessa två faktorer inklusive den tidspress som förelåg, när Gaddafi valde att inte samarbeta, eftersom att för var dag som gick desto fler civila blev dödade i de interna stridigheterna av Gaddafis styrkor, kan vara anledningen till att Kina och Ryssland valde att lägga ner sina röster.
Missnöje med resolution 1973 gjorde att Kina och Ryssland ställde sig utanför beslutsprocessen. Beslutet om resolution 1973 i Libyenkonflikten fattades genom olika steg och sekvenser. Ryssland och Kina var redan från början starka motståndare till användandet av yttre våld i Libyen och de argumenterade för att diplomatiska åtgärder var enda utvägen för att skapa fred i Libyen. Utifrån detta kan förstås det missnöje det båda länderna visade inför resolution 1973. Som sagt så kan Kina och Rysslands nedlagda röster förklaras genom de få alternativ som förelåg vid antagandet av resolution 1973. En militär intervention från FN ville varken Kina eller Ryssland auktorisera. Men ett fortsatt lidande för den libyska befolkningen var inte heller något alternativ, därav valde de att inte göra någonting alls.
Hur antagandet av resolution 1970 och resolution 1973 kan förklaras, som är den första frågeställningen i uppsatsen, med hjälp av den poliheuristiska teorin beror främst på en avgörande faktor vilket är att beslutsfattande aktörer fokuserar på en snäv uppsättning av alternativ när de fattar beslut. Även om ingen röstade emot förslaget eller lade in sitt veto mot resolution 1973 så visade många missnöje över resolutionen. Även de länder som röstat ja för resolutionen underströk vikten av att den militära interventionen måste följa principen för militär intervention och iaktta försiktighetsprincipen. Sammanfattningsvis kan sägas att den poliheuristiska teorin kan förklara antagandet av resolution 1973 till viss del. För att det ska
gå att förklara fullt ut krävs tydligare tillgång till den faktiska beslutsprocessen och inte enbart uttalanden från de offentliga mötena, eftersom att den poliheuristiska teorin utgår från både beslutsprocessen som utfallet av beslutet. Uppsatsens syfte om hur medlemmarna i säkerhetsrådet faktiskt kunde enas om anta resolution 1973 beror främst på, som tidigare nämnt, det svåra utgångsläget och de få beslutsfattande alternativ säkerhetsrådets medlemmar ställdes inför.
Att göra en generalisering utifrån studiens resultat och slutsats blir svårt då internationella konflikter har olika karaktär och olika utgångspunkter samt förutsättningar. Säkerhetsrådet bedömer konflikter och situationer från fall till fall och en generalisering blir därför svår att genomföra. Men studien kan ändå bidra till att försöka förstå hur säkerhetsrådet fattar beslut i situationer liknande Libyenkonflikten samt att förstå ytterligare lite mer hur resolution 1973 kunnat antas. Ett förslag till fortsatt forskning är hur beslutet att anta resolution 1973 påverkar beslut om att agera i interna- eller internationella konflikter.
9. Referensförteckning
af Schmidt, F. & Zeidler-Blomberg, B. (2015) Muammar al-Khadaffi. [Elektronisk]. Tillgänglig:
http://www.ne.se.bibproxy.kau.se:2048/uppslagsverk/encyklopedi/lång/muammar-al-khadaffi [2015-01-19].
Andrews, AL. & Höghammar, T. (2008). Banbrytande begrepp antogs i FN. [Elektronisk]. Tillgänglig: http://www.fn.se/PageFiles/3133/Fakta%20Skyldigheten%20att%20skydda.pdf [2014-12-03].
Bergström, G. & Boréus, K. (2012). Textens mening och makt. Lund: Studentlitteratur. FN-stadgan. [Elektronisk]. Tillgänglig: http://www.un.org/en/documents/charter/index.shtml [2015-01-02].
Globalis (2013a). Den arabiska våren. [Elektronisk]. Tillgänglig:
http://www.globalis.se/Konflikter/Afrika/Den-arabiska-vaaren [2014-11-14].
Globalis (2013b). Libyen. [Elektronisk]. Tillgänglig: http://www.globalis.se/Laender/Libyen [2015-01-19].
Hjerm, M. & Lindgren, S. (2010). Introduktion till samhällsvetenskaplig analys. Malmö: Gleerups.
Holmertz, G. & Hansson, A. (u.å). Inbördeskriget 2011. [Elektronisk]. Tillgänglig: http://www.ne.se.bibproxy.kau.se:2048/uppslagsverk/encyklopedi/lång/libyen#historia [2014-11-14].
Hudson, V. (2008). The history and evolution of foreign policy analysis. Smith, S., Hadfield, A. & Dunne, T. (red.) Foreign policy: theories, actors, cases. Oxford: Oxford University Press. s.11-27.
ICISS (2001). The responsibility to protect: Report of the International Commission on Intervention and State Sovereignty. Ottawa: International Development Research Center.
ICRtoP (u.å.). An introduction to the Responsibility to Protect. [Elektronisk]. Tillgänglig: http://www.responsibilitytoprotect.org/index.php/about-rtop [2014-12-03].
Jerneck, M. Internationell politik. [Elektronisk]. Tillgänglig:
http://www.ne.se.bibproxy.kau.se:2048/uppslagsverk/encyklopedi/lång/internationell-politik [2015-01-04].