Problem mellan klienten och juristen

I DO:s årsredovisning beskrivs hur problem i samarbetet med andra myndigheter och fackföreningar i kombination med resursbrist gör att preskriptionstiden i många fall hinner löpa ut och hur ombuden tvingas att själva sätta upp strängare tidsfrister än lagtexten för att hinna behandla fallen. Här leder alltså brister i organisation, system och resurser till just sådana begränsningar i människors rättigheter som Marc Galanter förutser. När dessa problem läggs till diskrimineringslagarnas svåranvändbarhet redan i första läget, är det förståligt att DO arbetar i motvind.

Det är även intressant i samband med detta att reflektera över vilken effekt DO:s funktion som myndighet kan ha på dess möjlighet att arbeta med tillgång till rätten. Kravet på att personer som får hjälp av diskrimineringsombuden skall vara öppna med sina namn kan framstå som en självklar formalitet. Men då diskrimineringsombuden är offentliga myndigheter blir anmälningshandlingar direkt allmänna handlingar då de anländer till myndigheten. Detta i kombination med att diskrimineringsombuden tar upp relativt få ärenden varje år, innebär att anmälaren måste räkna med att få viss uppmärksamhet från medier. Detta kan onekligen innebära ett vist avskräckande moment för personer i utsatta lägen att våga träda fram och anmäla.

Slutligen reflekterar jag över vilken funktion diskrimineringsombudens tillvägagångssätt att alltid inledningsvis försöka uppnå en förlikning har för konsekvenser på människors bild av deras verksamhet. Det förekom otaliga gånger då personal från olika byråer diskuterade DO:s ovilja att ta upp anmälningar att ombudens dåliga resultat när det gäller processer i domstolar kom upp. De fall som går till domstol får ofta mycket uppmärksamhet. Om det är så att motparten i de fall som diskrimineringen är tydlig går med på förlikning, kommer detta leda till att enbart de fall då motparten tror sig kunna vinna går till domstol och får all

uppmärksamhet, vilket i sin tur leder till att människors tro på sin rätt att inte bli

diskriminerade sjunker. Innehållet i förlikningarna kan också i många fall bli hemligt mellan parterna, vilket ytterligare snedvrider den mediala bilden av utgången av

diskrimineringskonflikter.

5.4.3 Problem mellan klienten och juristen

Christine Parker beskriver relationen mellan advokater och allmänheten som mycket

problematisk. Vilket stämmer väl med mitt material, där det finns stora problem i relationen mellan byråernas klienter och deras advokater. Problemen är både många och alvarliga, men handlar nästan uteslutande om annat än kvalitén på det juridiska arbetet. Istället handlar problemen främst om ekonomiska och sociala problem, vilket också stämmer överens med de undersökningar som Christine Parker presenterar.

Det har varit tydligt under mitt arbete hur båda byråerna har betonat vikten av socialt stöd till klienten. Det läggs stor energi på att klienterna skall känna sig trygga och förstådda. I det utbildningsarbete som sker, både vid ADB Göteborg och vid det nationella nätverket läggs också stor vikt vid dessa aspekter på arbetet, vilket de verkar ha svårt att få förståelse för från

juristerna på DO. I enkätundersökningen anges också att den viktigaste faktorn för att klienterna uppsöker byrån är deras förtroende för personal och verksamhet, även om det faktum att deras arbete är gratis också anses ha en viktig roll. Även i HFB är det tydligt att förtroendet för personalen är högt. Klienter ville i flera fall att byrån skulle titta på

myndighetsbeslut och domar, inte utifrån att klinten ville överklaga, vilket var det vanligaste, utan för att de ville veta om beslutet var ”riktigt” och litade bättre på byråns omdöme än på domstolars och myndigheter.

För mig förefaller det troligt att byråernas betoning av det sociala ansvaret och deras höga förtroende bland klienter har ett nära samband med dess breda engagemang för

klientgruppens situation och politisk förändring av dess vilkor. Byråernas möjligheter till kvalitativ och konstruktiv juridisk rådgivning till sina klienter är alltså till viss del ett resultat av dess politiska engagemang och breda verksamhet. Detta blir en tydlig bild av hur de olika vågorna av tillgänglighetsarbete hänger samman och är beroende av varandra.

Ett annat centralt problem i relationen jurist – klient som Parker lyfter fram är det att olika ekonomiska resurser hos klienter ger dem tillgång till så olika juridiskt biträde och i förlängningen olika tillgång till grundläggande rättsstatligt skydd. På grund av bristande resurser och ett för litet antal personer med rätt kompetens på byråerna kan de inte ge flertalet av klienterna ett sådant juridiskt biträde som Parker talar om. Den rådgivning som byråerna och rådgivningen i Bollebygd kan på ett bra sätt ge klarar av att förklara ”gällande rätt” för klienter och att ”översätta” juridiken till klienterna och klienternas behov till juridiken. Men när det gäller att gå längre och på juridisk väg försöka skapa gehör klienternas behov och driva processer räcker resurserna inte till. Jag kan även ana den brist på nätverk och inflytelserika kontakter som Parker lyfter fram som ett problem för mindre etablerade juristfirmor. Exempelvis märks det att kan vara påfallande svårt att få ut handlingar från myndigheter, även om byrån har en fullmakt från klienten att föra dess talan.

När det gäller rättshjälpslagen, den norm som sätter de ekonomiska vilkoren för den

professionella juridiska hjälp klienterna eventuellt kan få, har denna inte något utrymme för ersättning till mjukare sysslor än strikt juridiskt arbete. Advokaten skall ”göra juridik” av klientens situation och det finns mycket litet utrymme för ovidkommande hänsyn till klientens behov. Detta underlättar självklart inte klientens relation till sin advokat.

Under mitt arbete i ADB har jag från tre oberoende håll fått uppgifter om att det är mycket svårt att få advokater att över huvud taget ta på sig att driva diskrimineringsfall. Jag har fått olika förklaringar på varför, svår lagstiftning, dålig betalning, svårt få rättshjälp då det ofta anses att diskrimineringsombudens beslut att inte driva frågan diskvalificerar även från rättshjälp. Det är svårt i detta samanhang att bortse ifrån att det i mitt material verkar som om diskrimineringsfall har en tendens att slita på den diskriminerades hälsa. Om inte juristen lyckas, eller har tid med att skapa en förtroende full relation till klienten kan dessa mål säkert från advokatens perspektiv uppfattas som besvärliga.

6 Slutdiskussion

Innan jag i detta kapitel skall sammanfatta analysen i kapitel fem och presentera de viktigaste slutsatserna som jag vill dra av mitt arbete skulle jag vilja utveckla den modell av rätten som jag presenterade i inledningen av arbetet (kap 2.2) för att passa bättre till en bredare

diskussion om tillgång till rätten. Jag vill dock först presentera den modell som Christine Parker förespråkar, och sedan försöka utveckla denna och Hydéns modell tillsammans.