3.7.1.The Discount Rate: A Note on IAS 36
När en nedskrivning av en tillgång ska ske anges det i IAS 36 att företagen ska avgöra vilket återvinningsvärde som förekommer. Detta värde är inte välavgränsat utan det finns två användningssätt som visar hur återvinningsvärdet räknas ut; det högsta beloppet av verkligt värde minus försäljningskostnader och nyttjandevärdet. Nyttjandevärdet benämns också som nuvärdet av framtida kassaflöden som förväntas komma ifrån enskilda tillgångar eller kassagenererade enheter. När företagen ska beräkna nyttjandevärdet måste de använda ett gemensamt kassaflöde som är diskonterat och då är det uppskattade framtida kassaflödet och diskonteringsräntan två viktiga beståndsdelar. Det finns rekommendationer i IAS 36 som visar att denna diskonteringsränta ska avspegla pengars tidsvärde och risker som är hänförliga till tillgångarna, så länge som inte det uppskattade framtida kassaflödet har förändrats efter samma risker. I IAS 36 Bilaga A ges vidare instruktioner på hur denna ränta ska tas fram, vilken kallas
45 kapitalkostnad. Vanligtvis uppskattas kapitalkostnaden i förhållande till marknadspriset av likartade tillgångar och korrigeras för att återspegla den särskilda risken som sammankopplas med tillgångarna (Husmann & Schmidt 2008).
Det finns råd om hur företagen ska gå tillväga när de ska uppskatta kapitalkostnaden. Tre typer av räntor kan tas i beaktande; företagets marginella upplåningsränta, företagets vägda genomsnittliga kapitalkostnad (WACC) som räknas ut genom Capital Asset Pricing Model (CAPM) och andra marknads låneräntor. Företaget själv väljer vilken metod som är bäst avsedd för deras utgångspunkt när det gäller kapitalkostnaden. Däremot bör företaget sedan använda en diskonteringsränta som tagits fram i enlighet med IAS 36 (Husmann & Schmidt 2008).
WACC och den marginella upplåningsräntan är utgångspunkter för olika synvinklar. Författarna till artikeln redogör för dem båda och visar vilket samspel som finns mellan WACC, lånekostnader och upplåningsränta. Nästa steg blir då att fråga sig vilken av dem som bör användas och när Husmann och Schmidt (2008) undersöker det ändamålsenliga sambandet mellan WACC, lånekostnader och upplåningsränta har dem använt sig utav tre olika hypoteser. För det första antar dem att det inte finns några transaktionskostnader, konkurskostnader, skatter eller restriktioner för blankoförsäljning. Detta innebär att marknaderna är friktionsfria. För det andra är rörelsens kassaflöde oberoende av kapitalstrukturen och det innebär att det inte finns några distributionskostnader för företaget. I det tredje antagandet förutsätter författarna att investerarna maximerar den förmögenhet dem har i slutet av en period. De har enhetliga förväntningar på aktieavkastningen och den omedelbara avkastningen på tillgångar vilket menas att investerarna kan låna eller låna ut obegränsat med den riskfria räntan (Husmann & Schmidt 2008).
För att bestämma värdet på kapitalkostnaden används företagens marginella upplåningsränta som utgångsläge. Denna upplåningsränta ses som kostnader för riskfyllda skuldsättningar och är den här skulden riskfylld finns det distinktioner mellan den nominella kredit/låneräntan och kostnaden för skulden. I IAS 36 bilaga finns det ingen uppenbar redogörelse om det handlar om den nominella krediträntan eller marginella kostnaden av skulden i denna kontext. Vidare finns ingen klar och given standard om den marginella upplåningsräntan återspeglar underordnade skulder, så kallade junior skulder eller de skulder som anses som senior skulder. Frågeställningen som uppstår
46 handlar om att om ännu fler skulder skulle uppstå, underordnas då de befintliga skulderna eller inte.
Eftersom de marginella riskfyllda skulderna fordrar avtal om att gamla skulder ska omprövas och omförhandlas och att den nominella låneräntan ska avpassas efter den nya (högre) risken har just denna frågeställning en viktig innebörd (Husmann & Schmidt 2008).
För att kunna uttyda bilagan i IAS 36 måste företagen uppmärksamma sambandet mellan WACC, skuldkostnaden och den nominella låneräntan för underordnad skuld. Det förutsätts att amorteringar och räntor stegras en valutaenhet om företagen väljer att öka sin skuld från annan kreditgivare. Detta görs för att man ska kunna fastlägga den nominella låneräntan och den marginella kostnaden för skulden. Kravet från aktieägare försvagas istället med en valutaenhet då det förutsätts att bestämda investeringsaktiviteter finns. Marknadsvärdet av skulden och de kostnader som uppstår för räntorna kan fastställas enligt den högre teorin om skuldsättningsgraden, likaså kan den marginella upplåningsräntan bekräftas (Husmann & Schmidt 2008).
Författarna har tagit fram synteser som menar att de företag som anpassar sig efter IAS/IFRS endast har WACC som utgångspunkt när de ska beräkna kapitalkostnaden. Skulle företagen använda den marginella upplåningsräntan som mått resulterar det i olika utfall. Företagen måste då ha de riskfyllda skulderna i beaktande för att kontrollera om de underordnas den befintliga skulden eller inte. Beroende på att skuldförsättningsgraden, WACC, den nominella låneräntan och skuldkostnaden påtagligt skiljer sig åt har Husmann och Schmidt (2008) kommit fram till att den marginella upplåningsräntan inte bör användas. Skulle några korrigeringar behöva göras gällande denna ränta grundas det i sådana fall på de uppgifter som gäller för att fastlägga WACC (Husmann & Schmidt 2008).
3.7.2.The Discount Rate of IAS 36 – A Comment
I Husmann och Schmidts artikel ”The Discount Rate: A Note on IAS 36” från 2008 har författarna undersökt vilken metod som ska användas för att bestämma kapitalkostnaden och konstaterat att WACC är en mer relevant utgångspunk än den marginella upplåningsräntan.
När Kvaal (2010) diskuterar kring den felaktiga uppfattning de tidigare författarna fått om vad en marginell upplåningsränta egentligen anses vara, menar Kvaal (2010) istället att upplåningsräntan kan vara passande att använda
47 vid en uppskattning av kapitalkostnaden när arbetet innefattar CAPM modellen.
Kvaal (2010) hävdar att Husmann och Schmidt (2008) redogör för ett allmänt resonemang angående diskonteringsräntan samtidigt som de också visar vägen för beräkning av den när det inte finns några bestämda räntor att utgå ifrån. I den tidigare artikeln sammanställer Husmann och Schmidt (2008) de tre utgångspunkter som finns tillgängliga i IAS 36 A17 och utesluter direkt sista punkten om andra marknadsmässiga upplåningsräntor eftersom det inte finns tillräckliga diskussioner. De framhäver att den marginella upplåningsräntan ska tas bort så det möjliggör för fastställelse av en diskonteringsränta gällande nedskrivningarna. Kvaal (2010) opponerar sig emot det här och det med två argument. För det första syftar han på den felaktiga uppfattning de har gällande innebörden av en marginell upplåningsränta och för det andra menar han att en borttagning av ett av alternativen, så att endast WACC är giltigt, skulle vara obefogat med tanke på de osäkerheter som finns om tillämpligheten av CAPM.
IAS 36 ger detaljrika upplysningar om hur fasställanden av värdeminskningens nuvärde ska genomföras. De ovissheter som finns angående dessa anvisningar är att de kan vara allmänna eller bara gälla under vissa förhållanden, sedan kan anvisningarna också framkalla funderingar kring om de har en mångtydig betydelse. Husmann och Schmidt (2008) beskyller IAS 36 att vara det, då det gäller valet av diskonteringsränta. Därför har de gett idéer på detaljbelysningar som gäller tillämpning av CAPM och frågan är hur väl ingående instruktionerna egentligen måste vara gällande redovisningsstandarden då företag påverkas i olika grader. Det redogörs till exempel för den ofrånkomliga användningen av diskontering före skatt, som är en bra funktion i somliga företag medan den för andra kan vara försvårande (Kvaal 2010).
Kvaal (2010) anser att IAS 36 har ett viktigt mönster och normer för CAPM samtidigt som han tycker och är övertygad om att ett förtydligande av den marginella upplåningsräntan skulle underlätta för uppskattningar gällande diskonteringsränta som utförts genom CAPM metoden. De som formar och framställer standarderna försöker nå en ömsesidig tolkning av de relevanta element som gäller diskontering, vilket betyder att det arbetas efter att få företagens finansiella rapportering som en överrenskommelse som angår den globala världen. Författaren tror dock inte att denna förståelse leder till ett större användande av CAPM.