I IAS 36 Bilaga A anges tekniker för beräkning av nyttjandevärdets nuvärde. Komponenter vid beräkning av nuvärdet anges, liksom allmänna principer som ligger till grund för tillämpningen av nuvärdestekniker.
Två olika tekniker presenteras; traditionell metod och förväntade kassaflöden. Tekniker och antaganden gällande bestämmande av diskonteringssats anges i slutet av bilagan.
A 1. Ekonomiska skillnader mellan tillgångar sammanfattas av följande delar: en uppskattning av framtida kassaflöden som förväntas erhållas från
tillgången,
förväntningar på möjliga variationer i kassaflödenas tidpunkt och storlek,
pengars tidsvärde representerat av aktuell riskfri ränta, priset för att bära osäkerheten hänförlig till tillgången, och
övriga faktorer, vilka inte alltid är möjliga att identifiera, som skulle återspeglas i prissättningen av de framtida kassaflödena.
A 2. Två metoder används för att beräkna nuvärde och kan användas för att uppskatta en tillgångs nyttjandevärde var för sig, beroende på omständigheterna. I den traditionella metoden är justeringar för möjliga variationer i kassaflöden, pengars tidsvärde, priset på tillgångens osäkerhet och övriga faktorer inbäddade i diskonteringssatsen. I metoden som bygger på förväntade kassaflöden leder möjliga variationer, priset på osäkerhet och övriga faktorer till justeringar vid beräkningen av riskjusterade förväntade kassaflöden. Oavsett vilken metod som används så ska det förväntade
35 nuvärdet av framtida betalningar återspeglas, alltså ett vägt genomsnitt av alla möjliga utfall.
A 3. De tekniker som används för att uppskatta framtida kassaflöden och räntesatser varierar beroende på omständigheter kring den aktuella tillgången. Dock styrs alla tillämpningar av nuvärdestekniker av ett antal allmänna principer:
Räntesatserna som används ska återspegla antaganden som använts vid fastställandet av de uppskattande kassaflödena, annars kan följden bli dubbelräkning eller att vissa effekter bortses från.
Uppskattade kassaflöden och räntesatser ska vara opartiska och inte påverkas av faktorer som inte har någon koppling till den aktuella tillgången.
Uppskattade kassaflöden och diskonteringssatser ska återspegla intervallet av möjliga utfall och inte bara det mest troliga beloppet, det högsta beloppet eller det lägsta beloppet.
A 4. Traditionellt sett har en uppsättning uppskattade kassaflöden och en diskonteringssats använts när nuvärde har tillämpats, där diskonteringssatsen beskrivits som den faktor som överensstämmer med risken. I den traditionella metoden antas att alla förväntningar om framtida kassaflöden och lämplig riskpremie kan rymmas i en diskonteringssats. Tyngdpunkten ligger därför på diskonteringssatsen här.
A 5. Den traditionella metoden är relativt simpel i vissa fall, som när det finns jämförbara tillgångar på en marknad. För tillgångar som har avtalsenliga kassaflöden överensstämmer metoden med hur aktörer på marknaden beskriver tillgångar.
A 6. Den traditionella metoden ser vanligtvis förbi komplexa värderingssituationer, som värdering av icke-finansiella tillgångar vilka saknar marknad. För att identifiera den del av räntan som överensstämmer med risken krävs en analys av åtminstone två poster; en tillgång som omsätts på en marknad och har en observerbar ränta samt den tillgång som ska värderas. Den tillämpliga diskonteringssatsen för kassaflödena som ska beräknas ska härledas från den observerbara räntan för den andra tillgången. För att en härledning ska vara möjlig måste kassaflödena från den andra tillgången ha
36 liknande egenskaper som kassaflödena från den tillgång som ska värderas. Vid värderingen måste följande ske:
identifiering av de kassaflöden som ska diskonteras,
identifiering av annan tillgång på marknaden vilken har kassaflöden med liknande egenskaper,
jämförelse mellan kassaflödena för att fastställa om de är likartade, utvärdering för att identifiera eventuella inslag i den ena posten som
inte finns i den andra, och
utvärdering för att se om kassaflödena kommer att variera på ett liknande sätt vid ändrade ekonomiska förutsättningar.
A 7. Metoden baserad på förväntade kassaflöden är i vissa situationer mer effektiv som värderingsmetod än den traditionella metoden. Vid en värdering används alla förväntade kassaflöden och inte bara det mest troliga kassaflödet. Metoden som använder förväntade kassaflöden är mer fokuserad på en direkt analys av kassaflödena och på mer ingående framställningar om använda antaganden.
A 8. Metoden med förväntade kassaflöden tillåter användning av nuvärdestekniker när tidpunkten för kassaflödena är osäker.
A 9. Den traditionella metoden kräver en nuvärdesberäkning med ett beslut om vilken av de möjliga tidpunkterna som ska användas. Sannolikheterna för de andra tidpunkterna skulle inte återspeglas i nuvärdet. Det beror på att diskonteringssatsen i den traditionella metoden inte återger osäkerhet angående tidpunkt.
A 10. Användningen av sannolikheter är viktigt när förväntade kassaflöden tillämpas. Det kan diskuteras om subjektiva uppskattningar av sannolikheter ger intryck av mer exakthet än vad som egentligen ges, dock kräver den traditionella metoden samma uppskattningar och subjektivitet.
A 11. Aktuell praxis har redan införlivat komponenterna i metoden baserad på förväntade kassaflöden. Värdering av tillgångar sker också vanligtvis med begränsad information gällande sannolikheter för möjliga kassaflöden. Ofta ger det uppskattade förväntade kassaflödet en bättre uppskattning av nyttjandevärdet än det lägsta, högsta eller mest troliga värdet var för sig.
37 A 12. I tillämpningen av metoden baserad på förväntade kassaflöden uppstår en konflikt mellan kostnad och nytta. Vissa företag kan framställa många kassaflödesscenarier och har tillgång till omfattande information medan andra företag inte kan framställa mer än allmänna uppgifter om kassaflödena utan att kostnaderna blir betydande. Informationen ökar tillförlitligheten i värderingen, men en avvägning mellan kostnad och nytta krävs.
A 13. Lämpligheten i användningen av nuvärdestekniker baserade på förväntade kassaflöden vid värdering av enskilda poster eller poster med ett begränsat antal möjliga utfall kan diskuteras.
A 14. Diskussionen ovan återspeglar en avvikande uppfattning om syftet med värderingen. I de fall där syftet är att summera kostnaderna som kommer att uppkomma kanske inte förväntade kassaflöden kommer att ge en representativ uppskattning, Här behandlas dock beräkningen av en tillgångs återvinningsvärde.
A 15. Oavsett vilken av metoderna som används för att beräkna nyttjandevärdet ska räntesatserna som används vid diskonteringen av kassaflödena inte återspegla risker för vilka kassaflödena redan är justerade, eftersom det leder till dubbelräkning.
A 16. När inte en diskonteringssats för en särskild tillgång kan härledas från marknadsdata ska uppskattningen göras på annat sätt. Så långt det är möjligt ska marknadens bedömning av pengars tidsvärde fram till slutet av tillgångens nyttjandeperiod och förväntningar om möjliga variationer i kassaflödens storlek och tidpunkt, priset för att bära osäkerheten inneboende i tillgången och övriga faktorer vilka återspeglas i prissättningen av de framtida kassaflödena fastställas.
A 17. Vid en sådan uppskattning ska företaget ta hänsyn till följande komponenter i diskonteringsfaktorn:
den vägda genomsnittliga kapitalkostnaden, som till exempel Weighted Average Cost of Capital där avkastningskravet för eget kapital bestäms genom att använda Capital Asset Pricing Model,
den marginella upplåningsräntan, och andra marknadsmässiga upplåningsräntor.