Återanvändning
Ett system med återanvändning av installationer/produkter som finansierats med stöd av bostadsanpassningsbidrag förutsätter dels att kommunen kan få en produkt åter dels att kommunen kan använda den återtagna produkten i ett nytt bidragsbeslut. Begreppet återanvändning kan följaktligen ses som tvådelat och beskrivas i en ”återtagandedel” och en ”beviljandedel”.
Som Boverket har redogjort för ovan har tidigare verksamhet med återanvändning haft olika inriktning dels ifråga om lösningar på återtagande av produkter som inte längre används av den
funktionsnedsatte dels ifråga om avgränsning vilka produkter som kunde återanvändas.
I frågan om återtagande har rekommendationer och riktlinjer till kommunerna varierat mellan frivilliga överenskommelser via skriftliga förbindelser till direkta villkor i beslut.
Vi har också tidigare i rapporten beskrivit de huvudsakliga
invändningar/tveksamheter som Boverket anfört mot ett sådant system i förhållande till reglerna om bostadsanpassningsbidrag. I huvudsak handlar detta om att kommunen enligt den rollfördelning som gäller enligt lagen inte är ägare av installationen och att stöd för att villkora ett beslut saknas i lagen. Till dessa brister tillkommer Jordabalkens regler om fast egendom och tillbehör till fastighet som aktualiseras när en fastighetsägare tillför föremål på en fastighet och/eller i en byggnad och då som en följd därav kan bli tillbehör till fastighet. Dessa regler medför i sin tur för rättsverkningar såväl obligationsrättligt som sakrättsligt.
Nuvarande lagstiftning utgår ifrån att kommunen beviljar ett belopp som motsvarar en skälig kostnad för godkända åtgärder i ärendet. Kommunen saknar mot denna bakgrund möjlighet att bevilja en åtgärd i form av en begagnad produkt i ett nytt ärende. Den verksamhet som pågår idag med återanvändning är därför enlig Boverkets mening oreglerad. Denna uppfattning delas uppenbarligen av regeringen då
uppdraget till Boverket är skrivet som att reglerna bör ändras så att återanvändning av hissar och större installationer blir möjlig.
I ”återtagandedelen” har tidigare verksamhet visat olika lösningar på problemet hur kommunerna skulle kunna försäkra sig om att få tillbaka vissa typer av installationer. De utvärderingar som företagits under åren har dock inte behandlat de rättsliga aspekterna av respektive
förfaringssätt. I t.ex. Bostadsstyrelsens rapport om översyn av reglerna om stöd för individuell anpassning av bostäder, Ds Bo 1981:5. anges beträffande återanvändning av vissa anordningar bl.a. att en kartläggning gjorts av Bostadsstyrelsen över den försöksverksamhet som pågått mellan perioden 1974 till 1978 och att styrelsen konstaterat att verksamheten inneburit besparingar för statsverket och att det administrativa arbetet som hade krävts inte utgjort någon stor belastning. Av
Socialdepartementets promemoria, Ds 1992:56,
Bostadsanpassningsbidrag m.m. framgår inte annat än att verksamheten bör fortgå och att Boverket har att utfärda behövliga anvisningar i enlighet med regeringsbeslut från 1987 med uppdrag till Boverket att bedriva verksamhet i fråga om återanvändning av lyftanordningar m.m. .
Boverket har som nämnts tidigare uttalat tveksamheter med verksamheten som förevarit gentemot hur regelverket har varit
formulerat. Av vad Boverket erfar saknas också vägledande avgöranden genom praxis huruvida t.ex. ett äganderättsförbehåll från kommunens sida äger giltighet samt om kommunen har rätt att bevilja bidrag i form av en åtgärd istället för ett bidragsbelopp.
Boverket menar att den centrala frågeställningen i återtagandedelen är frågan om äganderätten till installationen och det är verkets uppfattning att det är den enskilde som är ägare av denna.
En del kommuner använder sig fortfarande av villkorade beslut medan en del kommuner sysslar med något som närmast kan liknas vid ett
utlåningssystem. Boverkets enkätundersökning visar att läget f n dock är sådant att majoriteten av kommunerna endast informerar om att den enskilde kan vända sig till kommunen om behovet av installationen skulle upphöra och att kommunen då i vissa fall kan återanvända installationen, alltså en slags frivillighetslösning.
Av proposition 1992/93:58 s.27 framgår att en kommun kan villkora ett beslut om bostadsanpassningsbidrag så att en lyftanordning ska återlämnas när det inte längre finns behov av den. Något stöd för att villkora ett beslut framgår dock inte direkt av lagen om
bostadsanpassningsbidrag.
Generellt sett finns det inom olika bidragssystem i Sverige oftast regler om när en eventuell återbetalningsskyldighet kan tänkas inträda. Dessa regler förutsätter normalt sett att den som sökte bidraget har t.ex. lämnat felaktiga uppgifter eller undanhållit information redan vid
ansökningstillfället eller åtminstone under prövningen av ansökan och att dessa uppgifter sedan har inneburit att t.ex. ett för högt belopp har utbetalats.2 I dessa fall kan, trots att beslutet i sig varit gynnande,
myndigheten med stöd av en regel kräva återbetalning av hela eller delar av det utbetalda beloppet. Så finns också i lagen (1992:1574) om
2
4. Problembeskrivning och analys 35
bostadsanpassningsbidrag m.m. bestämmelser om återbetalning av bidrag. Av 17 § framgår att kommunen får besluta om återbetalning av bidrag helt eller delvis under vissa närmare angivna förutsättningar. Paragrafen handlar dock bara om återbetalning av ett bidragsbelopp och ger inte stöd för ett återtagande av en produkt eller installation. En återbetalningsskyldighet förutsätter dessutom som nämnts ovan att sökanden förfarit felaktigt.
Nämnas kan också att en i sammanhanget speciell reglering gällande återbetalning av bidrag finns i förordningen (1988:890) om bilstöd till personer med funktionshinder. Här framgår att den bil för vilket ett bidrag har beviljats inte får säljas eller på annat sätt avhändas inom nio år. Skulle mottagaren av bidraget ändå göra detta kommer en
återbetalningsskyldighet att inträda. Det återbetalningspliktiga beloppet minskas dock med en niondel för varje helt år som förflutit sedan bidraget betalats ut. Vid särskilda skäl får bidragsmottagaren helt eller delvis befrias från återbetalning. Men även här handlar det således om återbetalningsskyldighet och inte ett faktiskt återlämnande av den produkt som blivit resultat av bidragsgivningen.
När det gäller återtagande av t.ex. en åtgärd som beviljats av ett bidrag eller en särskild rätt är dessa vad vi kan se ovanligt förekommande inom de olika bidragssystemen. Dock finns det i lagen (2005:340) om
överlämnande av vissa förvaltningsuppgifter till den ideella föreningen Synskadades Riksförbund (SRF) en möjlighet till återtagande av
ledarhund och dispositionsrätten till denna. Verksamheten är finansierad genom ett statligt bidrag till SRF som köper in och delar ut, efter en särskild prövning, dispositionsrätter till ledarhundarna. Äganderätten till ledarhundarna finns hos SRF. SRF prövar efter ansökan om sökanden uppfyller lagens krav för att kunna tilldelas en dispositionsrätt till
ledarhund och om så är fallet bifalls ansökan. Därefter matchas sökanden med en särskild hund som sökanden får rätt att disponera. En
dispositionsrätt till ledarhund kan tas tillbaka om den som tilldelats ledarhunden inte uppfyller lagens krav. Återtagande av dispositionsrätt prövas av SRF efter ansökan, anmälan eller på eget initiativ av SRF. Ifall SRF beslutar om återtagande av dispositionsrätten ska samtidigt beslut tas om att hunden ska återlämnas. En ledarhund som inte längre är tjänstduglig får återtas utan att dispositionsrätten tas tillbaka.
Beslut om tilldelning eller återtagande av dispositionsrätt och tilldelning eller återtagande av ledarhund får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Nyss nämnda exempel beskriver alltså en
återbetalningsskyldighet men också en konstruktion med återtagande av en tilldelad rättighet. Det sistnämnda exemplet gäller dock en
dispositionsrätt dvs.ett lån vilket innebär att äganderätten aldrig tillkommit den enskilde. Något direkt exempel på lagstiftning med en återlämnandeskyldighet av en produkt/installation som beviljats genom ett bidrag där äganderätten är tänkt att övergå till den enskilde
bidragsmottagaren har Boverket dock inte funnit.
Bilden nedan är tänkt att åskådliggöra de alternativ som uppstått i den tidigare och nu pågående verksamheten med återanvändning i
kommunerna. Bilden kan också i princip enligt Boverket sägas utgöra ett förslag över tänkbara lösningar på hur frågan om hur en kommun ska
kunna få tillbaka en begagnad produkt. För utredningens skull är det intressant att göra en något djupare analys av alternativen A, B och C samt de invändningar som eventuellt kan göras. Utgångspunkten för resonemanget är i fallen A och C att kommunen beviljar ett bidrag och äganderätten till installationen är tänkt att tillkomma bidragstagaren. I fallet B handlar det om en dispositionsrätt dvs.ett lån av en
produkt/installation där äganderätten finns hos kommunen.