Boverket
Återanvändning av hissar
och större installationer
finansierade med
bostads-anpassningsbidrag
Boverket februari 2009
Återanvändning av hissar och större
installationer finansierade med
Titel: Återanvändning av hissar och större installationer finansierade med bostadsanpassningsbidrag.
Utgivare: Boverket februari 2009 Upplaga: 1
PDF: ISBN: 978-91-86045-74-6 Dnr: 1369-1666/2008
Rapporten finns som pdf på Boverkets webbplats.
Rapporten kan också tas fram i alternativt format på begäran. ©Boverket 2009
3
Förord
Boverket har i regleringsbrev för 2008 fått regeringens uppdrag att belysa möjligheterna till återanvändning av hissar och större installationer så att det i vissa fall blir möjligt att återanvända installationer som finansierats med stöd av bostadsanpassningsbidraget och lämna förslag på ändringar av bestämmelserna. Boverket lämnar i denna rapport en utredning om återanvändning och presenterar därefter ett förslag till ändringar i lagen om bostadsanpassningsbidrag som skulle kunna möjliggöra
återanvändning av vissa installationer som beviljats med stöd av bostadsanpassningsbidraget.
De som främst arbetat med uppdraget är juristerna Johan Kjellberg och Lars Corneliusson samt arbetsterapeuten Lena Viberg Larsson,
Bidragsenheten
Karlskrona februari 2009
Janna Valik generaldirektör
5
Innehåll
Sammanfattning ... 7
Bakgrund ... 7
Boverkets förslag till reglering... 8
Bidragsmottagarkretsen bör utökas ... 9 1. Inledning ... 11 Uppdraget... 11 Arbetets bedrivande ... 11 Disposition... 12 2. Bakgrund ... 13
Allmänt om lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m. 13 Rollfördelningen och äganderätt till installationen... 14
Återanvändning – Historik ... 15 Nuvarande verksamhet ... 16 Jordabalkens regler... 17 3. Enkätundersökning... 21 Inledning... 21 Enkätresultatet ... 21
Antal lyftanordningar/hiss i egnahem ... 22
Sammanlagda kostnader för lyftanordning/hiss i egnahem... 22
Återanvändning av lyftanordningar/hiss i egnahem... 22
Antal lyftanordningar/hiss i flerbostadshus... 22
Sammanlagda kostnader för lyftanordning/hiss i flerbostadshus... 23
Återanvändning av lyftanordningar/hiss i flerbostadshus... 23
Andel återanvända lyftanordningar/hissar totalt sett... 23
Omfattning och inriktning och av kommunernas återanvändning och vilka åtgärder/installationer som återanvänds ... 24
Vilka produkter förutom hissar/lyftanordningar återanvänds ?... 24
Ramper, rullstolsgarage och timers återanvänds ofta... 25
Beslutförfarande... 25
Olika väl utvecklade rutiner/system för återanvändning i kommunerna. 26 Återställningskostnader... 27
Tvister/problem i ärenden med återanvändning... 28
Bör ägare av flerbostadshus kunna söka bostadsanpassningsbidrag för funktionsnedsatt persons räkning för åtgärder i gemensamhetsutrymmen?29 Skyldighet att återta installationer/åtgärder i samtliga fall där behovet av en åtgärd/ installation upphört ?... 30
Egna reflektioner och kommentarer från kommunerna med anledning av återanvändning... 30
4. Problembeskrivning och analys... 33
Återanvändning ... 33
A. Villkorade beslut ... 36
B. Dispositionsrätt... 37
C. Frivilligt återlämnande... 39
Beviljande av en begagnad produkt ... 41
Ansvarsfrågor... 43
Avgränsningsfrågan ... 44
Återställningsarbeten ... 46
5. Förslag till ändringar av lagen (1992:1574)om
Bostadsanpassningsbidrag m.m. och förordningen (1992:1575) med bemyndigande för Boverket att meddela föreskrifter om verkställigheten av lagen (1992:1574) om
bostadsanpassningsbidrag m m... 51
Inledning... 51
Ändringar i lagen ... 52
Ändringar i förordningen (1992:1575) med bemyndigande för Boverket att meddela föreskrifter om verkställigheten av lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m... 54
6. Konsekvensanalys... 55
1. Inledning... 55
2. Effekter av Boverkets förslag ... 55
2.1 Återtagandet ... 55 Problembeskrivning... 55 Val av nollalternativ/referensalternativ ... 57 Val av åtgärdsalternativ ... 57 Bedömda effekter ... 57 2.2 Återställningen ... 58 Problembeskrivning... 58 Val av nollalternativ/referensalternativ ... 59 Val av åtgärdsalternativ ... 59 Bedömda effekter ... 59
2.3 Beviljande av begagnad produkt i stället för bidrag i form av ett belopp ... 59
Problembeskrivning... 59
Val av nollalternativ/referensalternativ ... 59
Val av åtgärdsalternativ ... 59
7
Sammanfattning
Boverkets uppdrag, enligt regleringsbrevet för 2008, har varit att utreda och belysa möjligheterna för kommunerna att återanvända hissar och större installationer som finansierats med stöd av
bostadsanpassningsbidraget. Uppdraget innebär också att Boverket ska föreslå de ändringar av regelverket som skulle göra det möjligt att i vissa fall återanvända installationer som finansierats med stöd av
bostadsanpassningsbidraget. Bakgrund
Särskilt reglerad återanvändning fram till 1992
Återanvändning av lyftanordningar och andra installationer finansierade med bostadsanpassningsbidrag är ingen ny företeelse. Redan på 1970- talet infördes en försöksverksamhet med återanvändning av
lyftanordningar och andra kostsamma anordningar. Denna verksamhet kom senare att permanentas genom ett regeringsbeslut 1987.
Verksamheten finansierades delvis med statliga medel. Genom ett regeringsbeslut upphörde den särskilt reglerade verksamheten 1992. Återanvändning nämns i förarbetena, men saknar direkt lagstöd I förarbeten till lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m., prop. 1992/93:58 s, 27, uttalas dock ett stöd för att om en kommun finner att en lyftanordning bör kunna återanvändas finns en möjlighet för kommunerna att villkora beslut om bostadsanpassningsbidrag så att lyftanordningen ska återlämnas när det inte finns behov av den längre. Boverket har tidigare påtalat det tveksamma med en sådan verksamhet till regeringen, bl.a. i rapport 1994:11 Bostadsanpassningsbidrag – en uppföljning av kommunernas verksamhet, då det enligt Boverkets uppfattning saknas direkt stöd i lagen dels för att villkora ett beslut, dels för att bevilja en åtgärd i form av en begagnad produkt i ett nytt ärende. Nästan alla kommuner återanvänder installationer i dag
Boverkets enkätundersökningen visar att en överväldigande majoritet, ca 95 procent, av kommunerna återanvänder installationer av något slag. Undersökningen visar vidare att en majoritet av kommunerna löser återlämnandet på frivillig väg, att kommunerna återanvänder inte bara hissar/lyftanordningar utan även ramper, rullstolsgarage, timers, duschkabiner m.m. i varierande omfattning. Vidare framkommer att många kommuner har någon form av upparbetad rutin eller system för att hantera verksamheten, att relativt få problem/tvister förekommer med verksamheten och att kommunerna som helhet är positiva till att återanvända installationer.
Äganderätten en central frågeställning
Frågan om äganderätten till installationen är en central frågeställning. Det är Boverkets uppfattning att enligt nuvarande lagstiftning är det den enskilde bidragstagaren som är ägare av installationen. Kommunen är
enligt den rollfördelning som gäller enligt lagen inte vid något tillfälle ägare av installationen och stöd för att villkora ett beslut saknas också i lagen. Till de faktum tillkommer Jordabalkens regler om fast egendom och tillbehör till fastighet som aktualiseras när en fastighetsägare anbringar installationer på en fastighet och/eller i en byggnad. Jordabalkens regler medför nämligen rättsverkningar såväl obligationsrättligt som sakrättsligt.
Nuvarande lagstiftning måste kompletteras
En verksamhet med återanvändning förutsätter dels att en kommun kan få en produkt åter, dels att kommunen kan använda en begagnad produkt i ett nytt bidragsärende. Nuvarande lagstiftning utgår ifrån att kommunen beviljar ett belopp som motsvarar en skälig kostnad för godkända åtgärder i ärendet. Kommunen saknar mot denna bakgrund möjlighet att bevilja en åtgärd i form av en begagnad produkt i ett nytt ärende. Den verksamhet som pågår i dag med återanvändning genom beviljande av begagnade produkter är enlig Boverkets mening således oreglerad. Boverkets förslag till reglering
Återlämnandet bygger på frivillighet
Boverkets förslag till en lösning på ett system för återanvändning bygger på tanken att det är ägaren av produkten som på frivillig väg får avgöra om han eller hon vill lämna tillbaka denna till kommunen. Ett sådant system innebär att kommunen å sin sida får avgöra om den anser att det finns skäl till att acceptera ett återlämnande och kan därför följaktligen inte ha någon skyldighet att återta en begagnad produkt. En sådan frivillighetslösning stämmer också i stort sett överens med hur
verkligheten ser ut i kommunerna dvs. att återlämnande av produkter i huvudsak sker på frivillig väg och att det finns ett intresse från enskilda att få lämna tillbaka dessa till kommunen när de inte längre behövs. Boverket lämnar mot denna bakgrund ett förslag till hur den nuvarande lagen om bostadsanpassningsbidrag kan ändras.
Boverkets förslag till regeländring innebär i korthet att:
• Kommunens kompetens och möjlighet att bevilja en begagnad produkt
Lagen om bostadsanpassningsbidrag kompletteras med regler som behandlar dels kommunens kompetens att få ta emot en begagnad produkt genom att få avtala om ett återlämnande på frivillig väg, dels möjliggör för en kommun att i ett kommande beslut om
bostadsanpassningsbidrag få besluta om anpassning genom att bevilja bidrag med en begagnad produkt som ett alternativ till att besluta om bidrag i form av ett belopp. Förslaget bygger på att en kommun bara får lämna bidrag med en begagnad produkt om produkten i allt väsentligt uppfyller krav på kvalitet, säkerhet och hygien som kan ställas på en motsvarande ny produkt. Detta för att säkerställa att en kommun bara får lämna ut produkter som är fullgoda.
Sammanfattning 9
• Vilka produkter kan återanvändas?
En central fråga i ett nytt system med särskilda regler om
återanvändning blir vilka produkter som ska kunna bli föremål för återanvändning. För att inte allt för starkt begränsa de produkter som kommunerna ska kunna återanvända men samtidigt inte riskera att olämpliga lösningar kommer till stånd för den som har en
funktionsnedsättning innebär Boverkets lagförslag att frågan om vad som avses med ”större installationer” överlämnas till att prövas av de allmänna förvaltningsdomstolarna. Enligt Boverkets uppfattning vore det dock lämpligt om verket fick föreskriftsrätt för att, om behov anses föreligga, kunna förtydliga att vissa begagnade produkter i vart fall kan anses utgöra större installationer.
• Kostnader för återställning m.m.
I ett system med återanvändning kan vidare kostnader för
demontering, återställning, lagerhållning m.m. uppstå. Nuvarande regler med det s.k. återställningsbidraget ger ingen heltäckande lösning på hur kommunerna kan hantera sådana kostnader. Kommunerna behöver därför en i lag reglerad befogenhet för att kunna hantera dessa kostnader i ett kommande system med återanvändning. Boverket lämnar också ett förslag till ändring i reglerna som ger kommunerna en sådan befogenhet. I anslutning till de föreslagna tilläggen föreslår Boverket att verket även bör
bemyndigas att få meddela särskilda föreskrifter om behov därav anses föreligga för verksamheten med återanvändning. Till
föreskrifterna kan Boverket i ett sådant fall koppla allmänna råd för att ge närmare riktlinjer för verksamheten inklusive frågan om hantering av återställning.
Bidragsmottagarkretsen bör utökas
Enligt lagen om bostadsanpassningsbidrag kan bidrag lämnas till enskild person som äger en bostad för permanent bruk eller som innehar en sådan bostad med hyres- eller bostadsrätt. Boverket anser att inte endast
enskilda personer ska kunna ansöka om bostadsanpassningsbidrag utan att även ägare av flerbostadshus ska kunna söka bidrag för en person med funktionsnedsättnings räkning i vissa fall. En sådan lösning skulle innebära att ägaren av fastigheten också blev ägare av
anpassningsåtgärden. Genom en sådan möjlighet skulle enligt Boverkets uppfattning de otydligheter som föreligger med dagens system kring frågor om äganderätt, försäkring, reparationer m.m. för anpassningar i gemensamhetsutrymmen i flerbostadshus kunna undvikas. Denna fråga ligger delvis utanför uppdraget och Boverket lämnar därför inget färdigt förslag till lagändring, men vill ändå i rapporten uppmärksamma regeringen på frågan att nya regler bör utarbetas som medger att även ägare av hyres- och bostadsrättshus i vissa fall ska kunna ansöka om bostadsanpassningsbidrag.
11
1. Inledning
Uppdraget
I regleringsbrev för budgetåret 2008 gav regeringen Boverket ett uppdrag om återanvändning av hissar och större installationer finansierade med bostadsanpassningsbidrag. Av uppdraget framgår att lagen om
bostadsanpassningsbidrag bör ändras så att det i vissa fall blir möjligt för kommuner att återanvända hissar och större installationer. Boverket ska enligt uppdraget belysa dessa möjligheter och föreslå de ändringar av bestämmelserna som skulle göra det möjligt att i vissa fall återanvända installationer som finansierats med bostadsanpassningsbidrag. Arbetet ska ske i samverkan med Socialdepartementet och redovisas senast den 1 mars 2009.
Efter inledande möte med företrädare för Socialdepartementet i januari 2008 har Boverkets förstått uppdraget på så sätt att regleringen om möjligt bör ändras. Huvudprincipen om att bidragstagaren är ägare av utrustning och produkter som beviljats med bostadsanpassningsbidrag ligger fast, men det kan finnas fall där det finns skäl att göra avsteg från denna princip. I själva begreppet större installationer som nämns i uppdraget bör en avgränsning göras mot bl.a. om det finns skäl att återanvända sådan utrustning där det allmänna gjort stora investeringar.
Uppdraget till Boverket är formulerat på så sätt att det gäller hissar och större installationer. Boverket noterar inledningsvis att allmänt sett används begreppet installation som en benämning för inmontering av en teknisk apparat, men att det kan även vara en benämning på en
inmonterad apparat. Boverket använder nedan i rapporten i de fall det är möjligt begreppet produkt istället för begreppet installation.
Arbetets bedrivande
Arbetet med uppdraget har bedrivits under projektliknande former av en arbetsgrupp bestående av två jurister och en arbetsterapeut från
bidragsenheten vid Boverket. Arbetsgruppen har till sitt stöd haft en referensgrupp och har även samverkat med Socialdepartementet. Denna samverkan har bestått i att framtaget arbetsmaterial efterhand har stämts
av med departementet för klargöra den fortsatta inriktningen på arbetet. Referensgruppen består av en jurist, en ekonom, en tekniker med specialkunskaper om hissar och lyftanordningar, enhetschefen för bidragsenheten och en representant för Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Redovisning av utredningsarbete har också skett inför Boverkets särskilda samrådsorgan med Handikappförbunden. Boverkets konkreta arbete har bestått av juridiskt utrednings- och analysarbete samt utarbetande av förslag till ny författningstext. Under våren 2008
genomfördes också en webbaserad enkätundersökning gentemot landets samtliga kommuner med frågor om återanvändning.
Disposition
I kapitel 2 lämnas inledningsvis en redogörelse för lagen om
bostadsanpassningsbidrag och den rollfördelning som gäller enligt denna lagstiftning. Efter detta lämnas en historik över den tidigare
verksamheten med återanvändning som förevarit. Vidare presenteras den nuvarande verksamhet med återanvändning, en samt en kortare
sammanfattning av de regler i Jordabalken som är relevanta för
utredningen. I kapitel 3 redovisas en enkätundersökning som genomförts gentemot kommunerna. Kapitel 4 behandlar problembeskrivning och analys under respektive rubriker. I kapitel 5 redovisas ett förslag till ändring av nuvarande regler. Rapporten avslutas med en
konsekvensanalys i kapitel 6. I bilagor till rapporten redovisas dels riktlinjer som gällt för den tidigare verksamheten med återanvändning dels en sammanställning av resultatet av Boverkets enkätundersökning.
13
2. Bakgrund
Allmänt om lagen (1992:1574) om
bostadsanpassningsbidrag m.m.
Bestämmelser om bostadsanpassningsbidrag återfinns i lagen om
bostadsanpassningsbidrag. Lagen i dess nuvarande form trädde ikraft den 1 januari 1993 och ersatte tidigare förordning (1987:1050) om
statskommunalt bostadsanpassningsbidrag. Genom lagen slopades det tidigare systemet med specialdestinerade statsbidrag och ersättningen till kommunerna kom att inordnas i ett generellt system för de statliga bidragen. Någon närmare definition av bostadsanpassningsbidrag ges varken i själva lagen eller i propositionen till lagen. Ur propositionen kan dock utläsas:
”Bostadsanpassningsbidraget är ett uttryck för samhällets mål att människor med funktionshinder ska kunna leva som alla andra i en egen bostad. Bidraget gör det möjligt för den enskilde att göra de individuella anpassningar av bostaden och närmiljön som han eller hon behöver men som inte har krävts enligt bygglagstiftningen. Där bygglagstiftningens krav inte räcker till för den funktionshindrade träder lagen om
bostadsanpassningsbidrag in.”1
Av 1§ framgår att lagen har till ändamål att genom bidrag till anpassning av bostäder kunna ge funktionshindrade möjlighet till ett självständigt liv i eget boende.
Lagen är skriven som att bidraget ska lämnas i form av pengar till den enskilde, vilket kommer till uttryck bl.a. i 14 – 17 §§. Av 14 § framgår att bostadsanpassningsbidrag och återställningsbidrag lämnas med skäligt belopp som motsvarar skälig kostnad för åtgärderna. Själva
handläggningen av ansökan om bostadsanpassningsbidrag går till på så sätt att kommunen efter ansökan prövar om förutsättningar finns i det enskilda fallet att bevilja bostadsanpassningsbidrag.
Boverket har genom speciell förordning bemyndigats att meddela föreskrifter om vilka uppgifter en sökande ska lämna vid ansökan om
1
bostadsanpassningsbidrag. Boverket utövar även tillsyn över kommunernas bidragsverksamhet.
Rollfördelningen och äganderätt till
installationen
Lagen om bostadsanpassningsbidrag bygger på en viss tänkt
rollfördelning som kan beskrivas enligt följande. Kommunens roll är att till den person som har en funktionsnedsättning lämna ett bidrag, dvs.en summa pengar, som motsvarar skälig kostnad för åtgärderna. Den funktionsnedsattes roll är att välja entreprenör, att sluta avtal med denne om åtgärdernas utförande och att betala denne när arbetet är klart. Resonemanget kan åskådliggöras i följande bild.
Detta innebär att de uppgifter som åligger bidragstagaren enligt denna rollfördelning kan kommunen utföra endast om den har stöd för detta genom en fullmakt från denne. Avtalet mellan bidragstagaren och entreprenören är tänkt att följa gängse regler för avtal och den
funktionsnedsatte ska på detta sätt kunna påverka åtgärdernas utförande. Från normala avtalsförhållanden skiljer det sig endast såtillvida att köparen, i detta fall den funktionsnedsatte, inte själv behöver bekosta åtgärden. Om köparen inte är nöjd med leverantörens prestation, kan han hålla inne med sin del, dvs.köpeskillingen. För att den funktionsnedsatte inte ska fråntas denna möjlighet till påtryckningsmedel, utgår lagen ifrån att bidraget betalas ut till den funktionsnedsatte, som i sin tur betalar leverantören eller entreprenören. Med detta synsätt blir den enskilde bidragstagaren också ägare av installationen. Kommunen kommer därför inte vid något tillfälle att bli ägare till installationen enligt de nuvarande reglerna.
Avtal om
åtgärdernas
utförande
Leverantör
(säljare)
Funktionshindrad
(beställare)
Kommun
(Bidrag = pengar)
2. Bakgrund 15
Återanvändning – Historik
Verksamheten med återanvändning av hissar, lyftanordningar och annan kostsam utrustning är ingen ny företeelse utan sträcker sig ända tillbaka 1970-talet. Regeringen uppdrog redan 1973 till dåvarande
Bostadsstyrelsen att undersöka förutsättningarna för övertagande av lyftanordningar eller andra kostsamma anordningar. Det tidigare bostadsanpassningsbidraget innan 1992 års lag innebar ett riktat statskommunalt bidrag till kommunerna som under tiden innebar olika nivåer på ersättningen till kommunerna. Genom särskilt regeringsbeslut den 14 december 1973 uppdrog regeringen till Bostadsstyrelsen att bedriva en försöksverksamhet med återanvändning. Försöksverksamheten innebar att kommunerna kunde få statlig ersättning för kostnader i
samband med återanvändning. Bostadsstyrelsen meddelade efter bemyndigande i anslutning härtill särskilda riktlinjer för verksamheten. (se bilaga 1) I en särskild skrivelse till regeringen den 26 juni 1978 redogjorde Bostadsstyrelsen sedermera för den försöksverksamhet som hade bedrivits sedan år 1974. Styrelsen konstaterade därvid att
verksamheten hade inneburit besparingar för statsverket och att det administrativa arbete som hade krävts inte utgjort någon stor belastning. Styrelsen bedömde därför att verksamheten borde fortsätta och ges en mera varaktig karaktär. Denna information kom också att tas med i den översyn som företogs av Bostadsdepartementet i rapport om översyn av reglerna om stöd för individuell anpassning av bostäder, Ds Bo 1981:5. Av olika skäl kom verksamheten dock inte att permanentas förrän flera år senare. Först genom ett särskilt regeringsbeslut den 29 januari 1987 permanentades verksamheten och Bostadsstyrelsen bemyndigades ånyo att meddela de föreskrifter som kunde behövas för verksamheten. Verksamheten innebar att i de fall kostnaderna för återanvändning inte kunde täckas med ett nytt beslut om bostadsanpassningsbidrag kunde kommunerna fortlöpande redovisa uppkomna verifierade kostnader till länsbostadsnämnden, som beslutade om utbetalning av statliga medel för verksamheten.
Bostadsstyrelsen hade regeringens uppdrag att meddela föreskrifter för verksamheten. I en tidig version av föreskrifterna (se bilaga 1) föreskrev styrelsen att före beslut om bostadsanpassningsbidrag skulle länsbostadsnämnden från bidragssökanden infordra en förbindelse. Förbindelsen kunde enligt styrelsen ha följande innehåll. ”Om behov av anordningen skulle upphöra förbinder jag mig att omgående underrätta länsbostadsnämnden och förmedlingsorganet härom. Tillika utfäster jag mig i sådant fall att, om länsbostadsnämnden så på fordrar, utan krav på ersättning för denna anordning ställa den till länsbostadsnämndens förfogande enligt nämndens närmare bestämmande”
I de allmänna råd för verksamheten som senare kom att ingå i Bostadsstyrelsens handbok (1988) för bostadsanpassningsbidraget (se bilaga 2) slopades det gamla systemet med ”förbindelser”. I stället nämndes att i samband med att bidrag för installation av en lyftanordning lämnades borde kommunen i beslutet ange att om behovet av
anordningen upphörde och kommunen då bedömde att den kunde återanvändas svarade kommunen för kostnaderna för demontering och borttransport. Bostadsstyrelsen har senare uppgivit att anledningen till att
förbindelserna slopades var rådande osäkerhet om vem som ägde lyftanordningen m.m. Effekten av de dubbla budskapen blev emellertid att vissa kommuner fortsatte att använda sig av förbindelser medan andra slopade dessa. Vid underhandkontakter fäste Boverket år 1990
regeringens uppmärksamhet på problemet. I avvaktan på regeringens ställningstaganden informerade Boverket i handbok (1991) för bostadsanpassningsbidraget att i beslutet om bidrag för installation av lyftanordning m.m. borde kommunen upplysa bidragstagaren, att när behovet av anordningen upphör, svarar kommunen för demontering och borttransport, under förutsättning att kommunen bedömer att anordningen kan återanvändas. Någon förbindelse från bidragstagaren att anordningen, om så påfordras, skulle ställas till kommunens förfogande om behovet skulle upphöra, kunde däremot inte infordras enligt de riktlinjer som gällde för verksamheten.
Nuvarande verksamhet
Lagen om bostadsanpassningsbidrag m.m. trädde ikraft den 1 januari 1993. Den 17 december 1992 beslutade regeringen att Boverkets verksamhet ifråga om återanvändning av lyftanordningar m.m. skulle upphöra vid utgången av december månad 1992. Detta innebar att några nya statliga medel till verksamheten inte kom att lämnas efter denna tidpunkt.
I förarbetena till den nya lagen (prop. 1992/93:58 s27) uttalas dock att i ett system där kommunerna inte längre kan begära särskilt statsbidrag för bostadsanpassningsbidragsverksamheten förutsätts att kommunerna är så pass kostnadsmedvetna att de utan särskilt påpekande gör en
bedömning av om det är lönsamt att återanvända lyftanordningar som installerats hos en funktionsnedsatt person. Om kommunen finner att en lyftanordning bör kunna återanvändas finns möjlighet att villkora beslut om bostadsanpassningsbidrag så att lyftanordningen ska återlämnas när behov av den längre inte finns. I propositionen uttalas vidare att i den mån det behövs bör Boverket utfärda anvisningar om återanvändningen.
Mot bakgrund av uttalandena i förarbetena att det finns möjlighet att villkora beslut om bostadsanpassningsbidrag införde Boverket också i sin handbok 1993 information om återanvändning av lyftanordningar.(se bilaga 3 ) Redan i Boverkets rapport Bostadsanpassningsbidrag – en uppföljning av kommunernas verksamhet 1994:11 uttalade Boverket dock sin tveksamhet med en verksamhet med återanvändning enligt
uttalandena i propositionen, detta då rättsläget var oklart. Boverket efterlyste i ett motivuttalande också ett klargörande av de juridiska konsekvenser när kommunal egendom anbringas i någon annans hus samt frågor om försäkringar, underhåll m.m. Boverket har även vid senare tillfällen påtalat situationen för regeringen och efterlyst riktlinjer i frågan. Informationen i Boverkets handbok om återanvändning har utgått i och med revidering av handboken år 2000. Detta eftersom det rådde osäkerhet om vad bestämmelserna i lagen egentligen medger ifråga om
2. Bakgrund 17
Jordabalkens regler
Under denna rubrik redogörs kortfattat för Jordabalkens regler om tillbehör till fastighet. Reglerna är av intresse för den fortsatta utredningen därför att om en fastighetsägare tillför en fastighet eller byggnad vissa produkter kan dessa bli tillbehör till fastigheten och därmed också fast egendom. Avsnittet baseras på Folke Grauers bok Fastighetsköp, sextonde upplagan 2005
Reglerna om fast egendom, även kallad fastighetsrätten, återfinns i Jordabalken (JB). Begreppet vad som är fast egendom finns lagstadgad, medan lös egendom inte finns reglerat i lag på motsvarande sätt. Lös egendom definieras därför på så sätt att det som inte kan stödjas med hjälp av de rekvisit som framgår av JB rörande fast egendom motsatsvis är att betrakta som lös egendom. Redan inledningsvis i JB konstateras att fast egendom är jord, men även vissa föremål som finns angivna i JB ska betraktas som fast egendom då dessa knyts till en fastighet.
Tillbehörsreglerna återfinns i 2 kap JB. Det är reglerna i 2 kap. 1, 2 §§ JB om allmänna fastighetstillbehör och byggnadstillbehör som är relevanta för utredningen om återanvändning av produkter beviljade med
bostadsanpassningsbidraget. Som en utgångspunkt för den fortsatta utredningen följer en kort beskrivning av dessa tillbehörsregler och deras sak- och obligationsrättsliga verkan.
Allmänna fastighetstillbehör regleras i 2 kap 1§ JB och handlar i princip om föremål som befinner sig direkt på eller i marken inom fastighetens gräns. En förutsättning för att dessa föremål ska betraktas som tillbehör enligt JB synsätt är att de ska ha tillförts fastigheten för stadigvarande bruk. Med denna formulering avses den subjektiva avsikten, dvs. har fastighetsägaren tänkt sig att t.ex. byggnaden eller staketet ska vara där för mera permanent bruk är rekvisitet uppfyllt.
Reglerna om byggnadstillbehör återfinns i 2 kap. 2 § JB. Det krävs att två rekvisit är uppfyllda för att ett föremål ska betraktas som ett
byggnadstillbehör. För det första ska byggnaden vara försedd med föremålet i fråga, och för det andra ska detta föremål vara ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del av denna. Det sistnämnda innebär att det ska finnas en slags ändamålsgemenskap,
funktionsgemenskap eller inre samhörighet mellan byggnad och föremål. Mera konkret innebär detta att föremålet ska vara installerat så att det fungerar tillsammans med byggnaden.
2 kap. 2 § JB innehåller vidare en exemplifierande uppräkning av föremål som normalt sett får anses utgöra byggnadstillbehör. Här nämns fast inredning, hiss, ledstång, badkar och annan sanitetsanläggning m.m. Uppräkningen är dock inte uttömmande.
Reglerna i 2 kap. 1, 2 §§ JB innebär att en presumtion skapas för att ett föremål som tillförs en fastighet under vissa omständigheter också blir att betrakta som ett tillbehör till fastigheten. Av 2 kap. 4 § JB framgår dock att om annan än fastighetsägaren, t.ex. en hyresgäst tillfört fastigheten tillbehör så bryts tillbehörspresumtionen och i dessa fall betraktas föremålet som lös egendom. Detta gäller både för allmänna fastighetstillbehör som för byggnadstillbehör. Kravet på att
fastighetsägaren ska ha tillfört föremålet ska inte uppfattas bokstavligt, då det väsentliga istället är vem som ska anses ha bestämt att föremålet ska
tillföras fastigheten. En annan viktig reglering vid frågor om tillbehör finns i 2 kap. 4 § första stycket p. 1 som säger att då föremålet och fastigheten kommit i samma ägares hand, blir föremålet därefter tillbehör oavsett vem som tillfört föremålet till fastigheten. Vilket kan vara fallet vid t.ex. en försäljning av ett flerbostadshus.
Sammanfattningsvis kan sägas om reglerna om allmänna fastighetstillbehör och byggnadstillbehör att de beskriver ett yttre samband mellan fastigheten och det föremål som kan vara tillbehör. Om detta yttre samband existerar, utgår man från att föremålet också är tillbehör. Sambandet skapar dock bara en presumtion för att så är fallet. Presumtionen bygger på tanken att fastighetsägaren tillför ett föremål som han själv äger. Tillbehörspresumtionen kan brytas då annan än fastighetsägaren har tillfört fastigheten föremålet. Ett föremål kan bli ett tillbehör till en fastighet även när annan än fastighetsägaren tillfört föremålet, detta då föremålet och fastigheten kommit i samme ägares hand.
Jordabalkens regelverk medför rättsverkningar såväl
obligationsrättsligt som sakrättsligt. Enkelt uttryckt behandlar sakrätten regler om vem som har bäst rätt till ett föremål eller belopp när motparten är på obestånd. Obligationsrätten å sin sida sammanfattas vanligen som en benämning på det rättsliga förhållandet mellan två parter som genom ett avtal är bundna till varandra utan avseende på skydd mot tredje man. De sakrättsliga frågorna aktualiseras t.ex. vid pant eller köp och då med vilken rättslig verkan detta har i förhållande till tredje man. Vid ett fastighetsköp är tillbehörsreglerna dispositiva, vilket innebär att om ett avtal inte säger annat ingår tillbehören i fastighetsköpet enligt 2 kap JB. Tvärtom gäller vid pant då tillbehörsreglerna är tvingande. Vid t.ex. en utmätning eller konkurs innebär detta således att tillbehören alltid omfattas av panträtten.
Har fastighetsägaren tillfört fastigheten allmänna fastighetstillbehör eller byggnadstillbehör blir dessa tillbehör oavsett om han äger dem eller ej eller med vilken rätt han förvärvat dem. Detta har varit föremål för prövning i HD (NJA 1985 s 365). Vilket innebär att varken ägaren till eller säljaren av föremålet kan åberopa sin äganderätt till eller sitt förbehåll om att köpet ska kunna gå tillbaka vid ett betalningsdröjsmål. Ägaren/säljaren har bara en fordran motsvarande föremålets värde eller resterande köpeskilling. Fastighet och tillbehör ses därför som en enhet sakrättsligt.
I de fall där tillbehörspresumtionen är bruten och föremålet därmed är lös egendom uppstår inte dessa komplikationer. Då omfattas inte
föremålet av panträtten och ingår inte heller vid en exekutiv försäljning efter utmätning. En fastighetsägare kan i dessa fall tillåta att en säljare av ett tillbehör får ta tillbaka det vid bristande betalning. Det kommer i sådant fall an på en eventuell panthavare att försöka hindra detta, t.ex. genom att begära exekutiv försäljning. En fastighetsägare kan dock i princip göra alla tillbehör till lös egendom igen genom att avskilja dem från fastigheten (2 kap.7 § andra stycket p. 1 JB). Det krävs dock ett definitivt avskiljande.
När det gäller de obligationsrättsliga frågorna tar dessa sikte på rättsverkningar parter emellan i ett fordringsförhållande. Av 2 kap. 5 §
2. Bakgrund 19
första stycket JB framgår att om fastighetsägaren förvärvar ett föremål under villkor att överlåtaren har rätt att återtaga föremålet, om
förvärvaren åsidosätter vad som åligger honom enligt överlåtelseavtalet, eller att äganderätten till föremålet ska förbli hos överlåtaren till dess betalning erlagts eller annan förutsättning uppfyllts, får villkoret inte göras gällande sedan fastighetsägaren tillfört fastigheten föremålet så att det hör till fastigheten. Tanken bakom denna regel är att köpeavtalet syftar till att köparen ska förvärva en bestående rätt till köpeobjektet. Detta innebär att säljaren har en köpeskillingsfordran utan säkerhet. Om säljaren vet att köparen ska tillföra sin fastighet det köpta föremålet måste han begära säkerhet på annat sätt än genom förbehåll. Ovan nämnda regel gäller endast vissa föremål. I övriga fall då ett allmänt fastighetstillbehör eller byggnadstillbehör ägs av annan, t.ex. vid uthyrning eller utlåning, behåller ägaren sin rätt att ta tillbaka föremålet, vilket framgår motsatsvis av 2 kap. 5 § första stycket JB.
Sammanfattningsvis kan sägas att de sakrättsliga frågorna när det gäller om ett föremål ska anses vara tillbehör aktualiseras först i förhållandet till tredje man. Vid ett köp av en fastighet kan avtal slutas om föremålen ska ingå i fastigheten eller inte. I ett panträttsförhållande gäller inte denna valmöjlighet, utan här är tillbehörsreglerna tvingande och föremålet blir ett tillbehör som ingår i panträtten. I de fall
tillbehörspresumtionen är bruten uppstår inte den sakrättsliga
problematiken eftersom föremålet då inte ingår i fastigheten, exempelvis omfattas de då inte av en panträtt eller fastighetsförsäljning. När det gäller de obligationsrättsliga frågorna är tanken bakom paragrafen att köparen ska förvärva en bestående rätt till det köpta föremålet. Detta innebär att ett föremål som köpts och tillförts till fastigheten inte omfattas av ett återtagandeförbehåll av säljaren, enligt 2 kap. 5 § första stycket JB.
Boverket har ovan redogjort för den rollfördelning som gäller enligt lagen om bostadsanpassningsbidrag och som innebär att
bidragsmottagaren också blir ägare av den produkt som så att säga är resultatet av bidraget. Som framgår av JB:s regler kan ett föremål som en fastighetsägare tillför sin fastighet också bli fast egendom. T.ex. kan alltså en produkt som tillförts ett egnahem med stöd av
bostadsanpassningsbidrag där fastighetsägaren och bidragsmottagaren är samma person komma att bli ett fastighetstillbehör, dvs.fast egendom. Följaktligen gäller då JB:s regler och måste beaktas vid t.ex. en konflikt om äganderätten till föremålet. När det gäller bostadsanpassningsbidrag sker emellertid anpassningar inte bara i egnahem utan också i hyreshus och bostadsrättshus. Situationen därvid ser annorlunda ut eftersom det är nyttjanderättshavaren och inte fastighetsägaren som tillför fastigheten föremålet. I de fall när bidragsmottagaren t.ex. bor i en hyresrätt och beviljas en produkt med bostadsanpassningsbidrag som sedan denne tillför fastigheten bryts den s.k. tillbehörspresumtionen och produkten blir betrakta som en lös egendom. Produkten kan dock senare komma att bli tillbehör genom att fastigheten och tillbehöret kommer i samma ägares hand. JB:s regler såsom beskrivits ovan innebär alltså en rad olika rättsverkningar och måste därför tas i beaktande i en situation där återanvändning av olika produkter som beviljats med stöd av
under kapitel 4 Problembeskrivning till reglerna om tillbehör till fastighet under de där olika föreslagna alternativen.
21
3. Enkätundersökning
Inledning
Boverket har under våren 2008 genomfört en enkätundersökning
gentemot landets samtliga kommuner för att undersöka hur verksamheten med återanvändning fungerar och skapa sig ett underlag för utredningen. Enkätundersökningen har skett genom ett webbaserat frågeformulär där respektive kommuns handläggare av bostadsanpassningsbidraget har fått svara på totalt 16 frågor som handlar om återanvändning i kommunerna (se bilaga 4). Enkäten pågick under tiden 16 april 2008 till och med maj 2008 och besvarades av totalt 220 av landets 290 kommuner vilket ger en svarsfrekvens om ca 76 %. Frågorna i enkäten omfattar både s.k. öppna och slutna frågor. Vissa kommuner har inte svarat på alla frågor och därför kan antalet svarande per fråga variera. Likaså har det varit möjligt att avge fler än ett svar på vissa frågor och i dessa fall kan antalet svar överstiga antal svarande på just den frågan. Vi har vidare valt att presentera resultatet på enkäten på så sätt att under respektive frågeställning där möjlighet funnits i enkäten att lämna egna kommentarer presentera dessa under rubriken ”kommentarer”. Vi redovisar dem så som de formulerats och skrivits ned av dem som svarat på enkäten, detta som ett komplement och för att ytterligare belysa svaren på berörd fråga. En tabellsammanställning av samtliga frågor och
svarsfördelningen för dessa redovisas i bilaga 5.
Enkätresultatet
I kapitlet sammanfattar vi således de resultat som framkommit i enkätundersökningen. Redovisningen inleds med svar på frågor om omfattningen på bidragsgivning till hissar/lyftanordningar samt hur stora kostnader för bidrag som kommunerna haft för hissar/lyftanordningar under åren 2006 och 2007. Dessa frågor är uppdelade på egnahem och flerbostadshus. Till dessa frågor har även kopplats en fråga om i hur många fall som behov av hiss/lyftanordning tillgodosetts med en begagnad produkt. För att få svar på hur många kommuner som överhuvudtaget återanvänder åtgärder/installationer som beviljats med
stöd av bostadsanpassningsbidrag redovisar vi svaren från enkäten på hur många kommuner som sysslar med återanvändning. Vi redovisar därefter svaren på frågorna i enkäten som handlar om vilka installationer förutom hissar/lyftanordningar som återanvänds och vidare hur vanligt det är att man återanvänder sådana installationer. Efter detta redovisas svaren på frågor om hur man formulerar beslut som omfattar installationer som kommunen återanvänder, om kommunen har något system eller rutiner för återtagande/återanvändning, om kommunerna står för kostnader för att återställa efter en återtagen installation, om det förekommit
tvister/problem med anledning av ärenden om återanvändning. Därefter redovisas svaren på fråga om kommunerna anser att även ägare av bostadshus ska kunna få bostadsanpassningsbidrag för funktionsnedsatt persons räkning för anpassningar i gemensamma utrymmen i
flerfamiljshus. Vidare svar på frågan hur kommunerna ställer sig till att de skulle vara tvungna att återta alla hissar/installationer där behovet upphört. Redovisningen avslutas med en sammanställning av de kommentarer där kommunerna haft möjlighet att ange egna reflektioner och kommentarer med anledning av återanvändning.
Antal lyftanordningar/hiss i egnahem
Totalt 206 respektive 207 kommuner har svarat på frågan om i hur många fall totalt sett de har beviljat bidrag till lyftanordningar/hiss i egnahem under åren 2006 och 2007. Av svaren framgår att under år 2006 beviljades 1041 fall av lyftanordningar/hiss i egnahem. För år 2007 var motsvarande siffra 1196 fall. (Se tabell nedan).
Sammanlagda kostnader för lyftanordning/hiss i egnahem Totalt 196 respektive 200 kommuner har svarat på frågan om de sammanlagda kostnaderna för bidrag till lyftanordning/hiss i egnahem i kommunen under åren 2006 och 2007. Den sammanlagda kostnaden för bidragsgivning till lyftanordningar/hiss under dessa år uppgår till 64 541 409 kronor under 2006 och 73 102 010 kronor under 2007. Återanvändning av lyftanordningar/hiss i egnahem
Totalt 175 respektive 169 kommuner har svarat på frågan om totalt antal beviljade fall till lyftanordning/hiss och frågan om i hur många fall man har tillgodosett behovet av anpassning med en begagnad
lyftanordning/hiss för åren 2006 respektive 2007. Av svaren framgår att man i egnahem har använt begagnad utrustning i 325 av 856 fall under år 2006 respektive 373 av 863 fall under år 2007. Detta innebär att i
egnahem förekommer återanvändning i ca fyra fall av tio under de berörda åren.
Antal lyftanordningar/hiss i flerbostadshus
Totalt 196 respektive 198 kommuner har svarat på frågan om i hur många fall totalt sett de har beviljat bidrag till lyftanordningar/hiss i
flerbostadshus under åren 2006 och 2007. Av svaren framgår att under 2006 beviljades totalt 433 fall av lyftanordningar/hiss i flerbostadshus. För år 2007 var motsvarande siffra 493 fall. (Se tabell nedan).
3. Enkätundersökning 23
Sammanlagda kostnader för lyftanordning/hiss i flerbostadshus Totalt 181 respektive 184 kommuner har svarat på frågan om
sammanlagda kostnader för bidrag till lyftanordning/hiss i flerbostadshus i kommunen under åren 206 respektive 2007. Den sammanlagda
kostnaden för bidragsgivning till lyftanordningar/hiss under dessa år uppgår till 35 876 275 kronor under 2006 och 40 579 793 kronor under 2007.
Återanvändning av lyftanordningar/hiss i flerbostadshus 151 respektive 147 kommuner har svarat på frågorna om totalt antal beviljade fall till lyftanordning/hiss och om i hur många fall man har tillgodosett behovet av anpassning med en begagnad lyftanordning/hiss för åren 2006 respektive 2007. Av svaren framgår att man i
flerbostadshus har använt begagnad utrustning i 45 av 206 fall under år 2006 respektive 54 av 221 fall under år 2007. Som framgår av materialet sker återanvändning av hissar/lyftanordningar i lägre utsträckning i flerbostadshus än i egnahem. För flerbostadshus sker återanvändning i ca vart femte fall under de berörda åren.
Andel återanvända lyftanordningar/hissar totalt sett
0 200 400 600 800 1000 1200 1400 Egnahem under 2006 Flerbostadshus under 2006 Egnahem under 2007 Flerbostadshus under 2007 Antal
Totalt antal beviljade Antal återanvända
Bilden ovan beskriver förhållandet mellan i hur många beslut begagnad utrustning använts jämfört med totalt angivet antal beviljade
lyftanordningar/hissar som kommunerna uppgett. Att observera är att i totalsiffran över beviljade lyftanordningar/hissar i denna bild ingår även de kommuner som uppgett att de inte återanvänder installationer som beviljats med stöd av bostadsanpassningsbidrag.
Av de kommentarer som kommunerna lämnat framgår att det inte är enbart positivt att återanvända hissar. För en del hissar, s.k. A-hissar blir kostnaderna för flyttning och återställning nästan lika stora som en nyinstallation. Däremot när det gäller plattformstrapphissar, stepliftar i entrétrappor och utvändiga B-hissar är intresset större att återanvända dessa. Som någon kommun uttrycker det är dessa produkter ”rimliga att återanvända eftersom det även där endast är mindre saker som behöver göras”. Kommentarerna behandlar till stor del också frågor om kostnader för lagerhållning, återställningskostnader och att produkterna ibland är gamla och slitna så att kostnaderna för reparation och service blir höga. Kommentarer
”Återanvändning av hissar är ett bra alternativ då det gäller B-hissar och plattformshissar (raka trappor). När det gäller stoltrapphissar kan man oftast bara använda stolen (ca 8- 10 000 kronor)”
”Tror inte att det är enbart positivt att ta tillbaka hissar. I en liten kommun är inte efterfrågan på hissar särskilt stor och då skulle det samlas materiel som inte alltid går att återanvända samtidigt som det är smått om förråd. Vem skulle underhålla? Måste ha avtal med hissfirmor som kan lagerhålla efter nedmontering?”
”Återanvänder alltid hissar om de inte är äldre än 10 år. Rent ekonomiskt är det fördelaktigt då det händer att en sökande ibland bara har kunnat använda hissen i ett par månader.”
Omfattning och inriktning och av kommunernas återanvändning och vilka åtgärder/installationer som återanvänds
Av svaren framgår att 208 kommuner eller ca 95 % av kommunerna uppger att de återanvänder åtgärder/installationer av något slag som beviljats med stöd av bostadsanpassningsbidrag. Denna fråga tar alltså sikte på om kommunerna överhuvudtaget återanvänder installationer som finansierats med bostadsanpassningsbidrag. De kommuner som inte återanvänder har i en flervalsfråga uppgivit att detta till största del beror på att möjlighet till lagerhållning av produkterna saknas. Men
svarsalternativen att återanvändningen inte innebär någon ekonomisk vinst för kommunen och osäkerhet om vad bestämmelserna tillåter förekommer också.
Vilka produkter förutom hissar/lyftanordningar återanvänds ? På en flervalsfråga vilka produkter som återanvänds förutom
hissar/lyftanordningar svarar kommunerna att de återanvänder ramper, dörrautomatik, timers, duschkabiner, specialtoaletter, husmoduler, rullstolsgarage s. k brödburkar. Under rubriken ”annat” har några få kommuner angivit att det förekommer att man även återanvänder belysningar, lyftanordningar till tvättställ och höj - och sänkbara kök, spisvakter och i något enstaka fall även tröskelkilar. Av de 183 kommuner som svarat att de återanvänder andra produkter än hissar/lyftanordningar framgår att 178 kommuner uppger att de
återanvänder ramper, 134 uppger att de återanvänder rullstolsgarage, 127 uppger att de återanvänder timers, 98 uppger att de återanvänder
specialtoaletter, 91 att de återanvänder duschkabiner medan endast 13 kommuner uppger att de återanvänder husmoduler.
3. Enkätundersökning 25
Ramper, rullstolsgarage och timers återanvänds ofta
På frågan hur vanligt förekommande det är att kommunerna använder en begagnad produkt/installation har totalt 209 kommuner lämnat ett svar. Av svaren framgår att ramper, timers, och rullstolsgarage återanvänds ofta medan svaren sällan överväger beträffande dörrautomatik, duschkabiner och specialtoaletter. Svaret aldrig överväger endast beträffande en produkt, nämligen husmoduler.
Av de kommentarer som kommunerna lämnat framgår att
återanvändning av ramper, rullstolsgarage (s.k.brödburkar) och spisvakter är det som upplevs som mest okomplicerat och positivt att återanvända medan det bara är en del hissar/installationer som det är lönsamt att återanvända.
Kommentarer
”Återanvändning av ramper är okomplicerad. Det är lätt att administrera, det finns oftast delar tillgängliga, vilket innebär att den sökande inte behöver vänta så länge på anpassningen. Med hissar är det mera
komplicerat. De kräver mera arbete av oss samt lagerutrymme. Spisvakter är kanske också lätta att återanvända. Vi tycker att det systemet vi har fungerar bra.”
”Återanvändning av duschkabiner är inget bra alternativ eftersom de måste saneras/lagras före återanvändning. (Saneringskostnad ca 5 000 kronor)”
”Förr i tiden återanvände vi även utrustning som duschkabiner och toalettbidétillsatser. Detta har vi upphört med eftersom risk för
smittspridning finns om den utrustningen inte rengörs professionellt. Nu har vi någon duschkabin på lager för att kunna låna ut om vi får veta att en person kommer hem för att tillbringa livets slutskede i hemmet. Detta för att personen ska kunna komma hem direkt och få hjälp omgående.”
”Vi har totalt sett lägre kostnad/ärende där vi kan återanvända varor än vad våra nyinstallationer kostar. T.ex. ramper är nere på ca halva kostnaden. Utvändiga hissar är även mycket lägre. Återanvändning är ett måste. Kostnaden sjunker då/ärende. Den enskilde får då positiva signaler om kommunen föregår med gott exempel. Lagen om
bostadsanpassningsbidrag måste ändras om kommunerna ska kunna återta vissa varor som man har lämnat bidrag till.”
”Ramper är sådant som kan återanvändas i princip hur många gånger som helst. Det gäller att ha ett bra system för uppföljning på monterade ramper och lagerhållning av återtagna ramper, detsamma gäller
rullstolsförråd. Duschsystem och toalettstolar är tveksamt och
återmonteras bara om de ser ”hyfsat bra ut” med hänsyn till hur länge de använts. ”
Beslutförfarande
På frågan hur kommunerna formulerar ett beslut som omfattar
produkter/installationer som kommunen avser att återanvända har totalt 209 kommuner svarat. 29 kommuner uppger att de formulerar ett villkor i beslutet att kommunen vill ha tillbaka installationen. 11 kommuner tecknar en förbindelse med sökanden om att installationen ska återlämnas medan hela 106 kommuner endast upplyser sökanden om att kommunen vill ha möjlighet att återta produkten när behovet upphör. 53 kommuner
uppger att de löser problemet på ”annat sätt”. Av kommentarerna till frågan framgår att de kommuner som uppgivit ”annat sätt” i några fall har en verksamhet med utlåning av installationer. T.ex. anger en kommun att den avslår ansökan om ramper, hissar, timers o s v men i samma beslut förklarar att kommunen ”lånar ut” rampen, hissen osv. Under svaren ”annat sätt” förekommer också att kommunen anger att ”Då behovet av denna hiss upphör svarar kommunen för demontering och
borttransportering under förutsättning att kommunen bedömer att hissen kan återanvändas.” Den övervägande delen av kommunerna har alltså svarat att verksamheten med återanvändning bygger på att enskilda bidragstagare/anhöriga har en möjlighet att återlämna installationer men att kommunen inte kräver att så ska ske.
kommentarer
”När behovet av anpassningarna har upphört blir vi ofta kontaktade av de anhöriga om att kommunen nu kan hämta rampen e dyl. Vi informerar då om att utrustningen är deras men att vi på vår bekostnad gärna återtar sådant som vi kan använda i andra anpassningsärenden.”
”Kommunen har en förbindelse med sökanden angående hissar att om behovet av anordningen skulle upphöra inom en tidsperiod på 10 år från installationstillfället att underrätta kommunen härom. Ramper och rullstolsgarage brukar anhöriga alltid höra av sig och meddela att de inte nyttjar den längre så att vi kan få dem tillbaka.”
”I bidragsbeslutet skrivs ingenting om återanvändningen utan det är helt frivilligt för bidragstagaren att avgöra detta. Bidragstagaren eller terapeut ringer alltid och begär återtagning (återställning) när behovet upphör. Spistimrar är däremot märkta med uppgift om att det är
kommunens egendom och med mitt tel.nr. Vi får tillbaka ungefär hälften av dessa.”
”skriver in följande i beslut: Hissen ägs av sökanden. Kommunen svarar för årlig säkerhetsbesiktning och service enligt Boverkets direktiv genom avtal med auktoriserad firma. Reparationer som hänförs till normalt slitage bekostas av kommunen. Om behovet av hiss upphör kan kommunen återta hissen om bedömning görs att den kan återanvändas. I dessa fall svarar kommunen för demontering och återställning.”
Olika väl utvecklade rutiner/system för återanvändning i kommunerna
På frågan om kommunerna har något system för
återtagande/återanvändning av beviljade produkter när de inte längre fyller någon funktion för bidragstagaren har totalt 188 kommuner ja respektive nej. Av svaren framgår att 162 kommuner eller 86 % har någon form av system och att endast 26 kommuner eller 14% inte har något sådant system.
Frågan är formulerad så att kommunerna kan ange vilket system eller rutin som förekommer. Den vanligaste typen av upparbetad rutin är att kommunerna har egen lagerhållning av begagnade installationer vilket 139 kommuner uppger. 55 kommuner uppger att de har formaliserade kontakter med leverantörer. 20 kommuner uppger att de märker sina produkter. 12 kommuner uppger att de har någon form av
3. Enkätundersökning 27
bevakningssystem av aktuella beslut medan endast 6 kommuner uppger att de samarbetar med andra kommuner i fråga om återanvändning.
Den vanligaste åtgärden som kommunerna anger är således egen lagerhållning men det är heller inte ovanligt att kommunerna har någon form av samarbete med leverantörer/entreprenörer som hjälper till med renovering, lagerhållning och bedömningar om vad som kan
återanvändas. Av kommentarerna till frågan framgår att rutinerna skiljer sig åt i viss mån beroende på storlek på kommunen. I många fall är det anhöriga till den som beviljats en åtgärd som hör av sig och vill ha hjälp med att ta bort installationen. Mindre kommuner har större kännedom om förhållandena på orten och ofta har man en fortlöpande kontakt på ett eller annat sätt med de sökande under årens lopp och får då också information om produkter som är aktuella för återanvändning. Kommentarer
”Lyftanordningar, prefabricerade ramper, dörrautomatik, spisvakter och brödburkar hämtas av olika vidtalade firmor och lagerhålls hos dessa i väntan på användning om inte återanvändning sker direkt.”
”Vi har ett lager för begagnade ramper och hissar. När det gäller hissar har vi ett samarbete med ett serviceföretag som håller koll på alla våra hissar och installerar samt servar dem”
”Vi gör en notering på våra beslut som gäller timers, dörrautomatik o.s.v. Meddela kommunen när du byter bostad. Delar av det som du erhållit kan återanvändas. Kontakta handläggaren. Hissar: meddela kommunen om du byter bostad. Lyftanordningar kan återanvändas av annan behövande. Kommunen svarar då för kostnader avseende nedmontering”
”Muntlig information till sökanden och skriftlig i beslutet. När det är aktuellt att ta tillbaka en produkt- oftast på sökandens initiativ-
informeras om ägandeförhållandet. Vanligast är att sökanden eller anhöriga önskar att kommunen ska handha demontering. Innebär att kommunen tar kostnaden för demontering och i undantagsfall även kostnaden för viss återställning. Kommunen har ett förråd där allt utom hissar och dörrautomatik lagerhålls. Leverantörer av hissar och
dörrautomatik har egna system för lagerhållning till kommunerna.” Återställningskostnader
Efter det att en installation blir föremål för återanvändning uppstår en kostnad för bl.a. demontering och eventuell återställning i berörd
fastighet. Av svaren på frågan hur kommunerna täcker kostnaderna för att ställa i ordning fastigheten efter det att kommunen tagit bort
installationen framgår att endast 28 kommuner eller 13,5 % av 208 som svarat på frågan inte ersätter sådana kostnader. Av de kommuner som ersätter kostnader svarar 79 stycken eller 38 % att de täcker kostnaderna genom nästa bostadsanpassningsbidragsbeslut av den återtagna
produkten. 28 kommuner eller 13,5 % av de svarande uppger att de täcker kostnaderna med andra kommunala pengar. 75 kommuner eller 36 % uppger att de täcker kostnaderna på annat sätt.
Av kommentarerna till frågan framgår att ”annat sätt” bl.a. innebär olika varianter av utvecklade rutiner för hur kostnaderna täcks. En kommun uppger att de har ett särskilt konto för omkostnader som inte
bokförs på själva ärendet, någon kommun uppger att det kan bero på hur stor kostnaden är för att återställa fastigheten - små kostnader tas med i det nya beslutet - större kostnader åtgärdas med återställningsbidrag då det är befogat. Någon kommun uppger vidare att de använder
bostadsanpassningsbidragspengar men att de inte fattar ett beslut utan redovisar på en egen aktivitet så att de har koll på kostnaderna. Det förekommer också att man beviljar återställningsbidrag om installationen ska förvaras i lager, men om installationen flyttas direkt till ny användare kan kostnaderna täckas av bostadsanpassningsbidrag i det nya ärendet. Av kommentarerna framgår att nivån på återställningsarbetena varierar. Någon kommun uppger att de endast står för kostnader för demontering, bortforsling och eventuella säkerhetsåtgärder.
Kommentarer
”Problem ibland vad som ska göras i samband med demonteringen för återanvändning. Exempel: Krav på att fixa skruvhålen efter trapphissen i trappen eller dörrautomatiken/motorlåset i entrédörren? Målningsbättring, borttransport av betongplattan under demonterad utvändig B-hiss? Gratis demontering är faktiskt en väsentlig fördel för den avflyttande ägaren eller ägarens dödsbo eftersom man slipper själv hantera
demontering/skrotning/försäljning av hissen”.
”Kommunen har haft principen att begränsa åtgärderna till säkerheten eftersom sökanden har ju faktiskt velat ha åtgärderna utförda: Säkra el- dragning, sätta igen balkongräcke efter demonterad B-hiss och dylikt. Detta är ju inte återställningsbidrag i vanlig mening på grund av att anordningen är till men för senare hyresgäst och andra boende, utan ett bidrag föranlett av att kommunen vill återanvända anordningen som sitter i villan”
”När det gäller hissar lämnas beslut till sökanden för demontering och ev. säkerhetsåtgärder, ingen återställning i övrigt. Dörrautomatik, timers, brödburkar och specialtoaletter demonteras av respektive leverantör och ingår i kostnad vid ny offertförfrågan.”
”Kostnaden tas med i nästa beslut av den återtagna produkten, men om produkten måste hållas på lager en tid stoppas kostnaden in i annat ärende av samma typ. T.ex. demontering av hiss tas med i montering av annan begagnad hissanordning. Demontering av modulramp 2,1 m stoppas in i montering av i begagnad modulramp 1,5 m. Fakturan måste ju betalas nu, inte om några månader.”
”Oftast blir det inte fråga om någon återställningskostnad.
Fastighetsägaren är nöjd med att slippa kostnaden för demontering och bortforsling/skrotning. Kostnaden för demonteringen kan belasta det ärende i vilket den återtagna produkten ska användas, om det sker i direkt anslutning till demonteringen, annars blir det endast en kostnad som belastar BAB-budgeten.”
Tvister/problem i ärenden med återanvändning
På fråga om det i kommunen har förekommit tvist/problem kring ett ärende med återanvändning uppger 186 kommuner eller 92 % att det inte har förekommit sådana av de 202 kommuner som svarat ja eller nej på frågan. Endast 16 kommuner eller 8 % uppger att tvist/problem förekommit. Eftersom de som svarat ja på frågan har haft en
3. Enkätundersökning 29
flervalsmöjlighet uppgår svaren på ja alternativen till fler än de 16 som svarat. Av de kommuner som uppger sig ha haft problem är det vanligaste problemet att sökanden inte vill lämna tillbaka den beviljade åtgärden, äganderättsproblem men även problem med service/besiktning,
försäkringar, fastighetsägarens medgivande och garanti har förekommit. Få kommuner har således svarat att de upplever problem med
återanvändning. Inte desto mindre är de frågeställningar som framkommer i kommentarerna till frågan ur en principiell synpunkt mindre viktiga eftersom dessa rymmer grundläggande frågeställningar som äganderätt, ansvarsfrågor.
Kommentarer
”Ansvarsfrågor i egnahem där efterlevande behåller hissar utan att de har behov av dem. Vem har i så fall ansvar för besiktning och skötsel? Ännu svårare är det med hissar i flerbostadshus. Grannar använder hissen och ”ärver” den när den sökanden flyttar. Fastighetsägaren hyr ut lägenheter med lyftplatta till nya funktionshindrade. Vem har då ansvar för
besiktning och reparationer. Är hissen kommunens, den nya hyresgästens eller fastighetsägarens? Även oklarheter runt dörröppnare i
flerbostadshus, där man ofta har flera brukare. Fastighetsägare tenderar att se öppnaren som fastighetens utom när den inte fungerar. Då är den kommunens! ”
”Vid försäljning av egnahem anser den nya ägaren att automatisk öppningsanordning till garageport ingår i köpet”
”Olycka som skett på ramp utlånad av kommunen”
”Vid ett tillfälle har en sökande ifrågasatt beslut grundat på pris på begagnad lyftanordning. Ej överklagat”
”På begagnade hissar har garantitiden varit kortare och felen många.” ”Vi har haft mycket diskussioner om vems hissen är, t.ex. om den sökande har avlidit och anhöriga vill ha kvar hissen för att t.ex. köra matvaror på. Ska den hissen ingå i vårt service och besiktningsregister? Eller att fastighetsägaren/Bostadsrättsföreningen inte vill ta bort hissen, men samtidigt inte vill stå för kostnaderna för service/besiktning.”
”Duschkabin respektive ramp installerades med hjälp bab. Då sökanden avlidit och kontakt togs med efterlevande så svarade representant för dödsboet att de inte hade för avsikt att återlämna
materialet (dotter till sökande arbetade som handläggare i annan kommun dvs.kände till bestämmelserna/juridiken)”
Bör ägare av flerbostadshus kunna söka bostadsanpassningsbidrag för funktionsnedsatt persons räkning för åtgärder i
gemensamhetsutrymmen?
Enligt tidigare lagstiftning för bostadsanpassningsbidraget gällde att även ägare till flerbostadshus kunde söka bidrag för funktionsnedsatt persons räkning. Denna möjlighet försvann genom lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag. Syftet med frågan har varit att få en bild av kommunernas uppfattning om man är positiv till ett eventuellt
återinförande av denna möjlighet. 216 kommuner har svarat på frågan. 63 stycken eller ca 29 % har svarat ja medan hela 153 eller 71 % svarar nej. Detta skulle alltså kunna tolkas som om den allmänna uppfattningen är att det inte vore lämpligt att införa ett system där fastighetsägare också
skulle kunna söka bidrag för funktionsnedsatt persons räkning. Boverket har vid utvärderingen av svaren en misstanke om att de som svarat på frågan uppfattat denna som att frågan gällde om fastighetsägare generellt ska kunna söka bostadsanpassningsbidrag för åtgärder i flerbostadshus utan en koppling till en funktionsnedsatt hyresgäst eller
bostadsrättshavare. Tanken med frågan är dock att denna möjlighet bara skulle gälla för det fall att fastighetsägaren söker bidrag för en
funktionsnedsatt persons räkning, på samma sätt som en gång varit enligt tidigare regler. Idag krävs ett särskilt medgivande av fastighetsägare och detta system innebär å sin sida att en enskild hyresgäst eller
bostadsrättshavare också blir ägare av installationen. Misstankarna om eventuell missuppfattning av frågan har också bekräftats bl.a. vid
Boverkets medverkan vid Föreningen för kommunala bostadsanpassares, (FKbo):s årliga konferens under oktober 2008 där den allmänna
uppfattningen varit att frågan gällt om fastighetsägaren generellt skulle erbjudas en möjlighet att söka bostadsanpassningsbidrag.
Skyldighet att återta installationer/åtgärder i samtliga fall där behovet av en åtgärd/ installation upphört ?
I enkäten har Boverket frågat om kommunernas inställning, positiv eller negativ, till ett eventuellt system där en kommande reglering skulle innebära att kommunerna blir skyldiga att återta hissar/installationer i samtliga fall där behovet av åtgärden upphört. 212 kommuner har svarat på frågan. Av svaren framgår att hela 136 kommuner eller 64 % är positiva till att kommunerna skulle återta alla installationer medan 76 kommuner eller 36 % uppger att de är negativa till ett sådant tänkt system.
Kommentarer
”Hissar/installationer är specialanpassade och går så gott som aldrig att återanvända utan omfattande justeringar som inte ger någon ekonomisk vinst. Ökade kostnader för kommunen om det ska återställas.”
”Bra att få tillbaka samtliga hissar, ramper eller vad det nu rör sig om. I vissa fall får väl kommunen ombesörja skrotning om produkten ej går att använda igen. I helhet positiv till en sådan reglering.”
”Definitivt nej eftersom hissen är den enskildes egendom är det väl helt onödigt att kommunen ska dra på sig kostnader som innebär att demontera alla hissar. Nuvarande väl etablerade system med att endast återta de anordningar, som är ekonomiskt klart lönsamma att återanvända, fungerar alldeles utmärkt. För tydlighetens skull skrivs i besluten att ”kommunen har inga anspråk på hissen” i de fall kommunen inte alls tänker återanvända anordningen.”
Egna reflektioner och kommentarer från kommunerna med anledning av återanvändning.
I enkätundersökningen har kommunerna haft möjlighet att själva formulera reflektioner och kommentarer med anledning av
återanvändning. Kommunerna här också haft möjlighet att ange sina respektive viktigaste argument för/emot en verksamhet med
återanvändning. Totalt 159 kommuner har lämnat någon form av
3. Enkätundersökning 31
kort kommentar med plus/minus anmärkningar medan flera kommuner har lämnat mer motiverade synpunkter på återanvändning och där också utvecklat sina ståndpunkter. Av de kommentarer som lämnats framgår att de allra flesta kommunerna är positiva till en verksamhet som innebär att kommunen kan återanvända vissa tidigare beviljade produkter. Vad som nämns som viktiga argument för en sådan hantering är enligt
kommentarerna samhällsekonomiska aspekter i stort, med betoning på ekonomiska och miljömässiga skäl.
Vidare framgår att kommunerna upplever i stort det inte som något problem att få tillbaka beviljade anpassningar. I en kommentar förklaras att ”För en del är det lika viktigt att få bort grejerna när de inte behövs längre som att få dit dem”. Det finns också fastighetsägare som kräver att hissar och dörröppnare tas bort eftersom de inte får något
”underhållsbidrag”. Att återta samtliga produkter som erhållits med stöd av bostadsanpassningsbidraget har inte stöd hos alla kommuner. Däremot finns det ett starkt uttalat önskemål om att återta vissa produkter som t.ex. dörrautomatik, rampmoduler, spisvakter och brödburkar som i princip är lika hos alla användare och som kan tas bort med en enkel demontering. När det gäller hissar är det mer osäkert. Många kommuner anger det som tveksamt om det överhuvudtaget är lönsamt att återta hissar. I mindre kommuner är efterfrågan på hissar dessutom inte så stor och då finns risk att det samlas material som inte går att återanvända. Det innebär
omfattande kostnader för lagerhållning, kostnader för reparationer och skyldighet att återställa efter borttagandet. Hissarna i sig är i princip mer komplicerade och ett återtagande kräver betydligt mer av kommunerna att administrera. Att anlita entreprenörer för detta kan bli dyrt. Utrustning som blir liggande på lager en tid blir även utsatta för omild behandling och blir fort inaktuella.
Sammanfattningsvis kan konstateras att en stor majoritet av
kommunerna återanvänder beviljade produkter på något sätt. Hur det går till i praktiken är olika. Kommunerna har tagit fram egna rutiner och principer om hur de ska gå till väga. Det handlar om återtagande som i allra de flesta fallen bygger på frivillig basis från båda hållen. Men det finns också kommuner som skriver förbindelser och det finns de som lånar ut produkter. Problemet med hur det ska se ut och vem som ska betala efter att en åtgärd demonterats eller tagits bort, har kommunerna varierande idéer om.
33
4. Problembeskrivning och
analys
Återanvändning
Ett system med återanvändning av installationer/produkter som finansierats med stöd av bostadsanpassningsbidrag förutsätter dels att kommunen kan få en produkt åter dels att kommunen kan använda den återtagna produkten i ett nytt bidragsbeslut. Begreppet återanvändning kan följaktligen ses som tvådelat och beskrivas i en ”återtagandedel” och en ”beviljandedel”.
Som Boverket har redogjort för ovan har tidigare verksamhet med återanvändning haft olika inriktning dels ifråga om lösningar på återtagande av produkter som inte längre används av den
funktionsnedsatte dels ifråga om avgränsning vilka produkter som kunde återanvändas.
I frågan om återtagande har rekommendationer och riktlinjer till kommunerna varierat mellan frivilliga överenskommelser via skriftliga förbindelser till direkta villkor i beslut.
Vi har också tidigare i rapporten beskrivit de huvudsakliga
invändningar/tveksamheter som Boverket anfört mot ett sådant system i förhållande till reglerna om bostadsanpassningsbidrag. I huvudsak handlar detta om att kommunen enligt den rollfördelning som gäller enligt lagen inte är ägare av installationen och att stöd för att villkora ett beslut saknas i lagen. Till dessa brister tillkommer Jordabalkens regler om fast egendom och tillbehör till fastighet som aktualiseras när en fastighetsägare tillför föremål på en fastighet och/eller i en byggnad och då som en följd därav kan bli tillbehör till fastighet. Dessa regler medför i sin tur för rättsverkningar såväl obligationsrättligt som sakrättsligt.
Nuvarande lagstiftning utgår ifrån att kommunen beviljar ett belopp som motsvarar en skälig kostnad för godkända åtgärder i ärendet. Kommunen saknar mot denna bakgrund möjlighet att bevilja en åtgärd i form av en begagnad produkt i ett nytt ärende. Den verksamhet som pågår idag med återanvändning är därför enlig Boverkets mening oreglerad. Denna uppfattning delas uppenbarligen av regeringen då
