Projekt 1, Skeppsholmen

Följande information kommer från intervju och mailkontakt med platschef på projektet på Skeppsholmen. Intervjun hölls på plats på projektet. Även arbetsledaren var med på intervjun och delade med sig av sina erfarenheter.

6.1.1 Om projektet

Det första projektet som besöktes låg på Skeppsholmen. Syftet med detta projekt var att reparera och förstärka en drygt 100 meter lång kajkant, från Kastellholmsbron till hållplatsen för djurgårdsfärjan. Fyllnadsmassor under kajen hade släppt på vissa ställen och glidit ut i vattnet. Den befintliga kajkanten bestod av en träspont som var i stort behov av att förstärkas, så utanför den göts en ca 1 meter tjock betongkonstruktion. Ovanpå denna byggdes en

promenadvänlig brygga. Utanför sponten satt det träpålar i vattnet, dessa skulle inte tas bort utan gjutas in i betongen. På bild 4 syns kajkonstruktionen i genomskärning. De gamla träpålarna är stagade in mot land, och dessa pålar och stag göts alltså in i betongen. Vattennivån syns på ritningen på den högra sidan av

konstruktionen. Betongkonstruktionen fortsätter upp över

vattenytan. ​Bild 4 - Ritning på den nya kajkonstruktionen Djurgårdsfärjan hade sin hållplats i nära anslutning till där det skulle gjutas, något som skulle kunna ha påverkat dykarnas arbetsmiljö negativt. Båttrafik i närhet av en gjutning bidrar till vågor och rörelse i vattnet som försvårar dykarnas arbete. Lösningen blev en god dialog med SL som gick med på att tillfälligt flytta hållplatsen.

Bild 5 - Bild av bryggan innan arbetet påbörjades Bild 6 - Den gamla träsponten och pålarna

I bygghandlingarna var det från början föreskrivet att det skulle gjutas med två olika typer av betong, först en undervattensbetong upp till skvalpzonen för att sen byta till en SKB som skulle fortsätta upp ovanför ytan. Detta ändrades och istället användes en SKB för hela gjutningen.

Att byta från en icke frostbeständig till en frostbeständig betong är sällan en bra lösning då

vattennivån kan variera. Detta leder till att bytet av betongkvalitet riskerar att hamna på fel ställe och att icke frostbeständig betong hamnar i skvalpzonen, något som förkortar livslängden på

konstruktionen. I just detta projekt var vattennivån låg och väldigt varierande. Som mest på denna sträcka var det ca 4 meter djupt och som minst ca 0,5 meter djupt. Detta gjorde det ännu svårare att kunna få till en bra övergång mellan olika betong och se till att betongen i skvalpzonen blev helt frostbeständig. Därför valdes i detta projekt att gjuta med SKB för hela konstruktionen.

6.1.2 Utförandet

Gjutningarna var uppdelade i flera olika etapper och utfördes vid 14 tillfällen. Betongen som användes var en frostbeständig SKB för hela betongkonstruktionen.

Gjutningarna utfördes enligt AMA och gick till så att betong pumpades ner i vattnet genom ett gjutrör med en undervattensventil. En dykare var hela tiden i vattnet för att bland annat säkerställa att formen inte läckte.

Vid alla gjuttillfällen testades varje betonglass för att kontrollera att betongen var godkänd att gjuta med. Bland annat mättes lufthalten samt betongens flytsättmått. Eftersom betongen skulle vara frostbeständig var det viktigt att lufthalten inte var för låg. All betong som kom till arbetsplatsen var godkänd och kunde användas.

och för dykaren som befann sig i vattnet. Det grumliga vattnet gjorde det svårt för dykaren att se vad som skulle kunna vara cementpasta från en läckande form eller bara bottenslam.

Under gjutningens gång uppstod en del skum på betongens yta. Skummet skyfflades bort så att inget skum blev kvar i formen.

Under några av gjutningarna uppstod pumpstopp. Dessa åtgärdades genom att slangen togs upp ur vattnet och stoppet slogs loss. Om detta inte hjälpte skruvades slangdelarna isär för att avlägsna den betong som fastnat. Betongstationen kontaktades och receptet justerades för att undvika ytterligare pumpstopp. Det spekulerades kring att orsaken till pumpstoppen troligen berodde på separation i betongen.

Under intervjun diskuterades alternativa arbetsutföranden för denna typ av projekt. Att länshålla formen och gjuta i torrhet är egentligen en säkrare metod än att gjuta i vatten. På det här projektet var detta inte ett alternativ då trycket från vattnet krävdes för att hålla den nuvarande sponten på plats. Det hade varit möjligt att slå en ny stålspont och sen använda denna metod, men detta är både mer

kostsamt och störande för omgivningen då det låter mycket.

6.1.3 Gjutresultat

När formen revs upptäcktes en del skador på ytan av betongen. Dessa syntes i form av sprickor, porösa delar och frilagd ballast.

Bild 9 - Gjutskador på betongens yta

Bild 10 - Gjutskador på betongens yta

Bilderna ovan är tagna av en dykare på delar av betongkonstruktionen som är under vattenytan. Gjutskadorna åtgärdades genom att den dåliga betongen vattenbilades bort och ny betong göts på det gjutskadade området. Skadorna som uppstod på Skeppsholmen berodde troligtvis på dålig

formutfyllnad och/eller separation i betongen.

Den befintliga träsponten och -pålarna var täckta med organiskt material som inte tvättades bort innan gjutningen. Innan gjutningen startade föreslogs det att sponten och pålarna skulle tvättas rent, men detta gjordes aldrig då konstruktören inte ansåg att det var nödvändigt. Funderingar uppkom efter gjutningen om det organiska materialet kunde ha varit en orsak till gjutskadorna.

Utöver de gjutskador på ytan av betongen gav de flesta gjuttillfällen bra resultat. Borrprover togs för att fastställa betongens hållfasthet.