Flera aspekter framkommer som är av vikt att pro-blematisera för att utveckla strategier för långsiktig hållbarhet. Såväl i intervjuerna som i APt-anteck-ningarna finns en stor variation av åsikter kring ef-fekter, hinder och möjligheter. detta ser vi som en följd av det stora antal personer som deltagit och att många projekt pågått samtidigt eftersom för-valtningen sökt och fått olika typer av nationella stimulansmedel. Ambitionen från ledningsnivå var att utveckla och möjliggöra att vårdpersonalens kompetens höjdes och att effekterna skulle genere-ra möjligheter för vårdtagarna till delaktighet, ak-tivitet och självständighet. är det möjligt att uppnå en gemensam bas? Ett gemensamt synsätt?
Under och efter utbildningens genomförande visade det sig att enhetscheferna har en betydelse-full funktion för att kunskapsutvecklingen inte ska avstanna. En engagerad chef som utvecklar arbets-platsens grupper och som stödjer samt har en stra-tegi för att ta tillvara på den kunskap som kursen genererat, är av stor vikt. Relationen mellan chef
och vårdpersonal präglas i hög grad av autonomi inom äldreomsorgen. Enligt tullberg (2006) inne-bär det att arbetets organisering och ledning stäl-ler stora krav på att arbetsgrupperna själva klarar av mål- och värderingskonflikter mellan enskilda individer om arbetsfördelning, arbetstider, arbets-metoder, resursförbrukning och omsorgskvalitet.
Vidare konstaterar tullberg (2006) att det inom äldreomsorgen inte är självklart att man
accepte-rar och engageaccepte-rar sig i problem som initierats av chefen om frågan även inte upplevs som relevant och ange-lägen av medarbetarna. I en diskus-sion om hur utbildningen ”Aktivitet och självständighet” har lett till ut-veckling och bestående effekter, me-nar vi att detta bland annat är bero-ende på hur vårdpersonalen själva aktivt använder sig av arbetssättet i det vardagliga arbetet, det vill säga hur man hanterar verksamhetens frirum (Berg, 2003). Kunskapsut-vecklingen riskerar att avstanna om arbetsgrupper inte är väl sammansatta eller där konflikter och en negativ inställning finns till ett aktivt och självstän-digt arbetssätt. För att utveckla arbetsgruppernas kunskapstillskott har såväl arbetsgrupperna som enhetscheferna ett ansvar för att implementering sker. Risken finns annars att den personal som vill och önskar utveckla kursens intentioner förlorar sitt engagemang och/eller slutar på sin arbetsplats (Larsen & Sennemark, 2007). Vi kan konstatera att flera av vårdpersonalen önskar stöd och aktivi-tet från enhetscheferna för att påminnas om att ut-veckla ett rehabiliterande arbetssätt. detta för att själva hålla sig à jour med vad man lärde sig men också i relation till arbetskamrater för att inte ”fal-la in i gam”fal-la mönster”. några enhetschefer upp-ger att om de inte aktivt ställer frågor kopplat till utbildningen kommer inte heller området upp på agendan. detta bör diskuteras inom enhetschefs-gruppen och med de enskilda arbetsgrupperna. Om nu arbetsgrupperna utvecklat en stark auto-nomi enligt tullbergs tankegångar (ibid) bör detta problematiseras med utgångspunkt från ett sådant synsätt. det vill säga hur stark är enhetschefernas legitimitet och hur hög är vårdpersonalens själv-ständighet? det betyder också att det konkreta stödet till enhetscheferna behöver tydliggöras från högre chefers sida. Vem stödjer stödjaren?
Kanske skulle man mer systematiskt tagit vara på den kunskap som finns hos en del av dem som arbetat länge. På så sätt skulle de kunna vara
men-Välbefinnande
Inbjuden till söndagskaffe hos barn och barnbarn. Känner mig presentabel: fått duscha, klippa håret ren skjorta, nystruken. Sådant är livet nu,
små saker – stor betydelse.
torer eller ha en gruppledande uppgift att arbeta aktivt för kursens fortsatta implementering i verk-samheten. Ett förslag är att det nu ges utrymme för att bygga nätverk mellan olika arbetsplatser. mö-ten och relationer har skapats och det är betydel-sefullt att erfarenheter från dessa inte förbleknar.
Ett framträdande drag som lyfts fram av vård-personalen är att de har fått en ökad förståelse för vikten av ett rehabiliterande förhållningssätt och att många har fått en bekräftelse på ett arbetssätt som redan finns. även om det var svårt att genom-föra cirklar för all vårdpersonal, ger utvärdering-ens resultat flera exempel på att vårdpersonalen har fått ett gemensamt kunskapstillskott som är en bra grund för den fortsatt utveckling. här är det viktigt att ledningspersonalen beaktar kunskaps-tillskottet och att enhetscheferna ges stöd till att fortsätta de utbildningsinsatser som genomförs. Flera av de intervjuade undersköterskorna säger att de är bättre förberedda idag inför olika svårig-heter och har bättre frågeställningar till rehabili-teringspersonalen. denna bild bekräftas av cirkel-ledarna och sammanfaller med det som holmgren m.fl. (2006) kunde konstatera i sin studie om sam-ordnad rehabilitering.
ytterligare aspekter som framkommer är bristen på och önskan om bättre samarbete mellan under-sköterskor och biståndshandläggare. Underskö-terskorna ger uttryck för att de möter vårdtagarna inom rehabiliteringen eller i ett tillfälligt boende innan vårdtagaren ska återvända hem. Underskö-terskorna ser vårdtagarens olika behov men anser att deras kunskap inte tas tillvara när biståndsbe-dömningar görs. deras kunskap efterfrågas sällan. ”Biståndshandläggarna påverkar arbetet, men det finns inte mycket samarbete med det yrket” (pro-cessanteckningar tillfälle 6). med utgångspunkt i ett sådant perspektiv framstår behovet av att ut-veckla samverkan mellan undersköterskor och bi-ståndshandläggare som nödvändigt i syfte att ut-veckla ett rehabiliterande förhållningssätt.
Resultatet pekar på att ”vanans makt” alltid finns närvarande och det är av stor betydelse att vårdpersonalen påminns om utbildningens inten-tioner (Karlsson, 2009). dessutom krävs att alla i förvaltningen ständigt är medvetna om betydel-sen av tydlighet i information, skapande av goda relationer och samarbete, vikten av professionell utveckling samt bekräftelse i olika former. Vi anser att om inte alla dessa faktorer finns med och sam-spelar i utvecklingsarbetet, uppfylls inte utbild-ningens intentioner.
Slutligen
I denna utvärdering har inte vårdtagarnas erfaren-heter varit i fokus. Utvärderingen har istället riktat in sig mot olika lednings- och personalgruppers uppfattningar om bakgrunden till utbildningen, utbildningens genomförande och dess effekter. Vi menar att om vårdtagarnas erfarenheter skulle ha tagits tillvara skulle dessa fångats upp både före och efter utbildningstiden för att på så sätt få mer exakta svar på om utbildningen gett några ef-fekter i det vardagliga arbetet. Eftersom utvärde-ringsuppdraget genomfördes ett halvår efter det att sista studiecirkeln genomförts, valde vi därför, tillsammans med företrädare för förvaltningen, att inte involvera vårdtagare i utvärderingen. Vi vill ändå lyfta fram att i litteratur och i forskning som vi tagit del av visar på att utbildningar om ett reha-biliterande förhållningssätt genererar utveckling och förändring även för vårdtagarna (Åhlfeldt, 2009; Karlsson, 2009).
Vi kan genom vårt resultat enbart ta vara på de erfarenheter som olika personalkategorier gett uttryck för. Ett framträdande drag är att utbild-ningen har lagt en bra grund för fortsatt arbete och gett en potential till att utveckla vård- och äldre-omsorgsförvaltningen i Alingsås. Utbildningens upplägg och innehåll har på så sätt uppfyllt för-valtningens mål att ”… öka vårdpersonalens kun-skaper om vikten av ett rehabiliterande förhåll-ningssätt…”. Utmaningen är att uppnå den andra delen av målet ”…kunskap om … hur det prak-tiskt utförs” (Alingsås, 2006, s. 2) som är en för-utsättning för att åstadkomma långsiktiga effekter för vårdtagarna.
För att summera och ge ett exempel som vi anser beskriver vård- och äldreomsorgsförvaltningens ambitioner och strävan att vårdtagarna ska bli del-aktiga i sin egen vardag, avslutar vi med Åhlfeldts (2009) text:
Ett rehabiliterande och aktiverande förhållningssätt i äldreomsorgen innebär att verksamheten har som utgångspunkt att det går att påverka livskvalitet hos äldre personer. Åldrandet är inte sådant att det obön-hörligt medför ett visst händelseförlopp utan det finns möjligheter att påverka den äldres livssituation. med ett rehabiliterande och aktiverande förhållningssätt tillerkänns den äldre inflytande och en viktig funktion i omsorgsarbetet genom valmöjlighet att vara delaktig i sin vardag och i aktiviteter (s. 31). l
Alingsås. (2006). Ansökningsblankett för stimulansmedel till kommuner och landsting för insatser inom vård och omsorg om de mest sjuka äldre. dnr. 73-8008/04. Stockholm: Socialstyrelsen.
Arman, Rebecka. (2005, 2010). Aktivitet och Självständighet. Göteborg: FoU i Väst/GR.
Berg, Gunnar. (2003). Att förstå skolan. En teori om skolan som institution och skolor som organisa-tioner. Lund: Studentlitteratur.
holmgren, monica; Löfström, carina & Öberg, Ingrid. (2006). Samordnad rehabilitering i Härlanda/ Örgryte. Göteborg: FoU i Väst/GR.
IhI (2003). Breakthrough Series, IHI´s Collaborative Model for Achieving Breakthrough improvement. Innovation Series 2003. cambridge.
Karlsson, Eva m. (2009). Rehabiliterande och aktiverande förhållningssätt. Utvärdering av en utbild-ning på Gotland. handen: nestor FoU-center. www.nestor-foucenter.se.
Larsen, theresa & Sennemark, Eva. (2007). Från kompetensutveckling till verksamhetsutveckling. Göteborg: FoU i Väst/GR.
Lundberg, martin. (2009). Samordningsproblem i studiecirkelsamtal. Utbildning & Demokrati, 18, 3, ss 13-28.
Löfström, carina. (2006). Samordnad rehabilitering i Väster. Göteborg: FoU i Väst/GR.
Löfström, carina. (2010). Att organisera för lärande i äldreomsorg. Om Göteborgs Stads satsning på Kompetensstegen. Göteborg: FoU i Väst/GR.
Szebehely, marta. (1995). Vardagens organisering. Om vårdbiträden och gamla i hemtjänsten. Lund: Studentlitteratur.
thoursie, Ragnar (2009). Sånger från äldreomsorgen. Stockholm: Albert Bonniers förlag. tullberg, maria. (2006). Med ljuset på. Ledare och ledda inom äldreomsorgen. malmö: Liber.
Wikström, Eva. (2005). Inflytandets paradoxer – möjligheter och hinder för självbestämmande och inflytande i hemtjänsten. Växjö: Växjö universitet.
Åhlfeldt, Emanuel. (2009). Aktivitet, delaktighet och egna önskemål – Rehabiliterande och aktiverande förhållningssätt inom äldreomsorgen. En utvärdering med kvalitativa intervjuer och EQ-5D. han-den: nestor FoU-center. www.nestor-foucenter.se.