Psykosocial arbetsmiljö - Sista länken i den prehospitala vårdkedjan: Upplevelsen av återkoppli

SIA upplevde att återkopplingen kunde ha både positiv och negativ inverkan på den psykosociala arbetsmiljön, beroende på hur den levererades och vad den innehöll.

Kategorin Psykosocial arbetsmiljö består av underkategorierna Trygghet, Besvikelse och Välbefinnande.

6.2.1 Trygghet

Återkoppling, oberoende form eller tillvägagångssätt för hur den levererades eller tillgodogjordes, ansågs ha möjlighet att stärka tryggheten i yrkesrollen som SIA. En bidragande orsak till tryggheten var återkopplingens lärande och kompetenshöjande egenskaper, dels genom anskaffning av nya kunskaper, dels genom att bekräfta och befästa befintliga kunskaper. Genom återkoppling av tidigare misstag, patientfall och andra händelser upplevde SIA att det uppstod en ökad trygghetskänsla. Ökad trygghet kunde vidare leda till att SIA i större utsträckning vågade lita på sina personliga kunskaper. SIA som jobbat en lång tid inom ambulansverksamheten beskrev att återkopplingen kunde ge dem bekräftelse på att de fortfarande höll sig uppdaterade kunskaps- och kompetensmässigt, vilket därigenom bidrog till en ökad upplevelse av trygghet. SIA som var nyare inom ambulansverksamheten beskrev ökad trygghet då de fick bekräftelse på att de kunde utföra korrekta undersökningar och bedömningar.

Den upplevda tryggheten hos SIA, både som enskild individ och som del i en

arbetsgrupp, kunde variera beroende på vad återkopplingen innehöll för information.

Återkoppling som innehöll bekräftelse på att den prehospitala vården gått rätt till, att rätt undersökningar gjorts, att tankegången varit rätt och att rätt vårdåtgärder initierats upplevde SIA som positivt och stärkande. Avvikelserapporter där det framkom att SIA inte gjort fel, utan istället bekräftade att hen gjort helt rätt, uppgavs stärkande för tryggheten i yrkesrollen. Även debriefing och återkoppling kollegor emellan upplevdes kunna bidra till ökad trygghet. Då båda formerna hade möjlighet att ge bekräftelse på om SIA gjort och tänkt rätt i bedömningar, undersökningar och anamnestagning gav även dessa en trygghet inför liknande situationer i framtiden. Denna typ av återkoppling kunde även anskaffas genom granskning av patientens journal i efterhand. SIA beskrev att det fanns en nyfikenhet att läsa om vad som hänt med patienten, för att på så sätt få återkoppling på den egna arbetsinsatsen. Tryggheten uppstod här i bekräftelsen på att den egna kunskapen räckte till. Denna typ av bekräftelse beskrevs som ett sätt att

kvalitetssäkra sig själv, som ett facit eller ett kvitto på att utfört arbete var korrekt. SIA beskrev att återkoppling via journal ökade deras självförtroende, självtillit och trygghet inför liknande situationer i framtiden. Nervositeten avtog och känslan av erfarenhet i yrket ökade, vilket i sin tur beskrevs öka trygghet och säkerhet för både sig själv och patienten.

” …jag bedömer att det kanske är något onormalt lungljud på ena sidan, och att det sedan bekräftas…så stärker det ju mig i min bedömning och att jag kan lita på vad jag

hör…det ger ju mig upplevelsen av att jag vet vad jag sysslar med och gör ju mig tryggare i min yrkesroll.” (Informant 6)

Återkoppling genom debriefing kunde innebära att sammanhangets deltagare blottade sina upplevelser och hela sitt känsloregister inför varandra. SIA beskrev att denna öppenhet inför gruppen kunde bidra till en ökad trygghet och tilltro till varandra, ökad empati för sina kollegor och en ökad ”vi-känsla” i gruppen. Vidare ledde detta

sammantaget till att kollegorna upplevde sig stärkta och än mer sammansvetsade som grupp. Att tillsammans gå igenom svåra händelser kunde bidra till en ökad kännedom om sina kollegor, även på ett personligt plan, vilket i sin tur upplevdes öka möjligheten att känna trygghet till varandra. SIA beskrev även en trygghet i att genom debriefing få insikt i hur tankarna och upplevelserna sett ut hos övriga deltagare i en insats. Denna insikt upplevdes kunna förbättra kommunikationen till nästa gång de ställdes inför en liknande situation. Att ventilera dessa insikter med gruppen och reflektera kring uppkomna känslor upplevdes även kunna bidra till förbättrat samarbete mellan kollegorna inför kommande händelser.

”man blir tryggare med varandra, ja alltså ju bättre man känner varandra… När man har gått igenom tuffa händelser och vet vad man går för, att man har sett en kollega kanske bryta ihop och tycka att det här var skitjobbigt. Men man har rest sig upp igen och klarat den händelsen och, alltså man går ju stärkt ur varje sån grej.” (Informant 4)

Återkoppling som innehöll information om att SIA hade begått fel, brister eller misstag upplevdes skapa osäkerhet. Efter den typen av återkoppling upplevde SIA att de kunde bli mer tveksamma, försiktiga och eftertänksamma. SIA beskrev avvikelserapporter som en källa till otrygghet, eftersom den återkopplingsformen ofta handlade om att ett

misstag begåtts. Att på detta sätt få reda på att en som SIA begått misstag i sitt

yrkesutövande kunde göra SIA mindre trygga och mer rädda, både på kort och lång sikt.

Osäkerheten efter en avvikelse kunde göra SIA mer osäkra och försiktiga i framtida, liknande situationer. Det kunde även uppstå en oro och rädsla över att begå samma misstag ytterligare en gång. Vissa SIA kunde känna sig mindre avslappnade i arbetet, någon beskrev ett stresspåslag på grund av rädslan att göra fel vid liknande situationer som hade föranlett avvikelserapporten. När SIA efter ett avslutat patientfall läste i patientens journal och upptäckte att något missats i den prehospitala bedömningen och/eller att patientens tillstånd var allvarligare än vad de bedömt prehospitalt, uppstod upplevelser av osäkerhet. I vissa fall kunde detta leda till självkritik i form av att egen kompetensnivå och yrkesval ifrågasattes.

Även utebliven återkoppling bidrog till att SIA upplevde sig osäkra. Utan återkoppling efter patientfall upplevde SIA att de kvarstannade i ovissheten kring vad som drabbat patienten. En del av osäkerheten som uppstod ur frånvaron av återkopplingen kretsade som tidigare nämnt kring frågan om den egna insatsen. SIA upplevde osäkerhet då frågor om de gjort rätt bedömning, korrekta undersökningar och adekvata behandlingar

förblev obesvarade. Avsaknad av tillgång till patientens journal upplevdes som ett hinder för att få reda på både hur det gick för patienten och hur träffsäker den egna insatsen var, vilket kunde leda till fortsatt osäkerhet vid framtida, liknande patientfall, vilket därmed kan äventyra den vård patienten får. Att inte få återkoppling av kollegan, att vara utan bekräftelse på om det som gjorts var rätt eller fel, upplevdes skapa oro, osäkerhet och nervositet.

” ibland…blir man ju lite fundersam kan jag verkligen det här, är jag verkligen på rätt ställe?” (Informant 9)

6.2.2 Besvikelse

Bristande eller utebliven återkoppling skapade besvikelse och även frustration över att inte få veta hur det gick för patienten. Om återkopplingen från en kollega inte

levererades på ett konstruktivt sätt, kunde den som tog emot återkopplingen gå i

försvarsställning, bli upprörd och känna sig besviken. Om kollegan inte överhuvudtaget ville diskutera avslutat patientfall eller prata om vad som nyss hänt bidrog det till ytterligare besvikelse. Att läsa i journalen och se att den historia patienten gav till läkaren skiljer sig mot historien som gavs prehospitalt upplevdes olustigt. Att inte ha tillgång till, eller att bli fråntagen möjligheten att läsa patientens journal gjorde SIA besvikna. De upplevde sig exkluderade från vårdkedjan och kände sig mindre viktiga.

Det beskrevs även frustration över att möjligheten till debriefing begränsades av bristande tid till detta.

”…Man har ju undrat och undrat väldigt, väldigt mycket om vissa, men till slut så försvinner det ju, it fades away liksom, så skiter man i det, så går livet vidare.”

(Informant 10)

Återkoppling som gav känslor av besvikelse härstammade främst från

avvikelserapporter. Det beskrevs irritation riktad mot de som skrivit avvikelsen. Istället för att se det som ett tillfälle för lärande och utveckling fanns även här upplevelser av att det istället var lätt att ställa sig i försvarsställning gentemot informationen i

avvikelserapporten. Besvikelsen kunde även ha sin orsak i hanteringen av

avvikelserapporten. Att det förflöt lång tid mellan situationen som orsakat avvikelsen och tillfället då SIA fick reda på att det skrivits en avvikelse skapade besvikelse. Det uppstod även besvikelse över att inte få en chans att förklara sig och beskriva ärendet ur den egna synvinkeln, både gentemot inblandad patient, samt dess anhöriga. Besvikelse uppstod även då avvikelserapporten gick vidare till högre instans, utan att detta

kommunicerades till berörd SIA. En annan orsak till besvikelse kopplad till hantering av avvikelser var att ärendet togs upp på verksamhetsdagar, utan att inblandade personer hade förvarnats om detta.

”…det ska inte behöva ta ett år innan man får reda på att det skrivits en avvikelse på ett ärende man varit med om. Utan det ska tas direkt liksom… Det ger inte så mycket om jag ska få en avvikelse på ett ärende från 1,5 år tillbaka uppdiktat för mig, det kommer

man ju inte ihåg, då kan man ju inte föra en diskussion.” (Informant 6)

6.2.3 Välbefinnande

Oavsett form och leveransmetod kunde återkoppling bidra till upplevelsen av stolthet, glädje, känslan av att vara behövd och att det utförda arbetet var meningsfullt. Att som SIA på något sätt få reda på att den prehospitala insatsen var bra, upplevdes glädjande och tillfredsställande. SIA upplevde att det var upplyftande och uppmuntrande att genom journalgranskning få reda på att de egna tankegångarna hade varit på rätt spår.

Att läsa att de bedömningar och åtgärder som utfördes prehospitalt var adekvata och korrekta bidrog till välmående och beskrevs göra arbetet mer glädjefyllt. Att få återkoppling via journal ansågs bearbetande då det gav svar på frågor om hur det gått med patienten. Vidare ansågs återkoppling via journal kunna bidra till känslan av att få ett ”avslut” på patientfallet och hjälpte SIA att mentalt lägga situationen bakom sig. Att få ta del av utgången efter svåra och/eller osäkra fall upplevdes som en lättnad. Det kunde även upplevas lättande att få reda på att det inte hade spelat någon roll att göra andra bedömningar/åtgärder än de som gjorts; att patientens utgång inte hade ändrats oavsett prehospital handläggning.

Återkoppling kollegor emellan lyfte SIA fram som en viktig återkopplingsform, då det bidrog till upplevelser av välbefinnande. Genom engagerade kollegor som aktivt vill återkoppla efter avslutat patientfall upplevde SIA att det uppstod glädje, vilket i sin tur bidrar till ökat intresse för arbetet. I de fall då det genom kollegial återkoppling

framkom att SIA tänkt och gjort rätt, ledde bekräftelsen till att det uppstod glädje och positiva känslor. Återkoppling ansågs viktigt efter svåra händelser eller andra

situationer som rört upp starka känslor. Det kollegiala stödet som upplevdes då möjligheten gavs att få ventilera sina upplevelser efter händelser och situationer värderades högt. SIA upplevde att återkoppling via kollegor ledde till ett minskat ältande; de kunde släppa negativa tankar och gå vidare från svåra, allvarliga händelser efter att de fått möjlighet att prata av sig med sina kollegor. Istället för att ta med sig jobbet hem kunde SIA därigenom släppa tankar och upplevelser efter att de bearbetats tillsammans med kollegorna på arbetsplatsen. Även återkoppling från

ambulansöverläkaren kunde upplevas som stöttande i bearbetningen av det SIA gått igenom.

Debriefing kunde stärka välbefinnandet hos SIA. Även om det som hänt påverkat måendet negativt, kunde ändå debriefing ihop med alla inblandade parter upplevas förbättra det egna välmående genom sin bearbetande egenskap. Behovet av debriefing efter en inträffad händelse beskrevs variera beroende på person och situation, tidigare upplevelser och aktuell livssituation. Behovet återfanns dock hos SIA inom hela spannet av erfarenhet och ålder. Att ha egna barn i samma ålder som den drabbade patienten upplevdes skapa starkare intryck av vårdsituationen. Trots varierande behov upplevdes debriefing i de flesta fall enbart positivt. Att genom organiserad debriefing få samlas i grupp, där gruppen består av alla inblandade parter i en situation (ambulansbesättningar, räddningstjänst, polis, personal på akuten etcetera) beskrev SIA som ett uppskattat sätt att bearbeta en svår händelse. Detta upplevde SIA även som en hjälp till att få ett känslomässigt avslut och kunna gå vidare från händelsen.

”…det är nog för att man ska kunna släppa det sen, sådana speciella händelser kommer man ju alltid ihåg, men man måste ju ändå kunna släppa det när man går ifrån jobbet

på slutet av dagen…” (Informant 7)

Debriefing kunde även skapa negativa upplevelser, då på grund av att samtalet där rört upp obehagskänslor ännu en gång eller om stämningen under debriefingen revs upp av ilska eller irritation. Att få reda på ytterligare information i samtalet med övriga aktörer kunde göra det svårare att bearbeta, distansera sig samt gå vidare från situationen som avhandlats under debriefingen. Även att få reda på att det begåtts fel och misstag, oberoende form av återkoppling, gav negativa känslor. Yrkesstoltheten minskade, känslor av sorg och skamsenhet uppkom. Att upptäcka att den egna bedömningen om patientens tillstånd och förmodade sjukdom var felaktig kunde även ge upphov till att SIA kände sig överraskad. Återkoppling från kollegor kunde försämra välbefinnandet om den handlade om att SIA gjort fel, hade gjort ett bristfälligt eller otillräckligt jobb.

Liknande information från återkoppling via journal gav liknande upplevelser. Att i journalen läsa att det begåtts fel i det prehospitala arbetet, såsom felaktigheter avseende undersökning, bedömning och/eller behandling, skapade känslor av obehag och ibland rädsla för att bli anmäld. Att få en avvikelserapport riktad mot sig gav upplevelser av att bli ifrågasatt eller känslan av att vara dålig på sitt arbete. Avvikelserapporter som gav indikation på att SIA gjort fel bidrog till ett minskat välmående, dels i det initiala läget då SIA blev medveten om att ett fel har begåtts, dels över tid då det kunde vara svårt att släppa att en själv gjort fel. Situationen beskrevs som ansträngande och kunde skapa både nervositet, rädsla och oro hos SIA.

Om SIA inte fick möjlighet till återkoppling kunde svåra händelser ge upphov till känslor av tomhet, obehag och oro, på grund av att de inte fick ett mentalt avslut på det inträffade. Utan återkoppling förblev frågor, som tidigare nämnt, obesvarade; frågor om hur det gick för patienten, om den prehospitala bedömningen och vården var adekvat, om insatsen var korrekt eller felaktig och vad som hände sedan med patienten. Även om det förflutit lång tid kunde frånvaron av återkoppling göra att tankarna satt kvar och var svåra att gå vidare ifrån.

”Ja det är nästan, är väl nästan 30 år sedan. Men i och med att det sitter kvar så fanns det nog förmodligen ett behov, att man hade önskat att få ett svar...” (Informant 8)

7 Diskussion

7.1 Metoddiskussion

Studien var en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Kunskapen som den kvalitativa forskningsintervjun ger, uppstår genom frågor och svar mellan intervjuare och informant (Kvale & Brinkmann, 2014). Att studien var induktiv berodde på att det var informanternas levda upplevelser av återkoppling som skulle generera resultatet som sedan kunde jämföras med tidigare teori inom området (Henricson & Billhult, 2017).

Hade studien varit deduktiv, det vill säga genomsyrats av en modell eller teori från start till slut, hade det inte varit i linje med studiens syfte (Rossman & Rallis, 2012).

Författarna eftersträvade istället en öppenhet gentemot informanternas upplevelser av återkoppling.

Informanterna var del av ett ändamålsenligt urval, vilket är lämpligt då en viss kunskap eller erfarenhet hos urvalet önskas (Polit & Beck, 2014). Ändamålsenligt urval skiljer sig från ett bekvämlighetsurval, där de mest lättillgängliga personerna tas med i studien, vilket kan leda till en minskad variation i urvalet (Polit & Beck, 2017). Forskaren har

möjlighet att vid ett ändamålsenligt urval välja informanter med stor variation, rikt på information (Lam et al., 2020; Markström et al., 2020; Polit & Beck, 2014).

Inklusionskriteriet sjuksköterska aktivt arbetande inom ambulansen med minst ett års erfarenhet gav möjligheten till ett urval av stor variation. Samtliga informanter som deltog i studien hade upplevt flera former av återkoppling, vilket ökar studiens

trovärdighet (Graneheim et al., 2017). Författarna försökte efter bästa förmåga att få så stor variation som det gick att få avseende ålder, kön och arbetslivserfarenhet utefter de som visade intresse av att delta i studien. Detta för att få en bredare bild om upplevelsen av återkoppling, vilket ett urval med stor variation kan ge (Marshall & Rossman, 2016).

Urvalets stora variation ökar studiens trovärdighet (Polit & Beck, 2017), samt överförbarhet (Graneheim et al., 2017; Polit & Beck, 2017). Överförbarheten till liknande kontext kan påverkas då det var större andel män än kvinnor som deltog i studien. Dock framkom inga tydliga skillnader i upplevelsen av återkoppling mellan män och kvinnor i studien. Målet var att genomföra 10-15 intervjuer, vilket faller inom intervallet 15 +/- 10 intervjuer som Kvale och Brinkmann (2014) föreslår vid kvalitativ intervjustudie. Det blev slutligen 12 intervjuer. Författarna fick efter cirka 7-8 intervjuer inte fram något direkt nytt ur intervjuerna, utan samma typer av upplevelser repeterades bland informanterna. På grund av känslan av datamättnad, vilket är när data blir

repetitiv, bokades inte fler intervjuer in förutom de redan inbokade (Polit & Beck, 2017). Känslan av datamättnad bidrar till en ökad trovärdighet (Guba & Lincoln, 1994;

Whittemore et al., 2001) och överförbarhet av studien (Guba & Lincoln, 1994). De inbokade intervjuerna genomfördes då de bidrog till större variation i det

ändamålsenliga urvalet, genom att fler kvinnor inkluderades i studien. Vid ett eventuellt bekvämlighetsurval hade större urval förmodligen krävts då variationen i urvalet då riskerar att bli mindre (Morse, 2000; Polit & Beck, 2017).

Datainsamlingen bestod av data från semi-strukturerade intervjuer med öppna frågor.

Öppna frågor tillåter informanterna att reflektera över och fördjupa sig i upplevelserna studien ämnar undersöka. Eventuell intervjuarbias motverkades genom att intervjuerna fördelades mellan författarna, istället för att samma person genomförde alla intervjuer (Kvale & Brinkmann, 2014). Två pilotintervjuer genomfördes, efter vilka

intervjuguiden justerades till att bli mer användarvänlig, vilket kan öka studiens

pålitlighet (Kallio et al., 2016). Intervjuerna genomfördes antingen via Zoom-länk som ett videosamtal eller på informantens arbetsplats. Informanterna fick själva välja på vilket av de två sätten de ville bli intervjuade. Videointervjuer är fördelaktigt för att kunna intervjua folk som bor längre bort, exempelvis på landsbygden, och därigenom kunna nå ut till fler informanter och öka antalet deltagare (Janghorban et al., 2014; Polit

& Beck, 2017). Kvalitén i videointervjuer kan även jämföras med intervjuer

genomförda ansikte mot ansikte, då formatet ger intervjuaren en visuell upplevelse av informanten (Janghorban et al., 2014). Anledningen till att vissa intervjuer genomfördes via Zoom-länk var på grund av den pågående COVID-19 pandemin, detta för att minska risken för smittspridning. De som genomfördes på informantens arbetsplats

genomfördes i tyst, avskilt utrymme för att minimera distraherande faktorer i omgivningen (Polit & Beck, 2017). Intervjusituationens iscensättning bör främja intervjupersonen till att reflektera över sina upplevelser av återkoppling. Här spelar intervjuns inledande minuter, det vill säga orienteringen en viktig roll (Kvale &

Brinkmann, 2014; Polit & Beck, 2017). Kvale & Brinkmann (2014) menar att den intervjuade personen behöver en uppfattning om intervjuaren innan samtalet om egna känslor och upplevelser inleds. God kontakt skapas när intervjuaren visar respekt och förståelse för informantens ord samt lyssnar uppmärksamt (Kvale & Brinkmann, 2014;

Polit & Beck, 2017). Under orienteringen fick även informanten information om

studiens syfte och om vad som avsågs som återkoppling för att tydliggöra ämnet som skulle avhandlas. Informanten avgör samtalstempot, intervjuaren måste därför vara bekväm med pauser och tystnad under samtalets gång (Polit & Beck, 2017). Tystnader och pauser som uppstod under intervjuerna var inget som aktivt försökte undvikas.

In document Sista länken i den prehospitala vårdkedjan: Upplevelsen av återkoppling hos sjuksköterskor inom ambulanssjukvården (Page 21-33)