När Bettan hade genomgång under en matematiklektion (2010-09-20) tittade hon ständigt mot pojkarna och ofta var det de som fick möjlighet att svara på hennes frågor. Pojkars större talutrymme i klassrummet finns väl dokumenterat i forskning, med bland annat Einarsson och Hultman (i Karlson, 2003:25).
Under en matematiklektion (2010-09-13) observerade vi följande: Eleverna ska arbeta med olika tal. De flesta pojkar samarbetar medan flickor sitter själva. En flicka sitter tyst med hörselskydd och arbetar. Hon reser sig från sin stol, verkar leta efter något och går sedan fram till några flickor och viskar ”Kan jag låna den?” och pekar på klockan. Bettan hör henne viska, säger till henne med en skarp ton att hon ska sätta sig igen. Flickan suckar och sätter sig på sin plats. Under samma lektion satt några pojkar tillsammans och räknade. Vi observerade då följande: Två pojkar sitter och diskuterar hur de ska lösa ett tal. Den ena pojken förklarar sin formulering för den andra, men denne förstår inte. De börjar diskutera livligt och stämningen stiger. Den ena pojken säger ”Fan, fattar du inte” och ”Vad du är trög”. På andra sidan klassrummet sitter två andra pojkar och samarbetar. De räknar inte alls, utan pratar och visslar. De pratar om irrelevanta saker som till exempel fotboll. Bettan reagerar inte. Att pedagoger generellt har mindre överseende med elever av samma kön kan vara en förklaring till ovanstående situationer (Gannerud, 2001:149-150). Bettan har mindre överseende med flickor vilket exemplifieras med att hon ger flickan en tillrättavisning men inte pojkarna. Eftersom vi enbart har observerat ett fåtal gånger är det svårt för oss att veta hur denna flicka uppträder i andra sammanhang. Kanske är hon en av de flickor Bettan säger i intervjun (2010-09-21) att hon måste vara extra hård mot för att inte bli okontrollerbar. Att Bettan inte reagerar på pojkarnas uppförande kan förklaras med att deras beteende inte ses som avvikande och därmed inget Bettan reflekterar över. En flicka ska sitta still, vara tyst och inte gå runt i klassrummet, och när denna flicka avviker från det beteendet blir det så tydligt för pedagogen.
Under den andra matematiklektionen (2010-09-13) observerade vi följande: Bettan står vid tavlan och har problemlösning. Flickorna sitter tyst och lyssnar, pojkarna svarar rakt ut. Vid ett problem får en av pojkarna gå fram till tavlan och förklara hur han löste
34
problemet. Han börjar rita och förklara och hans resultat var rätt. Bettan rättar honom hela tiden för vilka räknesätt han använt, hur de ska användas, varför samt vikten av att kunna de olika räknesätten. När eleverna sedan arbetar självständigt med problemlösningarna, går hon bara till pojkarna och rättar deras uppställningar och räknesätt. Karlson (2003:26) påstår med referens till Walkerdine att flickor under matematiklektioner endast lär sig utan att förstå innebörden av matematiken, medan pojkar förstår men spelar oförstående genom att prestera dåligt för att få pedagogens tid. Skolverkets resultat från 2009 (SOU, 2009:123) visar dock att flickor presterar bättre än pojkar i alla ämnen, utom idrott och hälsa, däri bland annat matematik, vilket gör Walkerdines påstående tveksamt.
Liksom vi observerade under Villiga flickor och sportiga pojkar (5.1) finns det flickor som agerar ”hjälpfröknar” även under matematiklektionerna (2010-09-13). De återlämnar elevernas matematikläxor, hjälper pojkarna med matematikuppgifter samt säger till dem när de är stökiga. Vi frågade Bettan (2010-09-21) ifall hon anser genusordningen tydlig i klassrummet och hon säger:
Alltså jag är ju hjärntvättad från början jag också in i det här, eller hur? […] Vissa saker tycker man är så amen det här är helt normalt, men det är kanske inte helt normalt.
(Intervju med Bettan, 2010-09-21)
Att den stereotypa modellen för hur flickor respektive pojkar ska uppträda, skulle ha suddats ut som Forsberg (2002:1-9) påstår, verkar inte helt stämma. Dessa typiska modeller finns fortfarande kvar och är delvis en del i vår vardag och kan därför vara svåra att uppmärksamma. Detta kan också kopplas till den hierarkiska ordningen där kvinnan är underordnad mannen. Flickor agerar hjälpredor både till pedagoger och pojkar och detta anses normalt enligt den genushierarkiska strukturen. För att flickor inte ska bli underordnade behöver attityder till dessa stereotypa modeller ändras och att det måste börja redan i hemmet (Gannerud, 2001:15; Karlson, 2003:132). Det svåra med detta, är som Walkerdine (i Karlson, 2003:26) och Steenberg (1997:39) menar, att flickor gärna självmant agerar ”hjälpfröknar” för att få en närmre relation med pedagogerna, och framförallt de kvinnliga. Att flickor agerar ”hjälpfröknar” kan enligt oss förklaras genom att de söker interaktion med pedagogen. Einarsson och Granström (i Karlson, 2003:25) menar att pedagoger, både kvinnliga och manliga, samspelar mer
35
med pojkar än flickor, och det kan förklara flickors beteende. Eftersom flickor saknar samspel med pedagogen är deras agerande som ”hjälpfröknar” ett sätt för interaktion med pedagogen, samtidigt som, att vara hjälpsam och duktig, ligger i traditionen hur ”flicka” ska vara.
4.4 En español (På spanska)
Under första spansklektionen (2010-09-06) observerades följande: Mikael går runt i klassrummet och har genomgång. Det är mycket stökigt. En del pojkar kastar suddgummi, släcker/tänder lampan, skriker och pratar rakt ut. Mikael säger till dem med lugn och snäll ton ”Kom igen grabbar, lyssna nu”. Pojkarna skrattar och ignorerar honom. Det framkommer i intervjun att Mikael vill ha det lugnt i klassrummet och få eleverna att lyssna på honom, vilket han uppgivet säger att han inte får.
Jag vill gärna vara den schysta killen, som jag kan vara här inne (syftar på biblioteket), men det kan jag inte i klassrummet och då känner jag så här (hänger med huvudet och suckar). Jag känner mig lite osäker.
(Intervju med Mikael, 2010-09-21)
Pojkarna tar mycket plats i klassrummet genom att prata rakt ut, vilket i sin tur leder till att Mikael alltid hjälper dem först, eftersom de hörs mest, även om några flickor sitter tyst och räcker upp handen. På frågan om Mikael tycker det är viktigt att arbeta utifrån ett jämställt arbetssätt svarar han ”Alltså det är viktigt men sen är frågan om jag lever som jag lär i undervisningen. […] jag hoppas jag behandlar alla lika.” (2010-09-21).
Under tredje spansklektionen (2010-09-13) observerades följande: Mikael går igenom vad de olika färgerna heter på spanska. En pojke frågar rakt ut ”Vad heter pedofil?” och flinar. Mikael tittar ängsligt på honom och svarar ”Det heter typ samma sak”. Pojken skrattar med sina vänner. Denna pojke hamnar under kategorin ”synliga barn” som Einarsson (2003:26) talar om. Pojken hörs mest i klassrummet i alla situationer, tar för sig, talar rakt ut och bryr sig inte om han tar klassens lektionstid. Resten av klassen är automatiskt de ”osynliga barnen”, både pojkar och flickor men framförallt flickor. Mikael kommunicerar och interagerar lite vilket inte stämmer med Eidevalds studie (2009:33). Eftersom pojkarna hörs mer är han tvungen att rikta sin uppmärksamhet till
36
dem för att få dem lugna, vilket vi kan relatera till Einarssons (2003:26) påstående att flickor ofta hamnar under kategorin ”osynliga barn”. Samtidigt är flickor tystlåtna och osynliga under lektioner vilket Stanley (i Karlson, 2003:25) menar är ett medel för att höja deras skolprestationer och/eller deras ogillande till ämnet. Att Mikael varken kommunicerar eller inte ”ser” flickorna kan leda till ett ogillande av ämnet.
Mikael har ingen fysisk kroppskontakt med eleverna. Däremot ser vi ett varierande kroppsspråk beroende på om det är en flicka eller en pojke. Vi observerade (2010-09- 20) när Mikael hjälper flickorna står han vid sidan av dem medan han står framför pojkarna med armarna i kors. Han påstår följande under intervjun (2010-09-21): ”[…] så kan jag namnen på pojkarna på den här skolan och då kan jag dom och bemöter jag dom annorlunda […] har en närmre relation till dem.” Mikael tror, enligt hans intervju (2010-09-21) att manliga pedagoger har en kompisrelation med eleverna, framför allt med pojkar, då han tror de ser upp till manliga pedagoger.
Ja (lång paus). De kanske ser mig för att jag är kille eller jag vet inte vad det är, men lite mer kompisrelation. Just det här med att jag inte är så himla hård […]
(Intervju med Mikael, 2010-09-21)
Eftersom han inte har samma kontakt med flickorna väljer han istället att ställa sig vid sidan av, något som inte skapar ögonkontakt utan snarare distans. Hans förhållningssätt kan också hänvisas till att det markerar hans maktposition. Genom att stå framför pojkarna som är sittandes, är det enklare att hävda sin makt när de möts öga mot öga. Av tradition är pedagogen utifrån den hierarkiska ordningen högst i hierarkin i klassrummet vilket sedan följs av eleverna, där pojkarna står något högre än flickorna just för att de är pojkar. I det här fallet kan man se det som att Mikael försöker upprätthålla sin plats i hierarkin trots viss brist på lärarauktoritet.
37