4.1 Rätten till tystnad
Trots att passivitetsrätten anses höra till rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen har det inte alltid varit klart vad rätten har för innebörd och räckvidd i Europakonventionen.134 Det har dock gjorts en del klargöranden i samband med avgöranden som har kommit från Europadomstolen. Ett exempel som handlar om rätten till tystnad är fallet Heaney och
McGuinness mot Irland som handlade om män från den Irländska republikanska armen som hade gripits
vid ett våldsdåd. Männen beordrades att berätta vad de gjorde vid en viss tidpunkt, dock vägrade de att bidra med någon information vilket ledde till att de blev dömda till sex månaders fängelse. Europadomstolen fastställde i och med detta att straffet inte var i överensstämmelse med principen om att ingen ska tvingas att anklaga sig själv i enlighet med artikel 6 i Europakonventionen. Konsekvenserna blev att Heany och McGuinness fick rätten att inte behöva lämna någon information och de fick även skadestånd på grund av fängelsestraffet.135
Fallet Saunders mot Förenade kungariket gällde en utredning som grundade sig på misstankar om manipulation av aktiekurser vid ett företagsköp som var av betydande karaktär. I utredningen var det Saunders som blev förhörd och han var även chef i det nya företaget. Enligt lag hade han en skyldighet att besvara de frågor utredarna ställde, Saunders riskerade två års fängelse eller böter om han inte svarade på frågorna. Uppgifterna som han hade bidragit med under utredningen kom senare att användas som bevisning mot honom i en rättegång och han blev även dömd för att ha begått ett flertal brott. Europadomstolen fastställde att de krav som finns på en rättvis rättegång, bland annat att inte behöva belasta sig själv, gäller vid straffrättsliga utredningar oberoende av vilken brottslig anklagelse det är frågan om. Slutligen fastslog domstolen att Saunders rätt att inte behöva bidra till sin egen fällande dom hade kränkts enligt 6.1 i Europakonventionen. Konsekvenserna av detta blev att Saunders vann målet och han erhöll ersättning för kostnaderna som uppstod med anledning av förfarandet. Av detta rättsfall framgick det dock att passivitetsrätten inte utgör ett hinder för myndigheter att utnyttja uppgifter som de har fått fram mot den skattskyldiges vilja. Detta kan exempelvis handla om beslagtaget dokument i samband med bland annat en husrannsakan, urinprov eller blodprov.136
Rättsfallet John Murray mot Storbritannien är ett fall som också behandlar frågan om rätten att inte behöva uttala sig. Murray befann sig på Nordirland i ett hus där en person hölls inspärrad av människor som misstänktes ha en koppling till den irländska republikanska armen. Han vägrade att berätta för domstolen och polisen anledningen till att han befann sig på platsen. Murray blev på grund av sin ovillighet att förklara vad han gjorde på platsen åtalad för att ha medverkat till olaga frihetsberövande. Europadomstolen poängterade att en persons vägran att uttala sig inte får vara den enda eller den huvudsakliga anledningen till en fällande dom, dock är det tillåtet att dra en del slutsatser av en persons vägran att medverka i utredningen. Domstolen påpekade att Murray inte hade blivit tvungen att uttala sig och han hade inte heller blivit bestraffad för sin underlåtenhet att uttala sig, det fanns även bevis mot honom som var mycket starka. På grund av detta gjorde domstolen bedömningen att artikel 6.1 och artikel 6.2 i Europakonventionen inte hade kränkts.137
134 SOU 2001:25 s. 182.
135 Heany och McGuinness Irland, dom 21 december 2000, mål nr. 34720/97.
136 Saunders mot Förenade kungariket, dom 9 maj 2000, mål nr. 19187/91.
I fallet Condron mot Förenade kungariket hade ett åtal uppstått mot makarna Condron med anledning av narkotikabrott. De hade under ett polisförhör vägrat att svara på frågor efter att deras advokat uppmanat dem att inte göra det. Europadomstolen menade att en sådan omständighet borde ha lett till att domstolen gjorde det klart för juryn att makarnas tystnad inte fick tolkas på ett sätt som skulle vara till deras nackdel. Domstolen hade dock inte informerat juryn om detta, vilket resulterade i att juryn fann makarna skyldiga. Europadomstolen dömde med anledning av detta att rättegången inte hade varit rättvis.138
4.1.2 Rätten att inte belasta sig själv
Vad gäller rätten att inte belasta sig själv är fallet Chambaz mot Schweiz ett exempel. Chambaz som var misstänkt för att ha begått ett skattebrott vägrade att överlämna en del dokument, vilket resulterade i att han bötfälldes. Europadomstolen menade dock att det inte var rätt i enlighet med artikel 6.1 i Europakonventionen att tvinga Chambaz lämna ifrån sig dokumenten, eftersom det skulle kunna leda till att brottsmisstankarna som fanns mot honom skulle kunna styrkas.139 Resultatet av denna dom blev att Chambaz vann målet och erhöll skadestånd från Schweiz för de kostnader som hade uppstått med anledning av förfarandet.
Fallet J.B. mot Schweiz är ett fall som handlar om en person som var misstänkt för att ha dragit undan skatt och som hade fått ett föreläggande om att lämna in handlingar som rörde en del investeringar. Eftersom han inte hade rättat sig efter föreläggandet och inte lämnade in de uppgifter som krävdes av honom blev han bötfälld och eftertaxerad. I detta fall menade Europadomstolen att myndigheten hade använt sig av tvång i syfte att få J.B. att inkomma med information som möjligtvis skulle kunna fälla honom för skattebrott, vilket domstolen inte ansåg vara förenligt med artikel 6.1 i Europakonventionen.140 Konsekvenserna blev även i detta fall att Schweiz blev tvungen att betala skadestånd till J.B. eftersom Europadomstolen fann att han hade rätt att inte behöva belasta sig själv genom att lämna in handlingar.
Fallet Funke mot Frankrike handlade om huruvida tullmyndigheterna hade rätt att med vitesföreläggande tvinga en individ som var misstänkt för att ha begått ett brott mot tull- och valutalagstiftningen att inlämna bevismaterial som skulle verka mot individen själv. Hos Funke gjordes en husrannsakan av tullmyndigheterna med avsikten att få fram handlingar angående banktillgodohavanden som var utländska. Tullmyndigheterna beslagtog en del handlingar, dock kunde de inte få fram alla handlingar eftersom Funke inte ville överlämna dem. På grund av detta gjordes ett försök att genom vitesåläggande tvinga Funke att lämna in kopior av en del kontoutdrag som var från utländska banker. Funke menade att det inte var möjligt för honom att få fram dokumenten. Inget åtal uppstod på grund av Funkes vägran att utge handlingar, dock bötfälldes han och vitet höjdes. Funke gick vidare med detta till Europadomstolen och yttrade att myndigheterna hade åsidosatt hans rättighet till en rättvis rättegång i samband med att de hade tvingat honom att lämna in bevis som kunde verka mot honom. Europadomstolen fastställde att detta var en kränkning av Funkes rätt att vara tyst och hans rätt att inte behöva medverka i de anklagelser som var riktade mot honom. På grund av detta ansågs myndigheten ha brutit mot artikel 6.1 i Europakonventionen, eftersom myndigheten hade sökt att genom vitesföreläggande få fram bevis kring det brott som Funke var misstänkt för.141
138 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – en kommentar till europakonventionen om de mänskliga
rättigheterna, s. 283.
139 Chambaz mot Scweiz, dom 5 april 2012, mål nr. 1663/04.
140 J.B. mot Schweiz, dom 3 maj 2001, mål nr. 31827/96.
Fallet Serves mot Frankrike gällde den franska officeren Serves som var åtalad för att ha mördat en man under tiden som han hade utfört sin tjänstgöring i Afrika, dock lades åtalet ner. Serves ålades att vittna mot två soldater i en rättegång som utredde samma brott. Han vägrade dock att avlägga eden, vilket resulterade i att han fick böter. Serves vände sig på grund av detta till Europadomstolen och åberopade att hans rätt att inte behöva belasta sig själv hade överträtts. Europadomstolen fastställde att Serves i enlighet med artikel 6.1 i Europakonventionen hade rätt att vägra yttra sig kring frågor som skulle kunna vara belastande för honom. Anledningen till detta var att Serves var anklagad för att ha begått ett brott när han blev kallad till att vittna. Vad gäller sanktionen som gavs till Serves på grund av sin vägran att avlägga eden fann Europadomstolen att artikel 6.1 i Europakonventionen inte hade överträtts eftersom meningen med eden enbart var att säkerställa att uppgifterna som framkom i vittnesmålet var sanna.142 I fallet NJA 2001 s. 563 fick en person som hade ålagts att styrka en konkursbouppteckning med ed rätt att inte behöva beediga uppgifter som skulle avslöja det faktum att han var skyldig till ett brott. Uppgifterna skulle även kunna komma att nyttjas som bevismaterial mot honom i en kommande rättegång. Rätten att inte behöva avlägga ed i detta fall motiverades med att det inte skulle vara förenligt med artikel 6 i Europakonventionen att lämna sådana uppgifter under straffansvar.
4.1.3 Passivitetsrätt vid påförande av skattetillägg
Fallet RÅ 2000 ref. 66 I handlade om AB Volvo (bolaget) som i sin deklaration för 1991 års taxering hade redovisat ett underskott om 108 737 216 kr. Skatteverket fann inledningsvis inte skäl att på något vis frångå bolagets deklaration i sitt grundläggande beslut om den årliga taxeringen. Efter att en revision dock hade utförts hos bolaget fick Skatteverket anledning att bland annat ifrågasätta riktigheten av den redovisade avsättningen till internvinstkonto som bolaget hade gjort i deklarationen. Av revisionspromemorian framgick det att underlaget för avsättningen till internvinstkontot hade uppdelats i försäljning från lager i både Sverige och Belgien. Bolaget sålde reservdelar från sitt lager i Sverige direkt till sina kunder. Vad gäller reservdelarna från lagret i Belgien sålde de först reservdelarna till sitt utländska dotterbolag Volvo Europa Truck NV (VET) som därefter sålde vidare reservdelarna till andra koncernbolag. Bolaget gjorde klart att de ville ha avdrag för avsättning till internvinstkonto om 252 900 000 kr, varav 149 427 000 kr avsåg försäljning från lagret i Sverige och 103 473 000 kr avsåg försäljning från lagret i Belgien. Skatteverket beslutade att ompröva sitt grundläggande beslut. Verket vägrade bland annat i omprövningsbeslutet att godkänna avdrag för avsättning till internvinstkonto med 103 473 000 och skattetillägg påfördes med 40 procent av skatten av 103 473 000 kr. Anledningen till omprövningen och att avdraget inte godkändes var att verket ansåg att reservdelarna endast hade sålts till VET och inte till andra koncernbolag.
HFD fann i detta rättsfall att det fanns ett behov att undersöka om artikel 6 i Europakonventionen även var tillämplig vid påförande av skattetillägg. För att avgöra detta utgick domstolen bland annat från ett antal domar från Europadomstolen. Det som framgick av domarna var att domstolen i första hand utgick från tre kriterier för att avgöra vad som var ett brott i Europakonventionens mening. De tre kriterierna var klassificering av brottet i den nationella rätten, gärningens natur samt vilken karaktär och stränghet påföljden hade. Dessa kriterier är alternativa och därmed inte kumulativa. Europadomstolen har dock understrukit att den kan komma att använda sig av en kumulativ metod i de situationer en säker slutsats inte kan dras genom att analysera kriterierna var för sig. Vad gäller klassificering av brottet i den
nationella rätten ansåg domstolen att klassificeringen i det svenska rättssystemet inte utgjorde en grund
som var tillräcklig för att skattetillägg skulle kunna betraktas som en, i Europakonventionens mening, straffrättslig sanktion. Angående kriteriet gärningens natur beaktas bland annat att de svenska reglerna kring skattetillägg är generella och omfattar alla som betalar skatt. Vidare beaktas syftet med att ha ett administrativt sanktionssystem, vilket är att skapa ett tryck på de skattskyldiga för att de ska iaktta de skyldigheter som regleras i skatte- och avgiftsförfattningarna. Vad gäller påföljdens karaktär och
stränghet beaktas det faktum att ett påförande av skattetillägg sker i proportion till den skattelättnad som
skulle kunna uppstå på grund av den oriktiga uppgiften. Detta kan leda till att skattetillägg kan påföras med belopp som är mycket höga utan att det finns en begränsning uppåt, vilket talar för att det ska anses vara ett straff enligt konventionens mening. Domstolen kom, efter att ha gjort en samlad bedömning, fram till att skattetillägg omfattas av artikel 6 i Europakonventionen. Vidare framgår det av det aktuella rättsfallet att när domstolarna tillämpar skattetilläggsreglerna ska de ”i varje enskilt fall göra en
nyanserad och inte alltför restriktiv bedömning” när de avgör om det finns förutsättningar för att
antingen undanröja eller efterge skattetillägg. Om detta inte görs finns det en risk att oskuldspresumtionen blir kränkt.
4.1.4 Janosevic mot Sverige och Västberga Taxi AB och Vulic mot Sverige
Fallet Västberga Taxi AB och Vulic mot Sverige handlar om Skatteverket som under år 1994-1995 hade genomfört en genomgripande granskning av taxibolag. I samband med granskningen gjorde de en revision hos bland annat företaget Västberga Taxi (företaget). Revisionen kom år 1995 att leda till ett avgörande om höjning av företagets inkomster vid taxeringen för år 1994. Efter att avdrag hade gjorts för bland annat löner som inte hade redovisats och bensinkostnader uppstod ett ökat underskott i företaget. Underlaget för företagets mervärdesskatt höjdes, även arbetsgivaravgifter höjdes. Med anledning av att företaget hade bedömts lämna uppgifter som inte var riktiga i sina deklarationer påfördes också skattetillägg samt avgiftstillägg. Revisionen ledde dessutom till att Vulic, som var företagets företagsledare, fick en höjd inkomsttaxering och påfördes skattetillägg. Vulic och företaget överklagade detta, de begärde även att en omprövning skulle ske och att de skulle få anstånd med att betala skatten tills att målen hade avgjorts. Begäran om att få anstånd avslogs av domstolarna och Skatteverket på grund av att företaget och Vulic inte kunde lämna en bankgaranti. Företaget försattes i konkurs år 1997 och en utmätning gjordes hos Vulic. Skatteverket stod fast vid sina tidigare skattebeslut i omprövningsbeslutet som kom år 1997. Företagets överklagan avvisades även av länsrätten eftersom företaget hade upplösts på grund av konkursen, vilket ledde till att företaget saknade talerätt. Detta beslut fastställdes av kammarrätten och prövningstillstånd meddelades av HFD år 2002. Vulic överklagande avslogs dock år 2000 av länsrätten, de menade att Skatteverket hade skäl för skönstaxeringen och påförandet av skattetillägg. Länsrättens dom fastställdes av kammarrätten i slutet av år 2000 och HFD vägrade att utge prövningstillstånd år 2002.143
I detta rättsfall dömde Europadomstolen att ett påförande av skattetillägg skulle anses som att någon hade blivit ”anklagad för brott” enligt artikel 6 i Europakonventionen. För att komma fram till detta utgick domstolen även i detta fall från de tre kriterierna klassificering av brottet i den nationella rätten,
gärningens natur samt vilken karaktär och stränghet påföljden hade. Det faktum att skattetillägg inte
kan leda till fängelse ansågs inte vara av avgörande betydelse. På grund av detta ansåg Europadomstolen att artikel 6 blev tillämplig vid påförande av skattetillägg. Europadomstolen fann vidare att skattetilläggsbeloppen inte kunde erhållas från bolaget, endast ett mindre belopp kunde erhållas från Vulic. En kompensation gavs inte med anledning av konkursen som hade uppstått. Slutligen fann Europadomstolen att det inte hade skett en kränkning av de sökandes rättighet att betraktas som
oskyldiga. Med andra ord hade artikel 6.1 och 6.2 i Europakonventionen inte kränkts. Europadomstolen resonerade på liknande sätt när de dömde i fallet Janosevic mot Sverige eftersom omständigheterna var desamma.144
4.1.5 Vitesförbud vid påförande av skattetillägg och rätt till husrannsakan
Ett ytterligare rättsfall som har behandlat passivitetsrätten och skattetilläggen är RÅ 2007 not 84. I detta fall ansågs det inte vara förenligt med artikel 6.1 i Europakonventionen att med vite förelägga en person att uppge information om ett utländskt kontokort. Anledningen till detta var att det fanns en risk att denne annars skulle tvingas att bidra till att skattetillägg påfördes honom.
Det faktum att en individ använder sin rätt att vägra lämna handlingar eller information som möjligtvis skulle kunna belasta denne, betyder inte att det föreligger ett skydd mot att bland annat husrannsakan kan komma att ske, enligt RÅ 1996 ref 97. Skatteverket hade i detta fall beslutat om revision av en del bolag och på grund av detta erhållit tillstånd att omhänderta samt eftersöka uppgifter enligt lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet. I dessa situationer är de skattskyldiga inte tvingade att lämna uppgifter, det är istället myndigheterna som försöker att få fram uppgifterna utan att den skattskyldige medverkar.
144 Janosevic mot Sverige, dom 23 juli 2002, mål nr. 34619/97 samt Västberga Taxi AB och Vulic mot Sverige, dom 23 juli 2002, mål nr. 36985/97.