5.4.1 Rätten att vara tyst
Som tidigare nämnts i kapitel 4.1 anses passivitetsrätten höra till rätten till en rättvis rättegång i artikel 6 i Europakonventionen. Det har trots detta dock inte alltid framgått vad rätten har för innebörd och räckvidd i Europakonventionen. En del klargöranden har dock gjorts genom flera avgöranden som har kommit från Europadomstolen. I rättsfallet Heaney och McGuinness mot Irland framförde Europadomstolen att det fängelsestraff som hade utdelats till de två männen som vägrat att yttra sig kring vad de gjorde vid ett våldsdåd inte var förenligt med artikel 6 i Europakonventionen, det vill säga att ingen ska tvingas att anklaga sig själv. Det faktum att misstankarna mot männen gällde brott som var allvarliga mot den allmänna säkerheten ansågs inte vara tillräckligt för att åsidosätta artikelns rättigheter. Detta visar även på hur stark oskuldspresumtionen är. I fallet John Murray mot Storbritannien menade Europadomstolen att en persons passivitet inte får utgöra den huvudsakliga anledningen till en fällande dom, men att det däremot är tillåtet att en del slutsatser dras av en persons vägran att samarbeta i en utredning. I fallet Saunders mot Förenade kungariket poängterade Europadomstolen att rätten att vara passiv inte får utgöra ett hinder för myndigheter att använda information som de har fått fram mot den skattskyldiges vilja. Detta tar exempelvis sikte på beslagtaget dokument vid bland annat husrannsakan, urinprov eller blodprov.167
5.4.2 En rättighet att inte behöva belasta sig själv
För att klargöra vad som avses med rätten att inte belasta sig själv har Europadomstolen avgjort ytterligare domar. I målet Chambaz mot Schweiz menade Europadomstolen att en person som är misstänkt för att ha begått ett brott inte har en skyldighet att överlämna dokument som skulle kunna resultera i att brottsmisstankarna mot denne styrks. Detta skulle således strida mot artikel 6 i Europakonventionen. I rättsfallet J.B. mot Schweiz resonerade Europadomstolen på liknande sätt, det vill säga att det strider mot passivitetsrätten att med hjälp av tvång få en person att inkomma med information som kan fälla denne för brott. Ett rättsfall som har haft stor betydelse för den svenska rätten och passivitetsrätten är målet Funke mot Frankrike. I detta mål framförde Europadomstolen att det inte är tillåtet att genom ett vitesföreläggande tvinga en person som är misstänkt för att ha begått ett brott att inkomma med handlingar, eftersom detta skulle kränka passivitetsrätten. I den svenska lagstiftningen resulterade domen i 44 kap. 3 § SFL, det vill säga att en person som är misstänkt för ett brott inte får föreläggas med vite. I målet Serves mot Frankrike fastställde Europadomstolen att det inte strider mot passivitetsrätten i artikel 6.1 i Europakonventionen att tvinga en person att vittna under ed. Efter att personen har avlagt eden får denne däremot rätt att vägra lämna information som kan vara belastande.168
5.4.3 Skattetilläggets betydelse
Ett rättsfall som har haft en inverkan på skattetilläggets betydelse i passivitetsrätten är Janosevic mot
Sverige och Västberga Taxi AB och Vulic mot Sverige. Europadomstolen dömde i dessa rättsfall att ett
uttag av skattetillägg skulle jämställas med anklagelse för brott enligt artikel 6 i Europakonventionen. Detta har resulterat i att allt fler skattskyldiga har fått erhålla rätten att vara passiv i skatteutredningar.169 Eftersom det enda som krävs för att skattetillägg ska påföras är att den skattskyldige lämnat oriktiga uppgifter till ledning för sin beskattning eller i ett mål om den egna beskattningen.170 Ett ytterligare rättsfall som har behandlat skattetilläggets betydelse är RÅ 2000 ref. 66 I. I detta fall menade HFD efter
167 Se kapitel 4.1.
168 Se kapitel 4.1.2
169 Se kapitel 4.1.4.
en samlad bedömning att skattetillägg är att beaktas som ett straff enligt artikel 6 i Europakonventionen. Detta motiverades bland annat av att mycket höga belopp kan påföras den skattskyldige, utan att det finns en begräsning uppåt.171
Sammanfattningsvis kan det nämnas att Europadomstolens praxis inte alltid är lättolkad. Som det framgår finns det inte ett specifikt svar för när passivitetsrätten gäller och hur långt den sträcker sig. Detta innebär att Europadomstolens praxis bör tolkas med en viss försiktighet, då det inte finns några direkta och exakta svar. Jag anser dock att den är nödvändig för att finna vägledning och för att få mer kunskap om när passivitetsrätten kan åberopas.
6 Analys av passivitetsrätten utifrån etiska principer
6.1 Inledning
Skattelagstiftningen används som ett hjälpmedel för att uppnå olika politiska mål. Ett viktigt mål är bland annat att sträva efter en rättvis fördelning av skatten. Skattesystemet syftar också till att öka sysselsättningen och tillväxten. För att uppnå dessa mål och få ett så väl fungerande skattesystem samt skattelagstiftning som möjligt är det av stor vikt att lagstiftaren, domstolar och myndigheter tar olika skatterättsliga principer i beaktande. Det är även av stor betydelse att beakta de skatterättsliga principerna för att upprätthålla ett rättvist och legitimt skatteuttag.172 Med utgångspunkt i detta kommer jag att analysera hur dessa principer förhåller sig till lagstiftningen kring passivitetsrätten och vilka problem som eventuellt kan uppstå om principerna inte tillmötesgås.
6.2 Legalitetsprincipen
Legalitetsprincipen är en princip som innebär att den offentliga makten ska utövas under lagarna. Detta innebär således att skatt inte får tas ut utan att det finns stöd i lagen. Principen innebär vidare att lagstiftningen ska vara klar och tydlig, vilket innebär att det inte får lämnas utrymme för godtycke och lagstiftningen ska inte på något vis vara vag eller svepande. Inom skatterätten får lagtolkning inte heller ske analogt eller retroaktivt.173 Av Rå 2007 ref. 23 och Prop. 1997/98:10 framgår det att passivitetsrätten ska inträda när skatteverket enligt 44 kap. 3 § SFL har ”anledning att anta” att den skattskyldige har gjort sig skyldig till ett brott. Det framgår dock inte uttryckligen av lagtexten att passivitetsrätten ska inträda i enlighet med det uttrycket. Det framgår inte heller av propositionen till 44 kap. 3 § SFL att passivitetsrätten ska inträda i enlighet med uttrycket. Detta innebär att utgångspunkten för att avgöra när rätten ska inträda inte har tagits i själva lagtexten eller till propositionen till lagtexten i fråga. Det kan således diskuteras om detta strider mot legalitetsprincipen. Enligt min mening står detta i strid med legalitetsprincipens krav på att makten ska utövas under lagen och att lagen ska vara tydlig och klar. Eftersom det inte finns en generell tidpunkt för när passivitetsrätten ska inträda kan godtycke uppstå från rättstillämparnas sida. Detta med anledning av att det är de som avgör när passivitetsrätten faktiskt kommer att träda in. Som jag framhållit tidigare inträder rätten att vara passiv enligt svensk rätt när Skatteverket finner en ”anledning att anta” att den misstänkte har gjort sig skyldig till ett brott. Detta innebär att det helt och hållet är verkets åsikt om vad som är ”anledning att anta” som avgör när passivitetsrätten inträder för den skattskyldige. Det här betyder att avgörandet beslutas på subjektiva grunder, i sådana situationer är det lätt att godtycke uppstår. Detta är otillfredsställande med anledning av att legalitetsprincipen menar att lagstiftningen inte ska lämna utrymme för godtycke och att den inte heller ska vara vag eller svepande. Med det ovannämnda som bakgrund blir det tveksamt om lagstiftningen kring passivitetsrätten inträdande faktiskt uppfyller legalitetsprincipens krav. En ytterligare nackdel med den nuvarande lagstiftningen kring passivitetsrättens inträdande är att förutsebarheten inte är tydlig. Det är av stor vikt att det finns en förutsebarhet när det handlar om lagstiftningen, huvudsakligen för att medborgarna ska veta hur de rättsligt ska agera i en särskild situation. Förutsebarheten är även av stor vikt för att enskilda ska kunna förutse ett rättsligt beslut.
172 Se kapitel 1.2.
6.3 Objektivitetsprincipen
Objektivitetsprincipen kräver enligt 1 kap. 9 § RF att domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter iakttar saklighet och opartiskhet i sin verksamhet. Detta innebär att ett beslut som exempelvis tas av Skatteverket inte ska missgynna eller gynna en person utan att det finns ett stöd för det i lagen.174 När det handlar om passivitetsrätten kommer denna princip bland annat i uttryck genom artikel 6 i Europakonventionen. Det framgår av artikeln att varje individ ska vid en prövning av dennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid en brottsanklagelse, vara berättigad till en förhandling som är rättvis och offentlig. Förhandlingen ska ske inom skälig tid och inför en domstol som är oavhängig och opartisk, som upprättats enligt lag. Detta innebär också att alla individer som har blivit anklagade för brott har en passivitetsrätt.175 Objektivitetsprincipen skulle dock kunna kränkas om verket exempelvis av någon anledning skulle meddela en skattskyldig om dennes passivitetsrätt och inte göra detsamma med alla andra skattskyldiga. Principen skulle även kunna kränkas om en domstol har förutfattade meningar om exempelvis en skattskyldig och dennes situation. Det finns även en risk att objektivitetsprincipen åsidosätts när Skatteverket ska avgöra om det ”finns anledning att anta” att den skattskyldige gjort sig skyldig till ett brott. Detta för att det helt och hållet är verkets uppfattning av vad som är ”anledning att anta” som avgör när passivitetsrätten ska inträda. Vid avgörandet finns det en möjlighet att verket har blivit influerad av vissa omständigheter som gör dem opartiska eller inte sakliga.
6.4 Likhetsprincipen
Likhetsprincipen innebär att lika fall ska behandlas lika. Detta betyder att det inte får göras skillnad mellan olika personer utöver vad som föreskrivs i lagen. Principen ställer krav på att beskattningen sker rättvist och är likformig, det vill säga att personer med liknande inkomst beskattas lika. Skatteverket måste följa likhetsprincipen i varje enskilt fall som de behandlar. Denna princip är ett krav på effektivitet som legitimerar skattesystemet, detta medför bland annat att medborgarna får ökad förtroende för skattesystemet. Lagstiftaren har som skyldighet att försäkra att skattelagstiftningen överensstämmer med Europakonventionen samt med EU-rättens diskrimineringsförbud. Detta med anledning av att diskrimineringsförbudet i EU-rätten ställer anspråk på likhetsprincipen.176 Eftersom passivitetsrätten även stadgas i Europakonventionen innebär detta ett ökat skydd för de skattskyldiga, eftersom det finns ett krav på att skattelagstiftningen inte på något vis ska strida mot Europakonventionen. I artikel 6 i Europakonventionen tillmötesgås likhetsprincipen genom kravet på att domstolarna ska vara opartiska och oavhängiga.
6.5 Proportionalitetsprincipen
Proportionalitetsprincipen är en princip som innebär att en avvägning görs mellan det allmänna och den enskilde samt mellan nyttan och skadan som skulle kunna uppstå i samband med att en åtgärd vidtas. Skatteverket har som skyldighet att ta hänsyn till denna princip i sitt beslutsfattande. Detta innebär att verket ska göra en proportionalitetsavvägning när de fattar beslut om exempelvis sanktioner, kontroll eller tvång. Ett beslut får endast tas i enlighet med SFL om grunderna för beslutet motsvarar det intrång eller men som beslutet för med sig för den som kommer att bli berörd. Principen ska vidare genomsyra Europakonventionen. Om de åtgärder som vidtas inte är proportionerliga och istället är mer långtgående än vad som anses vara rimligt för själva ändamålet, kan det leda till brott mot Europakonventionen.177 En överraskningsrevision hos en skattskyldig som är misstänkt för brott skulle kunna strida mot proportionalitetsprincipen. Detta med anledning av att den skattskyldige vid revisionen inte informeras
174 Se kapitel 3.2.1.
175 Se kapitel 2.5.
176 Se kapitel 3.5.
om de rättigheter som denne besitter enligt artikel 6 i Europakonventionen. Detta kan inte anses vara proportionerligt eftersom den skattskyldige berörs av en revision mycket mer än om denne fick rätten att vara tyst. Proportionalitetsprincipen skulle rent allmänt kunna tillmötesgås mer om det istället för en överraskningsrevision hos den skattskyldige gjordes ett föreläggande. Detta skulle således leda till att den minst ingripande men samtidigt mest ändamålsenliga åtgärden vidtas. Ett påförande av skattetillägg skulle dock kunna anses stå i rimlig proportion till en gärning som den skattskyldige har gjort sig skyldig till, med tanke på att denne annars möjligtvis skulle kunna dömas till fängelse.
6.6 Oskuldspresumtionen
Oskuldspresumtionen är en princip som ger varje person som har blivit anklagad för brott en rätt att betraktas som oskyldig till dess att dennes skuld lagligen fastställts. Principen gäller dock endast i de fall den brottsmisstänkte känner till att misstankar är riktade mot denne. Denna princip stadgas i artikel 6.2 i Europakonventionen och står i nära samband med passivitetsrätten. Den aktuella artikeln blir bland annat direkt tillämplig i situationer då det finns misstankar om att domstolen har haft förutfattade meningar och stridit mot kravet på opartiskhet i artikel 6.1 i Europakonventionen.178 För att upprätthålla oskuldspresumtionen ska domstolarna när de tillämpar skattetilläggsreglerna ”i varje enskilt fall göra en
nyanserad och inte alltför restriktiv bedömning”. Om domstolarna inte gör detta finns det en risk att
oskuldspresumtionen kränks.179 Presumtionen fungerar bland annat som ett skydd för de skattskyldiga som har blivit anklagade för brott. Detta eftersom principen skyddar den enskilde mot anklagelser som är bristfälliga och mot felaktiga domar. Det här betyder således att höga krav ställs på åklagarens bevisning. Detta är positivt med anledning av att en person som är oskyldig och som blivit anklagad för ett brott med stor sannolikhet inte kommer att bli felaktigt dömd för brottet. Oskuldspresumtionen kan även användas för att fylla igen de ”luckor” som finns i lagen. Detta betyder att denna princip blir av särskild vikt för personer som vet att de är misstänkta för brott men som inte har kunskap om passivitetsrätten.
178 Se kapitel 3.2.