5. Analys av tvångsvårdens gränslandsproblematik
5.4 Rättssäkerheten vid tvångsvård beträffande flickor med psykisk ohälsa
Rättssäkerheten vid beslut om tvångsvården kan ifrågasättas, i synnerhet vad gäller flickor med psykisk ohälsa. Inledningsvis kan dock konstateras att både LPT och LVU väger mellan legalitet och flexibilitet vid tillämpningen. Båda lagarna är förhållandevis generella och möjliggör ett någorlunda individuellt tolkningsutrymme vilket enligt min mening är nödvändigt då varje fall är unikt och således behöver bedömas därefter. Att exempelvis ange
170
Se avs. 2.5.
35 direkt i lagtexten vilka beteenden som ska anses vara socialt nedbrytande hade inte fungerat med beaktande av den stora variation beteenden som faktisk finns, samt att desto fler situationer enligt min mening då skulle uteslutas än idag.
Som tidigare nämnts kan rättssäkerhetsbegreppet delas in i formell och materiell rättssäkerhet, där den formella rättssäkerheten består av krav om förutsebarhet och den materiella rättssäkerheten innebär en avvägning mellan förutsebarhet och etiska värden. Vid tvångsvård av barn krävs att rättstillämpare strävar efter att uppnå såväl stark formell som stark materiell rättssäkerhet och att en avvägning av vad som är barnets bästa görs.172
Formellt sett kan sägas att LVU och då speciellt rekvisitet ”något annat socialt nedbrytande beteende” innehåller rättssäkerhetsbrister. Det stora tolkningsutrymmet som jag redan konstaterat att rekvisitet lämnar innebär inte bara fördelar, det innebär även att kravet på förutsebarhet inte kan uppfyllas. Rekvisitet har som redogjorts för utvidgats i praxis, vart gränsen för exakt hur det kan utvidgats är dock oklart och domstolarna väljer samtidigt att i vissa fall tolka innebörden restriktivt. Som jag konstaterat har det medfört att utåtagerande och aggressivitet som är ett typiskt pojkbeteende numera kan utgöra grund för tvångsvård medan det typiska flickbeteendet självdestruktivitet inte inkluderas inom tvångsvårdens ramar lika lätt. Detta medför att rättsäkerheten inte enbart brister i förutsebarhet utan även vad gäller beaktande av viktiga principer såsom vad som anges i barnkonventionen och de grundlagsstadgade rättigheterna. Enligt artikel 2 i barnkonventionen ska alla barn och unga tillförsäkras konventionsrättigheterna oberoende av kön. Vidare finns som angetts ett grundlagsskydd mot olikbehandling på grund av kön.173 Dessa skydd mot olikbehandling kan inte anses tillgodosedda då pojkar tycks ha större tillgång till behövlig vård än flickor. Enligt barnkonventionen liksom LVU ska barnets bästa vara avgörande, av vad som tidigare anförts kan konstateras att barnets bästa inte alltid kan anses vara avgörande i fråga om flickor med psykisk ohälsa. Således kan konstateras att tvångsvården brister även i detta avseende. Om barnets bästa alltid varit avgörande vid beslut om tvångsvård ska beredas eller ej hade det resulterat i att rekvisitet ”något annat socialt nedbrytande beteende” utvidgats även för att tillgodose flickors typiska beteenden och inte enbart pojkars.
Vad gäller rekvisitets vaga formulering och innebörd i samband med svårigheter att avgöra orsakssambandet mellan beteende och störning kan även konstateras att rättssäkerheten brister i rättstillämpningen. Att domstolen valt att lägga så pass stor vikt vid orsakssambandet samtidigt som domstolarna inte är eniga om vart gränsen går är enligt min mening oroväckande. Underinstanserna tycks trots avgöranden från högre instans vara mer benägna att besluta om tvångsvård, vilket senare tenderar att ändras i högre instans. Risken är hög att någon domstol ska tolka rekvisitet mer restriktivt än en annan domstol och att möjligheten till behövlig tvångsvård således även påverkas av vart i landet den unges vårdfråga behandlas. Vidare kan erinras om att Mattsson i anslutning till RÅ 2000 ref. 33 poängterade att domstolen misslyckats med att ange exakt vad som ansågs vara ett socialt nedbrytande beteende.174 Här vill jag poängtera att domstolen i RÅ 2010 ref. 24 och RegR 8480-08 fastslog att beteendet inte får vara ett symtom på en psykisk störning för att anses vara socialt nedbrytande. Domstolen har enligt min mening brustit i att redogöra för hur symtom på en
172 Se avs. 2.4.
173 Se avs. 2.2 och 2.3.
36 psykisk störning faktiskt ter sig. Denna omständighet bidrar även det till att förutsebarheten brister då rättstillämpare har svårt att tolka rekvisitet samt veta när ett beteende endast är ett symtom på en psykisk störning.
Vad gäller specifikt flickor kan konstateras att den formella rättssäkerheten brister i och med att flickors beteenden inte finns angivna i lagmotiv eller praxis. Gällande rätt kan med andra ord inte sägas stämma överens med verkligheten, vilket i sig medför att förutsebarheten blir lidande. Rådande rättsläge försvårar inte endast vid bedömning och avgörande för domstolar utan även för socialtjänst och hälso- och sjukvård i deras arbete. Enligt min mening är det inte helt osannolikt att det föreligger ett stort mörkertal där socialtjänst inte sök tvångsvård för flickor med psykisk ohälsa på grund av beteenden som antagligen inte skulle bedömas vara socialt nedbrytande i lagens mening. Detta skulle i så fall innebära att ett större antal flickor riskerar att påtagligt skada hälsa och utveckling ytterligare än vad som egentligen varit ”nödvändigt” om man ska se till LVU:s syfte, nämligen att i ett tidigt skede bryta en destruktiv utveckling.
Som ovan nämndes innebär materiell rättssäkerhet att etiska aspekter ska tillmätas betydelse i fråga om tvångsvård av barn. Ur detta perspektiv kan tilläggas att rättstillämpare i vissa fall kanske möjliggör behövlig tvångsvård av flickor genom att tillgripa andra omhändertagandegrunder än det självdestruktiva beteendet.175 Det är såklart positivt om tillämpare försöker tillgodose flickors behov genom ”kryphål” där det behövs men det är samtidigt viktigt att förstå att detta är ohållbart. Sammanfattningsvis kan således konstateras att rättssäkerheten vad gäller möjligheterna till tvångsvård för flickor med psykisk ohälsa brister och att åtgärder behövs, som minst genom förtydliganden och inkluderande av flickors situation i lagmotiv.
37