Vård med stöd av 3 § LVU

4.4.1 Allmänt i lag och förarbeten

Av 3 § LVU framgår att tvångsvård ska beslutas i det fall den unge ”utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende”. En första förutsättning för att den unge ska få vård med stöd av 3 § LVU är med andra ord att den unge missbrukar något beroendeframkallande medel eller ägnar sig åt brottslig verksamhet, alternativt har något annat socialt nedbrytande beteende. För det andra krävs att det föreligger en påtaglig risk att den unge ska utsätta sin hälsa eller utveckling för skada på grund av sitt beteende. Subjektiva antaganden och samhällsvärderingar är inte tillräckligt utan det måste föreligga en konkret risk för skada.¹²⁷

Till beroendeframkallande medel räknas alkohol, narkotika eller därmed likställda preparat, såsom thinner. Alkohol avser i detta hänseende sprit och andra drycker som inte klassas som alkoholfria enligt lagen (1977:292) om tillverkning av drycker och narkotika avser alla medel som tas upp i Livsmedelsverkets narkotikaförteckning. Vidare räknas även flyktiga lösningsmedel, ersättningsmedel såsom hårvatten, deodoranter som innehåller alkohol samt icke-medicinskt och ickevetenskapligt bruk av främst bensodiazepiner som Valium, Rohypnol, Stesolid etc. som beroendeframkallande medel.¹²⁸ Brottslig verksamhet i detta sammanhang innebär att den unge upprepade gånger begår brott som inte anses vara bagatellförseelser, inte heller enstaka brott som inte är av allvarlig art räknas in. En förutsättning för att det ska vara fråga om brottlig verksamhet är att det anses föreligga ett vårdbehov på grund av att brottsligheten ger uttryck för en så pass bristande anpassning till samhällslivet. Det är med andra ord själva vårdbehovet som är centralt vid bedömningen om det är fråga om brottslig verksamhet och inte brottet i sig.¹²⁹

Särskilt relevant för den fortsatta framställningen och uppsatsen syfte samt frågeställningar är rekvisitet ”något annat socialt nedbrytande beteende”. Intressant är även att notera att rekvisitet tidigare löd ”något annat därmed jämförbart beteende” men att det ändrades till nuvarande formulering med avsikten att fler nödvändiga ingripanden skulle möjliggöras vid skadliga beteenden bland unga, för att på så sätt kunna ”bryta en destruktiv utveckling” så tidigt som möjligt.¹³⁰

Vad som anses utgöra ”något annat socialt nedbrytande beteende” framgår inte av lagtexten utan svar får sökas i lagstiftarens motiv. Uppräkningen i motiven av situationer som

127

Se HFD mål nr 4216-10 samt Singer, Barnets bästa – om barns rättsliga ställning i familj och samhälle, s. 221.

128 Prop. 1979/80:1 s. 582 samt SOSFS 1997:15 s. 33.

129 Prop. 1979/80:1 s. 583 samt SOSFS 1997:15 s. 34.

24 omfattas är dock inte uttömmande då rekvisitets innebörd utvidgats i praxis.¹³¹ Även praxis måste således beaktas för att få en rättvisande bild av hur rättsläget beträffande rekvisitet ser ut idag. Här redogörs först kort för vad som uttalats i motiven, relevanta rättsfall återges sedan i ett separat avsnitt.

Följande citat sammanfattar vad som uttalats i motiven till lagen vad gäller rekvisitet ”socialt nedbrytande beteende”:

”Med ”socialt nedbrytande beteende” menas att den unge beter sig på ett sätt som avviker från samhällets grundläggande normer. Exempel på detta är att den unge begår något eller några enstaka allvarliga brott utan att man för den skull kan tala om brottslig verksamhet. Vidare kan det vara fråga om att den unge vistas – annat än tillfälligt – i en s.k. knarkarkvart eller någon annan missbrukarmiljö eller att den unge prostituerar sig eller uppträder på en sexklubb. Det bör dock framhållas att beteendet även skall innebära en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling.”¹³²

I ett motiv betonades till och med att prostitution ansågs utgöra ett exempel på ”något annat socialt nedbrytande beteende” oavsett om den prostituerade var en flicka eller pojke.¹³³ I motiven har även uttalats att det kan finnas skäl till ingripande med stöd av LVU om den unge till följd av psykisk störning uppvisar exempelvis ett ”annat socialt nedbrytande beteende”, men att en psykisk störning i sig inte är tillräcklig för ett tvångsingripande. Socialtjänsten har dock ett ytterst ansvar för att unga får det stöd de behöver och lämplig vård måste därav avgöras i varje enskilt fall. I vissa fall kan vård med stöd av LPT vara lämpligast, i andra fall kan vård beredas genom socialtjänstens egna behandlingsresurser.¹³⁴ I Socialstyrelsens allmänna råd har uttalats att en helhetsbedömning bör göras i varje enskilt fall, hänsyn bör tas till den unges situation och ålder och ”en sammantagen bedömning av de olika beteenden som den unge uppvisar” ska ligga till grund för om vård med stöd av rekvisitet ”något annat socialt nedbrytande beteende” ska beslutas.135

Andra beteenden som kan anses vara socialt nedbrytande är dopingmedel¹³⁶ och skolfrånvaro. Dopingmedel anses inte utgöra beroendeframkallande medel och kan därmed inte ingå under av missbruk. Det är emellertid inget som hindrar tillämpning av LVU eftersom den som använder preparaten riskerar att påverkas nedbrytande, både socialt och medicinskt. Enligt Socialstyrelsen kan det därför utgöra ett sådant ”annat socialt nedbrytande beteende” som omfattas av lagen. Riskbedömningen måste i så fall göras beträffande missbrukets omfattning, effekter och syfte samt sättas i relation till den unges livsföring och beteende i övrigt.¹³⁷ Skolfrånvaro behandlas varken i lagtext eller i förarbeten, men enligt Socialstyrelsens allmänna råd är det primärt en uppgift för skolan att åtgärda och faller därmed utanför ramen för 3 § LVU. Denna uppfattning delar Bramstång som anför att dessa 131 SOU 2015:71 s. 304. 132 Prop. 1989/90:28 s. 109. 133 Prop. 1979/80:1 s. 583. 134 Prop. 1989/90:28 s. 67. 135 SOSFS 1997:15 s. 34 f, jfr RÅ 84 2:31. 136

För definition av vilka preparat som avses, se lag (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel.

25 fall regleras uttömmande i skollagstiftningen samt att de barn som hålls hemma från skolan av sina föräldrar, enligt Socialstyrelsen, snarare faller in under 2 § tillämpningsområde än 3 § LVU.¹³⁸

4.4.2 Rättsfall som behandlar ”något annat socialt nedbrytande beteende”

Som redan nämnts har rekvisitet ”något annat socialt nedbrytande beteende” utvidgats i praxis. Frågan vilka beteenden som omfattas har bland annat behandlats i RÅ 2000 ref. 33, där en pojke uppträtt utåtagerande och aggressivt under en längre tid. Pojken hade svårt att umgås i större grupper, hamnade ofta i konflikter och han hade både hotat och slagit sin mamma och skolkamrater, kniv hade vid några tillfällen använts. Pojkens aggressivitet hade lett till flera anmälningar och avstängningar från olika institutioner och skolor. Personal på institutionerna och skolorna var av åsikten att varken pojkens eller andra barns säkerhet kunde garanteras på grund av pojkens aggressiva beteende.

Förvaltningsrätten gjorde bedömningen att alla förutsättningar för vård med stöd av 3 § LVU var uppfyllda. Kammarrätten ansåg dock att beteendet inte utgjorde ett sådant beteende som rekvisitet i 3 § LVU avser, intressant är dock att skiljaktig var av åsikten att pojkens destruktiva beteende endast kunde brytas genom tvångsvård. Fallet gick upp till Högsta förvaltningsdomstolen som bedömde att förutsättningarna för tvångsvård var uppfyllda. Beteendet ansågs utgöra ett sådant beteende som avses med rekvisitet och beteendet ansågs utgöra en påtaglig risk för att pojkens utveckling skulle skadas. Därtill bedömdes att vård inte kunde beredas genom frivilliga insatser. Noteras kan att pojken misstänktes ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning men att detta faktum inte påverkade rättens utslag om tvångsvård. Det är intressant att här även notera att Mattsson i sin avhandling påpekat att Högsta förvaltningsdomstolen misslyckats med att uttrycka exakt vilken omständighet i pojkens beteende som är socialt nedbrytande. Mattsson belyser även att det faktum att pojken utgör ett hot för sin omgivning inte kan ligga till grund för beslut om vård då lagen syftar till att skydda den unge, inte dess omgivning.¹³⁹

Dataspelande har även det ansetts utgöra ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU.¹⁴⁰ Frågan om en pojke som tittade på våldsfilmer och spelade dataspel istället för att gå till skolan har ett socialt nedbrytande beteende behandlas i Kammarrätten i Sundsvalls mål nr 1483-09. Pojken motsatte sig tvångsvård med anledning av att hans beteende kunde antas vara ett symtom på en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Kammarrätten delade dock inte pojkens inställning utan ansåg istället att beteendet var sådant socialt nedbrytande som avses i paragrafen då det ”avviker från samhällets grundläggande normer”. Rätten slog fast att pojken skulle beredas vård med stöd av LVU då beteendet i sig medför en påtaglig risk för att pojkens utveckling eller hälsa ska skadas. Beslutet om tvångsvård påverkades inte av att pojken hade en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.¹⁴¹

Rekvisitet ”socialt nedbrytande beteende” har utvidgats ytterligare i praxis, närmare bestämt då den unge riskerar att utsätta sig för förtryck eller våld i hemmet men likväl

138 SOSFS 1997:15 s. 35 samt Bramstång, Sociallagstiftningen: en kommentar till socialtjänstlagen, lagen om

vård av unga samt lagen om vård av missbrukare, s. 261.

139 Mattsson, Barnet och rättsprocessen – Rättssäkerhet, integritetsskydd och autonomi i samband med beslut om

tvångsvård, s. 78. 140

Se bl.a. Kammarätten i Göteborg mål nr 2831-13 samt Kammarrätten i Göteborg mål nr 6890-07.

26 återvänder hem.¹⁴² Kammarrätten i Stockholms mål nr 4414-15 handlar om en flicka som återvänt hem från skyddat boende trots att hon riskerade att utsättas för misshandel, att mot sin vilja föras ut ur landet eller till och med att dödas. I det här fallet var förvaltningsrätten och kammarrätten överens om att den hotbild som fanns mot flickan var av mycket allvarlig art. Vidare ansåg kammarrätten att flickans hemmiljö kunde likställas med andra miljöer som omfattas av rekvisitet och att hemmiljön kunde anses avvika från samhällets grundläggande normer. Då samtycke till vård saknades fann rätten att förutsättningarna för vård med stöd av LVU var uppfyllda.¹⁴³

I HFD 2015 ref. 7 diskuterades huruvida en flicka som redan var omhändertagen med stöd av 2 § LVU på grund av hedersrelaterat våld i hemmet kunde omhändertas med stöd av 3 § LVU. Bakgrunden till frågan huruvida ett omhändertagande med stöd av 3 § var möjlig var att flickan trots en risk att utsättas för misshandel och hot i hemmet riskerade att röja sin hemliga boendeort. Förvaltningsdomstolen avslog ansökan om vård med stöd av 3 §, vilket kammarrätten senare ändrade. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade förvisso att lagen är en skyddslagstiftningen, men att det tvångsingripande som ett omhändertagande enligt 3 § innebär är en ingripande insats. Flickans beteende ansågs snarare vara obetänksamt handlande än ett sådant beteende som rekvisitet avser. Domstolen anförde att tillämpningen av lagen inte får gå utöver vad som rimligen kan tolkas av paragrafens ordalydelse och att det faktum att en person utsätter sig för risker inte alltid innebär att ett socialt nedbrytande beteende är för handen.

Misskötsel av medicinering ansågs i HFD 2015 ref. 42 inte utgöra sådant nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU. Genom en hänvisning till HFD 2015 ref. 7 konstaterades att inte alla beteenden som innebär ett risktagande kan medföra vård med stöd av bestämmelsen samt att tillämpning av bestämmelsen måste ske genom en förhållandevis restriktiv tolkning av ordalydelsen. Trots att den unge pojken misskött sin medicinering på sådant sätt att det innebar en potentiell livsfara ansågs inte förutsättningarna för tvångsvård vara uppfyllda, speciellt då inte heller lagmotiven gav stöd för omhändertagande.

Justitierådet Thomas Bull har i artikeln Rättighetsskyddet i Högsta förvaltningsdomstolen¹⁴⁴ diskuterat Högsta förvaltningsdomstolens markering i HFD 2015

ref. 7 och HFD 2015 ref. 42 mot långtgående tolkningar av bestämmelsens ordalydelse. Bull anför att denna markering medför svårigheter för socialnämnder och underrätter vid tillämpningen av LVU. LVU är en skyddslagstiftning för utsatta barn och Bull menar att beslutsfattare istället för att i efterhand få insikt om att ett barn inte fått det skydd det behövde hellre fattar beslut om tvångsvård direkt. Bull poängterar dock vikten av att inte gå utöver vad som är rimligt vid tolkningen till förmån för maktutövningens legitimitet.¹⁴⁵

Psykisk ohälsa utgör som redan nämnts inte ett hinder mot beslut om vård med stöd av

rekvisitet ”något annat socialt nedbrytande beteende”, inte heller är psykisk ohälsa en tillräcklig grund för att vård ska beredas. RÅ 2010 ref. 24 behandlade frågan huruvida en flicka med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning i form av ADHD och

142

Se bl.a. Kammarrätten i Stockholm mål nr 7473-09; Kammarrätten i Stockholm mål nr 386- 14 samt Kammarrätten i Sundsvall mål nr 914-15.

143 Kammarrätten i Stockholm i mål nr 4414-15.

144

Bull, Rättighetsskyddet i Högsta förvaltningsdomstolen¸ SvJT 2017.

27 autismspektrumstörning uppfyllde förutsättningarna för vård med stöd av LVU. Flickan var utåtagerande, hade uppträtt aggressivt och impulsivt och hamnade till följd av sin funktionsnedsättning i destruktiva situationer där hon riskerade att bli utnyttjad. Personer i flickans omgivning upplevde att hon saknade verklighetsförankring och med hänsyn till andra elevers säkerhet ville skolan att hon skulle sluta. I detta fall bedömde länsrätten att flickan uppfyllde förutsättningarna för tvångsvård då hon genom sitt beteende utsatte sin utveckling och hälsa för en påtaglig risk. Kammarrätten gick på länsrättens linje och tillade, med hänvisning till RÅ 2000 ref. 33, i sin motivering att den omständighet att flickans beteende var ett symtom på hennes funktionshinder inte utgjorde något hinder mot beslut om vård. Högsta förvaltningsdomstolen var dock av en annan åsikt. Med hänvisning till lagmotiven fann rätten att flickans beteende inte kunde anses vara av sådan art som avses med rekvisitet ”något annat socialt nedbrytande beteende” då beteendet var att betrakta som ett symtom på hennes funktionsnedsättning. Högsta förvaltningsdomstolen anförde vidare att ”för att ett visst beteende ska karakteriseras som ett socialt nedbrytande beteende i LVU:s mening bör krävas att det inte framstår som ett uttryck för den psykiska störningen utan i princip lika väl kan iakttas hon någon utan ett sådant funktionshinder”.146

Ett annat fall som avgjordes samtidigt som RÅ 2010 ref. 24 är RegR 8480-08. Fallet handlar om en pojke med ADHD och en lättare utvecklingsstörning som uppträtt aggressivt och hotfullt, vilket kommit till uttryck genom knivhot. Pojken var förvisso 19 år men i sammanhanget har fallet ändå av betydelse. Både förvaltningsrätten och kammarrätten ansåg att pojken skulle beredas vård med stöd av 3 § LVU. Även i detta fall hänvisade kammarrätten till RÅ 2000 ref. 33 och anförde att det faktum att pojkens beteende grundades i hans funktionsnedsättning inte utgjorde hinder för tvångsvård. Högsta förvaltningsdomstolen bedömde å andra sidan att den omständighet att pojkens beteende var ett symtom på en psykisk funktionsnedsättning innebar att beteendet inte kunde anses vara sådant som avses i paragrafen. Rätten påpekar även att pojken i RÅ 2000 ref. 33 kunde beredas vård enligt LVU då pojken trots likvärdigt beteende inte hade fått en psykiatrisk diagnos fastställd, därmed kunde pojkens beteende, i det tidigare fallet, inte hänföras till en psykiatrisk grundproblematik.

Avslutningsvis kan tilläggas att Glotz Stade ansett att det ska vara tillåtet med viss nödrätt i de fall det behövs för att barnets bästa ska kunna tillgodogöras vid akuta situationer. Omständigheterna i HFD 2015 ref. 7 menar Glotz Stade kan utgöra en grund för nödrätt då flickan riskerade liv och hälsa genom sitt beteende.¹⁴⁷ Beträffande RÅ 2010 ref. 24 menar Glotz Stade att rätten tog för givet att barn och unga får hjälp genom hälso- och sjukvården när den unge lider av psykisk ohälsa och att problem förväntas bli avhjälpta inom denna vård. Hon menar att rätten genom sin bedömning orsakat praktiska problem för den framtida rättstillämpningen och att denna bedömning även ger en missvisande bild av hur verkligheten ser ut och fungerar. Glotz Stade frågar sig hur det går när LVU inte kan tillämpas och hälso- och sjukvården inte lyckas uppfylla sitt förväntade ansvar.¹⁴⁸ Som inledningsvis konstaterades

146

RÅ 2010 ref. 24, s. 5.

147 Glotz Stade, Nödvändig aktivism? – Högsta förvaltningsdomstolens nya praxis om ”socialt nedbrytande

beteende” i LVU och dess avsaknad av synliggjorda normkollisioner, FT 3/2015, s. 482. 148

Glotz Stade, Nödvändig aktivism? – Högsta förvaltningsdomstolens nya praxis om ”socialt nedbrytande

28 ansåg både utredningen Omhändertagen – samhällets ansvar för utsatta barn och unga och därefter av Regeringen att unga med psykisk ohälsa ska få behövlig hjälp och vård genom psykiatrin och socialtjänsten.¹⁴⁹ Trots att flera år gått sedan uttalandet verkar det dock som att problemet kvarstår, och därtill kan det inte betraktas obetydligt i och med att problematiken lyftes fram återigen så sent som 2015.