Rörlighet för kortare vistelse i Sverige

Förslag: En utlänning som har beviljats ett ICT-tillstånd av en annan EU-stat får under giltighetstiden för tillståndet resa in, vistas och arbeta i Sverige i högst 90 dagar under en 180-dagarsperiod i ett företag som är etablerat här och är en enhet som tillhör samma företag eller koncern som det i den andra EU-staten. Det gäller dock inte om utlänningen utgör ett hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa.

Bedömning: Möjligheten som ges enligt direktivet att begära att värdföretaget i den andra EU-staten underrättar Migrations-verket om förflyttningen till Sverige bör inte utnyttjas.

En begäran från en annan EU-stat om att ett svenskt värd-företag ska underrätta svenska myndigheter om en utlännings kortare rörlighet till den andra medlemsstaten kräver inte några författningsändringar.

Skälet för förslaget och bedömningen Direktivet

Enligt artikel 20 får en tredjelandsmedborgare som har ett giltigt ICT-tillstånd som utfärdats av den första medlemsstaten på grundval av det tillståndet, en giltig resehandling och i enlighet med villkoren i artiklarna 21 och 22 och med förbehåll för artikel 23 resa in i, vistas och arbeta i en eller flera andra medlemsstater.

I artikel 21 finns regler om rörlighet för kortare vistelser. En tredjelandsmedborgare som har ett giltigt ICT-tillstånd som har utfärdats av den första medlemsstaten ska ha rätt att vistas i varje

annan medlemsstat och arbeta inom alla enheter som är etablerade i den senare och som tillhör samma företag eller koncern, under en period på 90 dagar inom en period på 180 dagar per medlemsstat.

Av artikel 21.2 följer att den andra medlemsstaten får begära att värdföretaget i den första medlemsstaten underrättar den första medlemsstaten och den andra medlemsstaten om att personen avser att arbeta vid en enhet som är etablerad i den andra medlemsstaten. Enligt artikel 21.3 får den andra medlemsstaten begära att underrättelsen innehåller vissa handlingar och uppgifter, såsom anställningsavtal och bevis för att värdföretaget i den andra medlemsstaten och det i tredjeland etablerade företaget tillhör samma företag eller koncern. Den andra medlemsstaten får begära att dessa handlingar och uppgifter lämnas in på ett officiellt språk i den medlemsstaten. I artikel 21.4–21.7 finns bestämmelser om att en medlemsstat får motsätta sig rörlighet och i artikel 21.8 ett förtydligande om vad som gäller vid en förlängning av ett ICT-tillstånd. Artikel 21.9 anger att rörlighet inte är tillåten för den som utgör ett hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller allmän folkhälsa.

En bestämmelse om rätt till kortare rörlighet

Av artikel 21 följer en rätt att vistas och arbeta i varje annan medlemsstat i 90 dagar inom en period på 180 dagar per med-lemsstat, under förutsättning att utlänningen har ett giltigt ICT-tillstånd. I konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, härefter förkortad Schengenkonventionen, finns bl.a. bestämmelser om villkor för utlänningars rörelsefrihet. Enligt artikel 21 i Schengenkonventionen får utlänningar med ett uppehållstillstånd som utfärdats i någon av medlemsstaterna röra sig fritt i 90 dagar under en 180-dagars period inom övriga medlemsstaters territorier.

I 2 kap. UtlL finns ett generellt krav på visering för att resa in i och vistas i Sverige och även ett flertal undantag från det kravet. När det gäller arbete anges på motsvarande sätt att det krävs arbetstillstånd för en utlänning som ska arbeta i Sverige på grund av en anställning här eller utomlands. Även från det kravet finns ett flertal undantag i 2 kap. UtlL och i 5 kap. UtlF.

Ds 2017:3 Rörlighet inom EU

Det är angeläget att direktivets krav på rörlighet får avsedd effekt och att bestämmelserna om inresa och arbete för företags-intern förflyttning hålls samman. Det bör därför i det nya kapitlet om ICT-tillstånd i utlänningslagen införas en bestämmelse om att personer som har ett ICT-tillstånd i en annan medlemsstat får resa in, vistas och arbeta i Sverige i högst 90 dagar under en 180-dagars period.

I artikel 21.8 anges att om ICT-tillståndet för en person som är föremål för företagsintern förflyttning förlängs av den första medlemsstaten, ska det förlängda tillståndet fortsätta att ge innehavaren rätt att arbeta i den andra medlemsstaten inom ramen för den maximala längd som anges i punkt 1 i den här artikeln.

Direktivet innebär att så länge som personen har ett giltigt ICT-tillstånd – förlängt eller inte – har han eller hon rätt att arbeta och vistas i en andra medlemsstat i högst 90 dagar under en 180-dagars period. För att uppfylla direktivets krav bör rätten till kortare rörlighet i Sverige knytas till att utlänningen under hela vistelsen ska ha ett giltigt ICT-tillstånd.

Hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller allmän folkhälsa En utlänning som anses utgöra ett hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller allmän folkhälsa ska inte tillåtas resa in eller vistas i Sverige. Bestämmelsen i direktivet är tvingande. Det bör därför införas en bestämmelse om att sådana personer inte har rätt till rörlighet för kortare vistelse.

Underrättelse om kortare förflyttningar till Sverige

Medlemsstaterna får kräva att värdföretaget i den medlemsstat som utfärdat ICT-tillståndet underrättar den första och den andra medlemsstaten om att den som beviljats ICT-tillstånd avser att arbeta i en enhet etablerad i den andra medlemsstaten. En sådan underrättelse ska ske antingen i samband med ansökan i den första medlemsstaten, om rörlighet till den andra medlemsstaten redan planerats i det skedet (artikel 21.2 a), eller så snart den planerade rörligheten är känd efter det att ett ICT-tillstånd har beviljats av den första medlemsstaten (artikel 21.2 b). Den andra

medlemsstaten får inom 20 dagar efter det att den mottagit en underrättelse om förflyttning till sitt territorium motsätta sig rörligheten. Medlemsstaterna kan motsätta sig rörlighet för kortare vistelse, t.ex. om arbetet inte kommer att bedrivas inom samma företag eller koncern som det i tredjeland etablerade företaget, om behörigheten att utöva ett reglerat yrke inte är uppfyllt, om det saknas en giltig resehandling eller om de handlingar som åberopas har förvärvats på bedrägligt sätt, förfalskats eller ändrats i något avseende (artikel 21.6).

Beroende på hur EU:s medlemsstater väljer att genomföra direktivets bestämmelser om rörlighet inom EU kommer olika regler att gälla vid de företagsinterna förflyttningarna mellan med-lemsstaterna. Enligt artikel 26 ska medlemsstaterna utse kontakt-punkter som ska arbeta effektivt och ansvara för att motta och översända den information som är nödvändig för tillämpningen av rörlighetsbestämmelserna. Medlemsstaterna ska via de nationella kontaktpunkterna informera övriga medlemsstater om vilket förfarande som har införts avseende rörlighet enligt artiklarna 21 och 22. Det kommer därmed att framgå för övriga medlemsstater vilket system Sverige har valt för att genomföra direktivets bestämmelser om rörlighet.

Att från svensk sida ställa upp ett krav på underrättelse har både för- och nackdelar. Det som talar för att inrätta ett under-rättelsekrav är att Migrationsverket ges möjlighet att kontrollera villkoren för förflyttningen till Sverige och i förekommande fall motsätta sig att en förflyttning sker.

Det som talar mot att införa ett krav på underrättelse vid en kortare tids rörlighet mellan medlemsstaterna är att syftet med direktivet riskerar att inte till fullo uppnås. I skäl 25 anges att syftet med direktivet är att underlätta rörligheten inom unionen för underrättelsekrav skulle nämligen kunna leda till att Migrationsverket får in ett stort antal underrättelser från övriga medlemsstater och som med hänsyn till de korta tidsfristerna på 20

Ds 2017:3 Rörlighet inom EU

dagar måste hanteras mycket skyndsamt. Ett underrättelsekrav skulle även i viss utsträckning gå emot den gällande ordningen i Sverige. Det förekommer nämligen redan att utlänningar reser in i och arbetar i Sverige en kortare tid utan att någon föregående prövning sker av Migrationsverket.

De fördelar som ett utbyte av underrättelser skulle kunna medföra bedöms sammantaget inte uppväga den administrativa bördan som skulle uppkomma för Migrationsverket i sådana fall som de ovan beskrivna. Möjligheten enligt direktivet att begära att värdföretaget i den första medlemsstaten underrättar Migrationsverket och myndigheterna i den första medlemsstaten om en kortare tids förflyttning till Sverige bör därför inte utnyttjas.

Vad avser det arbetsrättsliga området bör det noteras att det i svensk rätt finns ett anmälningsförfarande vilket bereder svenska myndigheter och arbetstagarorganisationer möjlighet att utöva kontroll i syfte att skydda arbetstagare som arbetar tillfälligt i Sverige (avsnitt 4). Enligt 10 § utstationeringslagen ska en arbetsgivare anmäla en utstationering till Arbetsmiljöverket senast när en utstationerad arbetstagare påbörjar arbete i Sverige. Enligt 11 § utstationeringslagen ska arbetsgivaren utse en kontaktperson i Sverige och anmäla honom eller henne till Arbetsmiljöverket.

Anmälan ska göras senast när en utstationerad arbetstagare påbörjar arbetet i Sverige. För att omfattas av ICT-direktivet krävs, som tidigare nämnts, att tredjelandsmedborgaren är anställd av ett företag etablerat utanför EES och Schweiz. Av detta följer att det är arbetsgivaren i tredjeland som omfattas av utstationeringslagens bestämmelser.

I sammanhanget kan även nämnas att krav enligt andra rättsregler inte påverkas av att det inte föreslås någon migrationsrättslig prövning i samband med rörlighet för kortare vistelser. Exempelvis gäller kraven för att få utöva ett reglerat yrke i Sverige (se avsnitt 7.5) även för personer som vistas här en kortare tid inom ramen för en företagsintern förflyttning.

Underrättelse vid kortare förflyttningar till en annan EU-stat

Som anges i ovanstående avsnitt bedöms det inte ändamålsenligt att begära att värdföretaget i en annan EU-stat underrättar

Migrations-verket om att en person som är föremål för företagsintern för-flyttning avser att arbeta vid en enhet som är etablerad i Sverige.

Emellertid går det inte att utesluta att andra medlemsstater utnyttjar möjligheten att begära underrättelse för kortare rörlighet inom deras territorier. I ett sådant fall kan den andra EU-staten kräva att värdföretaget i Sverige underrättar myndigheter både i Sverige och i den andra EU-staten om att den utlänning som är föremål för företagsintern förflyttning avser att arbeta vid en enhet som är etablerad i den andra medlemsstaten. Det svenska värdföretagets underrättelseskyldighet kommer då att följa direkt av rättsordningen i den andra EU-staten. Migrationsverket har nyligen utsetts till nationell kontaktpunkt enligt ICT-direktivet genom en ändring i myndighetens instruktion. Kontaktpunkternas uppgift är bl.a. att ta emot och översända information mellan medlemsstaterna. Om en annan EU-stat begär att svenska värd-företag ska översända underrättelser till en myndighet i Sverige, bör underrättelserna ske till Migrationsverket. Det behövs inte någon ytterligare författningsändring i denna del.

9.2 Rörlighet för längre vistelse i Sverige