Kommunerna i fallstudien Tio år efter förskolereformen (2008) har ofta en centralt samlad kompetens, resursteam, med personal på specialistnivå, som är till för att serva de olika förskolorna i kommunen. Liksom i vår undersökning ser förskolepersonalen i skolverkets studie positivt på detta sätt att arbeta. Alla avdelningar i de båda grupperna upplever samarbetet med specialpedagogen som positivt. Man känner att man får stöd
49
och att arbetslagets kompetenser tas tillvara i samarbetet med specialpedagogen. Man kan även få stöd från de centrala insatserna i form av resurstimmar som man på de olika avdelningarna använder sig av på olika sätt. En del nyttjar timmarna för att utöka personalstyrkan i barngruppen medan ordinarie personal då får tid att fokusera på det enskilda barnets behov. Andra engagerar resurspersonerna i det direkta arbetet med barnet som man anser vara i behov av stöd. Att man använder sig av insatser i form av handledning, konsultation eller personalförstärkning är ett gott tecken på att man i verksamheterna tänker inkluderande och relationellt. Man vill stötta personalen i arbetet med barn i behov av stöd i verksamheten i den ordinarie verksamheten. Detta känner vi också igen från skolverkets rapport (2008) där kommunerna i studien angett samma uppfattning kring samarbetet med centrala stödteam.
Vi har inte på några avdelningar sett centralt initierade insatser som varit av exkluderande art. Vi har däremot sett att avdelningar använder de resurser man får mer eller mindre exkluderande när man ibland väljer att resurspersoner lyfter ut barnet för att individuellt arbeta med de områden man anser vara bristande. Här blir det tydligt att samsynen på de specialpedagogiska perspektiven inte alltid finns mellan den centrala stödfunktionen och de pedagoger som arbetar i verksamheterna.
6.5 Ramfaktor 5, Organisation/Ekonomi
Det faktum att både avdelningar som upplever att de har få barn i behov av särskilt stöd, och de som upplever att de har många, uppger en bred palett av organisatoriska och ekonomiska faktorer som hindrar dem i mötet med dessa barn indikerar på att ekonomi, eller dålig ekonomi, i allra högsta grad är en påverkansfaktor och ett hinder i arbetet mot en skola för alla. Det blir därför svårt att dra några generella slutsatser vad gäller skillnaderna mellan de två gruppernas upplevelser av hinder i denna ramfaktor. Den skillnad som man trots allt kan se är att avdelningar med få barn i behov av särskilt stöd även kan se fördelar i ramfaktorn, och avdelningar med hög andel kan inte se några alls. Vi har lyft ut en av underfaktorerna, personalomsättning, som vi tycker är intressant för att diskutera kring denna. Inte för att det är den underfaktor som är den mest dominanta, men för att vi anser det finnas ytterligare djup i den som kan få komma i ljuset.
50 6.5.1 Personalomsättning
På både de avdelningar som upplever att man har många barn i behov av särskilt stöd och de där man har få har man angett hög personalomsättning och många vikarier som ett hinder i mötet med barnen. I Skolverkets Strukturella faktorer och pedagogisk
kvalitet i barnomsorg och skola (2001) kan vi läsa att det är avgörande för barns
utveckling att man tillgodoser tre olika sorters dialoger med barnet på förskolan. Den emotionella, den reglerande samt den meningsskapande och utvidgande dialogen För att dessa tre dialoger ska komma till stånd är det lilla barnet helt beroende av tät vuxenkontakt. I verksamheter som har många vikarier kommer flertalet av dessa kontakttillfällen att försvinna enligt författarna. De studier de hänvisar till visar att det finns tydliga samband mellan antalet vikarier och det pedagogiska mönster man kan se på avdelningarna.
I grupper med många olika vikarier var aktiviteterna mindre målstyrda och det var mer fri lek. … Många olika vikarier hade alltså samband med att aktiviteterna inte leddes av de vuxna lika ofta som i grupper med mer stadig personal… (Skolverket, 2001, s. 42)
Vi kan alltså se att många vikarier leder till sämre utvecklingsmöjligheter för barnen i verksamheten. På avdelningar där man har hög personalomsättning och många vikarier är personalen troligen undermedvetet inte särskilt benägen att investera i uppbyggandet av relationer sinsemellan på avdelningen. Detta leder självfallet till att ordinarie personal upplever sin situation som stressande då de inte kan leva upp till de krav som samhälle och de själv ställer på dem (Skolverket, 2001).
6.5.2 Arbetstillfredsställelse i förskolan
Gotvassli (2002) diskuterar just denna problematik i sin bok En kompetent
förskolepersonal. Enligt honom har stressen och den mentala ohälsan i förskolorna ökat
i takt med neddragningarna i förskolan under nittiotalet. Personalen upplever en ökad arbetsbelastning genom bland annat större ansvar, krav och fler arbetsuppgifter. Om inte tiden för arbetet med barnen och tiden för arbetet med alla andra uppgifter räcker till upplever personalen sin situation som stressig och detta kan leda till psykisk ohälsa. Personal som inte känner arbetstillfredsställelse och som upplever sin situation som övermäktig kan ha svårt att nå måluppfyllelse för verksamheten, vilket leder till att barn
51
med upplevt behov av särskilt stöd blir fler, så som vi sett vid fokussamtalen i vår undersökning.
Barn i behov av särskilt stöd får i högre grad sina behov tillgodosedda i den dagliga verksamheten på de avdelningar där personalen upplever arbetstillfredsställelse. I instabila arbetsgrupper och i situationer där personalen upplever stress finner personalen oftare att man har fler barn med behov av särskilt stöd istället för barn i behov av särskilt stöd. Denna syn på specialpedagogisk verksamhet kan leda till att man går ifrån en inkluderande verksamhet till en allt mer exkluderande sådan. Man förflyttar sig då från det relationella perspektivet, i vilket man försöker se individen i den kontext han/hon befinner sig och där söker lösningar, till det kategoriska perspektivet, där lösningarna ligger utanför den egna verksamheten.
6.6 Sammanfattning
Generellt kan sägas att avdelningar som upplever att de har få barn i behov av särskilt stöd ser fler möjligheter i verksamheterna de befinner sig i och färre hinder än sina kollegor på avdelningar där man upplever att man har många barn i behov av särskilt stöd. De har även ett mer reflekterande arbetssätt där man ser sig själv och arbetslaget som en betydelsefull pusselbit i arbetet med barn i behov av särskilt stöd.
De mest tydliga skillnaderna mellan de båda grupperna finner vi inom områden som handlar om faktorer som direkt eller indirekt påverkar arbetstillfredsställelsen. Här ser vi till exempel att avdelningar med hög andel barn i behov av särskilt stöd upplever avsaknad av formell kompetens som ett hinder. Medan man i den andra gruppen upplever formell kompetens och möjligheter till fortbildning som en möjlighet.
En likhet mellan grupperna är den bild av den modernistiska barnsyn som träder fram i avdelningarnas upplevelser av möjligheter och hinder. Detta trots att man uppger sitt förhållningssätt som en stor möjlighet i arbetet med barn i behov av särskilt stöd.
Att den centrala definitionen av barn i behov av särskilt stöd upplevs som, mer eller mindre, liktydig med diagnos av något slag kan vara en påverkansfaktor för arbetslagens sätt att arbeta med, och fundera kring, barn i behov av stöd. Pedagogerna kan då komma att uppleva att deras kompetens inte upplevs som relevant om de definitioner som är giltiga kräver expertisdiagnos. Det kan få som följd att pedagoger i verksamheten inte upplever sig kompetenta nog att arbeta med dessa barn. Här finns en
52
fara för att barnsynen förändras mot en återgång till den modernistiska, en fara för en avproffesionalisering av förskolepersonal och en stängd dörr till det relationella förhållningssättet.
6.7 Specialpedagogiska implikationer
För att minska det friutrymme som finns mellan de faktorer som arbetslagen upplever möjliggör och hindrar deras arbete med barn i behov av särskilt stöd och de yttre, strukturella faktorer som begränsar detta arbete krävs en del insatser. En del av dem vill vi redogöra för i avsnittet nedan. Vi har valt att redogöra för de insatser vi anser vara främjande för verksamheten i individ- grupp- och organisationsnivå.
6.7.1 Individ
För att bättre kunna nyttja de resurser man har i verksamheterna behöver man få en ökad förståelse för de specialpedagogiska grunderna och de olika perspektiven samt hur man som pedagog bör förhålla sig till dessa för att kunna arbeta mot strävansmålen i läroplanen. Man behöver öka förståelsen för sitt uppdrag, den barnsyn som verksamheten står för och få större tillgång till individuell kompetensutveckling.
6.7.2 Grupp
Hur ett arbetslag kan bli ett fungerande team finns det många som har tankar kring. Det är viktigt att ledare i verksamheten har insikt i grupprocesser och hur grupper fungerar och utvecklas till fungerande arbetslag. Ett aktivt arbete med syftet att få medvetna och tillfredsställda pedagoger kan säkert bedrivas på olika sätt. Idag finns det en hel del diskussioner kring reflektion för utveckling. Kollegial handledning i professionsgrupper skulle kunna tänkas vara en god form för denna reflekterande utveckling.
I handledningen får deltagaren möjlighet att spegla sina erfarenheter av verksamheten och sina kompetenser med sina kollegors. Man får på så sätt lättare att utveckla ett helhetsperspektiv där man får syn på sina möjligheter att påverka och påverkas av den miljö man verkar i. I handledningsprocessen går man in med sina egna upplevelser av den verksamhet man befinner sig i, vilka hinder och vilka möjligheter den har att bjuda och utvecklar efter hand en förståelse för flera aktörers perspektiv av densamma (Gjems, 1997). Friutrymmet, det utrymme mellan de upplevda ramarna och
53
de strukturella ramarna som vi tidigare talat om, minskar således och de upplevda ramarna för varje individs professionella verksamhet förändras i riktning mot större samsyn och högre måluppfyllelse.
I vårt arbete med studien har vi i fokusgrupperna sett en liknande funktion. Här samtalar deltagarna kring givna teman och har en mer eller mindre styrd frågeguide att diskutera kring. Ett flertal av våra informanter har efter samtalen uttryckt att det varit givande att sitta ner och tillsammans diskutera viktiga frågor, man har känt att fokussamtalen har lett till utveckling och reflektion, vi tror att denna typ av gruppaktivitet skulle kunna vara en mycket god form för arbetslags utvecklingsarbete.
6.7.3 Organisation
Vad vi kan se tydligt vad gäller de organisatoriska och ekonomiska underfaktorerna är att dessa bör förändras för att få till stånd en verksamhet som möjliggör för våra förskolor att bättre lyckas i sina möten med barn i behov av särskilt stöd. Detta kan man jämföra med resultaten i Skolverkets undersökning Tio år efter förskolereformen (2008). Där skriver man att deltagande kommuner i studien (57 %) anser att andelen barn i behov av särskilt stöd ökat under de senaste åren, man skriver också att man i kommunerna har problem att lyckas med insatser för att kunna ge särskilt stöd. Man har till exempel inte tillräckliga resurser, diagnos är ofta en förutsättning för insats eller så kan bedömningarna anses vara godtyckliga. Man har sammanfattat en rapport där man konstaterar att kommuner ofta inte lever upp till sin skyldighet att tillgodose barn i behov av särskilt stöd i förskolan.
Värdegrundsarbete där barnsyn och kunskapssyn diskuteras bör få stort utrymme i verksamheten om man vill arbeta mot en mer inkluderande skola – en skola för alla.
6.8 Fortsatt forskning
Under arbetets gång har vi funderat på hur arbetsgivarens syn på arbetstillfredsställelsen och dess betydelse för verksamheten ser ut. Vår erfarenhet är att man lägger förhållandevis lite tid och resurser på denna aspekt. Som skolledare sätter man samman pedagoger i arbetslag och förutsätter att de skall fungera och fullgöra sitt uppdrag. Det vore därför intressant att jämföra om det finns någon skillnad mellan verksamheter där man satsar på reflektion som utvecklande metod, till exempel genom handlednig i
54
professionsgrupper, och de som inte gör det. Det vore även intressant att undersöka om det finns någon skillnad i den barnsyn som pedagogerna uttrycker, graden av medvetenhet om specialpedagogiska perspektiv samt i vilken utsträckning man jobbar inkluderande i verksamheterna.
I vår undersökning har vi med utgångspunkt från vår kommande profession som specialpedagoger och de resurser vi har haft till vårt förfogande för vår undersökning, valt att fokusera arbetslagen och pedagogernas förståelse. För att ge ytterligare bredd och djup åt vår studie hade det varit önskvärt att undersöka våra frågeställningar även ur andra aktörers perspektiv. Det viktigaste vore naturligtvis att försöka ge barnen själva en röst, men även föräldrarnas upplevelser skulle kännas viktiga att belysa, särskilt som samverkan med hemmen lyfts fram som ett hinder i resultatet av vår undersökning. Avslutningsvis skulle även en undersökning av ledningens och politikers perspektiv bidra till att ytterligare nyansera vår förståelse för vad som kan upplevas som hinder och möjligheter i arbetet med barn i behov av särskilt stöd.