Diplomater och attacheer
Låt oss först bekanta oss en smula med huvudpersonerna på de aktuella beskickningarna för att sedan titta närmare på deras professionella förut sättningar. 27
För att inleda med representanterna i ,,Vien var den svenske ministern i dubbclmonarkins huvudstad friherre Joachim Bcck-Friis. Sommaren 1914 skulle han ha blivit sidoackrediterad i både Belgrad och Bukarest, men han haim aldrig med att överlämna sina kreditivbrcv innan kriget bröt ut Som militärattache tians1:1mJrcte 1yttmästare Adolf afStrörn.
Till den betydelsefulla posten som minister i Berlin hade man utsett en tidigare uh·ikesminister, greve Arvid Taube. Han assisterades i sina göromål av den 1 :e legationssekreteraren, legationsrådet Hans von Essen. Sverige
hade placerat två attacheer i Berlin: ryttmästare Nils Adlercreutz var militärattache, och marina ärenden bevakades av kaptenen vid flottan Fabian Tamm, sedermera chefför kustflottan.
Det är onekligen passande med ett högt bildat sändebud i den anrika staden Rom. Friherre Carl Bildt var helt följdriktigt den förmodligen mest bildade av alla de svenska sändebuden i Europas större huvudstäder. Han var jur kand, fil dr, ledamot av Svenska Akademin och dessutom ledamot av den permanenta skiljedomstolen i Haag. Vid den här tiden fanns ingen militär- eller marinattachc stationerad på beskickningen i Rom.
Chef på den svenska beskickningen i Paris var greve August Gyldenstolpe. Han var liksom sin kollega i Berlin en tidigare utrikesminister. Som legationssekreterare tjänstgjorde legationsrådet friherre Augustin Beck-Friis, och kaptenen vid fortifikationen K A B Amundson (KABA) var militär attache. KABA blev 1926 den förste chefen för det nybildade flygvapnet. 28
I det stora r yska kejsardömets huvudstad S:t Petersburg satt generallqjtnant Edvard Brändström som svensk minister. Det var inte hans första stationering i Ryssland under en period före sekelskiftet hade han varit militärattache i S:t Petersburg. 1910 valdes han in som hederspresident i styrelsen för den nyinstiftade svenska föreningen i S:t Petersburg.29 Dottern
Elsa Brändström var Röda Kors-representant under världskriget och blev känd som "Sibiriens för sitt arbete bland krigsfångar i Ryssland. 30 Legationsrådet Carl von Heidenstam biträdde Brändström i egenskap av legationssekreterare. Greven och majoren Carl von ,1Vachtmeister var
militärattache. 'CD:s kalender tjänstgjorde även en marinattache i S:t Petersburg, nämligen kaptenen vid flottan Gustav Lilliehöök, men han tycks inte ha varit på plats under sommaren 1914.
I London slutligen, leddes beskickningen av greven och kammarherren Herman vVrangel. Charles de Champs, kapten vid flottan, var marinattache. Han blev sedermera marinchef.
�,fan noterar genast två saker: den nästan totala dominansen bland sändebuden och den karriärbefränuning attachetjänsten ha inneburit. Bland 1914 års attacheer fanns en blivande marinchef, en blivande f lygvapenchef och en blivande chef för kustflottan.
statsverkets högsta poster vid den här tiden, något som var vanligt även i andra länder. Det gällde särskilt diplomatiska och militära ämbeten. Aristokrater ansågs vara särskilt lämpliga på diplomatiska poster tack vare internationella familjeförbindelser och den gemensamma elitkulturen. Kopplingen mellan och den jordägande adeln hade länge varit stark, och med det industrialiserade samhällets intåg och dess hot mot den traditionella livsstilen blev den militära karriären ofta enda utvägen för yngre adelssöner. Dessutom var löneförhållandena inom båda karriärvägarna sådana, att det under de första tjänsteåren krävdes privata medel för att klara det egna uppehället. 31
Kanske är det inte så märkligt att attad1ebefattningen var ett bra avstamp för en framgångsrik militär karriär. Det förefaller rimligt att man för dylika poster valde ut kompetenta officerare, som redan öronmärkts för framtida högre befattningar. Enligt Åselius var de professionella kraven avsevärt högre för officerare i karriären än motsvarande krav för diplomater. Utrikes departementet hade varit sent ute med en modernisering och professional isering och andades en atmosfär av "lättja, snobberi och nepotism". Vid re krytering av personal efterfrågades inte den sökandes kunskaper i internationell politik. De tidigast kända antagningskraven är från 1903 och innebar följande fordringar på en sökande: kand-examen, förmåg·a att flytande tala och skriva diplomatspråket franska ( och ytterligare ett språk, helst engelska eller samt intyg på att den sökande kunde vara ekonomiskt oberoende under den första anställningstiden. Så sent som 1912 infördes ett antagningssystem med skriftliga prov, intervjuer och provanställningar. Och inte förrän 1902 äskades anslag för att avlöna en tolk på beskickningen i S:t Petersburg; tidigare fanns alltså ingen person kunnig i det ryska språket på en av Sveriges viktigare beskickningar!32
Vid en jämförelse framstår elen militära sidan i en betydligt ljusare dager. Kraven för att bli .. ""'F,�" som generalstabsofficer och därmed även för
att bli befordrad över kaptens grad - var vida högre än kraven för att komma i utrikesdepartementets tjänst. Utbildningen var lång och krävande. Bland officerare var kunskaperna i ryska och om ryska förhållanden betydligt vanligare än bland diplomater; krigsmakten var ju först och främst intresserad
och kompetent avdelning . .fviedan utrikesdepartementet studerade rysk press på de svenska, tyska och franska språken, prenumererade generalstabens utrikesavdelning på flera ryskspråkiga publikationer. Åselius drar slutsatsen att när det gällde frågor om den nationella säkerheten, var den militära sektorns kompetens i det närmaste ohotad. Attacheerna bör således ha varit mycket kunniga yrkesmän, väl skickade att bedöma frågor inte bara inom det egna militära området utan även inom vidare ramar.34
Sverige av år 1914
Inledningen till 1914 präglades av en långdragen försvarsstrid, en utompa1'
lamentarisk aktivitet av officerare och karolinerbeundrare, Gustav V:s borggårdstal den 6 februari och den liberala Staaff-regeringens avsked den 10 februari. En vecka senare tillträdde en ny ministär under landshövding Hjalmar Hammarskjöld. Förutom statsministerposten tog Hammarskjöld sig posten som krigsminister. 35 Ministären sku lie komma att bestå till
1917. Till den viktiga posten som utrikesminister utsågs bankdirektören K A Wallenberg, kanske på lite märkliga grunder: han ansågs vara absolut nöd vändig för ministärbildningen, och trots hans diskutabla lämplighet som utrikesminister kunde ingen annan post erbjudas honom. 36
Det politiska klimatet var hårt och innehöll skarpa meningsskiljaktigheter mellan konservativa och liberaler samt socialdemokrater. 37 Det intellektuella klimatet präglades av en nationalistisk stämningsvåg, i stor utsträckning symboliserad av Karl XII. Ryssland var "arvfienden" från karolinertiden, och den "ryska faran" dominerade den allmänna föreställningen.38 Försvarets utformning och styrka var en central stridsfråga, där mer eller mindre följde i spåren efter de kontinentala makterna. Utomparla mentariska opinionsrörelser med särskild förkärlek för försvarsfrågor var legio i framför allt Tyskland, Sveriges stora förebild. Den marina upprust ningen spelade en huvudroll i dessa opinionsrörelser.39 Helt följdriktigt blev
därför striden om F-båten och pansarbåtsinsamlingama framträdande frågor i Sverige. 40 Ett citat, nog ett av de mer balanserade, ur ecklesiastikminister K
G vVestmans dagbok från den 24 juli 19 M säger en del om den konservativa inställningen i försvarsfrågor:
"På f.m. kom underrättelse om lydelsen av Österrikes note om Serbien. Hasselrot [justitieminister i !Iammarslgölds regering]: Vi äro räddade. Mycket orolig för att det inte skulle bli något krig av. Krig för Sverige. Det finns värre för ett folk än att få ett krig, undergång på annat sätt."41
Diplomat- och officers banan var som sagt två yrkesval för framför allt medlemmar ur samhällets övre skikt. För den styrande eliten i Sverige var konservatism och nationalism en ledstjärna. Från att ha varit en kraft av radikal och demokratisk karaktär med sin huvudsakliga introduktion i samband med den franska revolutionen, hade nationalismen efterhand ändrat riktning och fostrat ett annat slags pau-iotiskkänsla hos medborgarna, en riktning som väl passade elitens konservativa intressen. Fornstora dagar och konungsligt majestät hyllades i syfte att samla folket och förhindra inre oroligheter i en brytningstid, då demokratin knackade på riksdagens kammardörrar. 42 Påtaglig var dessutom den starka influens från det tyska
kejsardömet, som genomsyrade det svenska samhället från 1870-talet och framåt. 1914 års diplomater och militärer var fostrade i en konservativ, nationalistisk och progermansk anda, och denna prägel kan förväntas ha följt med i bagaget till tjänstgöringen utomlands.
Inom ledande militära kretsar i Tyskland hystes förhoppningar om en svensk anslutning till tTippelalliansen i händelse av ett krig med Ryssland. Det hade i november 1910 förekommit överläggningar mellan de svenska och tyska generalstabschefema+3, och kejsar vVilllelm II hade själv kommit med
flera impulsiva yttranden i riktning mot en formaliserad samverkan mellan de tyska och svenska krigs1nakterna. Initiativen hade emellertid mer karaktären av individuella hugskott än någon av Auswärtigcs Amt sanktionerad politik. På det tyska utrikesministeriet spelade de mer avlägsna Balkanländerna en större roll än det närbelägna Sverige. Även i Österrike Ungern fanns kanske inte en direkt förhoppning, men väl ett intresse för att Sverige skulle göra gemensam sak med Tyskland och Österrike-Ungern. Förhoppningarna på den ena sidan motsvarades av farhågor på elen andra: i S:t Petersburg fanns en stor oro för att Sverige skulle ansluta sig till Rysslands fiender i en väpnad konflikt. Under världskrigets inledande skede skulle den besvärliga balansgången mellan Tyskland och Ryssland leda till en
trovärdighetsk1is för den svenska neutralitetspolitiken.44 De 1yska farhågorna hade gett genljud i Frankrike. Avsikten med franske presidenten Poincares besök i Stockholm den 25 juli 1914, på hemväg från S:t Petersburg, var att övertyga den svenska regeringen om alliansbroderns fredliga avsikter. Syftet var att mildra den svenska bilden av ett aggressivt Ryssland, eftersom Frankrike självfallet inte önskade att Ryssland skulle behöva ägna sin militära uppmärksamhet åt något annat land än Tyskland.45