Vi har nu studerat hela tidsperioden från Sarajevo till krigsutbrottet och följt de svenska beskickningarnas rapporter om den eskalerande krisen. Det är nu dags att sammanfatta resultaten av undersökningen och resonera kring dessa.
De "hårda" förvarningsfaktorerna var tydligt urskiljbara under hela den undersökta perioden. Några större svårigheter att bedöma Österrike Ungerns och Tysklands militära mål, riskvillighet och fiendebild hade inte de svenska diplomaterna och attacheerna. Serbien skulle krossas, kosta vad det kosta ville, även till priset av ett krig med Ryssland, för vilket det inte rådde någon påtaglig högaktning. Kampen mot Ryssland ansågs hur som helst vara oundviklig i längden. När det gäller motsvarande för Ryssland framträder en något mer diffus bild. Målet att hindra germansk expansion på Balkan var tydligt nog, och de snabbt inledda förberedande mobiliserings åtgärderna indikerade en viss riskv:illighet. Den ryska uppfattningen om de presumtiva fiendeländerna Österrike-Ungern och Tyskland är däremot oklar, men en viss misstro mot tyska avsikter kan Rapporteringen från Frankrike och England visade på en splittrad opinion och ett begränsat intresse för att dras in i en konflikt. Frankrike hamnade i en prestigekamp mot Tyskland angående vilket land, som först skulle nedlåta sig till att
intervenera hos allianspartnern, och England strävade efter att hålla sig utanför den uppseglande konflikten. England var faktiskt det enda land, som aktivt försökte verka för en förhandlingslösning. Det militära målet för de båda länderna var således i förstone att stå utanför ett krig, även om Frankrike efterhand höjde garden. Vidare framstod de som föga villiga att ta några risker trots att det i Frankrikes fall fanns en stor, fet gås oplockad med Tyskland.
Den i rapporteringen framförda identifieringen av ländernas avsikter och perceptioner var tydligast beträffande Österrike-Ungern och Tyskland. Det berodde förmodligen på att de två ländernas världsbild och övertygelser även omfattades av den tidens svenskar, och det var således lätt att identifiera sig med de österrikisk-ungerska-tyska ståndpunkterna mot framför allt Ryssland. Fö\jaktligen bör det inte ha erbjudit någon större svårighet, att inse i vilken riktning främst Österrike-Ungern ämnade marschera, vilket också styrks av de tidigt rapporterade funderingarna kring den kommande utvecklingen. Rimligen är det lättare att förstå något, som man själv upplever en gemenskap med. Den förhållandevis goda förståelsen för ryska avsikter och perceptioner kan knappast tillskrivas någon känsla av gemenskap, utan berodde snarare på kunskaper om den gamle arvfienden i enlighet med mottot "känn din fiende". Förutom militärattachen var självaste ministern i S:t Petersburg militär, och enligtÅselius fanns den stora Rysslandskunskapen i Sverige inom just krigsmakten. Identifieringen av dessa tre länders avsikter utgjorde grunden för förvarnings budskapet.
Tecken på en påverkan av vilseledning och desinformation är sparsamt förekommande i rapporteringen. De högre österrikisk-ungerska och tyska tjänstemännens semesterresor omnämndes som ett lugnande tecken av militärattachen i 'Wien, men han konstaterade samtidigt att flera av dem precis återvänt till vVien. Det faktum att han skrev detta just den 23 juli, tyder emellertid på att vilseledningen haft en lugnande inverkan så långt. På det stadiet hade dessutom kampanjen förlorat sitt värde och behövdes inte längre. Indirekt framkommer indikationer på vilseledningens framgång: vi far ju inte glömma bort att samtliga svenska ministrar utom Herman vVrangel i lugn och ro tog semester under någon del av perioden från 28 juni till 23 juli. På flera ställen i litteraturen anses också att döljandet av de verkliga
avsikterna var framgångsrik. 195 Den tyska lögnen om att man inte kände till
ultimatumet i förväg var en typisk desinformation, som inte heller ifrågasattes på något håll. Värdet av den desinfonnationen blev dockkortvarigt, eftersom händelseutvecklingen snabbt gjorde den inaktuell.
Även om "nrjuka" förvarningsfaktorer är mindre påtagliga än de "hårda", är det ändå möjligt att göra en tolkning av faktorernas påverkan på fö1varningsprocessen. Det kan inte ha funnits någrn stora psykologiska hinder att nästan genomgående lägga huvudansvaret i tsarens händer. Diplomaterna och attacheema behövde inte brottas med att konsistensanpassa sina informationer; de stämde bra överens med gällande världsbilcl och övertygelse. Kulturella faktorer riskerade inte att försena eller grumla budskapet om hotande fara. Med ett undantag ger rapportörerna int1yck av att vara sansade personer. Undantaget var förstås den agitatoriske Arvid Taube, som nog ibland gick lite väl långt i sin protyska iver.
Påfallande är de alltmer grundlösa förhoppningarna om en oblodig lösning, som man fäste vid olika utspel och rykten. När det till slut ryktades om prins Heinrichs fredsresa till Ryssland, var det inget annat än ett utslag av kollektivt önsketänkande. Här gör sig en irrationell konsistens påtagligt gällande: diplomaterna valde att i det längsta tro på att det fanns en väg ut ur återvändsgränden.
Bedömningar grundade på erfarenheter från tidigare Balkankonflikter gavs ett mycket begränsat utrymme i rapporterna. Ingen av författarna grundade sina egna bedömningar på extrapolering av tidigare erfarenheter eller en kontinuitet i utvecklingen. Däremot refererades vid ett par tillfällen österrikisk-ungerska uttalanden om saken. Enligt Williamson styrdes det österrikisk-ungerska agerandet efter Sarajevo till stor del av just erfarenheter från Bosnienkrisen 1908-1909 och de båda Balkankrigen under 1912 och 1913. t96 För åtminstone en tid fanns i Wien uppfattningen, grundad på just
erfarenheter från det förgångna, att Ryssland skulle reagera lika passivt muttrande som det gjort under tidigare kriser. Berlin ansåg för övrigt att Ryssland inte var redo för rn7 Aven om saken inte var framträdande i
rapporteringen, för litteraturen fram att det förekom en viss optimism baserad på den diplomatiska historien. Massie påpekar att den engelske premiärministern Asquith hyste en optimism för Englands del med
utgångspunkt från tidigare diplomatiska segrar över hotande krigsfaror.198
Den sparsamma förekomsten av historiskt grundade prognoser var kanske ett dåtida och omedvetet tillämpande av Laqueurs tes, nämligen att förvarning är som svårast när den är som mest behövlig� i en tid av snabba och oväntade förändringar när kontinuiteter bryts.
Egentligen var det endast under tiden mellan mord och ultimatum, som det fanns förutsättningar för att kunna prestera förvarningar. Grunden för förvarning försvann den dag, då kraven på Serbien och de närmast berörda ländernas inledande åtgärder blev kända och föremål för rapportering. Omvärlden kom att ställas inför ett mer eller mindre fullbordat faktum. Förvarningsperioden sträckte sig fram till den 25 juli, som var den dag då de illavarslande nyheterna nedpräntades på de svenska beskickningarna runtom i Europa. Därefter vidtog en frenetisk strävan att hålla jämna steg med utvecklingen.
Beskickningen i Wien framstår som den i stort sett enda informations källan under förvarningsperioden. Informationen visade sig också vara av bra kvalitet, och beskickningen synes ha haft tillgång till goda kontakter i
\1Viens högre kretsar. Läckor och rykten bidrog säkert också till att pussel
läggandet kunde genomföras med viss framgång. Redan den 16 juli målades den kommande utvecklingen upp i grova drag, om än i spekulativa former. Under den efterföljande veckan fylldes bilden i med ytterligare delar av information. Beskickningen i \Vien var placerad mitt i händelsernas centrum, och det är knappast förvånande att den var så pass välunderrättad. De andra svenska beskickningarnas senfärdighet under den första tiden är däremot en smula märklig. De överraskade reaktionerna kom först den 25 juli. Kombinationen av sommar, semestertider, vilseledning och des information gjorde det emellertid svårt för en utomstående att bedöma Österrike-Ungerns ,-�,,�,,-« avsikter. Kopplingen mellan mordet på Franz Ferdinand och ett krigsutbrott framstod inte överallt som självklar, och aningslösheten var allmänt utbredd. 199 \Vienbeskickningen far anses ha gjort
ett under omständigheterna gott arbete.
Betingelserna för inhämtning av information i de sex huvudstäderna förefaller genomgående ha varit goda. Ingenstans förekommer antydningar om svårigheter att söka underrättelser om det rådande läget.
Därav skall man givetvis inte förledas att tro, att alla utrikesministerier och generalstaber var helt öppna för insyn. Det som var hemligt var naturligtvis hemligt. Likväl kunde ( och kan) en mängd relevant information extraheras ur samtal under lediga former, och den allra största delen av den rapporterade infonnationen härrörde från personliga kontakter med källor på olika poster inom statsförvaltningar och krigsmakter. :Man får omedvetet en känsla av, att informationsinhämtningen bestod av gemytliga samtal cigarrökande gentlemän emellan, fjärran från dagens mångfacetterade och komplicerade
undenättelsevärld. De olika sagesmännen var rimligen väl medvetna om, att det de yttrade i förtroende till svenska diplomater och attacheer skulle rapporteras vidare till Stockholm;ju förtroligare information desto större sannolikhet för detta. Naturligtvis innebar ett sådant förhållande en risk för att lämplig information avsiktligt planterades hos t ex en diplomat för att föras vidare till dennes hemland under en trovärdig täckmantel. Det är emellertid inte mqjligt att visa, att något sådant planterande gjordes sommaren 1914. Sverige var otvivelaktigt en gynnad nation i Berlin och Wien - de i detta sammanhang så viktiga huvudstäderna - och man visade sannolikt de svenska sändebuden och attacheerna ett förtroende utöver det normala. Effekten kan ha blivit att de svenska besldckningarna var bättre underrättade än andra länders motsvarigheter; utan en jämförande studie är det dock inte möjligt att avgöra den saken.
Vad befrämjar då en god förvarningsförmåga? Vilka lärdomar kan vi hämta från den här undersökningen? Två viktiga förutsättningar för förvarning framträder ur skeendet sommaren 1914·, varav båda är ganska självklara (men kanske inte alltid tillräckligt uppmärksammade)
För det första måste den eller de som skall vara inhämtare och sköta förvarningsfunktionen befinna sig på sin tjänstgöringsplats. Semester be främjar inte förvarning! (För övrigt är det slående vilka generösa semester förmåner en beskickningschef kunde ha.) Lyckligtvis hade de flesta semest rande ministrarna 1914 kompetenta och driftiga ställföreträdare, som med den äran skötte arbetet i beskickningschefernas frånvaro.
För det andra är det nödvändigt med djup kunskap om, förståelse för och inlevelse i den stat, den gruppering eller den företeelse, vars avsikter, handlingar eller befintlighet det finns anledning att bevaka och i tid varna
för. Sommaren 1914 fungerade förvarningen under omständigheterna väl, tack vare att det å ena sidan fanns en känsla av gemenskap med Österrike Ungern och Tyskland och å andra sidan en god kunskap om arvfienden Ryssland. Utan kunskap övergår förvarningsprocessen lätt till något som liknar okvalificerade gissningar. Det objekt som upplevs som ett verkligt eller potentiellt hot måste således bli föremål för ingående studier.] ag anser detta vara en grundläggande förutsättning för möjligheten att med visst fog kunna sia om framtida utvecklingar. IVIen någon patentmetod är det inte; den cljupa kunskapen om objektet är en ltjälp men ingen slutgiltig vägvisare. Ofta måste något så svårdefinierbart som intuition berika processen.
Avslutningsvis vill jag föra fram några av de personliga intryck, som jag fått under arbetet med uppsatsen. Under den inledande arbetsfasen utgick jag mer eller mindre omedvetet från att resultatet skulle visa på, att förvarningen var ytterst knapp eller kanske t o m obefintlig. Denna min förutfattade mening bestod under en men fick så småningom ge vika i takt med att källmaterialet relaterades till uppgifter i litteraturen och ytterst ställdes mot hela kontexten sommaren 19 M. Som jag anfört på flera ställen i texten var de rådande omständigheterna sådana, att de inte främjade möjligheten att i god tid varsla om fara. Likväl kom de första funderingarna kring en mer omfattande konflikt två och en halv vecka efter skotten i Sarajevo och drygt två veckor före krigsutbrottet. Sett i det tidsperspektivet och med tanke på Berchtolds hemlighetsmakeri kom varningen ändå i ganska god tid. Resultatet var bättre än jag förväntat mig.
lVIed tanke på den av Åselius framförda skillnaden i kompetenser mellan den tidens diplomater och militärer, förväntade jag mig inledningsvis att kunna konstatera något liknande. Jämförelsen utfaller dock snarare till diplomaternas fördel. I det storpolitiska drama, som utvecklade efter Sarajevo, var militärattacheernas framträdanden sällsynta. Som vi har sett berörde endast ett fåtal attacherapporter det tillspetsade läget; istället visade sig ministrarna eller deras ställföreträdare vara mer alerten. Då händelscutveeklingen huvudsakligen utspelade sig i en krets bestående av regeringar, utrikesministerier och beskickningar var detta en spelplan, där diplomater var mer hemtama än militärer. Inom ramen för uppsatsens avgränsningar framstår diplomaterna således i en mer fördelaktig dager.