Reflektion över komposition och mitt framtida komponerande

För mig blir klangfärger relevanta när jag vill frambringa olika effekter och känslor i mitt komponerande. Jag ser klangfärger som olika kryddor snarare än en maträtt. Musiken och dess innehåll kommer alltid i första hand.

3.2 Reflektion över komposition och mitt framtida komponerande

”Jag är lärare inom ämnet komposition, men är det någonting jag inte kan lära ut så är det hur man komponerar musik”. Citatet kommer från Lars Nyman som var min första

kompositionslärare när jag studerade på Södra latins gymnasium i Stockholm. Meningen låter motsägelsefull och lite lustig första gången man hör eller läser den. Vad menar han

egentligen? Lars kunde uppenbarligen lära mig hur man komponerar eftersom jag efter antagningsprov blev antagen till högre utbildning inom komposition.

Den västerländska konstmusiken har en kunskapsbildning inom teori och interpretation som vuxit fram genom en tradition under ständig utveckling. Enligt min mening är de mest betydelsefulla tonsättarna genom tiderna, de som har brutit sig ur traditionen och hittat nya vägar och tillvägagångsätt att komponera musik. Hade exempelvis Arnold Schoenberg²³ ansetts som en betydande kompositör om han inte hade ”uppfunnit” och etablerat tolvtonstekniken? Idag är det svårt att se enhetliga strömningar inom konstmusiken. Det komponeras allt ifrån ljudkonst till tonala verk, från minimalism till nyromantisk musik. ”Det mesta har gjorts” är en vanlig och uttjatad kommentar.

När jag påbörjade arbetet med Dimensions fanns det en bakomliggande tanke att när analyserna av inspelningarna hade gjorts, skulle jag avgöra vilken eller vilka versioner som klangmässigt funkade ”bäst”. Idag känns den idén ointressant. Idén kan liknas med att göra sex likartade maträtter och jämföra vilken man tyckte bäst respektive sämst om. I arbetet med Dimensions har jag funnit det jag kallar för komponerandets innersta kretsar. Det är snarare musikernas interpretation som är relevant för musiken än instrumentationen i sig.Dimensions vilar på den komponerandets innersta kretsar och hur musikerna interpreterar verket.

Dimensions kan påminnas om minimalisten Terry Rileys verk In C²⁴, ett stycke som går att framföra med olika antal instrumentalister.

Många av dagens tonsättare är inriktade på speciella klanger och ljud som bara kan framkallas genom fantasifull instrumentation samt olika så kallade extended techniques. Ofta läggs det fokus och kraft på små detaljerade parametrar i musiken som i sig inte är relevanta för kompositionens kärna och dess inre konstnärliga kvalitet. Jag förespråkar självklart att man ska utforska nya sätt att framföra musik, att konst ska få ta sin tid. Dessvärre känner jag att detta ibland handlar om ytligheter istället för kompositionens kärna. Dimensions är

lättillgängligt, stycket är återvinningsbart och har möjligheten att alltid skapa nya klangliga resultat.

Kompositionsutbildningarna världen över har snarlika upplägg. Studenterna studerar musikhistoria och får en inblick över hur man har komponerat under olika perioder inom västerländsk konstmusik. De får lära sig kontrapunkt, satslära, harmonilära, gehör och instrumentation. Men frågan kvarstår: HUR lär man sig att komponera musik?

Under mitt första år i Piteå insåg jag hur mycket musik som var outforskad för mig. Jag hade undvikit musik skriven efter romantiken och i princip inte lyssnat på klassisk musik skriven efter 1940. För mig var den moderna konstmusiken svårförståelig. Successivt började jag lyssna in nutida musik, en musik jag kommit att fatta tycke för. Jag insåg vad som redan hade gjorts och funderade mycket över hur jag hittar och utvecklar en egen röst och vad som definierar mig och min musik. Dagens musik går inte enbart i en riktning, det finns oändligt många vägar att gå, att korsa och sammanfoga. Musik är ett universum som expanderar och det finns alltid saker att upptäcka i nutid och i dåtid.

Tonsättarutbildningar har en inneboende paradox; man måste lära sig hur man rytmiserar, harmoniserar, instrumenterar och noterar enligt viss praxis, samtidigt som man ska sträva efter att bryta sig ur traditionerna och hitta sin egen röst. Blivande kompositörer behöver grundläggande kunskaper av flera skäl: notationen är väletablerad och grundreglerna bör läras

23 Arnold Schoenberg (1874 – 1951) var en österrikisk tonsättare som bildade den så kallade Andra Wienskolan.

24 Terry Riley (1935) är en amerikansk tonsättare och är en av pionjärerna inom minimalismen. In C

komponerades 1964 och består av 53 olika korta fraser. Musikerna får välja valfri fras och framföra frasen hur många gånger de vill.

ut för att få en förståelse för hur västerländsk konstmusik är uppbyggd och utvecklad. Det är också viktigt att ha regler att ”brytas mot25”. Frågan borde inte vara hur man lär sig att komponera utan snarare: hur skapar man och utvecklar sin egna musikaliska stil? Som tonsättare bör man alltid ta intryck från all musik och all konst och all vetenskap och allt som existerar! Konsten har inte rätt eller fel. Vill man komponera som Mozart finns det inget som hindrar en, men Mozart har dessvärre redan gjort Mozart.

Hade jag ägt en tidsmaskin skulle jag ha rest tillbaka till Bassanos tid. Jag är fascinerad av hur musiken utvecklades då och hur det kunde ha ljudit. Bassano och hans samtida tonsättare Adrian Willaert, Andrea Gabrieli, Giovanni Gabrieli, Giulio Segni, Jacques Buus, Giovanni Pierluigi da Palestrina för att nämna några, hade förmågan att skriva flexibel musik utan förbestämda besättningar. Det fanns inga orkestreringsböcker och ingen tidigare kunskap om instrumentalmusik. Jag har fått en tankeställare utifrån den vetskapen. Eftersom det fungerar alldeles utmärkt att framföra deras musik med olika typer av ensembler, varför är det oftast inte så med vår tids musik? Vanligtvis krävs det att man arrangerar om ett verk som är skrivet exempelvis för stråkkvartett och som ska framföras av en brasskvintett. Är det något inom kompositionskonsten som gått förlorat? Renässanstonsättarnas musik lever än idag och musiken består enbart av byggstenarna från komponerandets innersta kretsar – puls, rytm, tonbildningar och harmonik som bildar melodik.

Efter barocken etablerades olika ensemble- och orkesterformer. Enligt mig är den

wienklassiska musikens signum melodier till ett ackompanjemang bestående av homofona treklanger. Följderna blir att stämmornas individualitet försvinner vilket gör att man inte kan skifta register mellan stämmorna som i Dimensions och Bassanos Fantasia. När stämmorna har specifika roller i ett stycke begränsas möjligheterna med att experimentera med innehållet. Jag hade en tanke om att experimentera med ett sådant verk på samma vis och se om det fungerade lika bra som Bassano-exemplet. Dock hade det varit tidskrävande och svårt att göra en liknande granskning då musikens grundmaterial är annorlunda jämfört med den tidiga musiken. Att exempelvis skifta register i Beethovens Für Elise låter i mitt huvud både ointressant och fult.

I mina loggboksanteckningar från tiden när jag började komponera Dimensions så nämnde jag att styckets fokus var klang, dynamik och artikulation. Idag tycker jag nästan tvärtom. Fokus i Dimensions är istället komponerandets innersta kretsar och hur de interpreteras. Jag har alltid haft svårt att förklara hur jag komponerar musik. När jag får en idé, ett övergripande tema så brukar musiken oftast komma av sig självt. Jag har sagt flera gånger till lärare och

klasskamrater att jag brukar ha svårt att komponera ett stycke om jag inte har en titel. Det känns som att jag letar mig fram genom en dimma, tills ett ljus i fjärran uppenbarar sig och jag äntligen kan navigera åt den riktningen.

Ett starkt minne var när jag komponerade ett stycke som handlade om sorg. En klasskamrat till mig gick plötsligt bort under mitt sista år på kandidatlinjen. Det var en oerhört svår period och jag kände efter en tid att jag behövde förmedla mina känslor över hans bortgång. Jag började komponera olika embryon som skulle sammanfatta ett antal olika känslor, men det var svårt att sätta samman de olika idéerna. När jag en kväll satt framför datorn helt utmattad och frustrerad över att jag inte kom vidare, hörde jag en lugn röst inom mig: Lament. Jag visste att det ordet hade något med sorg att göra och när jag kollade upp betydelsen blev det

25 Exempelvis bör man lära sig fyrstämmig satslära för att förstå hur tre- och fyrklanger byggs upp på bästa sätt inom körmusik. Däremot har det inte lika stor betydelse idag när man komponerar fyrstämmig körmusik, då man rimligtvis inte alltid använder sig av tonal harmonik.

en självklar titel. Stycket blev snabbt färdigt någon dag senare. En tyngd lyftes från mina axlar och jag hade fått ut min klagosång.

En titel eller en underliggande idé om en kompositions ”handling” eller ”koncept” är för mig en kompass som är nödvändig för att färdigställa ett verk. Oftast är det dock en musikalisk idé som jag ”råkar” spela på piano som blir startskottet för mina kompositioner. Jag brukar ”leka” fram idéer på pianot som jag sedan placerar in i ett övergripande tema och som slutligen får en titel. Dimensions komponerade jag direkt i Sibelius. Dock kom jag igång ordentligt med Dimensions först när jag skapade konceptet om komponerandets innersta kretsar och som kom att bli själva ”kompassen”.

Min uppfattning är att när tonsättare komponerar för musiker de känner, tillägnar man

musiken till dem och inte till sig själv. När jag skriver för musiker jag inte känner eller träffat innan, har jag endast en dator och gehöret till hands. Jag föreställer mig i huvudet en vacker ljudbild och jag ser framför mig när musikerna läser noterna och spelar med sin bästa teknik och ton. Självklart vill jag att musikerna ska tycka om musiken lika mycket som jag själv! För mig är detta en motivation att fortsätta komponera. När man känner musikerna och vet hur deras personliga ton låter blir det självklart roligare och mer stimulerande att komponera. Då vill jag skriva till dem.

Det finns lika många sätt att komponera musik som det finns tonsättare. Jag har under

arbetsprocessen fått en större förståelse för Lars Nymans citat. Det går inte att lära ut hur man komponerar musik för det finns inget definitivt sätt att skapa musik på. Att hitta sin egen röst, är en resa varje tonsättare gör genom att gräva ner sig djupt i sin konstnärssjäl och försöka komma tillbaka med någonting som är betydelsefullt och vackert.