Jag har genom mina analyser kunnat finna ett flertal skillnader i hur Mamma Mu och Kråkan visualiseras i de valda bokuppslagen. Jag vill därför nu reflektera över hur detta kan tolkas. Till att börja med finner jag det intressant hur Kråkan tycks inta en ny roll med hjälp av den gula kepsen i uppslag tre. Den signalerar någon form av förändring i hans karaktär, men den omnämns inte i den skrivna texten. I uppslag två säger Kråkan att han ska hämta sina
”specialverktyg”, och i nästföljande uppslag är han plötsligt iklädd en gul keps i samband med att de ska användas. Har han då blivit en professionell snickare? När Mamma Mu påbörjar sitt bygge förblir hon densamma, hon tar inte på sig en keps eller ett par
snickarbyxor. Det är också intressant hur Kråkans handlande visualiseras med så mycket fler detaljer (i uppslag tre) jämfört med Mamma Mus. Han uppfattas som så otroligt aktiv, handlingskraftig och snabb, som att har gjort detta flera gånger förut, detta tack vare den mängd motions lines som förekommer. Den uppfattningen förstärks även tack vare att han utför flera byggrelaterade handlingar och rörelser samtidigt i uppslaget, vilket benämns som
simultaneous succession. Mamma Mus byggprocess visualiseras inte med hjälp utav det, och
inte heller med samma detaljrikedom. Jag finner det även anmärkningsvärt att detta skeende i berättelsen inte utgörs av något replikskifte mellan de två vännerna, framförallt att Kråkan inte säger något. I uppslag ett och två är han inte precis fåordig. Men nu när han ska sätta igång och bygga är det som att han plötsligt har svårt att föra en dialog.
Något som däremot är gemensamt för dem båda är att ingen av dem monterar kojans delar på ett ”korrekt” sätt. De båda har hamrat dit spikarna utan någon vidare noggrannhet. Dock anser jag att detta får olika innebörd beroende om jag ser till Mamma Mu eller Kråkan. Sett till Mamma Mus hantering av spikarna inger den en känsla av lekfullhet och lättsamhet, att det inte behöver vara perfekt och korrekt för att vara fint. Hennes barnslighet tycks komma fram. Sett till Kråkans hantering av spikarna tycker jag det är intressant att han själv faktiskt inte är så skicklig som han utger sig för att vara, men ändå är han otroligt snabb på bollen med att kritisera Mamma Mus tillvägagångssätt.
En annan tydlig distinktion dem emellan är det faktum att Kråkan tar till en drös olika verktyg som då är av ”speciell” karaktär, verktyg som han dessutom utger sig för att kunna behärska utan större problem. Huruvida detta stämmer kan diskuteras. Mamma Mu använder sig av hammare och såg (denna såg är dock inte med i mina valda uppslag) av ”vanlig” karaktär. Vidare kan man fråga sig varför Kråkan har ett sådant stort behov av att bräcka Mamma Mu? Varför måste han visa hur ett kojbygge ”ska” gå till? Varför måste det hela ske i ett, vad som upplevs, hektiskt tempo? De båda karaktärerna skulle istället kunna verka i rollen som vänner vilka uppmuntrar varandras idéer och tillvägagångssätt och därigenom låta
lekfullheten få komma fram, detta är trots allt uppslag ur en bilderbok. Vi vill väl förmedla vikten av uppmuntran och vänlighet till våra barn, inte avrådan och elakhet? Mamma Mu har som konstaterat en vänlig framtoning redan. Jag anser att hennes vän kan se och lära utav henne. Hade jag i denna uppsats fokuserat på berättelsens eventuella sensmoral hade jag möjligen resonerat annorlunda gällande detta. Jag hade säkerligen fortfarande ansett att Kråkan har mycket att lära från Mamma Mu, men jag hade nog sett att deras vitt skilda personligheter och sätt att kommunicera hade fyllt en tydlig funktion i förmedlandet av berättelsens eventuella sensmoral.
En annan identifierad skillnad mellan visualiserandet av Mamma Mu och Kråkan är deras mimik och agerande. Mamma Mus mimik upplevs inte som så markant varierande, kanske att detta beror på det faktum att hennes sinnesstämning förblir någorlunda densamma genom berättelsen. Hon är lugn och stabil, men ändå upprymd och glad. Kanske att hon är adjektivet kolugn personifierat? Med detta sagt tolkar jag inte henne som mindre aktiv eller handlingskraftig i berättelsen, även om hennes handlande inte är illustrerat med lika mycket detaljer och motion lines som Kråkans. Hans mimik upplevs som betydligt mer varierande, möjligen då för att hans humör och sinnesstämning präglas av betydligt starkare och mer varierade känslor och dessutom oangenäma sådana. Han upplevs som yvig och spretig. Som helhet, såhär i slutet av mitt analysarbete framträder dessa skillnader väldigt tydligt. Däremot uppfattade jag dem som subtila innan jag grottade ner mig i hur de kunde förstås. Här var därför Österlunds frågebatteri om visualiserandet av ”flickan” och Bjorvands begreppsapparat för analys av texten och bildens samspel väldigt användbara. Ett par uppspärrade ögon, en stängd mun eller en illustrerad gest med ett par motion lines säger nödvändigtvis inte så mycket på egen hand, men i förhållande till materialets övriga semiotiska resurser blev de väldigt talande.
En annan distinktion värd att reflektera över är storleksförhållandet mellan de två vännerna. Mamma Mu är fysiskt större än vad Kråkan är. Hon har en stor och trind mage. I andra fall brukar ett större objekt kunna inta en högre maktposition i jämförelse med ett mindre sådant. Men i detta fall tycks detta förhållande vara det motsatta. Ser man till Kråkans förtvivlade och förargade uttryck gentemot Mamma Mu och hennes bygge i kombination med uppslagets tillhörande text uppfattas hennes handlande och synpunkter som allt annat än passande. För Kråkan är det betydligt enklare att röra sig och vistas uppe bland grenarna. Som den fågel han är så är detta hans hemvist. Att det hela sker uppe i Kråkans hemmamiljö kan metaforiskt jämföras vid den problematik som Mral betonar i ”Retorik och genus”, i vilket hon skriver om svårigheten som finns för kvinnor (och andra marginaliserade grupper) att verka i en patriarkal värld, utformad med mannen som mall. Det är svårare för Mamma Mu att bygga sin koja där uppe i trädet, men hon kämpar på – med glatt humör. Kor är inte djur som vanligen lever uppe bland bladverken. Hennes trädvistelse kan uppfattas som mindre smidig, men den kan samtidigt visa på att hon är en fritänkande karaktär som inte låter sig hindras av sin kanske inte så klättringsanpassade kropp eller vad en kråka säger att hon kan göra och inte. På så sätt kan hon kanske därför betraktas som ett spektakel. Hon vill inte bygga en koja för att motbevisa Kråkan, hon gör det för att hon helt enkelt vill, precis så som Källström beskriver Pippi Långstrump i mitt avsnitt om Mamma Mu. Det ska inte ses som något avvikande att en ko bygger en koja.
För att spinna vidare på detta finner jag det värt att lyfta Mamma Mus sinnesstämning än mer. Hon tycks inte påverkas av Kråkans ord och åsikter gällande huruvida hon kan och bör bygga kojor eller inte. Det känns uppfriskande och trotsigt. Trots hans kritik och brist på glada tillrop behåller Mamma Mu sitt glada humör. Hon tycks gå på sin magkänsla och nyfikenhet inför att testa något nytt. Jag funderar över hur hon lyckas bibehålla sin
munterhet? Varför ryter hon inte ifrån? Varför brister hon inte ut i gråt? Vad jag har kunnat se så förmedlar varken texten eller bilderna i uppslagen att Mamma Mu skulle bli sårad och frustrerad över de uteblivna komplimangerna eller de nedvärderande kommentarerna som Kråkan, tillika hennes vän, slänger ur sig. Mral skriver som tidigare nämnt om hur kvinnor har behövt skapa egna retoriska strategier för att kunna göra sina röster hörda och för att verka i en värld där mycket utgår från det manliga idealet. Kanske att Mamma Mu använder sig av sitt glada humör och sin lugna framtoning som medveten strategi? Hon möter heller inte Kråkans blick en enda gång i uppslagen. Även det kan ses som en medveten strategi för att hantera situationen, likaså när Kråkan i uppslag två säger ”Du vet inte hur en fin koja ska se
ut du!” samtidigt som han irrar runt henne. Hon svarar då lugnt ”Men det vet väl du”. Kråkan, med sin mindre fysiska storlek men hastiga kroppsspråk och hårda språkbruk skulle
metaforiskt kunna tolkas som patriarkala normer vilka försöker ta sig in överallt, i det fysiska rummet men också i det själsliga.
Jag skrev tidigare i denna uppsats att det endast är Kråkan som förekommer i den aktuella bilderbokens paratext. Initialt fann jag detta anmärkningsvärt med tanke på att Mamma Mu intar roller som bilderbokens huvudkaraktär. Efter avslutat analysarbete finner jag detta fortfarande anmärkningsvärt. Mamma Mu syns inte i paratexten, hennes handlande visualiseras inte med samma detaljrikedom som Kråkans, och hennes agerande och
resonerande slutar inte att ifrågasättas av hennes vän. Mamma Mu är både ko och kvinna, och enligt Kråkan, som är fågel och man, finns det korrekta samt felaktiga aktiviteter att ägna sig åt utifrån det. Det är den aspekten jag har velat betona i denna uppsats, framförallt i dess inledande avsnitt. Berättelserna om denna gyllenbruna ko och hennes gråfjädrade vän vänder sig till barn, och jag tycker att barn (genom läsning) ska uppmuntras till att använda sin fantasi, till att prova nya saker. I detta ska inte könstillhörighet (eller andra kategoriseringar) bestämma huruvida en aktivitet eller åsikt är passande eller inte. Upptäcker vi vuxna att berättelser vi delar med barnen tycks vara hämmande bör vi i min mening reflektera
tillsammans med dem. Vad händer i berättelsen egentligen? Är det okej att kalla sin väns koja för ful? Att säga att någon inte klarar av att bygga en koja bara för att hen är en ko?