Reflektioner över studiens resultat 41

Precis som Moser och Martinsen (2010:467) gick vi in i studien med föreställningen och erfa- renheten av att den större delen av utomhusvistelserna på förskolan bestod av fri lek utan att pedagogerna var engagerade. Nedan redovisar vi att vi hade både rätt och fel.

En mening som i princip alla informanter yttrade var att ”Allt vi kan göra inne kan vi göra ute”. I studien har vi dock sett och hört om begränsade aktiviteter i den här bemärkelsen, ofta var det samma aktiviteter pedagogerna nämnde. I intervjuerna talade majoriteten om matema- tik och målning som en bra pedagogisk utomhusaktivitet. Frågan vi har ställt oss är om aktivi- teterna som görs utomhus har ett syfte eller om det görs ute bara för att pedagogerna vill visa att de bedriver pedagogisk verksamhet utomhus? Utnyttjar pedagogerna utemiljön när de väl- jer att till exempel ha samlingen ute eller är det bara en ”vanlig” samling fast utomhus? I ob- servationerna kunde vi inte se några kopplingar till naturen vid de aktiviteter som pedagoger- na genomförde, det som de gjorde ute hade så väl kunnat göras inne. Enligt Szczepanski kan vi kalla det här för externaliserat kunnande, barnen har ingen koppling mellan lärandet och miljön. Han menar att för att barnen ska kunna sätta lärandet i ett sammanhang är det viktigt att beröra så många sinnen som möjligt, och det görs med fördel utomhus (2007:11).

En slutsats vi kunde dra med hjälp av resultatet var att utemiljön på förskolorna spelar stor roll både för barnen och för pedagogerna. Vi såg skillnader på de förskolorna som hade ”fin” utemiljö och de som hade sämre. Vi bevittnade inte bara att barnen var mer oroliga och lekte sämre på förskolorna med ”dålig” utemiljö utan även att pedagogerna hade en mer negativ inställning generellt till utevistelsen. Det här är även något som Moser och Martinsen upp- märksammade i sin studie då de förskolor som hade en stor och stimulerande utegård var ute oftare än de förskolorna som hade en sämre utemiljö (2010:467). Det kan bero på en negativ inställning från pedagogerna som ser sin utomhusmiljö som otillräcklig och därför väljer att inte gå ut. Även Sandberg och Vuorinen lägger tyngd vid en inspirerande och lockande ute- miljö. De menar att barnens lek kan försvåras av en oinspirerande miljö (2008:24). Vi såg även skillnader i de olika pedagogernas svar vid intervjuerna då pedagogerna på Daggmasken

42

hade tänket att deras ”dåliga” utegård gav dem möjligheter till att upptäcka och utnyttja om- världen. Apan däremot såg den begränsade utegården som ett hinder och vantrivdes när de gick ut. En reflektion som gjordes var varför Apan inte tog med sina barn ut oftare för att un- dersöka omgivningen? Vi uppfattade även på Björnens förskola att de inte alls var nöjda med sin utemiljö men att de försökte göra det bästa av situationen och uppfinningsrikt försökte utmana barnen trots begränsningarna.

Föräldrar blev ett intressant ämne för studien då alla pedagogerna påpekade konflikterna som kunde uppstå med föräldrarna om barnens utomhusvistelse. Det som förvånade oss var att det verkade finnas många föräldrar som var negativt inställda till att barnen vistades utom- hus på förskolan, i synnerhet på höst och vinterhalvåret. Pedagogerna påpekade att vissa för- äldrar ansåg att deras barn var ute för lite och krävde mer utomhusverksamhet. Även om det inte är pedagogernas arbetsuppgift att tillgodose alla föräldrars behov så verkade det vara en svår balansgång för pedagogerna som upplevde det krävande.

En tanke som växt fram under processen är vad som var anledningen till att föräldrarna inte hade med sig ”rätt” kläder till förskolan. Två tankar som formades under studiens gång var att det kan handla om okunskap om vad det behövs för kläder i olika väder. Den andra tanken är att det kan vara en klassfråga. Alla föräldrar kanske inte har de ekonomiska resur- serna för att utrusta barnen inför alla olika sorters väderlekar. Många föräldrar förlita sig möj- ligen då på att förskolan har extrakläder att låna ut.

Den rollen som pedagogerna frekvent gick in i om vi utgår från Osnes et al. resonemang var åskådarrollen (2012:30). Under observationerna kunde vi se att pedagogerna på försko- lorna använde sig av alla roller förutom vägledarrollen. Osnes et al. beskriver rollen som väg- ledare, enligt oss likt vad Olofsson beskriver som en professionell pedagog. Olofsson menar att pedagoger behöver finnas tillgängliga i barns lek och hjälpa barnen tyda de signaler som behövs för att leken ska kunna fortgå. Enligt Olofsson är den här rollen en av de viktigaste rollerna (1991:129).

En fråga som formats är om pedagogerna medvetet observerade eller om de bara överva- kade vid utomhusvistelsen? Vid observationerna var det här omöjligt för oss att se skillnad på. Den enda som medvetet tog upp observatörsrollen i intervjuerna var Dalia som sa att det var viktigt att ibland få en överblick över barnens lekande och sociala förmågor, precis som Osnes et al. skriver (2012:31).

Under intervjuerna fick vi inga entydiga svar över hur pedagogerna såg på sig själva i bar- nens utomhuslek, varje pedagog såg på sin roll på olika sätt. En del av pedagogerna uppfat- tade sin roll som ”att ha koll på alla” och hjälpa till om det händer något, det här skriver

43

Tovey i sin artikel kan bidra till ett problem då barnen endast uppsöker pedagogerna vid rutin- rutinfrågor (2007:124). Likt pedagogerna i Dyment och Colemans undersökning kände många av informanterna i vår studie att de var tvungna att prioritera övervakning och säkerhet. Enligt Dyment och Colemans teori kan det eventuellt hindra pedagogerna från att helhjärtat ge sig in i barnens lek då de känner att de ständigt behöver ha koll på alla barnen (2012:90f). Andra såg sin roll som att hjälpa barnen in i leken eller i leken, men iakttagelsen vi gjorde var att deras roll ofta var övervakande och att bland de pedagoger vi observerade var det få som helhjärtat gav sig in i leken. En del pedagoger var med i leken men samtidigt höll de koll på de andra barnen eller pratade med en kollega, samma resultat beskriver Olofsson i sin studie (1991:132ff). En iakttagelse som gjordes var att vid ett flertal tillfälle tog pedagogerna raster, planeringstid eller passade på att göra annat under utevistelsen, det i enlighet med vad Hjorth kom fram till i sin studie (1996:182). Vår fundering är om pedagogerna ser utomhusvistelsen som lika viktig som inomhusaktiviteterna? Alla pedagogerna som medverkade i studien sa att de hade mer fri lek utomhus än inomhus, vilket utifrån den forskning vi hittat inte behöver vara negativt om det görs med ett syfte. Syftet kan vara att barnen ska få möjlighet att lära sig samspel, motorik, kommunicera, utveckla sitt språk med mera.

En annan tydlig observation som gjordes var pedagogernas förmåga att dras till varandra. Vid varje observation sågs att det fanns minst en pedagog som drog sig frekvent till sina kol- leger. En diskussion mellan oss har förts och vi har kommit fram till att det kan bero på osä- kerhet eller så ser pedagoger det som ett tillfälle att umgås med sina kolleger. Vi har trots om- fattande sök inte funnit någon forskning inom ämnet men det hade varit en intressant fråge- ställning att forska vidare på.

Dokumentation fick en större plats i arbetet än väntat. Många av pedagogerna uttryckte under intervjuerna både svårigheterna och möjligheterna med dokumentation. Den största svårigheten enligt pedagogerna verkade vara att hinna med att dokumentera, det är även något Palmer problematiserar i sitt stödmaterial (2012:6). En tanke som uppkom under samtalen var att ingen av dem talade om svårigheterna i att processa och analysera dokumentationerna. Enligt våra erfarenheter tar det tid att analysera en dokumentation och framförallt är det bra om flera pedagoger hjälps åt för att få en djupgående analys med många infallsvinklar. Ett positivt sätt att interagera dokumentationen i verksamheten likt Daggmasken gjorde är att ge barnen en egen kamera där de kan dokumentera sina intressen och vad de är nyfikna på. Det här sättet är ett enkelt sätt att både interagera dokumentation i verksamheten samtidigt som det ger pedagogerna ett tillfälle att få en inblick i vad barnens intressen är.

44

Vi avslutar den här studien med blandade känslor och intryck inför förskolors verksamhet utomhus. Vi har sett många pedagoger som inte deltagit i barnens lek och utomhusvistelse, samtidigt har vi sett engagerade pedagoger som haft ett syfte med barns utomhusvistelse och inspirerats av deras nyfikenhet.