Under min deltagande observation samtalar jag med instruktörerna som jag upplever som glada för att ha att göra med elever och att de trivs med sitt arbete. Det skymtar fram ett missnöje med lön och en lite avundsam inställning till lärarna som anses ha bättre lön och bättre arbetstider trots att stallpersonalen anser sig göra ungefär samma arbete. En önskan om mer pedagogisk skolning finns också. Här ställer jag mig frågan om vem som skall vara den drivande i detta? Jag kan känna att det är lätt att som
anställd lägga det önskemålet som skolans ansvar, men egentligen är det ju upp till varje individ att ta initiativ till fortbildning.
Under matpausernas samtal om vad som skulle kunna vara bättre anser jag mig finna att ansvaret för en samordning mellan stalldagarnas innehåll och de teoretiska lektionerna läggs till stor del på lärarna. Jag uppfattar det som om det är lärarna som förväntas komma till stallet medan stallpersonalen inte har funderat på att ta del av
teorilektionerna. Detta är något som jag tycker är värt att fundera vidare på.
Stallpersonalen har förvisso svårare att komma ifrån sina arbetsuppgifter men jag tycker att det borde gå att lösa om de vill vara med en lärare under en dag. Det är ju lika viktigt att båda sidorna har insyn i varandras jobb och jag tror att ett ”arbetsutbyte” kan vara ett första steg på väg mot det ökade samarbete som både lärare och stallpersonal efterlyser. Att man använder sig av äldre elever som ett slags halvinstruktörer tror jag kan vara ett bra sätt att arbeta på, förutsatt att eleverna – både de äldre och yngre – tycker att det är godtagbart. Det finns en klar koppling till resonemangen kring mästarlära (Nielsen & Kvale 2000) i detta arbetssätt och enligt stallpersonalen har det gett goda resultat i form av att de äldre eleverna får en uppfattning om vad de faktiskt kan samtidigt som det
hjälper de yngre eleverna på traven, kanske upplever dessa att det är lättare att fråga en annan elev än en vuxen.
Jag upplever att stalldagarna genomförs ungefär så som jag trodde, kanske med den skillnaden att personalen så tydligt är positivt inställd till eleverna. Jag upplevde också att det är skillnad mellan personerna hur de arbetar med eleverna, någon är mer
pådrivande och förklarar allt medan andra mer låter eleverna arbeta på tills de har frågor, som då besvaras. Något jag får belägg för under min deltagande observation är att elevens eget initiativ till stor del påverkar vad de får ut av dagen. En elev som frågar och aktivt tar del i arbetet upplever jag som att den blir mer delaktig och kommer i kontakt med det verkliga arbetet, än en som står passiv och väntar på ”order”. Att individens aktiva deltagande spelar roll för lärandet finner jag också belägg för hos t ex Dysthe (1996), Illeris (2007) och Maltén (2003).
Efter mina samtal med elever i år 1 känns det som om mina förväntningar på eleverna är alldeles för höga. Jag förväntar mig att de skall kunna se sammanhangen mellan olika djurgrupper, t ex kor och hundar, och utifrån det dra slutsatser om olika beteenden, utfodring etc. men det gör de inte. Jag upplever i samtal med eleverna att de befinner sig på en oerhört basal nivå i stallet och att detta helt begränsar deras förmåga till
reflekterande och jämförelse. De har lång väg att gå innan de uppnår det som jag antog att de kan göra redan idag. Jag ställer mig frågande till varför det är så stor skillnad mellan min uppfattning om vad eleverna skulle kunna och det som verkligen sker? Vari ligger min missbedömning?
Jag inser att dessa elever har så lång väg att gå från idag till dess att rädslan/osäkerheten inför djuren släpper och handgreppen sitter i ryggmärgen att det inte räcker med ett par enstaka stalldagar för att överbrygga det avståndet. Jag inser också att det är först när handgreppen sitter och du kan läsa djuren som du känner dig bekväm i situationen och kan börja se saker utöver just precis det du har för händerna. En talande beskrivning av hur jag upplever eleverna i stallet finner jag i boken Mästarlära där Hubert & Stuart Dreyfus (sid. 68-73) beskriver just utvecklingen från nybörjare till expertis. Den
förklarar elevens situation för mig och ger mig samtidigt förslag på hur jag skulle kunna göra det bättre för eleverna.
Kan jag få hjälp att hamna på rätt nivå i min bedömning av eleverna genom att se på lärandet som sker i stallet som ett assimilativt lärande? Som alltså inte enligt Illeris (2007) kräver lika mycket drivkraft som ackomodativt och transformativt lärande. Kan det jag eftersträvar, reflekterandet och jämförandet, hänföras till de senare typerna av lärande och därmed kräva mer drivkraft? Kan det vara så att situationen som uppstår i stallet under stalldagarna inte är i samklang med elevernas intresse och drivkraft och inte heller rätt anpassat efter deras förkunskaper? Vilket skulle motsvara den situation som Illeris beskriver på sid. 119 i sin bok Lärande
”Det avgörande för lärandets drivkraftsdimension tycks vara att de läromässiga utmaningarna appellerar till den lärandes intressen och förutsättningar, samtidigt som utmaningarna måste vara avstämda, i den meningen att de varken får vara alltför små, så att de inte sporrar till något viktigt lärande, eller alltför stora så att de upplevs som övermäktiga och därmed ger upphov till undvikande manövrer.”
Utgående från Illeris resonemang ovan och beskrivningen av hur vi utvecklar en
färdighet i Mästarlära kan jag tänka mig att någon slags introduktion till stalldagarna på kanske en halv dag hade gett stor effekt på elevens upplevelse av dessa. Detta sker redan till viss del i grisstallet, enligt instruktören med gott resultat, och jag har svårt att se att det skulle leda till något annat om det användes även i kostallet. Jag vill påpeka att mina tankar om hur introduktionen skulle kunna byggas upp bygger på en idé som en av eleverna i år 1 förde fram under vårt samtal.
Introduktionen skulle kunna bestå av en kort teoretisk genomgång av de moment som ingår i stalldagarna följt av en rundtur i stallarna, kanske med karta där allt är inritat – mjölkgrop, halmlager, foderlager etc. Andra inslag skulle kunna vara en kort
genomgång av rutiner kring säkerhet och arbetsmiljö samt en kort genomgång av foderslag. Förslagsvis skulle introduktionen genomföras i två omgångar under terminen beroende på hur deltagande elever har sina stalldagar placerade.
Det är tydligt att jag har haft helt fel förväntningar på vad stalldagarna innebär för eleverna i år 1. Frågan är nu om mina förväntningar är felaktiga även angående vad de kursansvariga lärarna anser och när det gäller elevernas utveckling över åren. Detta har
jag fått svar på i mina intervjuer och samtal med nämnda parter vilket jag beskriver i följande avsnitt.
Eleverna i år 3 har en helt klart annan inställning till stalldagarna än elever i år 1. Treorna kan se att det finns en koppling mellan teori och praktik, hur mycket av undervisningen de verkligen kopplar ihop upplever jag däremot fortfarande som en öppen fråga. Alla elever kan se skillnaden mellan sig själva i år 1 och år 3, och förklara varför det finns en skillnad. De uppger att de reflekterar och funderar på likheter och skillnader mellan djurslag och att detta ger dem något i utbyte. Dessa äldre elever motsvarar mer mina förväntningar på hur eleverna skall tänka. Kanske är jag färgad av att jag mest har haft med äldre elever att göra under min praktik?
Samtidigt är eleverna inte tillräckligt reflekterande för att ”komma ihåg” något från stalldagarna, antingen förstod de inte vad jag frågade om eller så ser de helt enkelt inte det de har lärt sig i stallet som kunskaper som de kan prata om. De har ju tydligt lärt sig mycket, men de är nog inte på det klara med hur mycket eller vad, egentligen. Kanske vore det en idé att tydliggöra det för dem för att ge dem lite extra stolthet över allt som de har lärt sig. Här finns en återkoppling till de checklistor som berörts i intervjuerna med kursansvariga lärare, som jag tror är ganska viktig, men jag tror också att det är viktigt att en checklista inte får ses bara som ett verktyg att pricka av mot utan att den även skall fungera som ett bevis på vad man har lärt sig.
Jämfört med de elever jag samtalade med i år 1 är de flesta eleverna i år 3 mer intresserade av lantbruksdjur och jag upplever det som att de därför har ett större egenintresse av att lära sig mer (i skolstallarna) och fundera över hur saker och ting hänger ihop. Kanske hade samma frågor fått helt andra svar om de ställts under
djurparkskurserna, utifrån det perspektivet att de flesta eleverna är mer intresserade av den typen av djur. Helt klart är att intresse är en stark drivkraft och morot för lärande liksom det påtalas hos flera av författarna jag läst (Dysthe 1996, Fibaek Laursen 2005, Illeris 2007).
Jag tycker att det märks att eleverna har samlat på sig en hel del erfarenhet under sina tre år i gymnasiet och att de också har mognat som människor. De har erfarenheter med
sig från sina praktikplatser och vissa av dem har jobbat en del extra vilket ger dem ytterligare erfarenhet som de lägger in i sin totala pott av kunskap.
Mitt samlade intryck av lärarnas åsikter efter intervjuerna är att det är ganska nöjda med hur stalldagarna fungerar och att de upplever det som om eleverna är det också.
Lärarnas målsättning med stalldagarna, som utgår från de kursplaner som finns för respektive kurs (Skolverket), uppfylls till stor del och de brister som finns är lärarna medvetna om men har inte åtgärdat. Till exempel att vissa elever mest får göra rutinarbete och missar vissa av de speciella händelser som lärarna anser viktiga. Förutom de kursmål som finns i kursplanerna anser lärarna även att stalldagarna skall fungera som intresseväckare för lantbruksdjuren och att de skall vara ett led i elevernas sociala fostran (komma i tid, ta ansvar etc.).
Jag anser det vara viktigt att man från lärarnas sida försöker komma till rätta med de brister man ser i stalldagssystemet. Det är viktigt ur flera aspekter, dels sett till elevernas utbildning, dels sett till den påtalade önskan om bättre samarbete mellan stallpersonal och lärare som båda sidor har framfört.
Ett annat intryck jag fick från intervjuerna är att lärarna tror sig veta vad eleverna anser om stalldagarna även om ingen regelmässig uppföljning görs utan det mest är spontana samtal och kommentarer från elever som ligger bakom. Lärarna tror också att
stalldagarna ökar intresset för lantbruksdjuren hos de flesta eleverna vilket motsägs helt av alla elever jag samtalade med. Jag tror att det hade varit värdefullt att göra en
ordentlig uppföljning för att fånga upp även de tystare eleverna och kanske få uppslag till enkla förbättringar. Svårigheten tror jag ligger i att hitta rätt uppföljningsmodell, jag upplevde själv i mina elevsamtal att det krävs ganska mycket frågande för att få
eleverna att verkligen tänka till, varför det enklaste alternativet med en vanlig skriftlig utvärdering kanske inte skulle ge så mycket.
Det lärarna tydligast visade mig var att de ser ett behov av bättre intern kommunikation mellan arbetsgrupperna, lärare och stallpersonal, för att i längden uppnå ett bättre lärande. Samtidigt har lärarna en splittrad inställning till praktiska övningar. De ses som både positiva och problematiska. Jag upplever ett visst motstånd mot förändring i detta avseende men jag är också medveten om att min och lärarnas definition på praktisk
övning kan skilja sig åt och därför ge olika svar. Jag frågade lärarna vad de tror om värdet av en introduktion som jag beskrev ovan och deras reaktion var tudelad. De anser att det kan vara positivt främst för att eleverna skulle få en bättre överblick av hur stallet ser ut och var saker och ting finns men också på så sätt att den kan föra
personalgrupperna närmre varandra. Lärarna tror däremot inte att en introduktion kan påverka elever som har stor respekt för djuren, gränsande till skräck. De påpekar även att ingen elev någonsin har pekat på behovet av en introduktion.