De frågor jag ställt inom detta tema var: vilka sjukskrivna som får rehabili-tering och vilken betydelse rehabilirehabili-teringen har för återgång i arbete. Jag frågade mig även om de sjukskrivna hade varit delaktiga i sina rehabiliteringar och fått formulera egna mål, vilket i sin tur kan påverka motivationen. En
Kapitel 7
82
fråga är även om tidpunkten för rehabilitering har någon betydelse. Jag ville även undersöka betydelsen av att individerna själva får bedöma sina hinder och möjligheter vad gäller återgång i arbete.
I delstudie I var utfallet – förtidspension – känt och kvinnorna intervju-ades retrospektivt om hur vägen fram till förtidspension hade varit. Man hade inte lyckats med de rehabiliteringar som i viss mån hade genomförts. I intervjuerna uttryckte kvinnorna att beslut om förtidspension hade fattats över deras huvuden. Vidare framkom som ett hinder i rehabiliteringen att de ville bli helt friska innan de kunde tänka sig att påbörja någon form av reha-bilitering. Försäkringskassan försökte till en början rehabilitera kvinnorna men efter ett antal år och utredningar gav man upp. Dessa kvinnor var inte delaktiga i rehabiliteringsprocessen och fick inte formulera några egna mål.
I delstudie II uppgav över hälften av de tillfrågade vid 90-dagarsenkäten att arbetsgivaren inte hade gjort någon rehabiliteringsutredning, och för dem som hade offentlig arbetsgivare var det hela 56 procent. Vid ettårsenkäten var det 38 procent som uppgav att Försäkringskassan hade upprättat en rehabiliteringsplan.
En tredjedel i den studien ansåg att de inte hade fått vara delaktiga i pla-neringen medan en fjärdedel ansåg att de hade varit det i någon mån och det gällde i högre utsträckning för kvinnor än för män. Vad gäller insatta rehabi-literingsåtgärder var det ganska magert med detta, och endast omkring 20 pro-cent hade fått några sådana åtgärder enligt uppgifter vid en enkät efter ett år.
Över en fjärdedel uppgav att de inte hade haft någon kontakt med För-säkringskassan under sjukskrivningstiden och 13 procent uppgav att de inte fått någon hjälp från Försäkringskassan trots att de hade haft behov av det.
Över hälften uppgav att de själva hade föreslagit åtgärder för att komma tillbaka till arbetslivet, och kvinnorna hade varit mer aktiva än männen i detta avseende.
Vid enkäten efter 90 dagar var det en tredjedel som uppgav att arbets-givaren hade arbetsuppgifter som de skulle kunna utföra med hänsyn till besvären. Det var en större andel män än kvinnor som ansåg det. Ungefär 80 procent kände sig välkomna tillbaka till arbetet vid den första enkäten, men andelen minskade något med tiden.
I delstudie III kunde konstateras att kön och yrke endast hade begrän-sad betydelse för om man hade fått rehabilitering eller inte, medan däremot ålder och hälsotillstånd hade betydelse. Sambandet med ålder försvann dock efter kontroll för andra variabler. Totalt var det 64 procent som hade fått någon typ av rehabilitering, enligt en uppföljning i försäkringsakter efter två år. Det var ett statistiskt signifikant samband med dålig hälsa för dem som hade fått det.
Det var 68 procent som hade återgått i arbete vid uppföljningen efter två år.
Ett mycket tydligt resultat i studien var ett negativt samband mellan insatta rehabiliteringsåtgärder och återgång i arbete; de som hade fått
Sammanfattningar av delstudierna samt av de viktigaste resultaten
rehabilitering hade återgått i arbete i mycket mindre omfattning än de som inte hade fått det. I en regressionsanalys visade det sig att de som inte hade fått rehabilitering hade ungefär 12 gånger så stor chans att återgå i arbete än de som hade fått rehabilitering. I analysen gjordes ingen differentiering be-träffande vilken typ av arbetslivsinriktad rehabilitering man hade fått.
Av fokusgruppsintervjuerna i delstudie III framgick att de intervjuade tyckte att det var en bra rehabilitering de hade fått på smärtkliniken, och de framhöll värdet med att träffa andra sjukskrivna samt att ha ett team om-kring sig. De uttryckte även vikten av att ha bra handläggare på försäom-krings- försäkrings-kassan och att man inte behövde byta handläggare flera gånger under pro-cessen. Ett hinder i rehabiliteringen ansåg de vara dåligt självförtroende. De ansåg vidare att man kunde stärka självförtroendet under rehabiliteringen bland annat genom att dela problemen med andra. Den gemenskapen var viktig för dem.
I delstudien (III) lades tonvikt vid motivationen till rehabilitering och återgång i arbete och två speciella frågeformulär ingick i enkäterna. Det ena, det s.k. handlingsformuläret, innehöll frågor om hur de sjukskrivna såg på sina framtida möjligheter respektive hinder för återgång i det tidigare arbetet eller till ett annat. Formuläret visade sig ha god prognostisk styrka, och de som hade uppgivit få hinder för återgång i arbete hade vid uppföljningen två år senare återgått i arbete i större utsträckning än andra. Formuläret angå-ende förväntningar inför rehabiliteringen visade att en majoritet inte för-väntade sig att bli förtidspensionerade. I stället förför-väntade man sig att få hjälp med sjukdomsbearbetning och återhämtning.
I delstudie IV framkom att kvinnorna till stor del hade varit delaktiga i planeringen av rehabiliteringsåtgärderna och återgången till arbete. De var i stort sett nöjda med rehabiliteringsåtgärderna bland annat för att de hade fått träffa andra sjukskrivna med samma problem som de själva. De ansåg även att det var bra att ha ett team av professionella omkring sig. De kände sig betydelsefulla och behövde inte upprepa sin sjukdomshistoria för var och en i rehabiliteringsteamet. Det framkom även att dessa kvinnor såg sig själva som starka, tuffa och envisa personer, vilket de själva trodde hade bidragit till att de hade återgått i arbete. De hade med viss hjälp av andra aktörer drivit sin egen sak och till slut fått den rehabilitering och den hjälp de var i behov av för att kunna återgå i arbete. De hade fått stöd av sina handläggare på Försäkringskassan, och de hade nästan samtliga haft samma handläggare i hela processen, vilket de uppskattade.
I delstudien framkom tydligt ett tema som jag kallat ”i gränslandet mellan rehabilitering och arbetsliv”. Med detta avses att de intervjuade ansåg att när rehabiliteringen var slut fick de ingen hjälp för att kunna återgå i arbete vare sig från Försäkringskassan eller från läkare i rehabiliteringen. De blev
”utslängda i tomma verkligheten” och fick själva se till att de kunde komma i arbete igen.
Kapitel 7
84
Vad gäller tidpunkten för rehabiliteringsåtgärder framkom i fokusgrup-perna i delstudie III att för långa väntetider kunde utgöra ett hinder. Det framkom även att tidpunkten är individuell och behovet kan vara olika från fall till fall. Man ansåg även att det varierade hur lång tid själva rehabiliter-ingen borde ta. Rehabiliterrehabiliter-ingen måste få ta den tid som behövs, ansåg några. I delstudie IV var det ingen som klagade på att rehabiliteringen hade kommit för sent trots att de flesta hade fått vänta länge. Där framkom också att rehabiliteringen måste få ta den tid som behövs i det enskilda fallet. Det var flera som hade velat få sin rehabilitering förlängd, eftersom det blev ett så tvärt slut på den, men sådana möjligheter fanns inte.
Sammanfattningsvis kan sägas att delstudierna I och IV visade på helt skilda resultat såväl vad gäller återgång i arbete som delaktighet i processen.
De grekiska kvinnorna hade inte varit delaktiga i processen och de hade inte återgått till arbete utan blivit förtidspensionerade. Kvinnorna i delstudie IV hade återgått i arbete och hade varit delaktiga i den processen. De som hade lyckats med rehabiliteringen var i stort sett nöjda även med de inblandade aktörerna. I delstudie III framkom i fokusgrupperna liknande åsikter, men där var många kritiska till Försäkringskassan och läkare. De framhöll att det var viktigt att bli tagen på allvar och att man lyssnade till dem. Det framkom även i delstudie IV.