I studien, I särskola eller i grundskola (2002), som tidigare beskrivits under rubriken tidigare forsning, diskuteras b.l.a. rektorers syn på negativa aspekter av inkludering. Informanterna i min undersökning uttrycker liknande farhågor som beskrivits i skolverkets undersökning. De menar att särskoleeleverna riskerar att uppleva ett utanförskap och bli socialt isolerade samt att det är svårt att skapa en inkluderande undervisning i en verksamhet som präglas av de tydliga kunskapsmål som eleverna ska nå upp till enligt kurs, - och läroplaner. I skolverkets rapport framkommer att inkludering fungerar bättre i de lägre årskurserna men blir alltmer komplicerat desto äldre elever är, vilket även mina informanter ger uttryck för. European Agency for Development of Special Needs Education (2003), beskriver också att den ökade ämnesspecialiseringen och annorlunda organisationen i de senare årskurserna medför svårigheter att bedriva en inkluderande undervisning. Dilemmaperspektivet, som beskrivits i teoridelen, utgår ifrån dessa målkonflikter där det inte finns något entydigt svar på hur dessa ska lösas. Ett övergripande dilemma för utbildningssystemet är just att eleverna ska ges en liknande utbildning samtidigt som undervisningen ska anpassas efter deras olika behov (Nilholm, 2005).
Samtliga rektorer från gymnasieskolan poängterar just att särskolans elever riskerar att inte hänga med i undervisningen:
Rektor A: På något sätt får vi ju inte glömma bort att vi ju har ett uppdrag att se till att vi ju har ett ansvar att se till att eleverna når de mål som de ska klara av. Det är det som ska vara vägledande för hur vi jobbar. Sen betyder det inte att det inte ska fungera socialt också men det måste vara så att vi tillgodoser de behov som finns för att uppnå målen..vi kommer ju ändock till en situation att vi ändå kommer till att vi ska sätta betyg på det som eleven har uppnått eller inte har uppnått.
Rektor C: Sen får det ju inte gå så långt att det blir för svårt med ständiga misslyckanden så det är därför jag menar att alla kanske inte ska integreras i allting.
Rektor D: svårigheterna är ju att nivån är för hög. Tempot är för högt...takten och nivån på kunskaperna kan ju också vara för hög vilket gör att man inte hänger med.
Rektor B skiljer sig något ifrån gymnasieskolans rektorer genom att påtala att det kan finnas olika nivåer både på läromedel, uppgifter samt mål inom ramen för ett gemensamt klassrum. De inkluderade eleverna ifrån särskolan och eleverna ifrån grundskolan kan undervisas även utifrån olika kursplaner:
Vi har ju elever, den ena eleven som är inkluderad är ju integrerad på högstadiet och då handlar det ju mer om den sociala delen plus att allting annat fungerar. I slöjd och idrott
32
är man bäst i klassen. En annan är ju inte bra i idrott t.ex. men den blir ju inte utsorterad och jag är kanske inte bra i matte men jag kan ju följa min mattebok. Så det som kan hänga upp sig är att de inte vill ha andra böcker därför att de kanske tycker att det är pinsamt men det är väldigt enkelt att lösa. Då kopierar man framsidan på de andras böcker och klistrar på eller så kan man klä böckerna.
Rektor A, B och C uttrycker också en oro att inkludering av särskoleelever kan medföra negativa konsekvenser för eleverna i grund, - eller gymnasieskolan. Inkluderande undervisning ställer också stora krav på läraren:
Rektor A: Jag tror att om man ska göra inkludering på det sättet så kräver det att man ska ha en större lärartäthet för annars reder man ju inte ut det.
Rektor B: Jag tycker att autism och aspergers är en svår diagnos att inkludera...jag kan tycka, även i särskolan, att dessa elever har så specifika saker att de andra eleverna får stå tillbaka. Så jag tycker ändå att det bästa är att de har en grupp där det är strukturerat för dem och förutsägbart och sen tränar man i de andra grupperna. Ska man gå ut och gå är eleven kanske jätterädd för att gå förbi en gräns och då får de andra eleverna stå och vänta. Jag tycker att de har rätt att vara med men jag tycker att det kräver mycket av grundskolan att kunna ta emot dessa elever med autism.
Rektor C: För icke-särskoleeleven kan jag se att det finns en risk att läraren kanske håller tillbaka kunskapsutvecklingen litegrann för de andra, men det är ju inte elevens fel. Det ställer oerhörda krav på läraren. det är en nackdel ur icke-särskoleelevens synvinkel.
Rektor A menar även att själva diskussioner kring inkludering i sin tur kan leda till en syn på att särskolan inte är lika mycket värd som grund, - eller gymnasieskolan. Utgångspunkten i detta resonemang blir inte huruvida särskoleeleverna ska inkluderas utan istället hur vi höjer särskolans status:
Om man med inkludering menar att det är bättre för särskoleeleverna att inte gå i särskolan då har man ju sagt att det egentligen inte är okej att gå i särskolan...här får man ju jobba med olika elevers och vuxnas attityder men då handlar det ju inte om att säga att alla ska vara tillsammans som en enda stor familj utan då handlar det ju om att vara tolerant för olika människors olikheter. Men det betyder också att man måste se dem annars finns det ju ingenting att diskutera kring och det som är förödande är ju liksom när man säger att, ja det är klart, särskoleelever ska ju också få vara med, alltså när man klappar folk på huvudet och så och då gör man ju våld på människor.
Samtliga rektorer som jag intervjuade uttrycker en oro att eleverna från särskolan som inkluderas i grund, - eller gymnasieskolan ska utpekas som avvikande. Rektorerna ger här uttryck för Sandéns (2000) resonemang att ett handikapp uppstår när det finns en skillnad mellan miljöns krav och elevens förmåga. Även om det är billigare och mera demokratiskt med en skola som tar hand om alla barn, måste vi inse att dagens skola ännu inte är kapabel att göra detta. Rosenqvist (2003) menar även han att det är inte möjligt att ta bort
33
särskolan och integrera denna med grundskolan, utan att grundskolan ändras radikalt och reorganiseras så att den kan möta alla elever.
Rektor A: att om man inkluderar och inte har bra förutsättningar för att göra det så är ju risken att man snarare ökar stigmatiseringen än att man mildrar den. Om man är ensam i en grupp och fattar själv att man inte hänger med så mår man ju inte bättre... Vi har ju elever här som har en rätt så stor och tung ryggsäck därför att de har gått i klasser där ingen har velat vara deras kompis därför att de har varit i viss mån avvikande... jag kan inte se att det skulle vara något positivt att gå i en grupp där det inte finns någon acceptans. De mår ju bättre när de går i en grupp tillsammans med andra.
Rektor B: Vi har ju elever som går i tvåan och sen blir mottagna i särskolan och jag har haft en som kom fram till mig och sa: jag har så roligt på rasten rektorn, jag leker ju varenda rast. Vad har du gjort innan då: suttit på en bänk och ätit ett äpple, för man fick inte vara med, man fick inte höra till. Här finns det någon att vara med. så man måste ju också tänka att det ska gynna någonting. Det måste vi ju se till, att barnet mår bra. Vi kan aldrig tvinga barn att den måste få vara med och ibland kan barn i särskolan inte läsa ut mimiken, komma ihåg reglerna. När de är små klarar de det ganska bra men sen kommer det att de är i vägen. Så där är det mycket att göra, men det handlar jättemycket om de vuxna.
Rektor C: Men sen är det så att man ser att någon ser annorlunda ut rent fysiskt så är det ju jobbigt. Då finns det en potentiell risk för utsatthet oavsett hur mycket skolan jobbar med det så ser man ju annorlunda ut och det kommer man ju aldrig ifrån.
Rektor D: Så det kan bli ett utpekande i en grupp med normalt fungerande ungdomar att sätta in en utvecklingsstörd ungdom i den gruppen kan ju göra att de utvecklingsstörda ungdomarna känner sig ännu mer utpekade. Den risken finns om man inte sköter det bra och det leder till otrygghet för det finns ju inget som är så allvarligt som att känna sig ensam när man är fler.
Då jag ställde frågan huruvida rektorerna såg ett behov av att ha en särskola även i framtiden menade rektor A och C att särskolan skulle finnas kvar. Rektor B och D menade att det istället för en särskola borde finnas möjlighet för alla elever, oavsett diagnos, att få arbeta mer avskilt:
Rektor B: I grundskolan har vi ju egentligen lika många barn som skulle behöva detta. att vara färre i en grupp att de har det tydligare. så på något sätt tänker jag att det skulle finnas som en oas i mitten av en skola. där det finns personal som förstår hur barn lär som man gör som specialpedagog. och som tänker på ett annat sätt när man lär ut, mer konkret och med mer bilder. Det skulle finnas som en ö i alla skolor och dit kan man gå om man tillhör grundskolan eller särskolan. För det har ju inte med intelligensen att göra, egentligen.
Rektor D: Jag tycker inte att man ska ha speciella skolformer för personer med diagnoser. Jag tycker inte att man ska särskilja på elever som är utvecklingsstörda ifrån elever med andra diagnoser i så fall...Säger man att man ska ha en skola för alla ska man också ha en skolform för alla. Det innebär ju inte att bara för att man har en skolform så måste inte alla gå i samma klass. JAG: vad är då skillnaden mot att eleverna går i särskolan? Skillnader är att man kan ha större flexibilitet mellan grupperna. Det jag menar är att det ökar förutsättningarna för att inkludera elever som är utvecklingsstörda med de som inte är det om det finns en idé att det faktiskt är bra för måluppfyllelsen. Som det är idag så
34
blir ju skolformerna förhindrande för den typen av inkludering. Jag tänker att man ger det en chans att börja i gemensamma grupper. Det kan ju vara svårare i en grupp med elever som inte är utvecklingsstörda att ha en elev som t.ex. har adhd eller aspergers, som tillhör en personkrets som man säger inte längre tillhör särskolan. Vad är det som säger att man ska ha en skolform för ungdomar med utvecklingsstörning när man inte har det för ungdomar med t ex aspergers.
5.3.1 Vad ser rektorerna som positivt med inkludering av elever från särskolan i grund, - eller gymnasieskolan?
Den största vinsten med inkludering är enligt samtliga rektorer att särskoleeleven ges en möjlighet att få höra till genom att ingå i grund, - eller gymnasieskolan. Rektor C och D menar också, i likhet med rektorerna som medverkade i studien I särskola eller i
grundskola (2002), att särskoleeleverna kan bli mer stimulerade i sin kunskapsinhämtning i
inkluderande miljöer. De ser en potentiell risk att verksamheten i en särskoleklass kan bli alltför tillrättalagd och utan utmaningar.
Rektor A: Sen finns det nog elever som brottas väldigt mycket med den här identiteten att de tycker att det är jobbigt att tillhöra särskolan och då kan ju inkluderingen att de rent fysiskt är på ett ställe hjälpa dem att må bättre...Om man kan ha inkludering i den bemärkelsen att de jobbar ihop i kurser där det funkar så är det ju jättebra. Det man i så fall tjänar det är ju att man ser att skillnaderna inte är så stora.
Rektor C: Om vi tittar på fördelarna från särskoleeleven så är det just det att man känner sig inkluderad och man får ta del av det vanliga samhället. Man utmanas mer intellektuellt. Jag är så emot att särskolan haft en tradition av att var vårdande och omhändertagande, men det heter särskola - skola, kunskap. Visst ska vi ta hand om eleverna men det är utbildningen i fokus, kunskapsinhämtningen. Jag tror att en integrerad elev utmanas mer i kunskapsinhämtningen. tittar vi sen på den vanliga gymnasieskolan så är det väl att alla inte har det lika lätt och alla har inte samma förutsättningar. Man kan som högpresterande tro att alla är lika höpresterande. Alla har olika förutsättningar och vissa har otroligt goda intentioner men de har inte förutsättningar. jag tror att det kan öppna ögonen och det är positivt.
Rektor B: Det är hela tiden det sociala sammanhanget. Vi kan aldrig skapa det barn gör. Så länge man får vara med och tillhöra så ska man göra det tycker jag. Det är vinsten. Rektor D: Positivt är ju, det finns egentligen två tungt vägande skäl. Det ena är ju att man befinner sig i en social situation som liknar livet efter skolan eftersom man kommer att träffa andra människor. I en skolform som bara är särskola träffar man bara vuxna människor som inte är utvecklingsstörda och ungdomar som är utvecklingsstörda. Om man går in i en vanlig klass så träffar man vuxna som inte är utvecklingsstörda men också ungdomar som inte är utvecklingsstörda och det är mer representativt för det samhälle som finns utanför skolan. Det är den ena, det är en social fördel. Det andra är en pedagogisk fördel att man faktiskt blir mer stimulerad eftersom nivån på kunskaperna på något sätt blir högre. Därmed har man uppnått båda målen i läroplanen som både pratar om normer och värderingar och kunskaper.
35
Rektor B och C betonar även att inkludering inte bara ska gynna eleverna i särskolan utan också eleverna i grund, - och gymnasieskolan. Genom detta resonemang skiljer de sig åt ifrån informanterna i studien I särskola eller grundskola (2002) som inte nämnde några positiva aspekter utifrån grundskoleelevernas perspektiv. Rektor B diskuterar även, som den enda av mina informanter, att inkludering av särskoleelever inte bara gynnar eleverna i grundskolan utifrån ett socialt utan också utifrån ett kunskapsmässigt perspektiv:
Rektor B: När jag tänker inkludering så tänker jag att det måste gynna båda sidor. För vilka saker gör vi för särskolans barn som inte skulle vara bra för grundskolans barn? Svar inga. Jag har alltid tänkt så när jag arbetat tidigare, vad är det här för farligt för den som inte behöver det? Faktiskt ingenting. Jag har själv haft en klass med 29 elever där fyra barn hade diagnos och där jag arbetade efter ett specialpedagogiskt tänk. Det var fantastiskt för alla barnen. Den som inte behöver bry sig om det gör ju inte heller det och står du lite högre eller har lite lättare så gör du det, du gör det av dig själv., du tar en svårare text eller så. Jag tycker att det är jättespännande håll att gå. Det är ingen risk att andra barn tänker det här är alldeles för enkelt, för då säger de det. Det här är för enkelt för mig. Ok, då får du en annan uppgift. Det är lättare än att ta bort till den som behöver ha det lättare. Det är lättare att öka på till den som behöver ha det svårare.
Rektor C: Positivt från två håll...tittar vi sen på den vanliga gymnasieskolan så är det väl att alla inte har det lika lätt och att alla har inte samma förutsättningar. Man kan som högpresterande tro att alla är lika högpresterande. Alla har olika förutsättningar och vissa har otroligt goda intentioner men de har inte förutsättningarna. Jag tror att det kan öppna ögonen och det är positivt.