Relationen mellan förskollärare och rektor

Relationen mellan förskollärarna och deras rektor sätts på prov under en krissituation, det vill säga att betydelsen av relationen synliggörs. Samtliga förskollärare har uttryckt under intervjuerna hur viktigt det är med en bra tillit och trygg relation till sin rektor. Förskollärare C berättar att: “Det har alltid funkat bra, hon är här en eller två gånger i veckan. [...] Vi hörs via telefon ofta. Hon stöttar och uppmuntrar.” Vi tolkar att förskolläraren upplever trygghet när rektorn är anträffbar och vi upplever att förskolläraren får stöttning och uppmuntran vid samtal med rektorn. Kommunikationen mellan rektor och förskollärare kan ske på olika sätt, det kan innebära fysisk kontakt, men även telefonkontakt. “[...] vi sitter varje vecka och pratar tillsammans med vår rektor [...]” säger Förskollärare C. Vi tolkar att dessa möten kan skapa tillit i relationen mellan rektor och förskollärare och i dessa samtal kan tryggheten bibehållas eller förstärkas för förskollärarna. Samtal är en kommunikationsform där det sker ett utbyte av lyhördhet och dialog. Ur ett omsorgsetiskt perspektiv kan då båda parters behov yttras. “Vi utbyter tankar och idéer, rädslor och om man är orolig. Vi har en öppen dialog och vi kan säga allt till varandra känns det som. Så jag tycker det känns jättebra” säger Förskollärare C. Vi upplever att dialogen är viktig i kriskommunikation, då den kan bekräfta och uppmuntra till trygghet och tillit.

“Det är såna här tider att jag har fått hänvisa till min chef, om jag inte kan svara på frågor. Jag kan inte alla regler och vad som sägs. Det är ju chefens jobb också” säger Förskollärare B. Förskolepersonal kan förvänta sig att en rektor ska finnas till hands när krisen inträffar. En rektor har det övergripande ansvaret för det pedagogiska arbetet på en förskola. Under intervju med rektorn, beskrev hon att när Coronapademin uppstod kände hon en oro och stress: “Första tiden så kände jag så, för då hade man inte greppat det hela. Sen kom tanken att jag ska ansvara för det hela.” Chefens stöd är betydande för arbetsstyrkan. Men å andra sidan, ur ett omsorgsetiskt perspektiv är det också viktigt att de anställda visar stöd till chefen, så att relationen blir ömsesidig. Under en krissituation kan relationen mellan rektor och förskollärare verka otillräcklig för rektorn, då uppdraget skiljer sig åt. Oftast är rektorn enbart en person som bär på ett övergripande ansvar för en enhet, men vi tolkar att under Coronapandemin har rektorn upplevt sig ensam i det övergripande ansvaret för verksamheten.

“Men i min roll, när man är rektor för så små enheter, kan man sakna att få bolla idéer och träffas i sammanställningar för rektorer. Det är nu man egentligen behöver varandra som mest” säger Rektorn. Nätverksträffar där rektorer möter varandra för att samtala och bolla idéer har numera uteblivit, då fysiska träffar inte längre är möjliga. Rektor uttrycker att hon själv kan behöva stöd och uppmuntran av andra rektorer. Bekräftelsen av varandra inom yrket är betydelsefull för att veta att man inte är ensam. De olika uppdragen bär med sig olika orosmoment.

6 Diskussion

Syftet med vår studie har varit att undersöka förskollärares och rektors erfarenheter av

arbetet på förskola och deras samverkan med och relation till olika aktörer under den

krissituation som uppstått under Coronapandemin. I följande kapitel kommer vi att

diskutera resultat och metod, samt ge några funderingar kring fortsatt forskning.

6.1 Resultatdiskussion

en deskriptiv och en analytisk slutsats. Det som utmärktes i våra intervjusvar från

informanterna ur ett omsorgsetiskt perspektiv var; dialog, lyhördhet, bekräftelse, modellering, praktik, tillit och trygghet. I vår deskriptiva slutsats har vi konstaterat att

förändringar har skett i både rutiner och struktur i förskolornas verksamheter. Samtliga

förskollärare och rektor bär på en oro för hur dessa förändringar kan utvecklas och bli

mer problematisk för verksamheten. I vår analys om relationers betydelse i rådande

krissituation drar vi slutsatsen att samtliga förskollärare uttrycker att det är viktigt med

en bra tillit och trygghet till sin rektor under en krissituation. Förskollärarna förväntar

sig ett visst förhållningssätt av sin rektor under kris, samtidigt som rektorns uppdrag kan

upplevas svår i den rådande krissituationen, då rektorn har uttryckt i intervju att hon

upplever sig ensam. I relationen mellan förskollärare och barn, drar vi slutsatsen att

förskollärarna inte vill ta upp frågor angående Coronapandemin i storsamling, då deras

förhållningssätt är att inte skapa en oro i onödan i barngruppen. Förskollärarnas beslut

kan ses som ett etiskt dilemma ur ett omsorgsetiskt perspektiv, då de har valt att enbart

svara på frågorna i enskilda möten. Vår slutsats är att förskollärarnas förhållningssätt

kan göra så att barngruppens behov försummas. 6.1.1 Förskolans uppdrag I studiens insamlade data framgår det av förskollärare och rektor att förändringar av

rutiner och struktur har skett i verksamheten. Vi drar slutsatsen att delar av

förskolläraruppdraget har upplevt svåra att genomföra, då hälsa och säkerhet har fått prioriteras. Viss undervisning har tillkommit och viss undervisning har försummats, det har betytt att en del av barnens förberedelser inför skolstart ställts in.

Utvecklingssamtalen och tillställningar för vårdnadshavare har varit svåra att genomföra på grund av de nya riktlinjer som tillkommit, som social distansering. Under Coronapandemin har uteverksamheten blivit en nödvändig undervisningsmiljö och det har varit en undervisning som präglat positiva inslag enligt samtliga informanter. Informanterna nämner att förändringar som har skett på grund av Coronapandemin har påverkat deras arbetssituation av hantering av förskolläraruppdraget. Vi drar slutsatsen att förskollärares ansvar upplevs mer påtaglig under Coronapandemin, då förskollärarna har uttryckt sig att de har fått ett merarbete vilket till exempel innebär planering av nya rutiner, struktur, fler möten, förena lärande och omsorg under kris. Samtliga informanter uttrycker att de bär på en oro och rädsla för hur Coronaviruset kan påverka deras arbetssituation. Att bära på en oro och rädsla över tid kan påverka individens tillvaro, vilket kan resultera i en krisreaktion (Dyregrov, 2007). Hellberg (2018) menar att det inte alltid syns på en individ att hen befinner sig i en kris och i vår studie har förskollärare uttryckt att barnets behov är i centrum, vilket leder till att förskollärare inte visar sin oro. Nu under Coronapandemin befinner sig samtliga informanter sig i en kris, som kan innebära utveckling av potentiellt trauma (Dyregrov, 2007).

Josefson (2018) nämner i sin avhandling att omsorg är ett begrepp som uppfattas olika av olika individer och att det inte enbart finns ett sätt att visa omsorg på utan det sker i ett multiformat. I vår studie har förskollärarna yttrat sig om ett förhållningssätt för hur de ska hantera barnens frågor gällande Coronapandemin, då de har besvarat frågorna enskilt och inte i storsamling. Detta upplever vi kan ses som en omsorgshandling, men samtidigt kan det uppfattas som att lärandetillfället i en storsamling förbises. Vår slutsats är att det finns möjlighet till lärande under rådande krissituation i storsamling, lika bra som det ger lärande i enskilda möten.