5.3.1 Leken och kommunikationen
Det är strax innan lunch på avdelning lövet och barnen har fri lek.Amir står och leker själv med leksakskassan vid ett litet bord. Kim går fram till bordet och tar två leksakspengar. Amir uppmärksammar inte detta. Kim går ifrån bordet ett tag och kommer sedan tillbaka. Amir lägger ner några pengar i kassan och låter sedan Kim göra likadant. Amir trycker ner knapparna på kassan så att pengarna åker ner i kassans låda. Kim skrattar högt. Amir lägger ner en peng. Kim trycker sedan ner knappen. Amir och Kim skrattar högt tillsammans. Ett annat barn trycker på en knapp. Amir säger då ”Neh neh neh” och puttar bort barnets hand och säger ”neh neh neh” ännu en gång. Kim sträcker sig över kassan och försöker ta pengarna som trillat ner i kassalådan. Amir skriker ”Neh neh neh!” Kim trycker in
kassalådan och håller en peng i handen. Amir sätter ner två pengar och trycker ner knapparna. Kim försöker sedan sätta ner sin peng men får inte den rätt. Amir rättar till pengen samtidigt som han säger ”Neh” och trycker sedan ner knappen igen. Kim trycker också ner knapparna samtidigt. Då puttar Amir undan Kims hand. Men Kim fortsätter att trycka. En peng har fastnat och båda vill få loss den. Kim tar ut pengen som fastnat. Amir har tre pengar. Kim vänder kassan mot sig men då skriker Amir ”Neh neh!”. Kim verkar inte bry sig om att Amir säger Nej. Amir vänder sig då mot en pedagog och pedagogen frågar ”vad händer?”. Amir säger då ”miin miin”. Amir sträcker sedan fram en peng till Kim och Kim tar emot den och lägger den i kassan. Kim trycker sedan ner knapparna. Amir vänder då kassan mot sig, och båda skrattar. Kim trycker själv på knapparna och Amir tittar på. Sedan trycker Amir på knapparna och Kim snurrar kassan mot sig och tar en peng. Amir sträcker sig efter Kim och tappar en peng som Kim tar upp och Amir sträcker sedan fram en peng mot Kim. När Kim ska ta emot den drar Amir tillbaka handen och vill inte ge Kim pengen. När Kim sedan ska stoppa i pengarna i kassan säger Amir ”neh” och drar bort Kims ena hand. Sedan trycker båda två på knapparna. Amir tar bort Kims händer från knapparna. Kim försöker då vända kassan mot sig och ta en peng från Amir. Amir skriker ”Neh neh!” och sedan ”neh! Gegge!” (Vår uppfattning av vad Amir säger är att han försöker säga, Nej Kim!)
I denna observation kan vi se att Amir som först började leka med kassan har en tanke med sin lek. När Kim sedan kommer och vill vara med i leken tolkar vi det som att det är Amir som bestämmer hur leken med kassan ska gå till.
Amir säger ”neh” vid ett flertal gånger när Kim inte gör så som Amir tänkt och på så vis försvarar han sin lek. Amir använder sig även utav ljud så som ”neh, gegge och miiin” vilket vi tolkar som nej, Kim och min. Amir använder sig även utav kroppen för att dra undan Kims händer eller puttar undan honom om han gör fel. Detta eftersom han inte än har det verbala språket att kommunicera vad han tänker med sin lek och hur han vill att Kim ska göra.
31
I boken Det lekande lärande barnet skriver författarna att barn ofta känner en form av rätt till sin lek och att den rätten till leken måste få försvaras. De barn som tar initiativ till leken utövar ofta makt över den eftersom de känner att de har rätt att bestämma lekens innehåll, vem som får vara med och reglerna som gäller för leken (Pramling Samuelsson & Asplund Carlsson 2003). Hur blir det då för de barn som inte verbalt kan försvara sin lek? Dessa barn hamnar i underläge jämfört med de barn som har kommit längre i språkutvecklingen. Thea berättade om ett barn som inte gav sig in i leken med andra eftersom han inte riktigt visste hur han skulle göra då han inte kunde ge uttryck för sin åsikt om hur leken skulle vara. Hade han påbörjat en lek och andra barn kom för att vara med så kunde han inte förmedla sin tanke med leken han hade från början. Vilket gjorde att de andra barnen tog över och leken blev något helt annat än vad den förste pojken tänkt sig.
5.3.2 Språk och självkänsla
Thea och Samira menar att relationsmönster uppstår utifrån språket. Samira hävdar att det till största delen har med barnens självkänsla att göra. Hon nämner att hon har barn på
avdelningen med bra språklig kompetens, men som ändå inte ”tar för sig”. Samira tror att detta beror på att självkänslan inte finns där. Vidare berättar Samira att det finns barn som har mindre bra språklig kompetens men med stark självkänsla, som ofta stått i centrum.
Språkutvecklingen och självkänslan går ihop med varandra. Om ett barn inte har språket så kan självkänslan påverkas negativt och då hamnar barnet i underläge vilket i sin tur påverkar språket då barnet kanske inte vågar tala och på så sätt inte utvecklas språkligt. Jessika som arbetar på avdelning Lövet och Mona som arbetar på avdelning Kvisten upplever att de kan se maktstruktur utifrån barnens språk. Jessika nämner att de barnen som kommit längst i språket gärna leker med varandra, då de får ut mer av sin lek. Mona poängterar att de barnen med ”bäst” verbal språklig kompetens tar för sig mer och är mycket mer drivande, både i styrda lärandesituationer och i den fria leken. Mona nämner också att de barnen med ”mindre bra” verbal språklig kompetens ofta backar undan och håller sig i bakgrunden. Hon berättar då att det är viktigt att man som förskollärare uppmärksammar detta och får med de barnen i leken och i alla lärande situationer. Både Jessika och Mona berättar att det såklart finns undantag, det varierar beroende på hur barnen är, alla är vi olika. Jessika berättar att det finns barn som kommit långt i språkutvecklingen men som ändå är i putta-stadiet och Mona nämner att det finns ett barn på hennes avdelning som inte alls kommit långt med språket men som ändå ”tar för sig”.
32
5.3.3 Utanförskap och inkludering utifrån språk
Thea nämner att en förälder till ett av de helsvenska barnen en dag berättar att hennes dotter kommit hem från förskolan och frågat ”vad pratar vi för språk egentligen?” Mamman hade då svarat ” men vi pratar ju svenska” ”ja”, svarade dottern, “men vad pratar vi egentligen?” Mamman hade då förstått att dotterns fråga berodde på att många av de andra barnen på förskolan talade ett eller flera språk förutom svenska. Hon svarade då dottern: ”Vi pratar ju Skånska” Dottern hade då nästan suckat av lättnad. Thea trodde att detta berodde på att flickan känt sig utanför eftersom hon bara har ett språk. Flerspråkighet ger tillgång till flera kulturer och sammanhang skriver Calderon (2006). Vidare skriver Calderon att flerspråkighet bidrar till att det i de flesta fall blir lättare att lära sig ytterligare språk (2006). Det finns alltså en stor fördel med att vara flerspråkig. Men hur är det då med de barn som endast har ett språk? Dessa barn får inte samma tillgång till olika kulturer och har inte heller samma fördel när det gäller inlärning av nya språk. Eftersom vårt samhälle är mångkulturellt och
flerspråkighet blir vanligare bör kanske förskolan sträva efter att alla barn får lära sig mer än ett språk. Detta för att språket skapar en bro för ett enat och integrerat samhälle.