I följande avsnitt kommer vi att först ge en kort beskrivning av intervjupersonerna som deltagit i studien. Sedan följer resultat och analys med utgångspunkt ur våra teoretiska verktyg samt tidigare forskning. Empirin nedan är ett urval från våra intervjuer vilka presenteras i sju teman.
6.1. Intervjupersonerna
Intervjupersonerna är alla socialsekreterare och arbetar med familjehemsplacerade barn. Fem av intervjupersonerna har arbetat mellan fyra och tolv år, och en av dem har arbetat mer än tolv år.
6.2. Verktygens betydelse
Intervjupersonerna menar att det är av stor vikt att barnen är delaktiga. De pratar kring väl fungerande verktyg för att hjälpa dem att utföra sin uppgift. Intervjuperson 6 beskriver 3 följande:
Nej men det är ju en jätteviktig grej att barn är delaktiga tänker jag. Det är för dom vi jobbar, och det märker man ju också i det här med BBIC som är vårat arbetssätt som ska genomsyra hela vårat 4
arbete. Från det att det kommer in en anmälan eller en ansökan till oss via utredningsprocessen. Sen om det blir en insats i form av en familjehemsplacering så har ju vi.. det grundar sig på barns rätt. Barnkonventionen, delaktighet, och alla de steg vi tar. Samt dom formulär som vi har kopplade till BBIC. Hela tiden så är det ju barns delaktighet, vad barnen tycker, barnets röst, vad barnet tycker om
insatserna. Det genomsyrar ju liksom hela vår vårat arbete. (...) alltså det blir en sån självklarhet att barnet ska vara delaktig i hela processen. (Intervjuperson 6)
Barns rätt att komma till tals kan enligt Larsson och Hultmans studie (2019) påverkas av på vilket sätt man beaktar det barnet berättar. Bolin (2018) menar att det är viktigt att barn ses som subjekt och medverkar i beslut som rör dem. I citatet ovan kan man förstå att verktygen som nämns möjliggör detta. Det kan även tolkas att verktygen hjälper dem att se barnen som kompetenta aktörer, viktiga att lyssna på. Vilket är Halldéns (2018) förklaring av begreppet being. Seim och Slettebø (2017) menar att ett hinder för delaktighet kan vara handla om bristande kommunikativ förmåga hos socialarbetare. Citatet ovan visar på att verktygen kan vara ett stöd som motverkar en sådan brist hos en socialsekreterare.
Intervjuperson 4 beskriver nedan att trots fungerande verktyg är det ändå är upp till dem själva att aktivt arbeta för barnens delaktighet:
Jag upplever de [verktygen] ändå väldigt bra. Sedan är det upp till oss att använda dem och liksom jobba för att införliva dem, för barnen är ju individer. Det som fungerar på ett barn är inte säkert att det
fungerar på ett annat, och jag tänker absolut att vi ska utvecklas, vi ska vara med och liksom se behoven för att kunna möta barnen och få dem delaktiga. Det är det som håller igång hela processen. Så det innebär ju inte att vi ska stanna upp och känna att ‘nu har vi det liksom’... ‘det behöver vi inte
tänka mer på’, hur vi pratar eller att vi har tillräckligt med redskap. För det har vi nog aldrig, det ändras ju liksom hela tiden. Att vara nyfiken, att vilja liksom. Vilja göra barnen delaktiga kommer
också hjälpa dom redskapen vi har. (Intervjuperson 4)
Tidigare forskning visar att socialsekreterare önskat bland annat praktisk kunskap och strategier för att möjliggöra och utveckla arbetet (Pölkki et al. 2012). Något som intervjupersonerna i citaten ovan beskriver att de har. Intervjuperson 4 tillägger dock att verktyg alltid kan utvecklas och att socialarbetares vilja att göra barnen delaktiga är viktig.
BBIC är en förkortning av Barnets behov i centrum och är ett verksamhetssystem för bland annat utredning och
4
Avsaknad av vilja har av tidigare forskning identifierats som ett möjligt hinder för delaktighet (Seim & Slettebø 2017).
I temat ovan kan man se att intervjupersonerna upplever att de har goda verktyg som kan hjälpa dem i deras uppgift att göra barnen delaktiga. Dock kan både verktygen och de själva alltid utvecklas.
6.3. Delaktighetens betydelse
Vid frågan på om intervjupersonerna tror att uppfattningen om vad delaktighet innebär, skiljer sig åt mellan dem och barnen svarar flera av dem att det gör det. Intervjuperson 2 förklarar det såhär:
Jag har ju erfarenhet av att barnen ofta... likställer delaktighet med att bestämma. Jag har ju hört det nu sen barnkonventionen blev lag också att ’nu får vi vara med och vara delaktiga, så nu vill jag att det ska bli såhär’ och… det är ju inte så enkelt. Så dom nöjer sig inte alltid med att delaktigheten handlar
om att få uttrycka sig eller att få information eller att få vara med på tåget så utan... 'får jag inte bestämma så är jag inte delaktig’ (Intervjuperson 2)
Detta kan skapa reaktioner hos barnen, vilket samma intervjuperson uttrycker så här:
Men för en annan så känns ju det väldigt konstigt ibland, att man säger att det är viktigt att barnet säger vad dom tycker, sen i nästa veva så säger man att ’fast du får ändå inte bestämma’.. jag förstår ju
att barnen reagerar på det. Och det behöver man ju vara ödmjuk för, också… att det får vara så. Och möta barnen i den frustrationen som det faktiskt innebär. (Intervjuperson 2)
För intervjuperson 6 handlar det bland annat om att göra barnet delaktigt genom att prata med barnen och ge dem information, vilket citatet nedan får beskriva:
...Och det betyder ju liksom inte att man är delaktig att man får sin vilja igenom som man vill utan delaktighet är att man ska få vara med i hela processen. Även att vi ibland kan fatta beslut som går emot vad barnet eller ungdomen själv egentligen tycker. Men man ska fortlöpande få information och
vi ska liksom inte göra saker som barnet eller familjen inte känner till de ska vara med på hela resan.” (Intervjuperson 6)
Ovan kan man se att det ibland finns skilda meningar kring vad delaktighet innebär. Detta menar Skau kan leda till en öppen konflikt, när klient och professionell hjälpare uttalat inte är överens (Skau 2018). Intervjupersonerna pratar här om att det blir viktigt att möta barnen i deras frustration och förklara varför det inte kan bli som de vill. Detta kan tolkas som ett sätt
att försöka nå det samråd som Skau beskriver är viktig för hur hjälpen ska ges (Ibid.). I tidigare forskning har man även där funnit att sättet att se på delaktighet kan skilja sig. Barnen ser ofta på delaktighet som en möjlighet att få uttrycka vad som är viktigt för dem, medan socialsekreterarna kan se det som ett sätt att få information och därmed hitta lösningar på problem (Bijleveld et al. 2015).
I temat kan man därmed utläsa att barnens delaktighet kan påverkas av denna skilda mening kring vad delaktighet faktiskt innebär. Som Skau (2018) menar kan detta utgöra en konflikt som blir viktig för socialsekreterare att vara medvetna om och försöka motverka genom att nå samråd.
6.4. Skyddsbehovets betydelse
Umgänge med sina föräldrar är något barnen kan få vara med och ha synpunkter på och är något man frågar och pratar med barnen om. Det gäller till exempel om var, när och hur umgänge ska ske. Detta beskriver intervjuperson 1 på följande sätt:
Det tänker jag är den viktigaste delaktighetsfrågan kanske, kring umgängen. Det är ju där barnen är delaktiga framför allt. (Intervjuperson 1)
Intervjuperson 1 fortsätter:
Vill barnet inte träffa sina föräldrar så uppmuntrar man dem att göra det och så vidare, men man lyssnar ju naturligtvis på att begränsa det.. ur en stor omfattning. Och ibland om barnet reagerar väldigt kraftfullt så naturligtvis ska de inte träffa sina föräldrar alls. Eller om de vill träffa dom oftare,
om det är ett bra umgänge och vi kan se också att det gör gott liksom. Då lyssnar man ju på det. (Intervjuperson 1).
Här beskriver en av intervjupersonerna att barnen har goda förutsättningar att vara delaktiga och ur Skaus (2018) maktperspektiv få sin vilja igenom. Intresset finns förutom hos barnet, även hos socialsekreteraren då man uppmuntrar att barnet har så god kontakt med den biologiska familjen som möjligt, om det anses vara för barnets bästa. Här kan man nå det samråd som Skau beskriver då parternas viljor oftast sammanfaller (Skau 2018). Skau menar också att när det kommer till ett mer vägledande förhållningssätt från hjälparen dominerar hjälpaspekten i förhållande till maktaspekten (Ibid). Detta blir tydligt i citatet ovan då intervjupersonen uppmuntrar barnet till umgänge men lyssnar ifall barnet inte vill. När socialsekreterarna upplever att umgänget med de biologiska föräldrarna inte står emot
skyddsbehov kan man här tolka att barnen ses som beings i Halldéns (2007) mening, vilket innebär att ses som kompetenta aktörer som är viktiga att lyssna på.
När skyddsbehovet ökar, påverkas sättet som barnet kan vara delaktigt på. Intervjuperson 3 uttrycker sig såhär:
För alltså… har vi tagit ett sådant beslut, ganska stort beslut, eller svårt beslut för ett barn att man faktiskt ska ta dom hemifrån och placera dom någon annanstans, då är det nog andra saker än just barnets vilja det handlar om.. Om man placerar ett barn tänker jag.. men såklart man måste lyssna på
barnet i det. (Intervjuperson 3)
Intervjuperson 3 fortsätter att förklara hur man kan hantera sådana situationer när man inte kan möta barnets vilja i citatet nedan:
Nä men då får man ju istället lägga delaktigheten tänker jag på informationen. Och att alltså… man får ge så mycket information till barnet som möjligt, förklara vad som händer och låta barnet vara med i alla beslut. Även att barnet inte kan påverka på samma sätt... så att man får informera om att ‘det här
och det här händer nu’ (intervjuperson 3)
Tidigare forskning visar att barnen önskar att få information kring deras placering (Pölkki et al. 2012). Vilket våra intervjupersoner här menar blir viktigt att ge dem i situationer där man inte kan möta deras vilja.
Flera av intervjupersoner säger att man självklart önskar att barn och familjehem hinner träffa varandra innan placering sker. I de fall där det sker tvångsingripande kan det gå väldigt snabbt och utan någon vidare framförhållning. Nedan beskriver intervjuperson 6 en sådan situation som kan påverka barnets delaktighet:
När det gäller barn som är i omedelbart behov av skydd, då kanske det handlar om att vi behöver placera ett barn i ett jourfamiljehem som vi har... och det finns inte utrymme just då till att kunna åka
och hälsa på innan, utan då är det ju det hemmet eller alltså... eller inget. Så där blir delaktigheten ganska inskränkt. För då är det ju liksom sådant behov av skydd så att då går det före delaktigheten på
något sätt. (Intervjuperson 6)
Att inte kunna möta barns vilja i särskilda situationer menar Leviner (2011) är en av svårigheterna i att tillgodose barns rätt i praktiken. Synen på barn som i behov av skydd utgör enligt Bolin (2018) ett hinder för att göra barn delaktiga. Skau menar att maktaspekten blir som mest tydlig vid omhändertagande av barn (Skau 2018). Än mer vid akut omhändertagande. Det blir tydligt i citatet ovan att skyddsbehovet påverkar hur delaktiga
barnet kan vara. Ovan beskriver citatet att den möjligheten minskat och som Skau (2018) beskriver kan man här uppleva maktaspekten starkare än hjälpaspekten. De professionella hjälparna behöver här vara medvetna om sin makt och förstå innebörden av hur denna påverkar deras relation till klienten (Skau 2018). Socialsekreterarna är knutna till den offentliga hjälpapparaten och har mer makt och kan därför få sin vilja igenom utan att behöva möta klienten. Makten är dock nödvändig för att kunna ge barnen den omsorg de behöver (Skau 2018).
Det framkommer ofta, inledningsvis kring placeringen att barnen inte förstår varför de måste flytta ifrån sina föräldrar. I de fall det från socialtjänstens håll ur ett skyddsperspektiv inte anses vara är lägligt förklarar intervjuperson 5 hur det kan påverka barnets delaktighet:
Ett barn kan ju förstå att man inte kan bo hemma, men vill bo hemma. Mamma eller pappa, eller båda, är enda tryggheten man känner till och så ska man lämna den och vet inte vad man kommer till.. Hur ska ett sådant barn känna sig delaktigt? Alltså förstår ni hur jag tänker? Alltså det är ganska svårt att få
ett barn att känna sig delaktig förens den är trygg. Om man tänker utifrån barnets situation. Utan där gäller det att finnas med och visa att - och förklara för barnet att ‘du kan inte bo hemma just nu för mamma eller pappa har gjort det här’ sen väljer man ju hur man pratar med barnet och så.. att barnet
får rätt information om varför.. Och sen så får man ju möta upp det här flera, flera gånger. (Intervjuperson 5).
I citatet ovan kan man se att ju starkare skyddsbehovet blir, desto tydligare blir också intervjupersonernas syn på barnet som becoming. Som mindre kompetent att själv avgöra och bestämma om och varför de inte kan bo hemma (Halldén 2007). Här har de vuxna handlingsutrymme att inskränka barnets umgänge med föräldrarna. Det är i denna ansvarsfördelning och handlingsutrymme som Näsman (2004) menar att skillnaden mellan vuxna och barn ligger i. Bolin (2018) menar att det finns ett dilemma vad gäller uppfattningen om vad som i stunden anses bra, i förhållande till vad som på sikt upplevs vara bra. Ovan beskrivs ett sådant där åsikter mellan barn och socialsekreterare skiljer sig åt.
Även den strukturella dubbelheten mellan makt och hjälp som Skau (2018) talar om syns här. Hon menar att då barnet utöver att vara barn i förhållande till en vuxen, även är klient till en professionell hjälpare. Socialarbetarna har här den makt som vi beskrivit ovan (Skau 2018) och den nödvändiga egenskap som en professionell hjälpare bör ha, att ibland gå emot det klienten vill för att kunna hjälpa (Ibid.). I citatet ovan förklarar intervjuperson 5 att det är
viktigt att möta upp och prata med barnen kring varför det inte kunde bli som de ville. Vilket både kan förstås som att de professionella hjälparna här är medvetna om sin makt och innebörden av hur denna påverkar deras relation till klienten (Skau 2018).
I temat ovan kan man bland annat tolka att barnens egen känsla av att vara delaktig kan påverkas av i vilken utsträckning socialsekreterare anser att barnets skyddsbehov är i, där skyddsbehovet många gånger går före delaktigheten. Barns förståelse kring detta kan vara en möjlig förklaring till det som visat sig i tidigare studier, där barnen känt att de haft större möjlighet till att vara delaktiga efter att de har blivit placerade än under den stormiga inledande fasen (Pölkki et al. 2012).
6.5. Relationens betydelse
Intervjupersonerna tycker att relationen är viktig och att den spelar en stor roll för att barnens vård ska bli bra och för deras möjlighet att vara delaktiga i sin vård. Intervjuperson 4 beskriver det såhär:
Jag tänker ändå, att har du inte en bra relation eller en god relation med barnen så är det också svårt att bara lyhörd inför varandra. Jag tänker att en god vård utanför hemmet bygger ju också på att det är bra relationer med barnet och dess omgivning.. det är svårt att jobba i ett sådant ärende tror jag, om inte
om man inte har det.. och så tänker jag också tillbaka på att barnet ska känna den trygghet och förtroende till handläggaren att kunna berätta saker. Gör de inte det är risken att barnet sluter sig och
att vi inte får relevant information för den bästa vården och då är det också svårt att komma framåt. (Intervjuperson 4)
Intervjuperson 2 beskriver i citatet nedan hur det kan påverka om man inte har en god relation:
Det behöver ju finnas en relation för att det ska finnas en fungerande och sund delaktighet. Finns det inte en relation, hjälper det inte hur mycket utrymme man ger barnet för delaktighet, för det är ändå
inget utrymme som barnet är intresserad av att ta. (Intervjuperson 2)
Intervjuperson 3 beskriver relationens betydelse på följande sätt:
Man kan inte få en jättebra relation om man bara har kontakt en gång varannan månad. Visst, jag kan göra ett gott intryck och jag kan fråga och allt såhär (...) och då är det lättare att få dom delaktiga. Då vet jag att dom kommer ringa till mig om det är något, och då är dom delaktiga. Då kommer dom
ringa och säga att ‘jag mår inte så bra, det känns inte okej med det här eller det här’. Det kommer dom inte göra till mig ifall dom inte har en relation där dom litar på mig. (Intervjuperson 3)
Vi upplever att intervjupersonerna menar att det är viktigt att bygga goda relationer. Att relationen är viktig framkommer också av tidigare forskning (Bijleveld et al. 2015). Relationen ökar barnens möjlighet att vara delaktiga. Vad denna delaktighet egentligen innebär för de olika parterna kan dock skilja sig. För barnen verkar handla om att få säga vad de tycker i frågor som de själva pekat ut som viktiga medan det för socialarbetarna handlar om att få möjlighet till viktig information (Bijleveld et al 2015). I två av citaten ovan kan detta sätt att se på delaktighet utifrån socialsekreterarnas perspektiv urskiljas. I Halldéns (2007) mening kan tillit och en god relation också innebära ett sätt att öka barnens eget aktörskap. Utifrån citaten ovan går detta att tolka då barnen hör av sig till socialsekreteraren om de känner sig trygga med det.
För att skapa en god relation kan det vara bra att umgås ensam med barnet. Att göra roliga saker ihop och inte bara prata om det som är jobbigt. Nedanstående citat från intervjuperson 1 får exemplifiera detta:
I mån av tid försöker vi också att göra kanske någonting speciellt med barnet en halvdag eller någonting sånt, att man åker iväg och hittar på något kul tillsammans. För det är ju ett sätt att skapa relation, och möjliggöra det här då. Och ja... som sagt inte alltid prata om det som är jobbigt bara utan
det ska vara också... alltså när socialtjänsten kommer ska det inte bara vara det här som är jobbigt. Utan det kan vara något man ser fram emot också - man ska veta också att det är möjligt att vi inte ryggar heller för dom saker som är jobbiga att prata om, utan det är möjligt att ta upp saker med oss.
Och det ska ju möjliggöra det på något sätt. (Intervjuperson 1)
Tidigare forskning visar att socialsekreterare själva menat att det är en viktig uppgift att faktiskt möjliggöra så att barnen blir delaktiga (Leviner 2011). Tidigare forskning visar även att barnen uppskattar när möten kring känsliga frågor sker utanför hemmet och att dem och socialsekreterarna får möjlighet att prata ensamma (Seim & Slettebø 2017). Att hitta miljöer där barnen känner sig trygga att samtala, har under våra intervjuer framkommit som viktigt. Vilket kan visa på en medvetenhet kring vad Leviner (2011) också menar är faktorer som kan påverka barnen vid samtal. Exempelvis vilka som medverkar och i vilken miljö samtal sker. Intervjuperson 1 beskriver ovan hur umgänge under neutrala förhållanden också har en positiv inverkan på relationen. Utifrån Skaus mening bör man dock vara uppmärksam på maktaspekten även här. Hon menar att det särskilt vid hembesök blir otydligt var gränsen
mellan hjälp och kontroll går. Något som för utomstående kan se ut som en avslappnad stund, utgörs fortfarande av en maktrelation mellan klient och professionell hjälpare (Skau 2018). Intervjupersonerna 5 menar att det är viktigt för relationen till barnen, att man är rak, tydlig och ärlig. Man ska som socialsekreterare ha full insyn i hur barnet har det och hur det mår. Man ska dock att man inte alltid bör göra sin roll alltför stor. Citatet nedan beskriver varför:
Jag tänker att den är.. Det viktigaste i relationen, jag återkommer till det igen, det är att vara tydlig, rak och så ärlig du kan. Barnet ska ju ändå vara trygg i familjehemmet. Alltså självklart ska ju barnet veta
om socialtjänsten och att vi finns, och vilka vi är och… men jag tror inte att vi ska göra rollen viktigare för oss än vad den är för barnet, förstår du hur jag tänker? För det ska vara viktigt för barnet.
Vissa barn har ett större behov av att ha kontakt med oss socialsekreterare medan andra
familjehemsplacerade barn inte har lika stort behov. Så där får man ju vara lyhörd.. det betyder absolut inte att vi inte ska ha kontakten med barnet, det är inte så jag menar, verkligen inte. Men det ska vara