Kandidatuppsats
”Att vara delaktig är inte samma sak som att bestämma”
- En kvalitativ studie om barns rätt till delaktighet ur
socialsekreterares perspektiv
Författare: Ylva Kjellberg & Maria Bergstedt Pettersson
Handledare: Carina Petersson Examinator: Torbjörn Forkby Termin: VT20
Ämne: Socialt arbete Nivå: Kandidat
Sammanfattning
Syftet med denna studie har varit att utifrån socialsekreterares upplevelser och erfarenheter få en fördjupad förståelse för vad som påverkar delaktighet för barn som ska placeras i eller redan är placerade i familjehem. Studien har genomförts utifrån sex semistrukturerade intervjuer med socialsekreterare i Kalmar län. Analysen har gjorts utifrån ett maktperspektiv samt begreppen being och becoming. Resultatet av vår studie visar att barnens delaktighet i mångt och mycket ligger i socialsekreterarnas händer. Socialsekreterarna kan genom sin makt påverka i vilken utsträckning barnen kan vara delaktiga. Det handlar också om deras sätt att se på barnen som being eller becoming; som kompetenta aktörer eller barn i behov av skydd.
Nyckelord: Delaktighet, barn, familjehemsplacering, socialtjänst, barnkonventionen, artikel 12, aktörskap, being, becoming
Abstract
The aim of this study has been to get an in-depth understanding of what affects children's participation for those about to be placed in, or already placed in care, from social workers point of view and experiences. The study has been made through six semi-structured interviews with social workers in Kalmar county. The analysis has been made from a power perspective and by using the concepts of being and becoming. Our result show that children's participation in many ways lays in the hands of the social workers. They can trough their authority influence in which extend the children can be participants. It also lays within the social workers way of seeing the children as being or becomings; as qualified actors or children in need of protection.
Keywords: Participation, children, foster care, social services, children convention, article 12, agency, being, becoming
Förord
Vi vill rikta ett stort tack till de intervjupersoner som deltagit, utan ert deltagande hade vi inte kunnat genomföra denna studie på det sätt som vi önskat. Vi vill även tacka vår handledare Carina Petersson för fina diskussioner och konstruktiv kritik. Tack för det tålamod du visat när vi haft alltför spretiga tankar och idéer. Som du sagt har vi haft allt annat än idétorka. Tack också till våra nära och kära som haft tålamod och förståelse då uppsatsskrivandet tagit upp mycket av vår vakna tid.
Maria Bergstedt Pettersson & Ylva Kjellberg Kalmar, våren 2020
Innehållsförteckning
1. Inledning 5
1.1. Problembakgrund 5
1.2. Problemformulering 6
1.3. Syfte 7
1.4. Frågeställningar 7
1.5. Avgränsning 7
1.6. Disposition 8
2. Bakgrund 8
2.1. Relevant lagstiftning 8
2.2. Barnkonventionens artikel 12 9
2.3. Relevanta begrepp 9
2.3.1. Barnets ålder och mognad 9
2.3.2. Barns delaktighet 9
2.3.3. Barnperspektiv och barnens perspektiv 10
2.3.4. Barnets bästa 10
3. Tidigare forskning 10
3.1. Barns & socialarbetares perspektiv på barns delaktighet 11
3.2. Förutsättningar och hinder för barns delaktighet 12
3.3. Synen på barn 13
3.4. Barnkonventionen i tidigare forskning 14
3.5. Några sammanfattande ord 15
4. Teoretiska utgångspunkter 15
4.1. Maktperspektivet 15
4.2. Barnet som being & becoming 17
5. Metod 18
5.1. Vetenskapsteoretiska utgångspunkter 18
5.2. Förförståelse 19
5.3. Tillvägagångssätt 19
5.4. Urval 21
5.5. Innehållsanalys 21
5.6. Etiska överväganden 23
5.6.1. Informationskravet, nyttjandekravet, konfidentialitetskravet och samtyckeskravet 23
5.7. Metoddiskussion 24
5.7.1. Reliabilitet och validitet 24
5.8. Arbetsfördelning 26
6. Resultat & analys 26
6.1. Intervjupersonerna 26
6.2. Verktygens betydelse 26
6.3. Delaktighetens betydelse 28
6.4. Skyddsbehovets betydelse 29
6.5. Relationens betydelse 32
6.6. Ålderns betydelse 35
6.7. Ansvarets betydelse 37
6.8. Bilden av socialtjänsten & dess betydelse 38
7. Diskussion 40
7.1. Förslag till vidare forskning 42
8. Referenser 43
1. Inledning
1.1. Problembakgrund
Antalet barn och unga som placeras i samhällsvård i Sverige är stort. Statistik från Socialstyrelsen (2019) visar att 38 800 barn och unga fick vård enligt socialtjänstlagen (2001:453) och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga året 2018. I 1 2 rapporten framkom att familjehemsplacering var vanligaste insatsen (Socialstyrelsen 2019).
Denna form av insats har ökat de senaste åren och innebär ett stort ingripande i ett barns och en familjs liv. Av detta följer ett stort ansvar för samhället, och ingripandet har som syfte att se till att barn får chans till ett bättre liv (Barnombudsmannen 2019). Vid ett omhändertagande finns många saker att ta hänsyn till vad gäller barns rättigheter, däribland att säkerställa deras rätt till delaktighet (Barnombudsmannen 2019). Rätten till delaktighet regleras i artikel 12 i FN:s Barnkonvention vilken Sverige ratificerade år 1990. Även om Sveriges lagstiftning inte legat långt ifrån konventionen i många av dess delar, har regeringen ansett att det behöver göras åtgärder för att nå ännu längre i arbetet med att införliva konventionen fullt ut. Detta genom att göra konventionen till svensk lag (prop. 2017/18:186). Lagen trädde i kraft första januari år 2020, och är tänkt att stärka barns rättigheter. Därmed behöver också de som arbetar inom den sociala barnavården öka sina kunskaper både vad gäller tolkning och tillämpning (Barnombudsmannen 2019). Utveckling av arbete och kunskap behöver ske skyndsamt för att leva upp till den nya lagen och faktiskt göra skillnad för samhällets mest utsatta barn (Ibid.).
Forskning har visat att barns rättigheter inte tas tillvara fullt ut i verksamheter så som socialtjänsten, i deras beslutsfattande vad gäller beslut om omhändertagande av barn. Detta trots att Sverige ansetts vara ett av de mer framstående länder vad gäller prioritering av barns rättigheter (Leviner 2018). Tidigare forskning har också visat att det i den inledande fasen av en placering, vilken kan vara stormig, ofta brister i arbetet med barns delaktighet då socialsekreterare inte har tillräckligt med tid. Det finns en utmaning i att balansera det faktum att barnet ska ges inblick och en röst i det som sker samtidigt som barnet ska skyddas och ges
Fortsättningsvis när vi nämner denna lag kommer vi att använda förkortningen SoL.
1
Fortsättningsvis när vi nämner denna lag kommer vi att använda förkortningen LVU
2
möjlighet att leva som andra barn, både vad gäller konsekvenser i stunden och på lång sikt (Pölkki, Vornanen, Pursiainen & Riikonen 2012).
Tryggvason (2018) menar att delaktighet tenderar att hamna i en sekundär position till behovet av skydd och omsorg i frågor som rör barnets bästa när barnen exempelvis är utsatta för för misshandel eller försummelse. Hon menar vidare att det visat sig att barn som är i behov av skydd och omsorg sällan upplever att vare sig föräldrar eller professionella involverar eller lyssnar på dem, trots att det visar på bättre lösningar för barnen (Ibid.). Enligt henne bör barn inte bara uppmuntras att vara delaktiga, det måste också göras möjligt för dem att framföra sin åsikt. Detta genom att vuxna lyssnar på dem och involverar dem.
Delaktigheten blir verklig utifrån barnens egna perspektiv vilket gör att de vuxna måste ha ett inkluderande förhållningssätt till dem. Genom att göra barnen delaktiga kan det dessutom förväntas att deras delaktighet även på samhällelig nivå gynnas genom att det stärker demokrati och medborgerlig aktivitet (Ibid.).
1.2. Problemformulering
Då placerade barn löper ett flertal risker så som att bli exkluderade från utbildning och att utveckla psykiska problem, är det av vikt att se till att socialsekreterares arbetssätt motverkar att barn dessutom riskerar att stå utanför frågor som rör dem själva (Pölkki et al. 2012).
Huruvida rätten till delaktighet tillvaratas handlar om i vilken utsträckning och på vilket sätt socialsekreterare samtalar, har kontakt med och tar i beaktning vad barnet uttrycker vid barnavårdsutredningar. Det visar sig också att socialsekreterare inte har någon enad tolkning av vad delaktigheten innebär vilket också påverkar barns rätt till delaktighet (Larsson &
Hultman 2019). Socialsekreterare har också visat sig vara tveksamma till huruvida det är fördelaktigt eller ej att involvera barnen i beslutsfattanden. Man har svårt att erkänna barnen som kapabla att på ett meningsfullt sätt engageras (Bolin 2018).
Barn har rätt att få kunskap om sina rättigheter, att medverka i beslut som rör dem själva samt att få relevant information (Barnombudsmannen 2019). Här spelar socialsekreterare en viktig roll, och deras bemötande är en förutsättning för barnets aktiva deltagande. Det är dem som i praktiken genom socialnämndens ansvar, möter barnet. Trots detta finns fortfarande brister i
arbetet inom social barnavård (Ibid.). Vidare menar Leviner (2011) att socialtjänsten har stort tolkningsutrymme och kan besluta om hur barn ska göras delaktiga.
Under årens lopp har studier kring barns delaktighet ökat, men det har saknats kvalitativa studier som lyfter barn och socialsekreterares perspektiv i dessa frågor (Pölkki et al 2012).
Socialsekreterare är dem som direkt möter de barn som ska placeras i familjehem eller är placerade i familjehem, och som i mötet med dessa ska möjliggöra deras delaktighet. Genom sitt tolkningsutrymme har socialsekreterare makt att avgöra när och hur barn kan och bör göras delaktiga. Utifrån ovanstående menar vi därför att det är av relevans att inom socialt arbete ta del av socialsekreterares upplevelser kring denna uppgift.
1.3. Syfte
Syftet med denna studie är att utifrån socialsekreterares upplevelser och erfarenheter få en fördjupad förståelse för vad som påverkar delaktighet för barn som ska placeras i eller redan är placerade i familjehem.
1.4. Frågeställningar
• Hur ser socialsekreterare på barns rätt att vara delaktiga?
• Vad är det som påverkar i vilken utsträckning barnen kan bli delaktiga?
1.5. Avgränsning
I denna studie är en viktig avgränsning att vi inte kunnat ta del av barnens perspektiv. Vi har inte heller avgränsat oss till barn med någon specifik problematik, bakgrund eller om barnen är placerade med stöd av SoL eller LVU. Vidare avser vi inte att undersöka på vilket sätt familjehemsplacerade barn görs delaktiga. Avsikten är istället att utifrån en hermeneutisk ansats få en förståelse för vad som påverkar i vilken utsträckning barnen kan vara delaktiga.
Detta har gjorts utifrån socialsekreterares erfarenhet.
1.6. Disposition
Kapitel två innehåller en bakgrund som syftar till att skapa en kontext för ämnet där vi presenterar relevant lagstiftning samt centrala begrepp. I kapitel tre presenteras forskning inom det valda ämnet. Kapitel fyra utgörs av teoretiska utgångspunkter och kapitel fem handlar om metod där vi bland annat beskriver vårt tillvägagångssätt och urval. I det sjätte kapitlet redovisas studiens resultat och analys. Det sjunde och sista kapitlet innehåller slutligen en sammanfattning och diskussion om studiens slutsatser.
2. Bakgrund
2.1. Relevant lagstiftning
I socialtjänstlagen (SoL) framkommer det att barnets bästa alltid ska beaktas vid åtgärder som rör barn. Med barn menas varje människa under 18 år (SoL 1 kap. 2§). En av de åtgärder som kan göras är vård utanför det egna hemmet och kan bland annat handla om att placera ett barn i familjehem (SoL 6 kap. 1§). Med familjehem menas att ett barn tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem på uppgift av socialnämnden (SoF 3 kap. 2 §). När en sådan placering sker är det socialnämnden som ansvarar för att barnet får god vård (SoL 6 kap. 1§).
Det framkommer också att socialnämnden ska medverka till att de får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden (SoL 6 kap. 7§).
Barn som placeras i familjehem har rätt att få relevant information och möjlighet att framföra sina åsikter i de frågor som rör barnet. Om barnet av någon anledning inte framför sina åsikter ska dessa så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Vad barnet uttrycker ska sedan tillmätas betydelse i förhållande till dennes ålder och mognad. Har barnet fyllt 15 år har denne rätt att föra sin egen talan i mål och ärenden. Barn som är yngre än detta kan dock höras i domstol om barnet inte kan antas ta skada av det (SoL Kap 11. 10 §, LVU 36 §).
2.2. Barnkonventionens artikel 12
Barnkonventionen trädde i kraft som svensk lag första januari år 2020, och är som vi nämnt i textens inledning tänkt att stärka barns rättigheter. I artikel 12 regleras barns rätt till delaktighet i frågor som rör dem. Detta formuleras i regeringens proposition på följande sätt:
Konventionsstaterna ska tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad (...) För detta ändamål ska barnet, i alla domstolsförfaranden och administrativa förfaranden som rör barnet, särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom en företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med nationella procedurregler. (prop. 2017/18:186, s. 149)
2.3. Relevanta begrepp
2.3.1. Barnets ålder och mognad
Socialstyrelsen (2015) beskriver att man i förarbetena till SoL och LVU, där man också hänvisar till barnkonventionen, anger de två kriterierna ålder och mognad som ska tas i beaktande när man beslutar i vilken utsträckning barns åsikter ska få ta plats i frågor som rör dem själva. Vad barns ålder och mognad egentligen innebär definieras inte i någon närmre bemärkelse utan ska bedömas i varje enskilt fall. Mognad beskrivs av Socialstyrelsen (2015) som svårt att definiera på grund av dess komplexitet och subjektiva karaktär. Mognad ska bedömas utifrån barns individuella skillnader och är samtidigt påverkat av vem det är som gör bedömningen (Ibid.).
2.3.2. Barns delaktighet
Enligt Socialstyrelsen (2018) handlar barns delaktighet om att barn ska få information som anses vara relevant samt att de ska få komma till tals och bli lyssnade på. Detta ska också tillmätas betydelse. När det gäller rätten till information handlar det även om att barn ska informeras om denna rättighet. Det handlar vidare om att utifrån ålder och mognad ha rätt till
inflytande. I detta ligger också att barnet utöver att vara medveten om meningen med att vara delaktig, får veta hur man kan vara delaktig. Vidare innebär detta att barn har rätt att välja om och vad de vill berätta (Ibid.).
2.3.3. Barnperspektiv och barnens perspektiv
Sommer, Pramling Samuelsson och Hundeide (2011) menar att barnperspektivet kan användas med olika betydelser och att det är svårt att definiera. I deras försök att definiera begreppet beskriver de att man med ett barnperspektiv avser att få en förståelse för barns handlingar, erfarenheter och uppfattningar. Perspektivet villkoras dock av det faktum att det alltid sker genom vuxnas rekonstruktion av barns perspektiv. Barns perspektiv fokuserar istället på barn som subjekt och representerar barns egen förståelse av sina handlingar, erfarenheter och uppfattningar.
2.3.4. Barnets bästa
Någon exakt definition av begreppet barnets bästa finns inte och ska istället bedömas utifrån enskilda fall och dess förhållanden. Barnets bästa är dock det som skall visas mest hänsyn och som bör komma i främsta rummet vid frågor som rör barn (Lundgren, Sunesson & Thunved 2018).
3. Tidigare forskning
Då vårt syfte med denna studie har varit få en fördjupad förståelse för vad som påverkar barns delaktighet har vi i detta kapitel valt att presentera forskning som på olika sätt behandlar frågan om just barns delaktighet. Kapitlet syftar till att ge en förståelse för den komplexitet som finns, samt vilka hinder och förutsättningar som forskningen pekat ut som relevanta aspekter i ämnet. Vidare utgår forskningen främst utifrån en nordisk kontext vilket är relevant för vår studie. Detta då barnavården kan skilja sig mycket åt beroende på var i världen man
befinner sig. I något fall har forskningen andra perspektiv än ett nordiskt. I dessa fall har vi ansett att den ändå belyser en problematik som är viktig för vår studie.
3.1. Barns & socialarbetares perspektiv på barns delaktighet
Barn behöver för att kunna vara delaktiga få all den information som behövs för att själva avgöra om de vill delta eller inte. I möten där beslut tas måste man hänsyn till hur barnet kan förstå vad som sker. Bland annat vilka alternativ, orsaker och problem som finns. Samt om barnet själv valt att medverka eller inte, och i vilken utsträckning barnet fått och kan uttala sig vid olika tillfällen. Till detta bör man väga huruvida man involverar och uppmuntrar barnet att delta och uttrycka sig och att man faktiskt lyssnar på eller väger in vad de har att säga så att man möjliggör barnets makt och ansvar i beslutsfattandet, dock utan att ansvarstagandet blir för stort (Pölkki et al. 2012).
Leviner (2011) finner i sin avhandling att barn upplevt att de inte fått relevant information vad gäller planering av deras vård och att de inte heller fått säga sin mening under utredningar. I en annan studie av Pölkki et al. (2012) framkom en önskans hos barnen om att bli genuint sedda och hörda av socialarbetaren, samt att de uttryckte ett behov av att veta mer kring deras placeringar såsom framtid och orsak. Barnen menade att de kände en större möjlighet till delaktighet och påverkan efter att de hade blivit placerade än under tidigare skeden. Barnen ville vidare få delta i frågor som rör dem, även om det nödvändigtvis inte betydde att exempelvis delta aktivt i möten. I Seim och Slettebøs (2017) studie framkom att barnen inte tycker det är optimalt att hålla möten i skolan eller i deras hem då man ska prata om känsliga frågor, samt att det är av vikt att de får möjlighet att prata med socialarbetaren ensamma (Seim & Slettebø 2017).
Leviner (2011) menar att socialsekreterarna själva uttrycker att de har en viktig uppgift i att göra barn delaktiga och att det är av vikt att de faktiskt gör det. De menar att de oftast inte möter något hinder i att få samtala med barnen. Dock uttrycks det att barns berättelser upplevs påverkade av föräldrarna och att man kan uppleva att det som framförs inte är barnens egen åsikt. Vidare framkommer också att vissa av socialsekreterarna upplever en osäkerhet när det gäller att prata med barn och att det är viktigt att ha goda kunskaper för att göra det. Enligt Pölkki et al. (2012) önskade socialsekreterarna bland annat mer tid, praktisk kunskap och
strategier men också känslomässigt stöd för att möjliggöra och utveckla arbetet med barns delaktighet. Vidare upplevde socialsekreterarna att den största barriären i arbetet med att göra barnen delaktiga låg i brist på personal och tid. Bolin (2018) fann i sin studie att socialsekreterare även visat sig vara tveksamma till huruvida det är fördelaktigt eller ej att involvera barnen i beslutsfattande. Man har svårt att erkänna barnen som kapabla att på ett meningsfullt sätt engageras.
Vidare poängterar Bijleveld et al. (2015) att även om både barn och socialarbetare anser att det är viktigt att barn ges möjlighet till att vara delaktiga bör man förstå att det är ur olika perspektiv. Medan socialarbetare ofta ser delaktighet som något de kan ha hjälp av för att samla information och hitta sätt att lösa problem, ser barnen det som en chans att få säga vad de tycker i frågor som de själva pekat ut som viktiga.
3.2. Förutsättningar och hinder för barns delaktighet
Flera studier visar att det finns en problematik vad gäller att implementera barns delaktighet i social barnavård (jfr Bolin 2018; Pölkki et al. 2012; Leviner 2011; Seim & Slettebø 2017). Ett av de hinder som pekas ut i tidigare forskning är att det saknas ett konsensus kring vad delaktighet egentligen innebär (jfr Bijleveld et al 2013; Larsson & Hultman; Seim & Slettebø 2017). Att begreppet är svårtolkat menar Seim och Slettebø (2017) leder till att det finns olika sätt att praktisera och tolka barns delaktighet. Bolin (2018) menar också att det finns ett spänningsförhållande vilken handlar om att socialarbetare har att ta hänsyn till å ena sidan byråkrati och regelverk där barnen då ses mer objektivt, å andra sidan det faktum att barn ska medverka i besluten och istället ses som subjekt.
Vidare menar Seim och Slettebø (2017) att hindrande faktorer kan handla om socialsekreterares vilja och kompetens samt bristande kommunikativ förmåga. Enligt Leviner (2011) är just socialsekreterarens kompetens att hålla samtal, samt kunskap om barns utveckling en av de absolut viktigaste förutsättningarna för att hålla sådana. Det finns en rad svårigheter och brister i samtal med barn, vilka påverkas av flera faktorer så som miljö, vilka som befinner sig i rummet, socialsekreterarens sätt att bemöta barn samt individuella faktorer hos barn. Leviner menar att man med rätt kompetens ökar möjligheterna att kunna realisera barns rätt att komma till tals. Även Larsson och Hultman (2019) menar att denna rätt påverkas
av i vilken utsträckning och på vilket sätt socialsekreterare samtalar med barn. Samt i vilken utsträckning de har kontakt med och tar i beaktning vad barnet uttrycker i barnavårdsutredningar. Leviner (2011) konstaterar i sin avhandling att barn involveras i de utredningar som görs av socialtjänsten. Hur barnens vilja har sett ut framkommer dock sällan i den dokumentation som gjorts, trots att det är en central del för att kunna värdera barns berättelser. Hon menar vidare att värdet av vad som framkommer kan diskuteras, då vårdnadshavare ofta ges möjlighet att påverka barns berättelser eller att deras närvaro påverkar barnets egna uttalanden (Leviner 2011). I de flesta fall menar Leviner att samtal hålls med föräldrar, vilket hon menar skulle kunna bero på osäkerhet hos socialsekreterarna vad gäller hur de ska prata med barn. Det kan också bero på en uppfattning om att det är mindre obehagligt för barn om deras föräldrar är närvarande. Hon menar att detta sätt att arbeta kan leda till att det blir fel och att utredning i stort inte görs i enlighet med barnets perspektiv. Seim och Slettebø (2017) tar även dem upp föräldrars påverkan som ett eventuellt hinder för barns delaktighet, men lyfter även andra hinder så som tunga ärenden och personalbrist. Vidare menar de att det visat sig vara svårt att bygga goda relationer till barn.
Bijleveld et al. (2015) menar att relationen mellan barnet och socialarbetaren har pekats ut som en central faktor vad gäller att skapa möjlighet för delaktighet. Det är också den faktorn som de menar är det största hindret då socialarbetare byts ut och att tid för att träffas är knapp.
Trots den betydelsen relationen verkar ha menar de ändock att det inte är där fokus bör ligga.
Socialarbetare har makten att ta beslut om när och hur barn ska vara delaktiga och i vilka frågor, och därmed borde fokus istället ligga på hur socialsekreterare ser på barn (Ibid.).
3.3. Synen på barn
Bijleveld et al. (2015) menar att barn i högre grad bör ses som sociala aktörer så att de får en central roll i beslutsfattande som rör dem själva, redan från början. Leviner (2011) menar att trots att barns delaktighet har ökat, så tycks deras vilja tillmätas liten betydelse i de fall denna inte står i samklang med det socialsekreteraren bedömer. Och att barn snarare kan ses som åskådare än som medaktörer. Enligt Bolin (2018) och Pölkki et al. (2012) är en hindrande faktor för delaktighet bland annat balansen mellan synen på barn som sårbara och i behov av
skydd och att de ska få göra sin röst hörd. Vidare diskuterar Pölkki et al. (2012) samt Seim &
Slettebø (2017) att socialsekreterare inte heller vill lägga för stort ansvar på barnen.
Med fokus på barns delaktighet för Näsman (2004) en diskussion om sätt att se på barn och hur deras villkor kan tolkas. Hon menar att man bland annat i barnkonventionen kan se hur barn framhävs som både subjekt och objekt. Fokuset på barn som objekt blir tydligt genom att man ser på barn som i behov av resurser för att utvecklas och deras rättighet till skydd. Hon menar att barn och vuxna i förhållande till staten inte har helt olika behov och status, men att det finns en skillnad i deras handlingsutrymme (Ibid). Hon menar också att barn från tidig ålder vet att de står i en underordnad position till vuxna och detta påverkar deras handlingsutrymme. Näsman menar vidare att delaktigheten påverkas dels av barns eget aktörskap men också på hur omgivningen bemöter barnet.
3.4. Barnkonventionen i tidigare forskning
Som vi diskuterat i detta kapitel har barns rätt till delaktighet så som den beskrivs i barnkonventionen varit svår att implementera fullt ut (Bolin 2018). Leviner (2011) menar att det är tydligt i lagen vad socialtjänsten ska uppmärksamma, dokumentera och utreda vad gäller barns rätt att komma till tals, samt att de ska få information som rör dem och få vara delaktiga. Det är dock inte helt tydligt vad dessa barninriktade principer faktiskt innebär. I sin avhandling diskuterar hon införandet av barnkonventionen som svensk lag och ställer sig kritisk till att den blir lagstadgad, då hon menar att själva införandet av konventionen inte nödvändigtvis är den rätta lösningen. Det kan finnas många orsaker till att barns rättigheter inte efterlevs. Hon är inte kritisk till konventionen i sig, utan poängterar den vikt som den haft för den svenska samhällsvården för barn. Leviner använder begreppet problemdumpning för att beskriva en risk att man på politisk nivå förskjuter ansvar till rättstillämpare och att inkorporeringen snarare blir symbolisk (Ibid.). Även Larsson & Hultman (2019) menar att själva lagstiftandet av barnkonventionen inte lär lösa de problem som finns, men att det kan öppna upp för att utveckla lösningar. De nämner ett flertal barriärer i att tillämpa barns rätt till delaktighet. Bland annat otydlig formulering kring vad den faktiskt innebär, vilket gör denna centrala aspekt inom rättssäkerheten svår att garantera. Likaså kan denna rätt och princip behöva vägas mot andra principer såsom barnets bästa.
3.5. Några sammanfattande ord
I forskningen vi har presenterat kan man se att flera forskare belyser samma aspekter av delaktighet, vilket tyder på att det finns en reell problematik när det kommer till att göra barn delaktiga i social barnavård. Forskningen har till viss del också belyst olika aspekter inom ämnet vilket visar på en komplexitet som kan ses ur flera perspektiv. Syftet med att ta med studier där barnkonventionen diskuteras är på grund av att den varit ratificerad sedan länge tillbaka och nyligen lagstiftats. Författarna menar att den kan öppna upp för lösningar framåt, även om den kanske inte kommer att lösa de problem som finns. Vi kommer vidare inte föra några diskussioner kring barnkonventionen, men den är ändock relevant att presentera här.
Detta kapitel lägger grunden för vår studie och ger oss en viss förståelse och kontext för det vi vill undersöka vidare, nämligen vad som påverkar i vilken utsträckning barn görs delaktiga samt hur socialsekreterare ser på denna rättighet.
4. Teoretiska utgångspunkter
Vi har uppmärksammat att studier som berör barns delaktighet ofta har utgått från teorier om delaktighet. Detta görs till exempel av Näsman (2004) som i sin diskussion om barns delaktighet bland annat utgår från Roger Harts delaktighetstrappa. Det var bland annat av den anledningen vi i denna studie ville studera fenomenet utifrån andra perspektiv. I studien har vi också haft ett induktivt tillvägagångssätt vilket vi med hjälp av Yin (2013) beskriver i metodavsnittet. Utifrån den tidigare forskning som vi presenterat har delaktighet visat sig vara komplext, vilket gjort att vi velat låta våra intervjuer leda oss fram till val av teori och begrepp. För att analysera vårt resultat har vi valt att använda oss av Skaus (2018) perspektiv på makt, vilken vi anser vara relevant då socialsekreterare har makt att påverka barnens delaktighet. Samt Halldéns (2007) sätt att beskriva begreppen being och becoming, genom vilka vi kan få en förståelse för hur man ser på barnen.
4.1. Maktperspektivet
Över tid har det skett ideologiska förändringar i samhället över hur man sett på förhållandet mellan den offentliga hjälpapparaten och hjälpbehövande. Tidigare handlade det om att
skuldbelägga och straffa de individer som ansågs ha problem. Idag handlar det istället om att erbjuda dessa hjälp och stöd. Det förändrade synsättet innefattar även synen på barn och deras rättigheter, vilka har stärkts i och med FN:s barnkonvention. Även sättet att se på makt i relation till hjälp och stöd har förändrats (Skau 2018).
Makt går att diskutera utifrån olika perspektiv. Då Skau i sin bok Mellan makt och hjälp diskuterar makt gör hon det utifrån relationen mellan klient och hjälpare. Hon menar att det oundvikligen finns makt kopplat till professionsutövning (Skau 2018).
Med professionell hjälpare menar Skau en person som har formell kompetens och där hjälpen sker genom avlönat arbete och som styrs av lagstiftning och sker inom det offentliga ramverket (Ibid.). Med klient menar hon människor som på grund av sitt behov av hjälp kommer i kontakt med professionella inom det sociala arbetet (Ibid.). I sin analys av maktförhållande mellan klient och professionell hjälpare gör hon det bland annat utifrån Max Webers sätt att se på begreppet. Max Weber är en av förgrundsgestalterna inom sociologin.
Jacobsson, Thelander och Wästerfors (2010) menar att makt enligt Webers definition innebär möjligheten att påverka andras handlande och att makten alltid försöker legitimera sig själv.
Utifrån detta sätt att se på makt menar Skau (2018) att makten inte nödvändigtvis behöver innebära något negativt eller positivt, utan istället handlar om i vilken utsträckning man kan få sin vilja igenom. Makten anser hon vara relevant i alla mellanmänskliga relationer och särskilt viktigt i relationer mellan det offentliga och klient. Den kan användas både för att hjälpa men också för att skada. Maktaspekten är av största vikt att man som professionell hjälpare känner till och på vilket sätt denna kan komma att påverka relationen till klienter. Vidare menar hon att vad som är att anse som skada eller hjälp kan skilja sig åt beroende på vem av dem som gör definitionen (Ibid.). Skau menar vidare att viljor kan stå i motsättning till varandra och det kan uppstå öppna eller dolda konflikter. Dessa kan uppstå till exempel i de fall den professionella hjälparen och klienten är oeniga om syftet med hjälpen och hur man ska nå dit.
Förhandlingar kan uppstå, vilket väcker frågan om vems uppfattning som ska väga tyngst.
Trots denna frågeställning finns det fortfarande en asymmetrisk maktrelation mellan dem.
Den professionella hjälparen har med stöd av lagen större chans att få sin vilja igenom och kan göra ingrepp i klientens liv (Ibid.).
Det finns således en strukturell dubbelhet i förhållandet mellan klienter och professionella hjälpare där både makt och hjälp kommer till uttryck i mer eller mindre utsträckning (Skau 2018). När klienten är ett barn tillkommer ytterligare en maktaspekt. Denna rör det faktum att barn redan står i underordnad position till vuxna och dessutom är klient. Barnet blir gentemot den vuxne förhållandevis maktlöst. Detta menar Skau dock till viss del är nödvändigt för att kunna ge just den omsorgen som barnet behöver. När hjälp kommer från det offentliga ska denna ges med respekt för och i samråd med klienten i fråga (Ibid.).
4.2. Barnet som being & becoming
Under 1900-talet kom barndomssociologin som ett nytt perspektiv inom forskning om barn, och kan ses som ett uttryck för att vilja förbättra deras villkor. Tidigare var det utvecklingspsykologin som dominerade forskning om barn (Tallberg Broman & Eilard 2011).
Efter barndomssociologins etablerande har denna kommit att bli en central del inom samhällsvetenskaperna (Sommer et al. 2011). Inom denna teoribildning ryms olika perspektiv, men det finns några centrala aspekter som utgör en gemensam grund. Dessa innebär att till skillnad från att se barn som ofullständiga, se barndom på följande sätt:
(1) barndomen är väsentlig som någonting som kan uppfattas, erfaras och dokumenteras för barn här och nu”, (2) barndomen är ett element i den sociala strukturen, (3) barn är viktiga aktörer i
utvecklingen av sig själva och samhället (Qvortrup 2002 se Sommer et al. 2011, s. 49).
Att barn endast skulle vara passiva mottagare av information är något som man ur ett barndomssociologiskt perspektiv förkastar, och man ser istället barn som aktiva aktörer och som kompetenta (Ibid.).
Utifrån de diskussioner som förs inom barndomssociologin beskriver Halldén (2007) olika sätt att se på barn genom begreppen being och becoming. Inom barndomssociologin framträder barnet som being och handlar om att se barn som kompetenta, sociala aktörer med egna förmågor och rättigheter. Barnet står inte i kontrast till vuxna och barndomen ses inte som en transportsträcka till vuxenlivet. Detta sätt att betrakta barn handlar också om något som är här och nu. Inom denna tradition lyfts därmed barnperspektivet och barn anses viktiga att lyssna på (Halldén 2007). Becoming innebär istället ett sätt att se på barn som
ofullständiga och omogna i relation till den vuxne som något färdigt. Vidare kopplas också barn som becomings till den vuxnes syn på sin roll för barnens utveckling (Halldén 2007).
Inom delar av barndomssociologin har man på senare tid kommit att utveckla synen på både barn och vuxna som beings och becomings. Alla individer är under förändring och det finns ett ömsesidigt beroende där barn och vuxna samtidigt också är aktörer. Detta innebär att båda kan ses som beings och becomings och att dessa två sätt att se på individer existerar som parallella processer (Halldén 2007). Det finns dock vissa skillnader. Trots att det är viktigt att se barnen som intressanta i sig, får man inte förminska vuxnas ansvar och den olikhet som finns mellan vuxna och barn. Barnet måste förstås utifrån sitt varande utan att man överbetonar deras kapacitet. Vidare menar hon att man måste se till den kontext barnet utvecklas i och interaktionen med vuxna i omgivningen. Barns villkor går inte att förstå utan att se till de relationer barnet har till sin omgivning. De vuxna är de som kan förmedla tillit och är de som har ansvar för att upprätthålla relationer till barn, och har en viktig uppgift i att förstå vad barn har för behov. Sandin och Halldén (2015) menar att problem kan uppstå när barn framhålls som autonoma och kompetenta aktörer, när de av olika anledningar och förmågor inte själva kan driva sina intressen. Att både se barnet som någon som behöver skyddas och som någon som sitter på värdefull kunskap kring vad som är bäst för denne utgör därmed en problematisk idé kring barnet ur ett barnperspektiv (Sandin & Halldén 2003).
5. Metod
5.1. Vetenskapsteoretiska utgångspunkter
Thomassen (2007) menar att man förenklat kan säga att det finns två grundläggande inriktningar inom vetenskapen, positivism och hermeneutik. Den positivistiska inriktningen har sina rötter i naturvetenskapen, och i forskningssammanhang vill man eliminera påverkansfaktorer och forskaren ska hålla sig neutral. Det finns därmed, till skillnad från hermeneutiken inte plats för någon tolkning (Thomassen 2007). Vi har i denna studie valt en hermeneutisk ansats.
Inom hermeneutiken är tolkning och förståelse grundläggande då man studerar människor och deras handlingar. Vårt val av en hermeneutisk ansats motiveras av att vi velat få våra
intervjupersoners subjektiva uppfattning kring verkligheten. Vidare innebär denna ansats att våra tolkningar gjorts utifrån en viss kontext och ett visst meningssammanhang (Thomassen 2007). Man talar inom hermeneutiken om den hermeneutiska cirkeln, vilket innebär att förståelse och tolkning sker i en tolkningsprocess. Närmare innebär det att man skapar sig en förståelse mellan delar och helhet - för att öka förståelsen måste man förstå helheten och delarna samt hur dessa förhåller sig till varandra (Ibid.). Utifrån våra intervjuer har förhoppningen varit att skapa oss en förståelse kring vissa delar av delaktigheten, som till sin helhet är komplex.
5.2. Förförståelse
Gilje och Grimen (2007) menar att man alltid förstår något utifrån vissa förutsättningar och tidigare erfarenheter vilket inom hermeneutiken kallas förförståelse. De menar att kontexten är viktig då den ger en viss mening till det man studerar. Utifrån detta menar vi att, när vi i denna studie valt att rikta vårt fokus mot barns delaktighet och socialsekreterares uppfattning om arbetet med barn som är aktuella hos socialtjänsten, innebär att vi som socionomstudenter redan har en idé om det vi avser att studera. Dels utifrån vår utbildning men också utifrån generella uppfattningar om barn och socialtjänst, dess insatser och vad de kan tänkas påverkas av.
5.3. Tillvägagångssätt
Vi valt att använda oss av kvalitativ metod vilket innebär att vi valt att anamma ett mer tolkande synsätt och få en djupare förståelse för vår empiri (Bryman 2018). Vidare har vi haft ett induktivt tillvägagångssätt vilket är vanligt inom kvalitativ forskning, där vi i enlighet med Yins (2013) beskrivning valde att låta vårt insamlade material leda oss till val av teori och begrepp i vår analys. Inom ramen för det kvalitativa tillvägagångssättet valde vi att genomföra kvalitativa intervjuer med en öppen karaktär. Detta tillät, så som Yin beskriver, mer av ett samtal med de vi intervjuade, och syftade till att få en förståelse för dem utifrån deras villkor.
I likhet med hur Bryman (2018) beskriver semistrukturerade intervjuer har vi använt oss av en intervjuguide med relativt tydligt fokus där vi formulerat teman och frågeställningar, och låtit intervjupersonerna svara på sitt eget sätt. Frågorna följde inte heller någon specifik ordning
vilket i likhet med Brymans beskrivning, öppnade upp för mer flexibla samtal och tillät oss att ställa följdfrågor ställdes utifrån de svar vi under intervjuerna fick.
Intervjuerna har skett på olika sätt:
Tabell 1.0
Kvale och Brinkmann (2014) menar att fördelar med den fysiska intervjun är att man kan se varandra och uppfatta kroppsspråk. Vi menar att våra två videosamtal kan liknas vid vår fysiska intervju där kroppsspråket också syns, trots att man missar den fysiska närvaron som sådan. De tre telefonintervjuerna vi gjort skiljer sig från de andra intervjuerna då vi inte kunnat se varandra. Bryman (2018) menar att det finns både positiva och negativa aspekter av att göra telefonintervjuer. Sådana intervjuer menar han sparar tid då man inte behöver resa, han menar också att man vid en fysisk intervju riskerar att intervjun påverkas av intervjuarens närvaro och av sådant som utseende. Han menar vidare att risken är större att intervjupersonen svarar så som hen tror att intervjuaren vill. En nackdel han lyfter är att man inte kan se intervjupersonens ansiktsuttryck.
Fördelarna med våra telefonintervjuer kan således beskrivas som att vi sparat in tid då vi inte behövt resa till intervjupersonerna i fråga, och att vi möjligtvis minimerat risken för att vår fysiska närvaro påverkat deras sätt att svara. En nackdel är att vi inte kunnat se intervjupersonernas ansiktsuttryck och kroppsspråk, som vi kunnat uppfatta om vi sett varandra. De olika sätten att genomföra intervjuerna kan utifrån sina olika förutsättningar därmed ha påverkat vår studie.
Intervjutyp Antal personer
Telefonintervju 3
Fysisk intervju 1
Videointervju 2
Att vi endast gjort en fysisk intervju är med anledning av folkhälsomyndighetens föreskrifter och allmänna råd (HSLF- FS 2020:12) i och med rådande läge i samhället på grund av spridningen av viruset covid-19.
5.4. Urval
Enligt Yin (2013) innebär avsiktligt urval att välja ut datainsamlingsenheter som man anser vara mest relevanta för det man ska undersöka. I denna studie har vi valt att göra ett sådant urval. Eriksson-Zetterquist och Ahrne (2015) menar att det egentligen inte finns några fasta regler för hur urval skall göras när det kommer till kvalitativa intervjuer, men att man för att nå en trovärdighet med sin studie ändå bör kunna påvisa att intervjuerna inte gjorts utan eftertanke. Vidare menar de att man kan göra urval i två steg, genom att först identifiera vilken organisation man vill lära mer kring och därefter vilka personer inom organisationen som man vill intervjua. Detta gjorde vi genom att först konstatera att det var socialtjänsten i Kalmar läns kommuner vi var intresserade av. I ett andra steg konstaterade vi att vi ville få kontakt med personer inom dessa verksamheter som arbetade som socialsekreterare inom barn- och familj. För att få kontakt med dessa besökte vi kommunernas hemsidor för att identifiera personer som arbetade inom vårt intresseområde. Sedan skickade vi informationsbrevet via mail där vi kort beskrev vår agenda samt under vilka förutsättningar intervjuerna skulle ske. Vi hade hoppats på att intervjua åtta personer, men det slutade med att vi fick tag på totalt sex stycken intervjupersoner.
5.5. Innehållsanalys
I denna studie har vi för att analysera vår empiri valt att använda oss av Graneheim &
Lundmans (2004) beskrivning av kvalitativ innehållsanalys. Vi valde att i denna analys fokusera på det latenta innehållet i vår empiri, det vill säga den underliggande meningen. I det nästkommande steget valde vi ut meningsenheter, det vill säga ord och meningar som relaterade till varandra. Dessa kondenserades sedan, vilket innebär att vi kortade ned dem och behöll den centrala innebörden. Efter att meningarna kondenserats kodade vi dessa, för att på så sätt kunna tolka dem på nya sätt - dock fortfarande i förhållande till dess kontext. Nästa
steg var att utforma kategorier som svarar på frågan om “vad”, där det samlade innehållet haft likheter med varandra. När vi utformat kategorierna har vi så långt det varit möjligt försökt se till att innehållet i dessa inte passar in i fler än en kategori. Graneheim och Lundman (2004) menar dock att detta inte alltid är möjligt att undvika. Slutligen gjordes dessa om till teman för att kunna tolka empirin, och dessa teman hjälper oss att svara på frågan “hur”.
I tabellen nedan visas två exempel på hur vi med hjälp av kvalitativ innehållsanalys har gått tillväga för att analysera vår empiri och få fram relevanta teman.
Tabell 2.0
Meningsenhet K o n d e n s e r a d meningsenhet
Kod Kategori Tema
“Men det är ju också det där liksom att man lyssnar ju på vad dom säger och sen är det ju inte säkert alla gånger att man ändå kan uppfylla det barnet tycker och tänker som du sa om det här med kontra skydd då.”
Barnet kan ha åsikter som inte alltid går att möta i förhållande till skyddsbehov
Skyddsbehov kan påverka barns möjlighet till delaktighet
Skyddsbehovet och barnets möjlighet till delaktighet
Skyddsbehovets betydelse
“... när dom blir 15 år, och dom dessutom blir del i mål, eller alltså, då är dom ju med, dom får bestämma på ett helt annat sätt. Så. Men dom ska ju fortfarande vara lika
delaktiga, men dom kan ju inte få sin vilja igenom lika mycket om dom är så små kanske”
Hur gammalt barnet är kan påverka deras möjlighet att vara med och
bestämma och få sin vilja igenom i vården
Ålder kan påverka möjlighet till delaktighet
Åldern och barnets möjlighet till delaktighet
Ålderns betydelse
5.6. Etiska överväganden
I forskningssammanhang finns det flera etiska aspekter att förhålla sig till. För vår del har det varit viktigt att ta hänsyn till individskyddskravet. Kravet är till för att skydda personer som deltar i forskningsstudier från kränkning och skada vilket vi behöver ha i åtanke under våra intervjuer och i studien i övrigt. Individskyddskravet kan delas in i fyra huvudkrav (Vetenskapsrådet 2002).
5.6.1. Informationskravet, nyttjandekravet, konfidentialitetskravet och samtyckeskravet
Informationskravet innebär att deltagarna ska få information om syftet med studien och deras del i denna, samt att det är frivilligt att delta och att de kan dra tillbaka sitt samtycke (Vetenskapsrådet 2002). Detta krav har vi uppfyllt genom att ge en beskrivning av studien och vad vår avsikt med att intervjua dem varit, samt att de när som helst kunnat dra tillbaka sitt samtycke om att delta.
Nyttjandekravet innebär att det material vi samlat in inte får användas i andra syften än för forskningsändamål. Det insamlade materialet får därmed inte användas för kommersiellt bruk (Ibid.). Vi uppfyller detta krav då vi inte har, eller kommer att använda vårt insamlade material för annat än vetenskapligt ändamål.
Konfidentialitetskravet innebär att man ska värna om deltagarnas anonymitet. Detta innebär att man inte ska kunna identifiera dem. Man ska lagra information om deltagarna så att obehöriga inte kan ta del av den (Ibid.). Detta krav har vi uppfyllt genom att vara försiktiga med de uppgifter vi fått ta del av. Vi har vidare efter att vi transkriberat våra intervjuer raderat inspelningarna som gjordes i samband med intervjuerna och som intervjupersonerna gav samtycke till.
Samtyckeskravet innebär att deltagarna i studien lämnar sitt samtycke att delta i studien (Ibid.). Kravet har vi uppfyllt då vi inledningsvis av intervjuerna frågade intervjupersonerna om de samtyckte till att medverka och att vi använde materialet till vår studie. I vissa fall har
intervjupersonerna bett att vi inte ska ta med delar av vad de pratat om, vilket vi tagit hänsyn till.
I det informationsbrev vi enligt informationskravet skickade till våra intervjupersoner återfinns alla dessa krav och återfinns i bilaga 2 i denna studie.
5.7. Metoddiskussion
5.7.1. Reliabilitet och validitet
Då man talar om kvaliteten i en studie utgår man från dess reliabilitet och validitet. Inom kvalitativ forskning brukar man dock tala i termer av tillförlitlighet (Bryman 2018). Yin (2013) menar att man bör vara medveten om och tydliggöra hur personliga tolkningar och omständigheter runt studien påverkar processen och resultatet. Utifrån detta har vi varit noga med att försöka att inte låta våra egna idéer snedvrida något av det som presenterat, samt att vi strävat efter att inte låta våra personliga tolkningar påverka studien. Det innebär också att vi försökt vara tydliga i, och argumenterat för våra beskrivningar av syfte och frågeställningar, tidigare forskning, samt i våra beskrivningar av teori och resultat. För att uppnå tillförlitlighet (reliabilitet) och trovärdighet (validitet) har vi försökt vara transparenta med hur vi gått tillväga i vår studie. Vidare menar Yin (2013) att det kan vara svårt att dra generella slutsatser då man fokuserar på ett mindre antal människor, men att det kan ge en djupare förståelse för det man studerar. Vårt val av kvalitativ metod innebär således att det är svårt att dra några generella slutsatser, men å andra sidan att vi kunnat få en djupare förståelse för det vi avsett att undersöka.
Vad gäller insamlingen av data valde vi att använda oss av semistrukturerade intervjuer vilket fungerat väl. Vi vill dock lyfta fram att flera intervjupersoner upprepade gånger uttryckte att det var svårt att svara på vissa av frågorna då de haft en öppen och bred karaktär. Yin (2013) menar att frågor som är öppna tillåter intervjupersonerna att använda sig av sina egna ord och formuleringar, vilket var anledningen till att vi ändå behöll frågorna. Vidare var vi istället tydliga med att intervjupersonerna om de behövde, fick ta tid på sig för eftertanke och
reflektion. Något som Kvale och Brinkmann (2014) menar är fördelar med att låta pauser av tystnad uppstå. Eriksson-Zetterquist och Ahrne (2015) talar om mättnad med vilket de menar att man finner återkommande mönster och att fler intervjuer inte kommer att tillföra någon ny kunskap till en studie. Då vi varvade analys och intervjuer upplevde vi just detta, varför vi ansåg att de sex intervjuer vi genomförde ändå kunde ses som tillräckligt i denna studie, trots att vi från början hoppats på att genomföra åtta intervjuer.
Andersson och Swärd (2008) påminner oss även om det faktum att intervjupersonerna kan ha ett intresse av att skydda den organisation de arbetar i, vilket kan ha påverkat deras svar i intervjuerna. För att motverka detta har vi försökt att inte skapa en känsla hos intervjupersonerna av att vi velat peka ut eventuella fel eller brister hos dem. Ytterligare en aspekt som rör själva intervjusituationen är att det finns en maktaspekt mellan oss och de vi intervjuat där vi haft befunnit oss i en sådan position att vi kunnat påverka i vilken utsträckning de kunnat utveckla sina svar (Ibid.). Då intervjuerna var genomförda och vi hade transkriberat dem var vi tvungna att välja vad vi tyckt varit viktigt att lyfta fram ur materialet.
Andersson och Swärd (2008) menar att det är en svår uppgift att i transkribering och analys av resultatet återge detta på ett korrekt sätt, vilket vi med vår analysmetod försökt att motverka.
Graneheim och Lundman (2004) menar att det alltid finns olika sätt att tolka underliggande meningar i en text. Med detta vill vi säga att den underliggande mening vi uttolkat ur vår empiri kan tolkas på fler sätt. Ytterligare en aspekt som rör själva intervjusituationen är att det finns en maktaspekt mellan oss och de vi intervjuat där vi haft befunnit oss i en sådan position att vi kunnat påverka i vilken utsträckning de kunnat utveckla sina svar (Andersson & Swärd 2008).
Som vi nämner inledningsvis i vår avgränsning i denna studie, har vi inte begränsat oss till att fokusera enskilt på familjehemsplaceringar enligt LVU eller SoL. I vår studie talas därmed om båda dessa typer av placeringar. När det gäller dessa, skulle graden av delaktighet kunna skilja sig då insatser enligt SoL bygger på frivillighet, emedan LVU är en tvångsinsats och där delaktigheten således skulle kunna vara mer inskränkt. Hur delaktigheten ter sig och hur man arbetar med delaktighet kan tänkas skilja sig mellan dessa insatser. Trots att vi inte närmare beskriver dessa olika insatser kan det ändå vara viktigt att ha med sig när man läser vårt resultat.
5.8. Arbetsfördelning
Vad gäller arbetsfördelningen i denna studie har vi medvetet valt att göra samtliga delar ihop.
Detta för att kunna diskutera med varandra gemensamt, vilket givit oss en samsyn och en gemensam förståelse. Bitvis har vi dock suttit på olika håll och börjat med varsina delar, som vi sedan alltid färdigställt ihop. Detta har gjort att det tagit oss längre tid än om vi delat upp oss, men vi anser ändå att fördelen av en gemensam förståelse varit viktig.
6. Resultat & analys
I följande avsnitt kommer vi att först ge en kort beskrivning av intervjupersonerna som deltagit i studien. Sedan följer resultat och analys med utgångspunkt ur våra teoretiska verktyg samt tidigare forskning. Empirin nedan är ett urval från våra intervjuer vilka presenteras i sju teman.
6.1. Intervjupersonerna
Intervjupersonerna är alla socialsekreterare och arbetar med familjehemsplacerade barn. Fem av intervjupersonerna har arbetat mellan fyra och tolv år, och en av dem har arbetat mer än tolv år.
6.2. Verktygens betydelse
Intervjupersonerna menar att det är av stor vikt att barnen är delaktiga. De pratar kring väl fungerande verktyg för att hjälpa dem att utföra sin uppgift. Intervjuperson 6 beskriver 3 följande:
Nej men det är ju en jätteviktig grej att barn är delaktiga tänker jag. Det är för dom vi jobbar, och det märker man ju också i det här med BBIC som är vårat arbetssätt som ska genomsyra hela vårat 4 arbete. Från det att det kommer in en anmälan eller en ansökan till oss via utredningsprocessen. Sen
om det blir en insats i form av en familjehemsplacering så har ju vi.. det grundar sig på barns rätt.
Barnkonventionen, delaktighet, och alla de steg vi tar. Samt dom formulär som vi har kopplade till BBIC. Hela tiden så är det ju barns delaktighet, vad barnen tycker, barnets röst, vad barnet tycker om
insatserna. Det genomsyrar ju liksom hela vår vårat arbete. (...) alltså det blir en sån självklarhet att barnet ska vara delaktig i hela processen. (Intervjuperson 6)
Barns rätt att komma till tals kan enligt Larsson och Hultmans studie (2019) påverkas av på vilket sätt man beaktar det barnet berättar. Bolin (2018) menar att det är viktigt att barn ses som subjekt och medverkar i beslut som rör dem. I citatet ovan kan man förstå att verktygen som nämns möjliggör detta. Det kan även tolkas att verktygen hjälper dem att se barnen som kompetenta aktörer, viktiga att lyssna på. Vilket är Halldéns (2018) förklaring av begreppet being. Seim och Slettebø (2017) menar att ett hinder för delaktighet kan vara handla om bristande kommunikativ förmåga hos socialarbetare. Citatet ovan visar på att verktygen kan vara ett stöd som motverkar en sådan brist hos en socialsekreterare.
Intervjuperson 4 beskriver nedan att trots fungerande verktyg är det ändå är upp till dem själva att aktivt arbeta för barnens delaktighet:
Jag upplever de [verktygen] ändå väldigt bra. Sedan är det upp till oss att använda dem och liksom jobba för att införliva dem, för barnen är ju individer. Det som fungerar på ett barn är inte säkert att det
fungerar på ett annat, och jag tänker absolut att vi ska utvecklas, vi ska vara med och liksom se behoven för att kunna möta barnen och få dem delaktiga. Det är det som håller igång hela processen.
Så det innebär ju inte att vi ska stanna upp och känna att ‘nu har vi det liksom’... ‘det behöver vi inte tänka mer på’, hur vi pratar eller att vi har tillräckligt med redskap. För det har vi nog aldrig, det ändras ju liksom hela tiden. Att vara nyfiken, att vilja liksom. Vilja göra barnen delaktiga kommer
också hjälpa dom redskapen vi har. (Intervjuperson 4)
Tidigare forskning visar att socialsekreterare önskat bland annat praktisk kunskap och strategier för att möjliggöra och utveckla arbetet (Pölkki et al. 2012). Något som intervjupersonerna i citaten ovan beskriver att de har. Intervjuperson 4 tillägger dock att verktyg alltid kan utvecklas och att socialarbetares vilja att göra barnen delaktiga är viktig.
BBIC är en förkortning av Barnets behov i centrum och är ett verksamhetssystem för bland annat utredning och
4
uppföljning (Socialstyrelsen 2019).
Avsaknad av vilja har av tidigare forskning identifierats som ett möjligt hinder för delaktighet (Seim & Slettebø 2017).
I temat ovan kan man se att intervjupersonerna upplever att de har goda verktyg som kan hjälpa dem i deras uppgift att göra barnen delaktiga. Dock kan både verktygen och de själva alltid utvecklas.
6.3. Delaktighetens betydelse
Vid frågan på om intervjupersonerna tror att uppfattningen om vad delaktighet innebär, skiljer sig åt mellan dem och barnen svarar flera av dem att det gör det. Intervjuperson 2 förklarar det såhär:
Jag har ju erfarenhet av att barnen ofta... likställer delaktighet med att bestämma. Jag har ju hört det nu sen barnkonventionen blev lag också att ’nu får vi vara med och vara delaktiga, så nu vill jag att det ska bli såhär’ och… det är ju inte så enkelt. Så dom nöjer sig inte alltid med att delaktigheten handlar
om att få uttrycka sig eller att få information eller att få vara med på tåget så utan... 'får jag inte bestämma så är jag inte delaktig’ (Intervjuperson 2)
Detta kan skapa reaktioner hos barnen, vilket samma intervjuperson uttrycker så här:
Men för en annan så känns ju det väldigt konstigt ibland, att man säger att det är viktigt att barnet säger vad dom tycker, sen i nästa veva så säger man att ’fast du får ändå inte bestämma’.. jag förstår ju
att barnen reagerar på det. Och det behöver man ju vara ödmjuk för, också… att det får vara så. Och möta barnen i den frustrationen som det faktiskt innebär. (Intervjuperson 2)
För intervjuperson 6 handlar det bland annat om att göra barnet delaktigt genom att prata med barnen och ge dem information, vilket citatet nedan får beskriva:
...Och det betyder ju liksom inte att man är delaktig att man får sin vilja igenom som man vill utan delaktighet är att man ska få vara med i hela processen. Även att vi ibland kan fatta beslut som går emot vad barnet eller ungdomen själv egentligen tycker. Men man ska fortlöpande få information och
vi ska liksom inte göra saker som barnet eller familjen inte känner till de ska vara med på hela resan.” (Intervjuperson 6)
Ovan kan man se att det ibland finns skilda meningar kring vad delaktighet innebär. Detta menar Skau kan leda till en öppen konflikt, när klient och professionell hjälpare uttalat inte är överens (Skau 2018). Intervjupersonerna pratar här om att det blir viktigt att möta barnen i deras frustration och förklara varför det inte kan bli som de vill. Detta kan tolkas som ett sätt
att försöka nå det samråd som Skau beskriver är viktig för hur hjälpen ska ges (Ibid.). I tidigare forskning har man även där funnit att sättet att se på delaktighet kan skilja sig. Barnen ser ofta på delaktighet som en möjlighet att få uttrycka vad som är viktigt för dem, medan socialsekreterarna kan se det som ett sätt att få information och därmed hitta lösningar på problem (Bijleveld et al. 2015).
I temat kan man därmed utläsa att barnens delaktighet kan påverkas av denna skilda mening kring vad delaktighet faktiskt innebär. Som Skau (2018) menar kan detta utgöra en konflikt som blir viktig för socialsekreterare att vara medvetna om och försöka motverka genom att nå samråd.
6.4. Skyddsbehovets betydelse
Umgänge med sina föräldrar är något barnen kan få vara med och ha synpunkter på och är något man frågar och pratar med barnen om. Det gäller till exempel om var, när och hur umgänge ska ske. Detta beskriver intervjuperson 1 på följande sätt:
Det tänker jag är den viktigaste delaktighetsfrågan kanske, kring umgängen. Det är ju där barnen är delaktiga framför allt. (Intervjuperson 1)
Intervjuperson 1 fortsätter:
Vill barnet inte träffa sina föräldrar så uppmuntrar man dem att göra det och så vidare, men man lyssnar ju naturligtvis på att begränsa det.. ur en stor omfattning. Och ibland om barnet reagerar väldigt kraftfullt så naturligtvis ska de inte träffa sina föräldrar alls. Eller om de vill träffa dom oftare,
om det är ett bra umgänge och vi kan se också att det gör gott liksom. Då lyssnar man ju på det.
(Intervjuperson 1).
Här beskriver en av intervjupersonerna att barnen har goda förutsättningar att vara delaktiga och ur Skaus (2018) maktperspektiv få sin vilja igenom. Intresset finns förutom hos barnet, även hos socialsekreteraren då man uppmuntrar att barnet har så god kontakt med den biologiska familjen som möjligt, om det anses vara för barnets bästa. Här kan man nå det samråd som Skau beskriver då parternas viljor oftast sammanfaller (Skau 2018). Skau menar också att när det kommer till ett mer vägledande förhållningssätt från hjälparen dominerar hjälpaspekten i förhållande till maktaspekten (Ibid). Detta blir tydligt i citatet ovan då intervjupersonen uppmuntrar barnet till umgänge men lyssnar ifall barnet inte vill. När socialsekreterarna upplever att umgänget med de biologiska föräldrarna inte står emot
skyddsbehov kan man här tolka att barnen ses som beings i Halldéns (2007) mening, vilket innebär att ses som kompetenta aktörer som är viktiga att lyssna på.
När skyddsbehovet ökar, påverkas sättet som barnet kan vara delaktigt på. Intervjuperson 3 uttrycker sig såhär:
För alltså… har vi tagit ett sådant beslut, ganska stort beslut, eller svårt beslut för ett barn att man faktiskt ska ta dom hemifrån och placera dom någon annanstans, då är det nog andra saker än just barnets vilja det handlar om.. Om man placerar ett barn tänker jag.. men såklart man måste lyssna på
barnet i det. (Intervjuperson 3)
Intervjuperson 3 fortsätter att förklara hur man kan hantera sådana situationer när man inte kan möta barnets vilja i citatet nedan:
Nä men då får man ju istället lägga delaktigheten tänker jag på informationen. Och att alltså… man får ge så mycket information till barnet som möjligt, förklara vad som händer och låta barnet vara med i alla beslut. Även att barnet inte kan påverka på samma sätt... så att man får informera om att ‘det här
och det här händer nu’ (intervjuperson 3)
Tidigare forskning visar att barnen önskar att få information kring deras placering (Pölkki et al. 2012). Vilket våra intervjupersoner här menar blir viktigt att ge dem i situationer där man inte kan möta deras vilja.
Flera av intervjupersoner säger att man självklart önskar att barn och familjehem hinner träffa varandra innan placering sker. I de fall där det sker tvångsingripande kan det gå väldigt snabbt och utan någon vidare framförhållning. Nedan beskriver intervjuperson 6 en sådan situation som kan påverka barnets delaktighet:
När det gäller barn som är i omedelbart behov av skydd, då kanske det handlar om att vi behöver placera ett barn i ett jourfamiljehem som vi har... och det finns inte utrymme just då till att kunna åka
och hälsa på innan, utan då är det ju det hemmet eller alltså... eller inget. Så där blir delaktigheten ganska inskränkt. För då är det ju liksom sådant behov av skydd så att då går det före delaktigheten på
något sätt. (Intervjuperson 6)
Att inte kunna möta barns vilja i särskilda situationer menar Leviner (2011) är en av svårigheterna i att tillgodose barns rätt i praktiken. Synen på barn som i behov av skydd utgör enligt Bolin (2018) ett hinder för att göra barn delaktiga. Skau menar att maktaspekten blir som mest tydlig vid omhändertagande av barn (Skau 2018). Än mer vid akut omhändertagande. Det blir tydligt i citatet ovan att skyddsbehovet påverkar hur delaktiga
