Uppsatsen har använt en mixed-method design där empirin utgörs av såväl en kvantitativ del (enkät) samt en kvalitativ del (intervjuer). Resultatdelen inleds med en beskrivning av enkä-ternas representation samt en presentation av informanterna som medverkat i intervjuerna.
7.1 Enkät och intervjuer
Enkäten som skickades ut till ’3KHV’ kommunerna besvarades under februari månad år 2021. I informationen till enkäten framgick vad som avsågs med serviceinsatser och delaktig-het, där det senare avser om barnet fysiskt eller digitalt har medverkat i insatsen. Utifrån kommunernas organisatoriska struktur vad gäller arbetet med serviceinsatser har urvalsgrup-perna varit av olika storlek. Respondenterna har fördelats enligt nedan;
Tabell 2. Arbetsplats
Av de som besvarat enkäten uppgav 19 respondenter (38 %) att de jobbar med barn i alla åldrar, det vill säga barn 0-17 år, och ytterligare 18 personer (36 %) har uppgett att de jobbar företrädesvis med barn 12-17 år. Den tredje största gruppen jobbar med målgruppen 0-11 år och är sju personer (14%). Fördelningen av arbetsuppgifter följer i tabell 3, i enkäten gavs möjlighet att ange flera arbetssätt och det mest frekvent förekommande var råd- och stödsam-tal som i denna fråga inte särskilde stödsamstödsam-tal med barn och vuxna. Tabellen nedan redovisar antal personer som angett att de arbetar med respektive insats, samt hur många procentenheter av totalen de utgör.
Tabell 3. Arbetsuppgifter enkätrespondenter
Serviceinsats Antal (n) Procent (%)
Råd- och stödsamtal 44 88
Familjebehandling 26 52
Uppsökande verksamhet/ Fältverksamhet 16 32
Stöd i hemmet 18 36
Anhörigstöd/ Anhöriggrupp barn 8 16
De sju intervjuerna genomfördes under mars och april månad 2021. Samtliga intervjupersoner (IP) arbetar som behandlare inom socialtjänstens barn- och familjeverksamhet och jobbar med serviceinsatser. Även om de flesta intervjupersonerna arbetar med hela åldersspannet 0-17 år så finns det en viss variation i intervjupersonernas målgrupp vad gäller ålder.
Tabell 4. Presentation intervjupersoner
Intervjuperson (IP) Kön Målgrupp ålder Arbetsuppgifter
IP1 Kvinna 0-5 år* (0-12 år) Serviceinsatser
IP2 Kvinna 0-17 år Serviceinsatser
IP3 Man 0-17 år Service- och biståndsbedömda insatser
IP4 Kvinna 13-17 år Service- och biståndsbedömda insatser
IP5 Man 0-17 år Serviceinsatser
IP6 Kvinna 0-17 år Serviceinsatser
IP7 Kvinna 0-6 år* (0-12 år) Serviceinsatser
* huvudsaklig målgruppen, uppdraget omfattar barn 0-12 år.
I huvudsak anger intervjupersonerna att de jobbar med serviceinsatser i form av råd- och stödsamtal och flera behandlare jobbar också med olika typer av föräldrastöds- eller föräldrautbildningsgrupper.
Dispositionen i resultat och analysdelen utgår från två huvudteman om inre och yttre faktorer som påverkar förutsättningarna för barns deltagande. De teman som presenteras har synliggjorts under den tematiska analysen av den kvalitativa empirin genom kodningar. Först presenteras och analyseras de inre faktorerna som avser faktorer som är kopplade till behand-larens inställning och syn på barns deltagande. Därefter presenteras och analyseras de yttre faktorerna som avser faktorer eller omständigheter som behandlarna beskriver ligger utanför dem själva.
Tabell 5. Tema och subtema
Tema Subtema Subtema
Inre faktorer Försvarbart deltagande Deltagande protektionism Yttre faktorer Barnets ålder och mognad
Problembild
Juridiska förutsättningar
Organisatoriska förutsättningar Delaktighet serviceinsatser i relation till biståndsbedömda insatsen
7.2 Inre faktorer
I uppsatsens kontext omfattar temat inre faktorer behandlarnas tankar, värderingar och erfa-renheter som grund för bedömningar om barns delaktighet i serviceinsatser. Temat inre faktorer omfattar två subteman; försvarbart deltagande och deltagande protektionism.
7.2.1 Försvarbart deltagande
Under intervjuerna framkommer en enhetlig bild av att behandlarnas egen inställning till barns delaktighet har en betydande roll för om barn görs delaktiga. Samtliga behandlare be-skriver att de själva bär ett stort ansvar i att möjliggöra att barn blir delaktiga i insatsen genom att bjuda in dem, att motivera föräldrar som motsätter sig barnets delaktighet eller erbjuda barnet olika sätt att vara delaktiga på vilket beskrivs närmare i nedan citat;
Jag tänker det är ju ens egen medvetenhet och kunskap om barns delaktighet, ge-nom det kan man öka barns delaktighet tänker jag. Att inte ha kunskap kan ju göra att man inte tänker på det så att man minskar barns delaktighet. (IP1)
Behandlarna tycks enliga gällande att barns delaktighet är viktigt men har olika syn på vilken plats barnen har i serviceinsatserna. Det framkommer beskrivningar av svårigheterna med serviceinsatser utifrån barnens roll i förhållande till föräldrarnas roll och önskemål då de vuxna tenderar att hamna i fokus vilket synliggörs i följande citat;
[…] Eh så det blir väldigt mycket utifrån föräldrarnas premisser på något sätt. Och det är, ja fokus är just på föräldraskapet och rollen som föräldrar […] vi diskuterar just det här hur gör vi barn delaktiga även när dom är liksom den sekundära kan man säga för den primära personen i stödet är kanske föräldern, fast indirekt, ja, barnen är egentligen dom primära, ja […] (IP6)
[…] vi som jobbar på service, eftersom vi har möjligheten att ha den här följ-samheten så kan det också bli att vi blir väldigt följsamma i det som föräldrar, för oftast är det föräldrar som tar en kontakt, i det som föräldern efterfrågar eh och om inte föräldern efterfrågar att barnen ska komma hit på samtal så kanske det blir att vi blir lite fartblinda i det och att vi då möter föräldrarna, har föräld-rarna i samtal och barnen pratas om och inte med […] (IP5)
Andra exempel framkommer som belyser syftet med att barnen görs delaktiga, där barnen inte ska göras delaktiga för sakens skull utan att delaktigheten ska syfta till något specifikt och fylla en funktion. Mot bakgrund av detta ges beskrivningar av att informanterna vill undvika någon form av symbolisk delaktighet där barn görs delaktiga endast för att uppfylla ”kravet”
om delaktighet.
7.2.2 Delaktighetsprotektionism
Samtliga informanter resonerar kring ställningstaganden då barn inte görs delaktiga som en försiktighetsåtgärd, de beskrivs att barnet inte ska ’utsättas’, att det kan vara ’olämpligt’, att barnets situation kan ’förvärras’ eller att barnet ska ’skonas’. Delaktighetsprotektionism besk-rivs generellt av informanterna i denna studie vara en omständighet som gör att barn inte görs delaktiga utifrån bedömningen att skona barnet. Det kan bland annat handla om att skydda barnen från att utsättas för flera samtalskontakter;
Att jag vet att det har förekommit, har varit väldigt mycket samtal för det här bar-net och ja, lite för att skona, att det handlar inte om för saken skull utan att det ska vara till gagn för föräldrarna här och för vårt arbete här men men också… ehm…
på något sätt inte använda upp barnet om du är med på hur jag menar […] (IP2).
Likt beskrivningarna i Vis, Holtan och Thomas (2010) studie anges också att barnen inte ska tyngas med eller bära ’bördan’ av att prata om problem samt att det kan väcka oroskänslor hos barnen. Under intervjuerna framkommer det att detta sker mot bakgrund av ytterligare
faktorer, varav behandlarnas egen inställning är en av dem men också att det kan kopplas till föräldrars oro och känslor av att barnen ska skyddas;
Det handlar ju också om ett etiskt övervägande vems behov är det att barnet kommer till tals i just den här känsliga situationen just nu? Alltså barnet kanske behöver skonas om det är så ledset. Eller ett barn ska ju aldrig känna sig konfron-terat eller uppmanat av vuxna att prata. (IP4)
Ja men det är väl att vi tänker för mycket ibland kanske. Just det där som jag höll på med här i början. Näe men, ja det som vi gör hela tiden så här; skonar jag bar-net eller utsätter jag barnen för någonting? Hur ska barbar-net vara med? När ska det var med? Och så vidare, det ja.. det kan ju bli hindrande så klart. (IP2)
Det framgår dock inte tydligt i intervjuerna vad det är barnen ska skonas från, eller hur befo-gad rädslan är utifrån tidigare erfarenheter hos behandlarna. När en av informanterna fick frågan om tidigare erfarenheter av att barn ska ha farit illa till följd av att de gjorts delaktiga framkommer följande;
[…] jag kan inte minnas något egentligen där jag har pratat med barnen och tänkt shit att det här, här skulle jag absolut aldrig ha konsulterat barnet [skrattar] det gjorde skada liksom, det kan jag inte tänka att det någonsin har hänt. Så att det…
Nej tvärtom faktiskt […] (IP6)
Barns självklara rätt till delaktighet så som den tar sig i uttryck i exempelvis barnkonvention-en kan ifrågasättas utifrån professionellas inställning om ett försvarbart deltagande. Vis, Holtan och Thomas (2010) beskriver i sin studie att ändamålet och syftet för barns delaktighet kan väga tyngre än själva deltagandet i sig själv. Detta kan också förstås utifrån Harts (1992) trappa om delaktighet, syftet med barns deltagande avgör hur barnet görs delaktigt. Som tidi-gare nämnts har självbestämmande och frivillighet varit några av incitamenten i serviceinsat-ser och Börjeson (2017) beskriver att självbestämmandet medför en maktförskjutning från socialtjänsten till den enskilde. Även frivilligheten i serviceinsatser innebär möjligheten för den enskilde att i större utsträckning styra villkoren för insatsen vilket är ett återkommande resonemang under intervjuerna. Bland annat beskrivs en ambivalens mellan föräldrarnas mål-sättning med insatsen och hur barnets målmål-sättning kan inkluderas i det, samt överväganden kring vem insatsen primärt är till för, föräldrar eller barn? När föräldrarna styr eller dikterar
villkoren för insatsen och själva kan bestämma vem eller vilka som ska vara delaktiga och hur länge insatsen ska fortgå kan de uppfattas som huvudpersoner för insatsen, vilket också besk-rivs under intervjuerna och i citat ovan. I relation till Lipskys (2010) beskrivningar om handlingsutrymme där behandlarna har att förhålla sig till både de övergripande målen med serviceinsatser som tillgängliga och öppna, har de också ansvar för att tillvara ta barnens rätt till delaktighet som inte bara är lagstadgad utan också tycks vara en grundvärdering hos flera av behandlarna. Trots det tycks inte barnen ha en självklar plats i serviceinsatsen. I vissa fall beskrivs en målkonflikt som behandlarna resonerar kring och agerar utifrån där de personliga värderingarna ibland står tillbaka för andra faktorer så som protektionism men också yttre faktorer.
Protektionismen handlar om de professionellas syn på barn som skyddsobjekt, att deras rättigheter till delaktighet ställs mot det upplevda behovet att skydda dem är en del av den sociala konstruktionen av barn som tycks reproduceras som sanning inom den sociala barna-vården och samhället i stort (jmfr. Hart 1992; Moses 2008; Vis, Holtan & Thomas 2010). Att se barn som skyddsobjekt i det avseende att de inte kan vara delaktiga i frågor som rör deras livssituation eller familjeförhållanden kan vara att reducera barns kompetens, bland annat då de har väl utvecklade överlevnads och ”coping” strategier (Moses 2008). Mot bakgrund av det som beskrivs av informanterna och det som framkommer av tidigare forskning innebär att skona barnen från att vara delaktiga i frågor eller samtal som berör deras livssituation inte detsamma som att skona dem från att uppleva det som sker. Det handlar snarare om att begränsa deras möjligheter att prata om, få förståelse för och få hjälp utifrån den upplevda situationen. Detta trots att informanter på en direkt fråga inte kan uppge sig ha några egna erfarenheter av att barn ska ha farit illa av att ha gjorts delaktiga. Likt Lansdowns (2010) slut-satser kan ställningstaganden om att inte göra barn delaktiga för att skydda dem istället med-föra att beslut fattas som på sikt skadar barnet. Denna ’omvända’ skyddsaspekt, diskuteras inte av informanterna i studien. Ytterligare en viktig aspekt av att skona barnet blir således om barnet skonas utifrån barnets perspektiv eller ett barnperspektiv. Svårigheterna med barnper-spektivet, då utomstående ska tillvara ta barnets bästa, är att de bygger på antaganden om barns bästa. Dessa antaganden grundar sig i sin tur på sociala konstruktioner och värderingar om barns förmågor och färdigheter (jmfr. Halldén 2003; Kampmann 2003).
Inom ramen för de inre faktorerna nämns både behandlarnas rädsla tillika egna inställ-ningar och värderingar som faktorer för barns delaktighet, något som Alvesson och Spicer (2018) menar kan vara orsaker till att yrkesverksamma agerar i enlighet med funktionell
dumhet. Rädsla som en faktor för att barn inte görs delaktig kan utgöra ett hinder men precis som Alvesson och Spicer (2018) beskriver uppfyller flera arbetssätt också en funktionell aspekt. Rädslan för att utsätta ett barn behöver inte leda till att barnet inte görs delaktigt utan också till eftertänksamhet och anpassningar så att barnet görs delaktigt på ett så gynnsamt sätt som möjligt.
7.3 Yttre faktorer
Yttre faktorer syftar till omständigheter som informanter beskriver ligger utanför dem själva men som påverkar barns förutsättningar till delaktighet i serviceinsatser. Temat yttre faktorer omfattar fem subteman; barnets ålder och mognad, problembild, juridiska förutsättningar, organisatoriska förutsättningar och delaktighet i serviceinsatser i relation till biståndsbedömda insatser.
7.3.1 Barnets ålder och mognad
Hart (1992) gör en gradering av hur autentisk barns delaktighet är i beslutandeprocesser från skenbar delaktighet till mer verklig delaktighet där barnen får vara med och fatta beslut i frågor som rör dem. Svaren i enkäten visar att äldre barn i högre utsträckning än yngre barn ges utrymme att vara delaktiga på det sätt som Hart menar tyder på mer reellt deltagande, det vill säga att barnet ges utrymme att uttrycka sina åsikter, att beslut fattas i sammanhang där barnet är delaktigt och att beslut fattas med initiativ från barnet. I enkäten ställdes frågan ”På vilket sätt gör du oftast barnen delaktiga i serviceinsatser?” och respondenterna fick ange max två alternativ. Svaren fördelades enligt tabellen nedan och visar bland annat att barn 0-5 år i högre grad än äldre barn görs delaktiga på ”annat sätt”. Mot bakgrund av det som framkommer under intervjuerna kan ”annat sätt” exempelvis vara att barnen är med och observeras eller att information om barnet inhämtas från andra som finns runt barnet så som föräldrar, barnhälsovård med flera.
Tabell 6. Hur barnet görs delaktig.
0-5 år 6-11 år 12-17 år
Variabel n= 27 n=31 n=41
% % %
Barn bjuds in och ges information. 26 45 34
Barnet bjuds in och ges utrymme att uttrycka sin åsikt. 41 77 80 Barnet bjuds in och beslut fattas med initiativ från barnet. 0 13 22 Beslut fattat med initiativ av förälder/ vuxen, barnet delaktig. 15 35 41
Barnet bjuds in men deltar sällan. 15 0 2
Barnet är delaktigt på annat sätt. 52 42 27
Barnet görs inte delaktig. 19 13 0
Under intervjuerna beskriver några informanter hur barnet är med föräldrarna eller föräldern och hur behandlaren genom sitt kroppsspråk, exempelvis att vända huvudet mot barnet och titta på det under samtalet gör barnet delaktigt. En informant beskriver att det kan handla om att fånga barnet i lek för att visa att barnet uppmärksammas och blir sett vilket utifrån frågan kan tolkas som att barnet görs delaktigt ”på annat sätt”. Ytterligare exempel ges på arbetsme-toder där interaktionen mellan yngre barn och föräldrar filmas för att sedan diskuteras som en del av en intervention.
Några informanter beskriver att de jobbar på ett mer strukturerat sätt med delaktighet i serviceinsatser och att exempelvis skattingsformulär används som ett sätt för barn att uttrycka sig, bland annat nämns KASAM (Känsla av sammanhang), ORS (Outcome Rating Scale), SRS (Session Rating Scale), YSR (Youth self report) och Livets stege (Ladder of life). En annan informant beskriver ett strukturerat arbetssätt som innefattar kartläggningar som har använts från barn i sex- till sjuårsåldern;
Eh men det vi gör egentligen, oavsett hur långt jag har kommit i kontakten med föräldrarna så gör jag en kartläggning tillsammans med barnet. Och vad det inne-bär en kartläggning är att vi tidigt i kontakten att man egentligen, ”vad upplever jag som en utmaning som problematiskt idag, vad tycker jag fungerar bra idag och vad skulle jag önska vore annorlunda och hur ser det ut” det är egentligen en mål-sättning. (IP5)
Andra informanter beskriver att de i den mån det går anpassar mötena utifrån barnets behov exempel ges bland annat på att barn i tonåren har fått önska tid och plats för mötena eller att vid de tillfällen då barnet inte har känt sig bekväm med att närvara har barnet haft möjlighet att låta någon annan framföra dess åsikter, till exempel en förälder. Något barn har erbjudits att inte närvara i samtalsrummet samtidigt som föräldrarna, eller att sitta med i samtalet men med sin telefon för att ges möjlighet att avskärma sig. En informant reflekterar över att den enda gången det med säkerhet går att säga att barnet har gjorts delaktiga är när behandlaren fysiskt har fått träffa barnet. I vissa fall ombeds föräldrar att informera eller göra barnet del-aktiga på egen hand vilket informanten i det här fallet menar blir utom dennes kontroll när det kommer till vilken information barnet får från föräldern.
De flesta informanterna har svårt att beskriva hur bedömningarna görs avseende barns ålder och mognad i relation till delaktighet och det framkommer att i de fall då ingen tidigare kännedom finns om barnets läggs stor viktigt vid ålder tillsammans med faktorer som problembild, föräldrarnas önskan och gängse arbetssätt. Det framkommer också att stor vikt läggs vid barns verbala förmågor och förutsättningarna att ha samtal med barnen;
Jag tänker att det handlar mycket om det. Och att det blir en osäkerhet hos den som ska träffa barnet att, det blir jättesvårt när man inte riktigt vet hur man ska bete sig eller hur man ska göra eller så. Då är det enklare att sitta med en nästan vuxen att prata för då vet man hur det tas emot och så, vad man kan förvänta sig.
(IP1)
I citatet ovan beskrivs hur det verbala språket fyller en funktion av att förena behandlaren och barnet i ett gemensamt kommunikationssätt som här beskrivs som mer konkret och förutsäg-bart än enförutsäg-bart kroppsspråk. Samma informant beskriver hur de yngre barnen med hjälp av uttryck, kroppsspråk och interaktion kommunicerar med omvärlden och att dessa barn därför görs delaktiga genom att vara med i mötet eller samtalet. Samtidigt beskriver en annan informant som jobbar med barn 0-17 år att det inte alltid bedöms lämpligt att göra små barn delaktiga utifrån att det inte bidrar till att uppfylla syftet med insatsen;
[…] barnets input och barnens delaktighet ser vi som en nyckel, sen ibland kan det vara inte lämpligt, ja men barnens ålder eller det är inte alltid, det kan vara att man har en ettåring exempelvis eller att det är väldigt små barn eller väldigt unga barn eh som, det är klart att interaktionen mellan barnet och föräldern kan vara intressant ibland för att se hur barnet ja, eh, samspelet mellan barnet och föräldern kan vara intressant men vi gör egentligen inga bedömningar här uti-från föräldraförmåga utan vi är ett stöd för föräldrarna så det är inte alltid vi känner att det är någonting som är adekvat i den kontakten vi har. (IP5)
Vidare beskrivs de allra yngsta barnen, under två år, vara delaktig till viss del i insatser på så sätt att de närvarar på föräldrarnas möte. Exempel ges på att de yngre barnen kan medverka i föräldrautbildningar utan att det beskrivs som ett hinder, utan snarare en tillgång då behand-larna får se interaktionen mellan barn och förälder. Svårare tycks det vara med barn från två år upp till yngre tonåren;
Jag tänker det är svårare med mitt-i-mellan barnen på något sätt för då är ju inte, det är ju inte så att en åttaåring kan sitta rummet och inte va med utan då får man ha en plan, däremot en tvååring kan ju det, man kan leka och man kan på något sätt titta och observera och snacka lite med barnet utan att ha en plan. (IP2)
De flesta informanterna beskriver att barn från yngre tonåren och uppåt har en större roll utifrån insatsens syfte som kanske handlar om gränssättning eller relationsskapande med en förälder. I dessa resonemang läggs vikt vid barnets upplevelser, barnets åsikter, förmåga att uttrycka sig och barnets autonomi i relation till föräldrarna;
[…] alltså huvudgrejen är ju att… nej det är ju barnets upplevelse av relation, när-het, distans, hierarki det finns ju ingen förälder i världen som kan nå sitt barn om de inte, du vet som typiskt Kirkegaard, man kan ju inte hjälpa någon, eller komma
[…] alltså huvudgrejen är ju att… nej det är ju barnets upplevelse av relation, när-het, distans, hierarki det finns ju ingen förälder i världen som kan nå sitt barn om de inte, du vet som typiskt Kirkegaard, man kan ju inte hjälpa någon, eller komma