Masteruppsats
Barns rätt till delaktighet – viktigt på riktigt?
- Professionellas beskrivningar av barns
förutsättningar för delaktighet i serviceinsatser.
Författare: Sanna Hallgren
Abstract
Author: Sanna Hallgren
Titel: Children’s right to participation- is it for real? - professional’s descriptions of children’s opportunities to participate in family support [Translated titel]
Supervisor: Johanna Thulin Assessor: Torbjörn Forkby
The child protective services in Sweden contains two central parts, child protection and fami- ly support/ services. In the proposal for a new Social Service Act the family support is ex- panded to easier provide support for parents and children without assessments. Since year 2020 the Convention on the Rights of the Child has been accepted as law in Sweden (2018:1197) which includes statements about children’s rights to participation. This master’s thesis aims to examine professional’s description of how and to what extent children gives the opportunity to participate in family support/services offered on voluntary ground and provid- ed without professional assessment. This study consists of mixed methods, one survey com- bined with semi-structured interviews. The respondents are professionals working within the family support. 50 respondents from five different municipalities responded to the survey and seven interviews were conducted. The empirical analysis was conducted in SPSS and with qualitative thematic analysis respectively. The theoretical framework is social construction- ism, sociology of childhood and organization theory such as Lipsky’s theory of street-level bureaucrats. The professional’s within this study is categorized as street-level bureaucrats which broadly means that their work is characterized by different goal conflicts for example between the interest of the clients and the organization. The conclusion in this thesis is that different internal and external factors are central when deciding whether children should par- ticipate in family support or not. The professional’s express a need to protect children from potential harm (protectionism) and participation and protection do not seem to fully be possi- ble to reconcile. Different kind of organization culture and guidelines are also central for the children’s participation in family support offered on voluntary ground and the family support is to some extent described as parent oriented. The survey showed that older children (12-17 years) to a higher extent then younger children (0-5 and 6-11 years) are involved in the volun- tary family support which is explained by the child’s verbal abilities. Also, the environment and setting are mentioned as factors that affect children’s participations together with older children better responding to the professional’s expectations of a conversation.
Keywords: Child participation, family support/ service, protectionism, street-level bureau- crats, childhood sociology.
Nyckelord: Barns delaktighet, serviceinsatser, familjestöd, gräsrotsbyråkrati, barndomssocio- logi.
Förord
Det har varit förenat med så mycket glädje att genomföra denna uppsats och jag har min handledare Johanna Thulin att tacka för en stor del av det. Du har visat tillit, trott på mina förmågor och uppmuntrat mig, Tack! Ett stort tack också till Anders Gierzt som med visst tålamod och stort engagemang har givit mig nya kunskaper i kvantitativ metod. Studien hade inte kunnat genomföras utan de respondenter och informanter som finns representerade i fem kommuner, det största av tack för ert engagemang och givande diskussioner.
Slutligen, Oskar och W, tack för att ni tror på mig, alltid.
Sanna Hallgren Kalmar, maj 2021
Innehållsförteckning
1. Inledning ___________________________________________________ 1 2. Problemformulering __________________________________________ 2
2.1 Syfte ________________________________________________________________ 3 2.2 Frågeställningar ________________________________________________________ 3 2.3 Disposition ___________________________________________________________ 3 3. Bakgrund ___________________________________________________ 4
3.1 Organisatorisk kontext __________________________________________________ 4 3.2 Socialtjänstlagen över tid ________________________________________________ 5 3.3 Barns delaktighet ur olika perspektiv _______________________________________ 6 3.3.1 Barns delaktighet i lagen _____________________________________________ 6 3.3.2 Barns delaktighet i praktiken __________________________________________ 8 3.4 Biståndsbedömda insatser och serviceinsatser _______________________________ 10 4. Tidigare forskning ___________________________________________ 11
4.1 Förutsättningar för barns delaktighet ______________________________________ 11 4.2 Barnavårdstratten och organisatoriska förutsättningar _________________________ 13 4.3 Serviceinsatser och valfrihet _____________________________________________ 14 5. Teoretiska utgångspunkter ____________________________________ 16
5.1 Socialkonstruktivism ___________________________________________________ 16 5.2 Barndomssociologi ____________________________________________________ 18 5.3 Handlingsutrymme i byråkratiska organisationer _____________________________ 19 6. Metod ____________________________________________________ 21
6.1 Forskningsdesign ______________________________________________________ 21 6.1.1 Mixed methods ____________________________________________________ 21 6.2 Urval och avgränsning _________________________________________________ 22 6.3 Enkät _______________________________________________________________ 24 6.4 Analys av kvantitativa data ______________________________________________ 26 6.5 Semi-strukturerade intervjuer ____________________________________________ 27 6.6 Kvalitativ tematisk analys _______________________________________________ 28 6.7 Validitet, tillförlitlighet och generaliserbarhet _______________________________ 29 6.8 Etiska överväganden ___________________________________________________ 31 7. Resultat och analys __________________________________________ 32
7.1 Enkät och intervjuer ___________________________________________________ 32 7.2 Inre faktorer __________________________________________________________ 34 7.2.1 Försvarbart deltagande ______________________________________________ 34 7.2.2 Delaktighetsprotektionism ___________________________________________ 35 7.3 Yttre faktorer _________________________________________________________ 38 7.3.1 Barnets ålder och mognad ___________________________________________ 38 7.3.2 Problembild ______________________________________________________ 42 7.3.3 Juridiska förutsättningar _____________________________________________ 43 7.3.4 Organisatoriska förutsättningar _______________________________________ 44 7.3.5 Delaktighet serviceinsatser i relation till biståndsbedömda insatser ___________ 48 8. Diskussion _________________________________________________ 53
8.1 Slutsatser ____________________________________________________________ 53 8.2 Slutdiskussion ________________________________________________________ 54 8.3 Kritiska reflektioner ___________________________________________________ 58 8.4 Vidare forskning ______________________________________________________ 59 Referenser ___________________________________________________ 60
Bilaga 1 – Informationsbrev enkät _________________________________ 1 Bilaga 2 – Enkät _______________________________________________ 2 Bilaga 3 - Informationsbrev och samtyckesblankett intervjuer ___________ 7 Bilaga 4 - Intervjuguide __________________________________________ 9
1. Inledning
” Participation is the fundamental right of citizenship” – (Hart 1992, s. 5)
Hart (1992) grundar sitt uttalande på att ett demokratiskt samhälle, där alla människor har lika värde, bygger på principer om allas rätt att vara med och påverka beslut som rör ens liv och den omgivning en lever i. Barns rättigheter att påverka, uttrycka sig, få information och vara delaktiga har stärkts över tid och viktiga ställningstaganden har gjorts på samhällsnivå för att stärka barnens rätt, ett av de senare exemplen är instiftandet av Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) som trädde i kraft år 2020.
Frågor gällande hur, när och på vilket sätt barns rättigheter ska tillgodoses utifrån delaktighet är trots lagar, riktlinjer och krav omdiskuterat. Ska barn tyngas med allt för stora och
komplexa problem? Hur ska barnet skyddas och samtidigt vara delaktigt? Hur bedöms barns mognad, och kan barn axla ansvaret som följer med delaktighet? - är några av de problemati- serande perspektiv som litteraturen lyfter fram gällande barns delaktighet (jmfr. Hart 1992;
Moses 2008; Nordenfors 2010; Leviner 2011). Barns förutsättningar att delta i frågor som rör dem, inom exempelvis skola, fritid och familj, ges till dem av vuxna och barns förutsättningar för delaktighet styrs av maktförhållandet mellan dem och vuxenvärlden (Nordenfors 2010).
Mattsson (2017) beskriver också barn som en utsatt grupp i samhället vilket medför att de har svårigheter att få sina rättigheter tillgodosedda utan stöd från vuxna. Ofta är det barnets vård- nadshavare som agerar ombud i frågor som rör barnet, även om barn som är över 15 år har utökade möjligheter att påverka sin egen situation (ibid.).
Den sociala barnavården i Sverige består av två delar där familjeservice, det vill säga hjälpande och stödjande insatser är en central del. Den andra delen syftar till barnets skydd, där socialtjänstens uppgift är att tillgodose barnet nödvändigt skydd genom att erbjuda hjälp och stöd men också vid behov göra bedömningar om barns uppväxtförhållande är förenade med påtaglig risk för skada på ett sådant sätt att barnet inte längre kan bo hemma (Wiklund 2006). Socialtjänstens förutsättningar att ge familjeservice utanför myndighetssystemet, det vill säga mer tillgängliga, förebyggande insatser som inte föregås av en behovsprövning, har diskuterats de senaste åren. I utredningen ”Hållbar socialtjänst - En ny Socialtjänstlag” (SOU 2020:47) som är en del av översynen av en ny socialtjänstlag ges förslag om generösare regler kring insatser utan behovsprövning, det som idag kallas för serviceinsatser. Serviceinsatser är frivilliga och lättillgängliga råd – och stödinsatser som tillhandahålls av socialtjänsten i syfte att ge hjälp och stöd till bland annat barn och deras familjer (Socialdepartementet 2020).
Serviceinsatserna kräver inga myndighetsbeslut, kan ges anonymt och ska vara snabbåtkom- liga för att på så sätt nå familjerna i ett tidigt skede (Socialdepartementet 1999). Serviceinsat- ser omfattas inte av uppföljnings- eller dokumentationskrav vilket gör att de kan vara svåra att utvärdera och följa upp (Börjeson 2017). Socialdepartementets utredning föregicks av
delbetänkandet ”Ju förr desto bättre” (SOU 2018:32) som även det betonade flera av de möjligheter som var förenade med ökade serviceinriktade insatser (Socialdepartementet 2018). Mot bakgrund av att serviceinsatser är öppna, tillgängliga och inte kräver en föregå- ende handläggningsprocess behöver ställningstaganden göras av yrkesverksamma behandlare gällande hur barns rätt till delaktighet ska tillförsäkras i serviceinsatser vilket är utgångspunk- ten för denna studie.
2. Problemformulering
Studier visar att det har skett en förändring i den sociala barnavården när det kommer till barns delaktighet, och det ses allt mer som självklart att göra barn delaktiga i barnavårdsut- redningar (Larsson & Hultman 2019; Leviner 2011). Samtidigt visar en litteraturstudie av Larsson och Hultman (2019) att tolkningsutrymmet kring barns delaktighet i den sociala bar- navården är stort samt att praktiker så väl som arbetssätt kan utgöra hinder för barns
möjligheter till delaktighet. Det är socialsekreterare eller handläggare som gör ställningsta- ganden om hur mycket information barnet ska få, om barnet ska få lämna synpunkter och hur det ska ske samt i vilken utsträckning hänsyn ska tas till barnets vilja (Larsson & Hultman 2019; Mattsson 2017). Då serviceinsatser ligger utanför myndighetssystemet och inte föregås av en barnavårdsutredning görs ingen behovsprövning av insatsen/ stödet som ges till familjen eller barnet av en socialsekreterare. Andra studier problematiserar vilka konsekvenser det kan få för förändringsarbetet när de vuxna ges tolkningsföreträde framför barnen att formulera familjens problembild, tillexempel att insatserna inte matchar det som barnen upplever är problemet, vilket kan ställas i relation till vem som i slutänden äger insatsen (Cocozza 2007;
Heimer, Näsman & Palme 2017). Forkby och Larsson (2007) betonar också vikten av att de behandlare som möter familjen i en serviceinsats har kompetens att göra bedömningar om barnet exempelvis riskerar att fara illa till följd av att de inte får rätt eller tillräckligt stöd.
Vidare belyser Börjeson (2017) att ökat självbestämmande har varit ett av argumenten till att Linköpings kommun idag har en omfattande serviceverksamhet. I sammanhanget besk- rivs självbestämmandet hänga ihop med en förskjutning av makten från socialtjänsten till den enskilde, men Börjeson ger ingen närmare beskrivningen av vem den enskilde är i detta
sammanhang, den vuxne eller barnet. Samtidigt som studier av exempelvis Cocozza (2007) och Heimer, Näsman och Palme (2017) visar att barn i ganska låg utsträckning ges utrymme att definiera problembilden i familjen väcks funderingar kring hur barnets självbestämmande ges utrymme i serviceinsatser. Nordenfors (2010) konstaterar att barn inte får utrymme att vara delaktiga om de inte ges förutsättningarna av vuxna, både föräldrar eller andra vuxna som barnet lever med, och professionella. Vidare beskriver Leviner (2011) att barns juridiska rätt att komma till tals kan tolkas som en kompensation för deras begränsade rättsliga hand- lingsutrymme. Utifrån de tillgängliga och öppna förutsättningarna för serviceinsatser inom den sociala barnavården väcks frågan om denna ansats också omfattar och inkluderar barns rätt till delaktighet.
2.1 Syfte
I det här arbetet studeras behandlares beskrivningar av arbetet med barns rätt till delaktighet i serviceinsatser inom socialtjänsten i fem kommuner. Syftet med studien är att få ökad förstå- else för hur behandlare beskriver att de arbetar med barns delaktighet i serviceinsatser och hur de motiverar sina ställningstaganden att göra barnen delaktiga i arbetet eller inte.
2.2 Frågeställningar
Utifrån syftet följer följande frågeställningar;
1. I vilken omfattning beskriver behandlarna att barn och unga görs delaktiga i servicein- satser?
2. På vilket sätt beskriver behandlarna att barn och unga görs delaktiga i serviceinsatser?
3. Vilka faktorer beskriver behandlarna begränsar eller möjliggör barns delaktighet i serviceinsatser?
2.3 Disposition
Läsaren introduceras i studiens ämne genom en inledning, problemformulering och studiens syfte. Där efter ges en beskrivning av bakgrunden till ämnet både historiskt och i nutid samt vissa grundläggande juridiska ramar. I avsnittet för tidigare forskning presenteras studier kring barns delaktighet, den sociala barnavården och serviceinsatser. Studiens vetenskapsteo- retiska ansats är socialkonstruktivism vilket tillsammans med studiens andra teoretiska utgångspunkter, barndomssociologi och Lipskys (2010) teorier om handlingsutrymme presen- teras i avsnittet teori. De metodologiska ställningstagandena och studiens genomförande
presenteras i avsnittet metod tillsammans med de etiska övervägandena. I avsnittet resultat och analys presenteras den kvantitativa och kvalitativa empirin integrerat tillsammans med analysen. I det avslutande avsnittet förs en övergripande diskussion utifrån den samlade empirin tillsammans med kritiska reflektioner samt förslag på vidare forskning.
3. Bakgrund
3.1 Organisatorisk kontext
Jönsson (2019) beskriver hur den svenska välfärdssektorn de tre senaste årtiondena genomgått nyliberalistiska förändringar och att dess roll blivit allt mer byråkratisk bland annat genom arbetssätt kopplade till new public management (NPM) och evidensbaserad praktik (ibid.;
Socialstyrelsen 2019). Den byråkratiska organisationsstrukturen har som fundament att verka för effektivitet genom bland annat specialisering, hierarkiska makt och bestämmandestruk- turer samt generellt rådande regler för verksamheten (Lindkvist, Bakka & Fivelsdal 2014).
Den byråkratiska organisationsstrukturen är väl etablerad inom offentlig verksamhet och kan förklaras med institutionell isomorfism vilken definierar hur organisationer söker sin legitimi- tet genom att efterlikna andra organisationer. Genom institutionaliseringsprocesser som härleds till omgivningens krav och förväntningar formar sig organisationer likformigt, obero- ende av hur effektiva eller produktiva de visar sig vara. Förlorar organisationen sin legitimitet kan de upplevas som orationella, ineffektiva eller omoderna och tappa förtroende i samhället (Lindkvist, Bakka & Fivelsdal 2014; Blom & Grape 2006).
Den sociala barnavården bestod under tidigt, och delvis fram till mitten av 1900-talet, av barnavårdsnämnder där lekmän utförde och styrde det sociala arbetet. Senare separerades arbetsuppgifterna och idag utför tjänstemän det praktiska sociala arbetet och politiker utgör ett beslutsfattande organ i form av exempelvis socialnämnder (Forkby, Höjer & Liljegren 2014).
Sedan 1980-talet har den svenska välfärden orienterat sig mer mot den privata marknaden som ett sätt att nå ekonomisk effektivitet och hållbarhet, och som ett led i det infördes den så kallade beställarutförarmodellen i den offentliga sektorn. Att politikernas roll har separerats från ”produktionen”, innebär i praktiken att politiker/nämnder inom socialtjänsten beställer en tjänst, produkt eller service av socialarbetare/ utförare som senare verkställer det (Blom 2006). Jönsson (2019) problematiserar utvecklingen av välfärdssystemet och menar bland annat att det inte lett till minskade kostnader, snarare ökade, samt att de standardiserade ar- betsmetoderna leder till att socialarbetare upplever sig mer som kontrollanter än hjälpare vil- ket medför yrkesmässiga identitetskriser (ibid.).
3.2 Socialtjänstlagen över tid
Socialtjänstlagen (2001:453) som är en viktig juridisk ram för den sociala barnavården är ett resultat av flera tidigare lagar som reviderats och omvärderats över tid. Redan år 1762 instif- tades ”barnahus” i Sverige med syfte att verka för ”späda barns underhållande” och var då en del av fattigvården (Alexandersson 2018). Först i lagen om socialhjälp (socialhjälpslagen 1956:2) byts begreppet fattigvård ut, vilket varit aktuellt under 1800-talet i form av fattig- vårdskommittéer och fattigvårdslagar (ibid.) och i samband med en översyn av lagen om nykterhetsvård (1954:579), socialhjälpslagen och barnavårdslagen (1960:97), träder den nya socialtjänstreformen i kraft år 1982 (socialtjänstlag1980:620) (Socialdepartementet 2020). I socialtjänstlagen (1980:620) framgår i den så kallade portalparagrafen socialtjänstens övergri- pande mål; ”Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människors ekonomiska och trygga levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet […]
verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmande rätt och integritet.
När åtgärder rör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver (SFS 1980:620 1§). I propositionen 1979:80, som föranledde 1980 års socialtjänstlag, tydliggjordes att större vikt skulle läggas på strukturella insatser för samhällsplanering, fältarbete och upp- sökande verksamhet samt att riktade insatser bland annat skulle ges till barn och unga, äldre och personer med funktionsnedsättningar (Regeringen 1979). En viktig aspekt av den nya socialtjänstlagen var bland annat att socialtjänstens insatser skulle normaliseras genom att de erbjöds till alla grupper i samhället. Socialtjänstlagen (1980:620) beskrevs också som en ram- lag, vilket gav kommunerna frihet att själva organisera sin verksamhet i enlighet med den kommunala självbestämmande rätten och socialtjänstens arbete blev allt mer familjestödsori- enterat (Socialdepartementet 2020; Leviner 2011).
Utredningen Socialtjänst i utveckling (SOU 1999:97) påbörjades år 1997 med syfte att se över vissa delar av den dåvarande socialtjänstlagen. De övergripande bestämmelserna skulle stå kvar, exempelvis portalparagrafen (Alexandersson 2018; Socialdepartementet 1999). I utredningen beskrivs att socialtjänsten har som ansvar att ge råd, stöd och upplys- ningar till enskilda samt att begreppet ”service” särskiljer denna typ av stöd från biståndsbe- dömda insatser. Serviceinsatser ska enligt utredningen kunna ges utan förestående utredning eller biståndsbedömning samt med en begränsad dokumentation. Serviceinsatserna kan också ges anonymt. Med serviceinsatser vill lagstiftaren främja att enskilda självmant och i ett tidigt stadie söker stöd, vilket kräver nya arbetssätt som den tidigare lagstiftningen delvis har
begränsat (Socialdepartementet 1999). Den nuvarande socialtjänstlagen (2001:453) utfärdades i juni år 2001 och innehöll bland annat nya kapitelindelningar där rätten till bistånd regleras i kapitel fyra. År 2017 beslutades om ytterligare en översyn av den nuvarande socialtjänstlagen då lagen ska ”underlätta för effektiva insatser som baseras på kunskap och har god kvalité”
(Alexandersson 2018, s. 109). Översynen resulterade i underlaget ”Hållbar socialtjänst - En ny Socialtjänstlag” (SOU 2020:47) samt delbetänkandet ”Ju förr desto bättre” (SOU 2018:32). I utredningen ges förslag om att öka möjligheterna för kommunerna att ge så kal- lade insatser utan individuell behovsprövning till familjer och ungdomar som är i behov av råd och stöd på ett mer anpassat sätt än tidigare. Utredningen hänvisar till serviceinsatsernas styrkor så som att de är öppna, tillgängliga för alla, att personer som är motiverade snabbt kan få stöd och att det är en form av förebyggande arbete (Socialdepartementet 2020). Socialde- partementet (2020) beskriver vidare att det möjligen går att förklara att det förebyggande arbetet prioriteras bort som en följd av kommunernas ledings-, ersättnings- och styrsystem där stort fokus är resultat och kostnadsminskningar. Vidare menar Socialdepartementet att en förklaring kan vara att förebyggande arbete är ett långsiktigt arbete som inte ger direkt ge- nomslag i budgetar eller resultatuppföljningar och därför prioriteras bort (ibid.).
3.3 Barns delaktighet ur olika perspektiv 3.3.1 Barns delaktighet i lagen
Socialtjänstens tillsynsmyndighet, Inspektionen för vård och omsorg (IVO), har årligen sedan år 2013 rapporterat om brister i den sociala barnavården när det kommer till bland annat hand- läggningen av barn- och ungdomsärenden. Vid en granskning av 2017- och 2018-års tillsynsä- renden fanns det brister i 67% av de granskade ärendena (n=819) gällande bland annat brister i dokumentation, uppföljning av insatser och barns möjlighet till delaktighet. Vidare pekar IVO på att barns inflytande och delaktighet behöver förbättras samt att 20% av de barn och unga som kontaktar IVO:s ”barn- och ungdomslinje” har synpunkter på delaktighet och själv- bestämmande i förhållande till placeringar (IVO 2020).
Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkon- ventionen) är sedan år 2020 en del av den svenska lagstiftningen. Deklarationen om barns rättigheter antogs av FN:s generalförsamling år 1989 och ratificerades av Sverige år 1990 (Unicef u.å.). Lagen fastslår många viktiga principer om barns rättigheter, bland annat att barnets bästa ska beaktas vid beslut och åtgärder som rör barnet (artikel 3) samt barns rätt att få uttrycka sina åsikter i frågor som rör dem utifrån deras ålder och mognad (artikel 12) (SFS 2018:1197). Dessa delar av barnkonventionen har sedan tidigare funnits med i svensk lag och
återfinns bland annat i socialtjänstlagen där det i 1 kap 2§ framgår att barnets bästa särskilt ska beaktas vid åtgärder som rör barn, samt att vid vård- eller behandlingsinsatser för barn ska deras bästa särskilt beaktas. Vidare framgår av 11 kap 10§ SoL att barn har rätt att få relevant information om vad som pågår eller planeras för dem, samt att barnet har rätt att komma till tals med beaktande av ålder och mognad (SFS 2001:453). Även i lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU och lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, tydliggörs barnets rätt att uttrycka sina åsikter samt att få relevant information. Likaså finns bestämmelser i föräldrabalken (1949:81) som menar att barns bästa ska vara avgörande i frågor som rör vårdnad, boende, och umgänge (Socialstyrelsen 2015).
Trots att barnets rätt till delaktighet tidigare har varit befäst i olika lagar syftade införandet av barnkonventionen som lag till att stärka barnets juridiska position ytterligare, vilket framgår i den statliga utredningen som föregicks av inkorporeringen (Regeringskansliet 2016). Samti- digt framgår också i artikel 12 i barnkonventionen att ”barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad” (SFS 2018:1197) vilket kan leda till en inskränk- ning av barns rättigheter då deras kompetens ifrågasätts (Näsman & Eriksson 2008b). Lans- down (2010) menar också att barns ålder inte enskilt kan avgöra huruvida barn ska göras del- aktiga då andra faktorer så som tidigare erfarenheter tillsammans med kulturella och sociala erfarenheter samt tillgång till stöd på olika sätt påverkar barnets förmågor. I utredningen
”Hållbar socialtjänst - En ny Socialtjänstlag” (SOU 2020:47) beskrivs att serviceinsatser framledes ska ges till barn under 15 år endast med vårdnadshavares samtycke:
”Det innebär även att det i många fall, särskilt i fråga om yngre barn, kommer att vara vårdnadshavaren som tar initiativ till insatsen och bedömer vilken insats som är lämplig för barnet. Utgångspunkten bör, enligt utredningens mening, vara att vårdnadshavaren vill barnets bästa ” (Socialdepartementet 2020, s. 1018).
I utredningen ges förslag om att barn som fyllt 15 år, utan vårdnadshavares samtycke, ska ges möjlighet till insatser utan föregående behovsprövning samt att bedömningar inte ska göras utifrån barnets mognad vilket möjliggör att även barn som fyllt 15 år och har kognitiva funkt- ionsnedsättningar kan erbjudas stöd (Socialdepartementet 2020).
3.3.2 Barns delaktighet i praktiken
Hart (1992) beskriver delaktighet (participation) generellt som en beslutsprocess avseende åtgärder som rör individens liv eller det samhälle denne lever i, Hart menar att delaktigheten utgör grunden för demokrati. Vidare menar Hart att de olika synsätten på barn, som delvis oskyldiga och väna men också kompetenta och kunniga, begränsar och delvis avgör hur deras delaktighet ser ut. Hart illustrerar i en modell, en ” stege”, hur barns delaktighet kan se ut och påverkas av de förutsättningar som ges dem (ibid.).
Figur 1. ”Delaktighets-stege” (Hart 1992; översatt av Näsman & Eriksson 2008b)
8. Beslutsfattande initierat av barn, delat med vuxna 7. Initierat och styrt av barn
6. Beslutsfattande initierat av vuxna, delat med barn 5. Konsulterad och informerad
4. Anvisad, men informerad 3. Symbol
2. Dekoration 1. Manipulation
Näsman och Eriksson (2008b) kallar de tre första stegen skenbar delaktighet där manipulation utgör den lägsta graden av delaktighet. När barn deltar men inte förstår varför de deltar, och inte heller förstår de handlingar de utför är det vad Hart (1992) kallar för manipulation. Han exemplifierar det med barn som håller politiska plakat, eller bär kläder med symboler som de inte förstår innebörden av. Det kan också ge sig i uttryck om barn konsulteras i en fråga men sedan inte får någon återkoppling. Dekorativ delaktighet är när barnet görs synligt, tillexem- pel genom ett framträdande för en god sak. Vidare beskriver Hart att symbolisk delaktighet innefattar när ett barn ges utrymme att höras och synas men inte får förutsättningar att ut- trycka sig fritt och heller inte blir lyssnade på. Näsman och Eriksson (2008b) ger exempel på barn som bjuds in för att förmedla positiva associationer men utan något inflytande. Då barns möjligheter till delaktighet grundar sig i maktrelationen mellan barn och vuxna riskerar barn att hamna i situationer där deras delaktighet utnyttjas eller manipuleras av vuxna (Lansdown 2010).
Efter de tre inledande stegen med skenbar delaktighet följer fem steg där barnens delaktighet beskrivs som mer autentisk. Detta grundar sig bland annat i att barnen nu får information om varför deras delaktighet har betydelse men också utifrån att barn behöver få information om förutsättningarna och omständigheter för att kunna utöva sin rätt till delaktig-
het fullt ut (Näsman och Eriksson 2008b). Hart (1992) beskriver som nämndes i inledningen att delaktighet är grundläggande för demokrati, att få vara med att fatta beslut som rör en själv, och det samhälle en lever i. Barns fulla delaktighet, menar Hart (1992), kan uppnås först när den genomförs i praktiken och inte som en abstrakt företeelse.
Hart (1992) beskriver att det fjärde steget, anvisad men informerad, innebär att barnet vet på vems inrådan de är delaktiga, deras delaktighet fyller ett syfte och de medverkar frivilligt utifrån de förutsättningar som presenterats för dem. När barn är konsulterade och informerade innebär det att barns synpunkter inhämtas men barnet utelämnas från den be- slutsfattande processen och får heller inte information om vad deras åsikter kommer att leda till (ibid.). Det sjätte steget, beslutsfattande initierat av vuxna, delat med barn, menar Hart (1992) är ”riktig” delaktighet på så vis att den beslutsfattande processen delges barnen. När barns delaktighet ges gynnsamma förutsättningar kan barn både initiera och fatta egna beslut vilket bland annat blir synligt i vissa lekar eller aktiviteter som barn själva tar sig för (Hart 1992). Hart (1992) menar slutligen att, beslut initieras av barn och delas med vuxna är allt för sällan förekommande och att barns kompetens ofta underskattas. Vid de tillfällen barn ges möjlighet att påverka, genom delaktighet, och också väljer att involvera vuxna är de som mest entusiastiska att delta.
Thomas (2007) ger även exempel på att delaktighet kan innebära att vara med i en pro- cess, eller i något som genererar ett resultat (outcome), likväl som det kan vara att vara med i en aktivitet eller i en beslutsprocess. Thomas (2007) särskiljer också konsultation från delak- tighet och menar att konsultation syftar till att ta in barns perspektiv eller att lyssna till barn snarare än att de är aktiva i en process som leder till en förändring. Lansdown (2010) beskri- ver hur barns förutsättningar för rättigheter påverkas av och är beroende av att de får makt av vuxna. Exempel ges på att barn i vissa delar av världen kan organisera sig i projekt som styrs och leds av barn, men att beroende av stöd från vuxna är ofrånkomligt för att upprätthålla var- aktighet över tid.
En viktig distinktion mellan barnperspektiv och barnets perspektiv utgår från om det är barnet som är företrädare för sitt eget perspektiv eller om det är någon annan som ger innehåll till barnperspektivet. Barnets perspektiv är enligt Halldén (2003) när barnet själv får vara del- aktig och lämna sitt bidrag i en fråga till skillnad från barnperspektivet som syftar till att andra kan tillvara ta barns bästa och villkor, barnperspektivet kan också tolkas som ett mer generellt perspektiv som inte bara syftar på ett specifikt barn.
3.4 Biståndsbedömda insatser och serviceinsatser
Biståndsbedömda insatser innebär att myndighetsbeslut har fattats enligt 4 kap 1§ SoL gällande den enskildes rätt till bistånd. Beslutet bygger på frivillighet och det framgår inte i lagen specifikt vilka insatser som ska erbjudas, endast att den som är i behov av hjälp, stöd, service, vård eller omsorg och inte kan få de tillgodosett på annat sätt kan erbjudas det av socialtjänsten (Socialdepartementet 1999). Behovsprövningen inom den sociala barnavården görs efter ansökan eller anmälan som handläggs hos ansvarig myndighet (oftast socialnämnd) i form av en utredning jml 11 kap 1-2§§ SoL (Socialstyrelsen 2015). Besluten går att över- klaga till förvaltningsdomstolarna om de går den enskilde emot. Handläggningen omfattas av dokumentationskravet vilket innebär att relevant information, beslut, åtgärder och händelser i ärendet ska dokumenteras. Även uppföljning av insatser ska dokumenteras och genomföras regelbundet (ibid.). Enligt nuvarande socialtjänstlag kan endast allmänt inriktade insatser ges utan prövning av myndighet och individuellt inriktade insatser ska beviljas enligt 4 kap 1§
SoL, för att inte strida mot bestämmelserna i kommunallagen (2017:725) 2 kap 1§ (Socialsty- relsen 2015).
De juridiska ramarna för serviceinsatser finns primärt i 3 kap 7§ SoL samt 5 kap 1§ SoL där det framgår att socialnämnden ska arbeta förebyggande samt specifikt vilka särskilda bestämmelser som gäller för barn och unga, bland annat framgår det att socialnämnden ska
”bedriva uppsökande verksamhet och annat förebyggande arbete för att för hindra att barn far illa” (SFS 2001:453). Syftet med serviceinsatserna är att erbjuda stöd som bygger på ett part- nerskap där ingången till insatsen har en lägre tröskel och därför inte syftar till att vara en åt- gärd som är till direkt skydd för barnet (Heimer, Näsman & Palme 2017).
Socialtjänstens insatser kan kategoriseras på olika sätt, ett sätt är utifrån om de ges på samhälls-, grupp- eller individnivå. Denna studie utgår från begreppen universella, selektiva och indikerade som alla utgör kategorier som definierar nivåer av risker för vilken insatsen ska verka preventivt. De universella insatserna erbjuds till alla, det är en generell prevention som inte kräver något definierat problem eller definierade riskfaktorer. Inom socialtjänsten kan stödet exempelvis ges i form av föräldrautbildningar, familjecentraler eller ungdomsmot- tagningar. De selektiva insatserna har en målgrupp med definierade riskfaktorer på gruppnivå.
De selektiva insatserna syftar till att arbeta med förändring för en grupp eller ett utsatt om- råde, som till exempel förebyggande områdesarbete. Den tredje och sista kategorin, indike- rade insatser, är ett individuellt stöd för personer med en definierad problembild. Selektiva och indikerade insatser ges som både bistånd och serviceinsatser i flera kommuner, det är
dock endast när insatserna ges enligt service som de ej omfattas av dokumentationskravet (Forkby & Larsson 2007; Socialdepartementet 2018).
Tabell 1. Kategorisk översikt av exempel på serviceinsatser.
Målgrupp Nivå Prevention Exempel socialtjänstens insats
Universella Samhälle Alla Föräldrastödsprogram (COS, Komet, COPE1), familjecentraler.
Selektiva Grupp Riskgrupp, Fältarbete, områdesarbete, barngrupper/ anhöriggrupper.
riskmiljö
Indikerade Individ Identifierat Familjebehandling ex FFT, COS, ART2, råd och stöd, behov nätverksarbete, insats i hemmet, samspelsbehandling.
4. Tidigare forskning
Nedan följer en sammanställning av ett urval av forskning inom områdena för barns delaktig- het i insatser samt studier kopplade till serviceinsatser och service-begreppet. Studierna har eftersökts i databaserna Swesub, OneSearch och Google Scholar och omfattar vetenskapliga artiklar, rapporter sammanställda av forskare samt avhandlingar. Vid sökningar har bland an- nat begreppen ”service insatser”, ”child/ children’s participation”, ” barns delaktighet” och
”barnavårdstratt” används.
4.1 Förutsättningar för barns delaktighet
I studien Rättighetsbärare eller problembärare? av Heimer, Näsman & Palme (2017) undersöks barnets rätt att komma till tals och hur detta i sin tur påverkar vilka insatser som erbjuds barnet eller dess familj. Studien beskriver bland annat hur konkurrerande problem- formuleringar kan uppstå under handläggningsprocessen där föräldrarnas bristande omsorgs- förmågor ställs mot barnets beteende. Föräldrar med egen psykosocial problematik, såsom missbruk eller psykisk ohälsa tillkännager inte alltid sina egna omsorgsbrister utan ser barnets beteende som problemet. Då de vuxna ofta ges företräde och mer utrymme i beslutsunderlag och handläggningsprocessen kan de uppfattas som sanningsbärare (ibid.). Exempel ges på hur barns beskrivningar tonas ned eller bedöms som mindre trovärdiga samt att barnets röst är svagare i slutet av handläggningsprocessen när beslut om insats ska fattas, än i början av pro- cessen då kontakten först upprättas med socialtjänsten. Barnet beskrivs i studien bli en del av en uppföljning i biståndsbedömda insatser där de får lämna information om familjesituationen
1 Circle of security, Kommunikationsmetod, Community parent education program.
2 Funktionell familjeterapi, Circle of security, Aggression replacement training.
efter påbörjad insats i stället för att komma till tals om problembilden och utformningen av insatsen initialt. Detta leder till att problemanpassningen mellan den inledande problembilden och insatsen i 27 av de 40 studerade fallen bedöms som dålig (ibid.). Moses (2008) studie av barns deltagande i Sydafrika styrker även den att barn sällan är delaktiga i beslut avseende utformningen av stöd (”service design”) i icke statliga verksamheter, då vuxna anser sig veta vad barnet behöver och därmed underskattar barnets kompetens (ibid.).
Moses (2008) belyser bland annat hur vuxnas konceptualisering kring barn och barn- dom påverkar barnets möjligheter att delta i beslutsfattande processer och att detta är ett led i maktrelationen mellan barn och vuxna där de vuxna ges tolkningsföreträde över barnen för- mågor och handlingsutrymme. Då barn ofta betraktas som sårbara och i den meningen ska skyddas kan det utgöra ett hinder för att de också görs delaktiga i beslutsprocesser. Moses efterfrågar därför mer diskussioner kring hur barn både kan vara delaktiga och samtidigt skyddas (ibid.). Beskrivningen ovan stämmer väl in på den empirin som framkommer i Heimer, Näsman och Palmes (2017) studie där en djupanalys av 40 barnavårdsärenden pekar på att barnets delaktighet kan skjutas upp i handläggningsprocessen. Studien beskriver hur socialsekreteraren som mottar anmälan argumenterar för att inte samtala med barnet mot bakgrund av att socialsekreteraren som sedan kommer att utreda ärendet ändå kommer att behöva göra det, studien visar att barnen i den utredande delen av processen oftast får träffa en socialsekreterare en till två gånger. Vidare belyses att ärenden som kommer till insatsfasen oftast har ett föräldrafokus och att barnen därför sällan är delaktiga vid exempelvis uppstarts- möten (ibid.). En norsk studie genomförd av Vis, Holtan och Thomas (2010) visar att tre om- råden upplevs som mest centrala för att barn ska göras delaktiga inom barnskyddsprocessen.
Beslutsprocess avser här den processen från det att ett problem definieras fram till dess att ett beslut har fattats med ett förslag på en lösning. I studien användes frågeformulär som skicka- des ut till socialarbetare inom barnskyddet samt till sistaårsstudenter inom socialt arbete, och innehöll 20 påståenden om barns delaktighet. De påståenden som enligt respondenterna hade mest betydelse för om barn görs delaktiga kunde kategoriseras till ’communication’ Factor,
’Protectionism’ Factor och ’Participation Advocacy’ Factor (Vis, Holtan & Thomas 2010).
Kommunikationsfaktorn beskrivs som den starkaste faktorn och innehöll påståenden kopplade till tillförlitligheten i det barn berättar, och om deras utsagor bedöms återspegla deras verkliga känslor samt att det behövs särskilda färdigheter hos de professionella för att konsultera barn.
’Protectionism’ är ett begrepp som har sitt ursprung inom ekonomi och företagsamhet men används i Vis, Holtan och Thomas (2010) studie som ett begrepp som beskriver barns delak- tighet utifrån begränsningar avseende exempelvis vilken information barnet får och vilka dis-
kussioner de får medverka i med syfte att skydda dem från obehagliga upplevelser eller erfa- renheter. Respondenterna i studien beskriver bland annat att barn ibland bör skyddas från till- fälliga relationer likt det som kan uppstå mellan socialarbetaren och barnet. Även Lansdown (2010) resonerar kring balansen mellan att ha realistiska förväntningar på barns deltagande så att de inte hamnar i situationer som kan orsaka dem skada. Samtidigt som utebliven delaktig- het för barnen kan innebära att besluts fattas eller ställningstaganden görs, som får konse- kvenser som på sikt skadar barnen. Den sista faktorn som kan vara avgörande för barns delak- tighet handlar om ’Participation Advocacy’ vilket i studien avser socialarbetarens inställning till delaktighet där vikten läggs vid vad som är resultatet av barns deltagande snarare än själva deltagandet i sig, vilket medför att barns delaktighet inte alltid bedöms vara nödvändig.
I en artikel i ”The international journal of children’s rights” beskriver Thomas (2007) att studier avseende barns delaktighet i beslutandeprocesser, visat att barn i organisationer och verksamheter som är ämnade för dem, exempelvis barn och ungdomsrådet i Norge, inte är utformade och anpassade fullt ut för att främja barns deltagande. Istället tycks det eftersträ- vansvärt att barnen antar vuxenbeteenden och färdigheter. Thomas (2007) menar att denna typ av organisationer misslyckas med att återge makten och beslutsfattandet till barnen samt att barn som redan är missgynnade (särskilt utsatta barn) i än mindre utsträckning görs inklude- rade.
4.2 Barnavårdstratten och organisatoriska förutsättningar
Östberg (2010) beskriver hur den organisatoriska strukturen inom socialtjänsten bygger på en tratt-princip (barnavårdstratten) vid sortering av ärenden gällande barn som far illa. Genom den så kallade barnavårdstratten prioriteras och bedöms behörigheten hos de klienter som kommer i kontakt med myndigheten och socialsekreterarens arbete är delvis att vara en
”gatekeeper ” i denna process. Den första sorteringen görs när ett ärende inkommer till social- tjänsten i form av anmälan eller ansökan vilket initierar en bedömning huruvida ärendet ska utredas vidare, och i en eventuell utredning görs ytterligare bedömningar om ärendets utgång.
De klienter som socialsekreterare anser passa in efter handläggningsprocessen blir ”behöriga”
och får ta del av de insatser i form av stöd och hjälp som socialtjänsten har att erbjuda enligt SoL. Den svenska barnavården beskrivs i studien som ett ”välfärdsinriktat familjeservicesy- stem med betoning på preventiva och frivilliga insatser” (Östberg 2010, s. 25), samtidigt som det också fastslås att barnets skydd och kontroll är en annan viktig del av systemet. Barna- vårdstrattens syfte blir en form av prioritering av vilka som har rätt till socialtjänstens resurser
och problembilden hos dem som kommer i kontakt med myndigheten kan vara avgörande för utfallet (ibid.). Östbergs (2010) studie visar att 20 procent av de barn som aktualiserades hos socialtjänsten till följd av anmälan eller ansökan i slutänden beviljades en insats. Österberg summerar också resultat från tidigare studier som visar på att cirka en tredjedel av anmälning- arna som inkommer till socialtjänsten inte leder till en utredning, och av de som utreds bevil- jas cirka hälften, eller färre än hälften, en insats (ibid.). Även Wiklund (2006) förklarar den
”svenska modellen” som bestående av två delar, barnskydd (child protection) och familjestöd (familiy service), där familjestödet grundar sig på att i allians med familjen ge stöd och hjälp och där barnskyddet snarare handlar om att skydda barnet från exempelvis föräldrarnas skad- liga beteenden eller oförmågor (ibid.).
Cocozza (2007) använde begreppet barnavårdstratten i sin avhandling när hon studerade anmälningar som inkommit till Linköpings kommun under år 1998 avseende misstanke om att barn utsatts för våld. Studien visade att antalet barn som efter att ha passerat alla ”gatekee- pers” och kommit så långt i handläggningsprocessen att de beviljats insats eller stöd var 14 % (n = 1570) (ibid.). Av anmälningarna som innehöll misstankar om att barnet utsatts för våld, men som inte ledde till en utredning, träffade socialsekreteraren aldrig barnet i 53% av fallen och socialsekreterare träffade barnet tillsammans med föräldrar i 36% av fallen (n=220). Fem år senare, år 2003, genomfördes en uppföljande studie som visade att 45%, vilket i studien utgjorde 91 barn, i ett senare skede hade varit föremål för en ny utredning (ibid.). Det finns ingen enkel förklaring till de relativt låga antalet barn som får insatser eller barns delaktighet i processen enligt Cocozza (2007), möjliga förklaringar kan vara att familjerna får hjälp på annat håll under handläggningsprocessen eller att anmälningsskyldigheten enligt 14 kap 1§
SoL, som innebär att vissa yrkesverksamma är skyldiga att anmäla misstanke om att barn far illa, leder till att fler barn än nödvändigt aktualiseras hos socialtjänsten vilket beskrivs som resurskrävande. Cocozza (2007) beskriver i likhet med Wiklund (2006) att det sociala barna- vårds systemet i Sverige juridiskt omfattar både barnskydd och familjestöd (ibid.).
4.3 Serviceinsatser och valfrihet
Förutsättningarna för välfärden har som Jönsson (2019) beskriver förändrats och de nyliberal- istiska influenserna i socialpolitiken syftar till att öka medborgarnas valfrihet och självbe- stämmande i riktning från det kollektivistiska mot det individuella ansvarstagandet, samtidigt som staten fortsatt ska ge den institutionella ramen inom vilken valfriheten får yttra sig (ibid.).
Serviceinsatser ger möjlighet för individer att själva avgöra och bedöma om och i så fall
vilken typ av stöd och hjälp de är i behov av, vilket innebär en typ av delegering i beslutsfat- tandet till den enskilda som i detta fall själva bedöms kapabla att identifiera sina egna behov.
Detta ställs mot det traditionella sättet att erbjuda stöd där den professionella bedömningen, som bygger på erfarenheter och tillgänglig kunskap inom området inte inkluderas i processen (Börjeson 2017). Linköping kommun har legat i framkant när det kommer till utvecklandet och tillhandahållandet av serviceinsatser, den så kallade Linköpingsmodellen. Enligt Börjeson (2017) motiverar kommunen arbetssättet genom några centrala punkter; med serviceinsatser ökar den enskildes självbestämmande genom att de själva kan påverkar hur och när insatsen ska tillhandahållas. Serviceinsatser ger också en ökad tillgänglighet då stödet kan ges utan en föregående handläggningsprocess, samt att insatsen kan vara en förebyggande/ tidig insats då stödet kan ges i ett tidigt skede (ibid.). Börjeson belyser vidare svårigheterna med att följa upp och utvärdera serviceinsatser då det behöver göras i en form av programutvärdering för de metoder som används, det framkommer dock i kartläggningen att flera av de metoder eller program som tillhandahålls som serviceinsatser också ges som biståndsbedömda insatser (Börjeson 2017). Det kan då uppstå svårigheter att säga något kring de kausala sambanden mellan en metod och förändring, eftersom flera faktorer kan ha påverkat resultatet, samt svårigheter att särskilja vad som är effekter av metoden eller programmet kontra de arbetssätt som serviceinsatser innebär. Empirin i Börjesons studie är inhämtad genom enkäter och inter- vjuer med brukare och anställda i sex verksamheter i Linköpings kommun, varav tre inriktade mot barn och familj. Studien omfattar dock inte barn och ungas uppfattning, i alla fall framgår det inte explicit i studien. Frågor om hur barnens upplevelse av att kunna påverka stödet och hjälpen och om det hade betydelse för barnen att de kunde komma i direkt kontakt med en insats, förblir här obesvarade (jmfr. Börjeson 2017).
Forkby och Larssons (2007) studie ”Serviceinsatser inom socialtjänsten- perspektiv, inriktning och utsatta barns skydd ” hade en frågeställning kopplad till rättssäkerheten och bedömningar som gjorts i förhållande till service- och biståndsbedömda insatser. Studien ge- nomfördes i 20 kommuner som hade ett mer omfattande utbud av serviceinsatser. Studiens ansats har inte varit att inhämta brukarnas eller klienternas upplevelse av rättssäkerheten, istället har personer inom organisationerna/ verksamheterna intervjuas. Det framkommer bland annat att ett stort ansvar ligger på behandlaren, dels utifrån anmälningsskyldigheten, dels utifrån kompetens, att tillvara ta barnets skydd så att barnet inte riskerar att fara illa under pågående serviceinsats. Respondenterna i studien beskrivs inte uppleva några lojalitetskon- flikter i förhållande till familjerna och anmälningsskyldigheten (Forkby & Larsson 2007).
Respondenterna resonerar också kring möjligheterna och riskerna i förhållande till att service-
insatserna inte dokumenteras och registreras i socialregistret, potentiella risker som tas upp är att arbetet inte går att följa upp och att det därmed inte är möjligt att säga något om huruvida insatsen har verkat förebyggande. Samtidigt som undslippandet av registrering kan vara en av anledningar till att individer söker sig till just det serviceinriktade stödet (ibid.). Forkby och Larsson beskriver att respondenterna i studien resonerar kring maktförflyttningen från myn- dighet till familjerna, eller barnen, som själva får definierar problembilden i familjen (ibid.).
Detta kan ses i relation till vikten av att barnet kommer till tals och blir delaktig i insatsen för att minska risken för att insatsen inte matchar problembilden, det vill säga att problembilden delas av både de vuxna och barnet (jmfr. Heimer, Näsman & Palme 2017). Sammanfattnings- vis menar Forkby och Larsson (2007) att det finns anledning att fortsätta utveckla både den sociala barnskydds-delen genom utredningar och behovsprövning för att barns behov av skydd ska tillgodoses, samtidigt som det också finns anledning att fortsätta utveckla den
”svenska familjestödsprincipen” mot bakgrund av att det generellt alltid är bättre att ett barns situation uppmärksammas. I detta sammanhang betonas också vikten av kompetens hos personalen som möter barnet, då de behöver göra avvägningar om när en anmälan om att barnet misstänks fara illa bör göras. Detta för att rättssäkerheten inte ska påverkas av att barnen mottar serviceinsatser istället för att få sina behov utredda (ibid.).
5. Teoretiska utgångspunkter
Inledningsvis presenteras studiens vetenskapsteoretiska ansats, socialkonstruktivism. Där efter följer studiens teoretiska utgångspunkter som omfattar barndomssociologi, Lipskys (2010) teorier om handlingsutrymme samt teorin om funktionell dumhet (Alvesson & Spicer 2018).
5.1 Socialkonstruktivism
Studiens vetenskapsteoretiska ansats är socialkonstruktivism vars innebörd är förståelsen av den sociala världen som något som skapas och återskapas genom mellanmänsklig interaktion, kommunikation, språk, kultur och beteenden. Socialkonstruktivismen tar inte fasta på en ob- jektiv sanning eller världsbild utan menar att människor genom socialisation, erfarenheter och upplevelser tillsammans skapar sanningar om den kontext människan befinner sig och på så vis skapas världen såsom vi känner den (Silverman 2014; Elder-Vass 2012). De socialkon- struktivistiska teorierna om vad vetenskap är ger ytterligare förståelse kring barn och barns delaktighet som konstruktioner av en social värld som skapas utifrån andras förståelse kring vad barn är och barns legitimitet i samhället. Moses (2008) beskriver exempelvis barns dubbla
konstruktioner då de delvis ses som sårbara och skyddsväna, men i andra sammanhang för- väntas och ställs det höga krav på det kompetenta barnet. Elder-Vass (2012) beskriver bland annat socialkonstruktivism som kollektiva tankar, uppfattningar och kommunikation som upprätthåller rådande strukturer i samhället, vilket också innebär att förändrade kommunikat- ionssätt och tankar kan leda till förändringar i världen. Som exempel på en konstruktion ges vår uppfattning om pengar, som något värdefull som kan bytas mot varor. Skulle denna upp- fattning förändras skulle pengar tappa sin legitimitet vilket i sin tur skulle påverka vår upp- fattning om världen och hur världen faktiskt fungerar (ibid.). Realism kan beskrivas som en motsats till socialkonstruktivism och innebär att det bortom de sociala konstruktionerna också finns en objektiv värld som existerar oberoende av våra uppfattningar om den. Enligt Allwood och Erikson (2017) förnekar de flesta socialkonstruktivister inte att ting eller företeelser kan existera oberoende av våra föreställningar om dem, men de är mer intresserade av hur våra föreställningar och uppfattningar påverkar samhället i stort och hur de skapar kontext (ibid.).
En kritik mot socialkonstruktivismen är dess emancipatoriska ansats där negativa eller skad- liga normer eller konstruktioner ska uppmärksammas och förändras. Det finns enligt Allwood och Erikson både bra och dåliga konstruktioner, men ingen entydighet kring vad som är vad, eller enligt vem. Det blir enligt författarna paradoxalt att säga vad som är dåliga konstruktion- er, utan att självkritiskt resonera kring vad det är som gör att en socialkonstruktion skulle vara bättre om den uppfattades på ett annat sätt. På samma sätt finns det sociala konstruktioner om till exempel brott, såsom övergrepp och misshandel, som inte är lika självklara att reducera till endast sociala konstruktioner om rätt och fel (Allwood & Erikson 2017).
Thomas (2019) beskriver i artikeln ”What is the point of studying childhood as a social phenomena” hur sociala konstruktioner till vis del formar vår förståelse för barndom bland annat genom att kategorisera barns utveckling i olika steg där myndighetsgränsen med dess tillhörande konstruerade skyldigheter och rättigheter är slutdestinationen. Samtidigt menar Thomas (2019) att barndom inte endast bör studeras som en socialkonstruktion då andra fak- torer som biologi, neurologi och utvecklingspsykologi också behöver vägas in för att få för- ståelse för barnet. Vidare menar han också att studier om barndom bör ses som en relationell- process där förhållandet och makten mellan barn och vuxna är en central del och något som också bidrar till kunskaper om den vuxna (ibid).
Denna studie ämnar inte närmare studera barn i något vidare vetenskapsteoretiskt perspektiv, utan fokus är att i ljuset av socialkonstruktivismen belysa föreställningar av och konceptualiseringen om barns delaktighet.
5.2 Barndomssociologi
Barndomssociologi, som först fick sin organiserade forskningsmiljö under 1990-talet, ämnar belysa barndom och barns sociala position i samhället då barn ofta studeras i relation till andra ålderskategorier och barnets livsfaser och kompetens värderas normerande i förhållande till vuxna (Näsman & Eriksson 2008a; Kampmann 2003). Kampmann (2003) beskriver att forskningen inom barnområdet tidigare varit marginaliserat och mindre statusgivande än andra forskningsområden, men att den allt mer fått legitimitet inom sociologin.
Inom psykologin har forskningsområdet gällande barn primärt handlat om barns ut- veckling (utvecklingspsykologi) och barndomen har uppfattats som ett utvecklingssteg mot att bli vuxen ’becomings’ (Qvortrup 2009; Kampmann 2003). Istället betonar barndomssociolo- gin vikten av att se barn som autonoma sociala aktörer och sociala fenomen ’being’ här och nu, inte som passiva individer som formas genom socialisation utan som skapare till egna utvecklings- och förändringsprocesser (Kampmann 2003). Begreppet socialisation har kritise- ras utifrån dess deterministiska men också målorienterade ansats, då barns ”syfte” är att bli vuxna (Ochs & Schieffelin 2011).
Qvortrup (2009) kallar detta för ’outcome-oriented research’, det vill säga hur barn blir en resurs för samhället först när de har blivit vuxna, och strävan mot att studera den slutliga
”produkten” som barn blir efter sin uppväxt. En uttalad socialpolitisk strategi i bland annat England, men också i andra delar av Europa, har varit att de investeringar (income) som görs i barn slutligen ska resultera i att barnen blir samhällsresurser (outcome), och Qvortrup beskri- ver synsättet som en win/win- situation för samhället. I sammanhanget ställs barn som subjekt mot ekonomi, vilket väcker frågor kopplade till om ”ändamålet helgar medlen”. Qvortrup (2009) menar att det i slutändan borde handla om vilka rättigheter och möjligheter barn har att utnyttja samhällets resurser oberoende av vilka förutsättningar de senare i livet har till att bidra i samhället. Frågan kvarstår dock om samhället är berett att acceptera större ’incomes’
än ’outcomes’ i relationen till barn, och som ett exempel ger han anpassad barnvänlig peda- gogik som kan gynna barnet men leda till medelmåttigt skolresultat, vilket kan innebära en vinst för barnet men en förlust för samhället (ibid.). Qvortrup förkastar synen på barn som
’outcomes’ och menar i stället att barn ska värdesättas som barn i sin barndom genom att bli tagna på allvar, få vara rättighetsbärare i alla delar av samhället; ekonomiskt, socialt och politiskt (Qvortrup 2009.).
Det barndomssociologiska perspektiv på barns utveckling som mer kompetenta och autonoma ju äldre de blir kan relateras till synsättet om att barns åsikter utifrån ålder och mognad ska tillmätas betydelse, som det framgår i barnkonventionen (SFS 2018:1197).
5.3 Handlingsutrymme i byråkratiska organisationer
En organisations struktur och kultur anger förutsättningarna för arbetet som utförs i organisat- ionen. Den byråkratiska organisationsformen som uppkom som ett led av ökad effektivisering och produktivitet präglas av tydliga strukturer, generella regler, hierarkier och specialise- ringskoncept vilket återspeglas i exempelvis arbetssätt som ”barnavårdstratten” (jmfr.
Cocozza 2007;Östberg 2010). Organisationerna har formella strukturer som styr de yrkes- verksamma men också deras handlingsutrymme (Lindkvist, Bakka & Fivelsdal 2014). Gräs- rots-byråkrati som Lipksy (2010) definierar det handlar om yrkesverksamma som i arbetet befinner sig i en byråkratisk struktur innehållande måluppfyllelse, rutiner och policys som de sedan ska implementeras och realiseras i mötet med den enskilde samhällsmedborgaren inom en offentlig verksamhet (ibid.). Lipsky belyser svårigheterna för yrkesverksamma att på gräs- rotsnivå utföra klientnära arbetet på ett idealt sätt utifrån de begränsningar som följer av jobbets eller organisationens struktur. Det handlingsutrymme gräsrotsbyråkrater, så som soci- alarbetare, har styrs bland annat av politiska riktlinjer, regler, lagar och normer samtidigt som arbetet inom människobehandlande organisationer kräver ett flexibelt och medkännande förhållningsätt (Lipsky 2010).
Kontroll och uppföljning är en naturlig del av byråkratin och Lipsky (2010) problemati- serar kring de målkonflikter som kan uppstå för medarbetare i gräsrotsverksamheter där ex- empelvis klientorienterade mål hamnar i konflikt med organisationscentrerade mål, vilket närmare kan beskrivas som svårigheterna att ge individuellt anpassat stöd i verksamheter som är utformade för att ge generella stöd till många för att uppnå en viss effektivitet (ibid.). Det kan också ses i relation till familjestödsprincipen där serviceinsatser tycks vara ett sätt att effektivisera insatser genom att nå en större massa.
I mötet skapar gräsrotsbyråkrater sociala konstruktioner av dem de möter och de defi- nieras i verksamheterna som klienter. Lipsky (2010) belyser hur denna sociala konstruktion bygger på en maktobalans i relationen mellan den yrkesverksamma och klienten som inte på samma sätt tillåts konstruera förutsättningarna för möten eller beteenden som blir ett resultat av den sociala konstruktionen. Individerna vill i mötet bli bedömda och bemötta utifrån indi- viduella förutsättningar och inte som en del av kollektivet eller gruppen ”klienter”. De yrkes- verksamma ges möjlighet att kontrollera exempelvis kontexten för möten genom att
bestämma platser, miljöer och innehåll, vilket kan få effekter för klientens möjligheter att uttrycka sig. Den kontextuella kontrollen som de yrkesverksamma har sätter också ramarna för klienternas beteende. I denna process lär sig också individer att bli klienter i enlighet med de sociala konstruktionerna och förväntningarna som finns, likt en socialiseringsprocess, där barn inte är undantagna (ibid.). De byråkratiska organisationernas styrkor medför som ovan nämns vissa begränsningar i handlingsutrymmet för den enskilde medarbetaren, vilket kan ta sig i uttryck i funktionell dumhet, som kan beskrivas som en oförmåga att tänka reflexivt över det egna beteendet. Alvesson och Spicer (2018) beskriver hur kompetenta medarbetare i spe- cialiserade rutin- och policystyrda verksamheter inte använder sin fulla kompetens, istället begränsas deras innovativa och analytiska förmågor av arbetsplatsens struktur och/eller kultur (ibid.). Avsaknad av reflexivet, det vill säga att inte ifrågasätta vedertagna antagande, kan leda till funktionell dumhet i form av tanklöshet, normalitet och funktionalitet. Tanklöshet innebär inte att medarbetare inte tänker utan att tankarna inte efterfrågas eller att medarbetare trots kritiska tankar eller reflektioner inte agerar utan gör det som förväntas av dem. Normalitet är och blir den kultur som reproduceras inom organisationen i alla led av hierarkin och åter- speglas i organisationen i form av exempelvis okritiska beteenden eller av förväntade och accepterade beteenden. Slutligen finns det också en funktionalitetsaspekt som innebär att det inte alltid är lönsamt att tänka för mycket vilket i sig tar tid och resurser i anspråk (Alvesson
& Spicer 2018). Alvesson och Spicer beskriver också att de olika typerna av dumhet bland annat grundar sig i att ”individer stänger ner sin kognition” (Alvesson & Spicer 2018,) vilket innebär att de begränsar sina tankar genom att tänka enkelspårigt. Även Lipksy (2010) beskri- ver hur ett rutinmässigt handlande tillsammans med mentala ’förenklingar’ (simplify) är ett sätt att hantera och reducera annars komplexa arbetsuppgifter inom gräsrotsbyråkratier (ibid.).
Andra aspekter som kan leda till funktionell dumhet är bristande motivation eller bristande känslomässigt engagemang och moral, som exempelvis personliga värderingar eller livsupp- fattningar, brist på nyfikenhet eller rädsla (Alvesson & Spicer 2018).
För att motverka funktionell dumhet i en organisation är det av vikt att ha ett reflexivt förhållningsätt och ställa frågor om ”varför” och innebörden av beslut och processer. Andra sätt kan vara att värna om nya eller andra perspektiv som kan komma från personer utanför verksamheten eller nyanställda samt att ge tid och utrymme för kritiska reflektioner av arbetet inom organisationen (Alvesson & Spicer 2018). Genom att medvetengöra teorier om hur funktionell dumhet kan påverka yrkesverksamma är ambitionen att belysa vilka aspekter av måluppfyllelsen som riskerar att åsidosättas genom en låg grad av reflexivet i det dagliga arbetet där barnet bör vara huvudpersonen.
6. Metod
Nedan presenteras studiens metodologiska ställningstaganden som omfattar mixed methods, vilket innebär en integrerad kvalitativ och kvantitativ metod. Studiens genomförande och beskrivningar av metoderna presenteras i separata stycken. Avsnittet omfattar också avgräns- ningar, urval och de etiska övervägningarna som har gjorts i samband med studiens genomfö- rande.
6.1 Forskningsdesign 6.1.1 Mixed methods
I den här studien har två vetenskapsmetoder använts, dels en kvalitativ metod som genom deskriptiva induktiva frågeställningar ämnar att svara på frågor på ett explorativt sätt genom intervjuer, dels en kvantitativ metod som ämnar att studera i vilken omfattning behandlare anger att de gör barn delaktiga i serviceinsatser samt att testa hypotesen om barn i de olika åldersgrupperna görs delaktiga i samma omfattning. Creamer (2018) betonar skillnaden på att använda mixed methods och att använda två vetenskapsmetoder parallellt i samma studie, vilket i sig inte behöver innebära att metoderna fullt ut har integrerats med varandra. För att mixed methods ska användas på rätt sätt enligt Creamer (2018) behöver den kvalitativa och kvantitativa vetenskapsmetodens ”integritet” eller kärna behållas genom processen och till- vara tas på ett sätt som gör att studien drar fördel av båda metoderna för att nå starkare slut- satser (ibid.). Redan tidigt i studien formulerades en frågeställning gällande omfattningen av barns delaktighet i serviceinsatser och när kontakt togs med enhetschefer för öppenvården i de utvalda kommunerna framkom att den organisatoriska strukturen skilde sig åt. Några kommu- ner har särskilda enheter som arbetar med serviceinsatser och andra har enheter som jobbar både med service- och biståndsbedömda insatser. För att få en så heltäckande bild som möjligt skickades en enkät ut istället för att använda enbart intervjuer. Detta för att fånga upp bredden och nå ut till så många enheter som möjligt inom ett avgränsat geografiskt område där urvalet av respondenter kunde finnas. Enkäten hade också en jämförande fråga utifrån hypotestesen om att barns delaktighet i serviceinsatser är lägre än i biståndsbedömda insatser. Vidare gav enkätsvaren en indikation på barns delaktighet generellt vad gäller serviceinsatser och blev på så vis viktig empiri att väga in då intervjuguiden utformades. Ovanstående är ett exempel på hur de olika metoderna har kompletterat varandra i studien då dem likt det Creamer (2018) betonar har integrerats med varandra, inte bara i analysfasen utan genomgående i hela studien
på ett sätt som medför att studien har karaktären av mixed methods (ibid.). Kavle och Brink- mann (2014) beskriver också den kvalitativa forskningsintervjun som en metod för att nå nyanserade beskrivningar genom ord och att den inte syftar till att förklara omvärlden med exakthet i form av siffor (ibid.). Jag menar dock att det finns all anledning att komplettera de olika metoderna med varandra för att få just djupare och starkare slutsatser av de företeelse som studeras.
6.2 Urval och avgränsning
I denna studie har ett icke sannolikhetsurval använts vilket innebär att både enkät och inter- vjuer har omfattat en specifik målgrupp som inte är slumpmässigt utvald. För att kunna besvara frågan om barns delaktighet i serviceinsatser består urvalsgruppen av behandlare som jobbar med serviceverksamhet inom individ- och familjeomsorgen (IFO), barn och familj. Ett icke sannolikhetsurval påverkar möjligheterna att generalisera studiens resultat till populat- ionen i helhet. Studien gör dock inget anspråk på generaliserbarhet då intervjuerna som kompletterar enkäterna syftar till att ge en djupare deskriptiv förståelse till varför omfattning- en av barns delaktighet ser ut som den gör (Bryman 2018). Som ett första steg kontaktade jag enhetschefer eller teamledare i respektive kommun och de informerade mig om den organisa- toriska strukturen för respektive insatsverksamhet. Några kommuner har grupper som enbart jobbar med serviceinsatser eller uppsökande verksamhet medan andra har enheter vars medarbetare jobbar både med biståndsbedömda insatser och serviceinsatser. Enkäten har sedan skickats ut till enhetscheferna eller teamledarna i respektive kommun som i sin tur har distribuerat den vidare till berörda behandlare, vilket innebär att ett snöbollsurval har tilläm- pats (Bryman 2018).
Enkäten skickades ut via mejl till behandlare som jobbar med serviceinsatser i fem kommuner i Sverige, kommunerna kallar sig för jämförelsekommuner (3KHV) och består av Kalmar- ca 70.000 inv., Karlskrona ca 67.000 inv., Kristianstad- ca 86.000 inv., Halmstad – ca 103.000 inv., och Växjö- ca 94.000 inv., (SCB u.å.). Kommunerna har samarbetsnätverk där de jämför olika kommunala frågor och utbyter erfarenheter med varandra. I kontakten med berörda kontaktpersoner i kommunerna upplevdes det positivt att studien omfattade 3KHV då de inom insatsverksamheten har återkommande nätverksträffar där studiens resultat skulle kunna utgöra ett underlag för framtida diskussioner. När en vecka återstod av svarsti- den skickades ett påminnelsemejl till kontaktpersonerna som bestod av enhetschefer och teamledare. Det framgick att en av kommunerna hade en svarsfrekvens på 100%, utifrån de
