Inledningsvis presenteras studiens vetenskapsteoretiska ansats, socialkonstruktivism. Där efter följer studiens teoretiska utgångspunkter som omfattar barndomssociologi, Lipskys (2010) teorier om handlingsutrymme samt teorin om funktionell dumhet (Alvesson & Spicer 2018).
5.1 Socialkonstruktivism
Studiens vetenskapsteoretiska ansats är socialkonstruktivism vars innebörd är förståelsen av den sociala världen som något som skapas och återskapas genom mellanmänsklig interaktion, kommunikation, språk, kultur och beteenden. Socialkonstruktivismen tar inte fasta på en ob-jektiv sanning eller världsbild utan menar att människor genom socialisation, erfarenheter och upplevelser tillsammans skapar sanningar om den kontext människan befinner sig och på så vis skapas världen såsom vi känner den (Silverman 2014; Elder-Vass 2012). De socialkon-struktivistiska teorierna om vad vetenskap är ger ytterligare förståelse kring barn och barns delaktighet som konstruktioner av en social värld som skapas utifrån andras förståelse kring vad barn är och barns legitimitet i samhället. Moses (2008) beskriver exempelvis barns dubbla
konstruktioner då de delvis ses som sårbara och skyddsväna, men i andra sammanhang för-väntas och ställs det höga krav på det kompetenta barnet. Elder-Vass (2012) beskriver bland annat socialkonstruktivism som kollektiva tankar, uppfattningar och kommunikation som upprätthåller rådande strukturer i samhället, vilket också innebär att förändrade kommunikat-ionssätt och tankar kan leda till förändringar i världen. Som exempel på en konstruktion ges vår uppfattning om pengar, som något värdefull som kan bytas mot varor. Skulle denna fattning förändras skulle pengar tappa sin legitimitet vilket i sin tur skulle påverka vår upp-fattning om världen och hur världen faktiskt fungerar (ibid.). Realism kan beskrivas som en motsats till socialkonstruktivism och innebär att det bortom de sociala konstruktionerna också finns en objektiv värld som existerar oberoende av våra uppfattningar om den. Enligt Allwood och Erikson (2017) förnekar de flesta socialkonstruktivister inte att ting eller företeelser kan existera oberoende av våra föreställningar om dem, men de är mer intresserade av hur våra föreställningar och uppfattningar påverkar samhället i stort och hur de skapar kontext (ibid.).
En kritik mot socialkonstruktivismen är dess emancipatoriska ansats där negativa eller skad-liga normer eller konstruktioner ska uppmärksammas och förändras. Det finns enligt Allwood och Erikson både bra och dåliga konstruktioner, men ingen entydighet kring vad som är vad, eller enligt vem. Det blir enligt författarna paradoxalt att säga vad som är dåliga konstruktion-er, utan att självkritiskt resonera kring vad det är som gör att en socialkonstruktion skulle vara bättre om den uppfattades på ett annat sätt. På samma sätt finns det sociala konstruktioner om till exempel brott, såsom övergrepp och misshandel, som inte är lika självklara att reducera till endast sociala konstruktioner om rätt och fel (Allwood & Erikson 2017).
Thomas (2019) beskriver i artikeln ”What is the point of studying childhood as a social phenomena” hur sociala konstruktioner till vis del formar vår förståelse för barndom bland annat genom att kategorisera barns utveckling i olika steg där myndighetsgränsen med dess tillhörande konstruerade skyldigheter och rättigheter är slutdestinationen. Samtidigt menar Thomas (2019) att barndom inte endast bör studeras som en socialkonstruktion då andra fak-torer som biologi, neurologi och utvecklingspsykologi också behöver vägas in för att få för-ståelse för barnet. Vidare menar han också att studier om barndom bör ses som en relationell-process där förhållandet och makten mellan barn och vuxna är en central del och något som också bidrar till kunskaper om den vuxna (ibid).
Denna studie ämnar inte närmare studera barn i något vidare vetenskapsteoretiskt perspektiv, utan fokus är att i ljuset av socialkonstruktivismen belysa föreställningar av och konceptualiseringen om barns delaktighet.
5.2 Barndomssociologi
Barndomssociologi, som först fick sin organiserade forskningsmiljö under 1990-talet, ämnar belysa barndom och barns sociala position i samhället då barn ofta studeras i relation till andra ålderskategorier och barnets livsfaser och kompetens värderas normerande i förhållande till vuxna (Näsman & Eriksson 2008a; Kampmann 2003). Kampmann (2003) beskriver att forskningen inom barnområdet tidigare varit marginaliserat och mindre statusgivande än andra forskningsområden, men att den allt mer fått legitimitet inom sociologin.
Inom psykologin har forskningsområdet gällande barn primärt handlat om barns ut-veckling (utut-vecklingspsykologi) och barndomen har uppfattats som ett utut-vecklingssteg mot att bli vuxen ’becomings’ (Qvortrup 2009; Kampmann 2003). Istället betonar barndomssociolo-gin vikten av att se barn som autonoma sociala aktörer och sociala fenomen ’being’ här och nu, inte som passiva individer som formas genom socialisation utan som skapare till egna utvecklings- och förändringsprocesser (Kampmann 2003). Begreppet socialisation har kritise-ras utifrån dess deterministiska men också målorienterade ansats, då barns ”syfte” är att bli vuxna (Ochs & Schieffelin 2011).
Qvortrup (2009) kallar detta för ’outcome-oriented research’, det vill säga hur barn blir en resurs för samhället först när de har blivit vuxna, och strävan mot att studera den slutliga
”produkten” som barn blir efter sin uppväxt. En uttalad socialpolitisk strategi i bland annat England, men också i andra delar av Europa, har varit att de investeringar (income) som görs i barn slutligen ska resultera i att barnen blir samhällsresurser (outcome), och Qvortrup beskri-ver synsättet som en win/win- situation för samhället. I sammanhanget ställs barn som subjekt mot ekonomi, vilket väcker frågor kopplade till om ”ändamålet helgar medlen”. Qvortrup (2009) menar att det i slutändan borde handla om vilka rättigheter och möjligheter barn har att utnyttja samhällets resurser oberoende av vilka förutsättningar de senare i livet har till att bidra i samhället. Frågan kvarstår dock om samhället är berett att acceptera större ’incomes’
än ’outcomes’ i relationen till barn, och som ett exempel ger han anpassad barnvänlig peda-gogik som kan gynna barnet men leda till medelmåttigt skolresultat, vilket kan innebära en vinst för barnet men en förlust för samhället (ibid.). Qvortrup förkastar synen på barn som
’outcomes’ och menar i stället att barn ska värdesättas som barn i sin barndom genom att bli tagna på allvar, få vara rättighetsbärare i alla delar av samhället; ekonomiskt, socialt och politiskt (Qvortrup 2009.).
Det barndomssociologiska perspektiv på barns utveckling som mer kompetenta och autonoma ju äldre de blir kan relateras till synsättet om att barns åsikter utifrån ålder och mognad ska tillmätas betydelse, som det framgår i barnkonventionen (SFS 2018:1197).
5.3 Handlingsutrymme i byråkratiska organisationer
En organisations struktur och kultur anger förutsättningarna för arbetet som utförs i organisat-ionen. Den byråkratiska organisationsformen som uppkom som ett led av ökad effektivisering och produktivitet präglas av tydliga strukturer, generella regler, hierarkier och specialise-ringskoncept vilket återspeglas i exempelvis arbetssätt som ”barnavårdstratten” (jmfr.
Cocozza 2007;Östberg 2010). Organisationerna har formella strukturer som styr de yrkes-verksamma men också deras handlingsutrymme (Lindkvist, Bakka & Fivelsdal 2014). Gräs-rots-byråkrati som Lipksy (2010) definierar det handlar om yrkesverksamma som i arbetet befinner sig i en byråkratisk struktur innehållande måluppfyllelse, rutiner och policys som de sedan ska implementeras och realiseras i mötet med den enskilde samhällsmedborgaren inom en offentlig verksamhet (ibid.). Lipsky belyser svårigheterna för yrkesverksamma att på gräs-rotsnivå utföra klientnära arbetet på ett idealt sätt utifrån de begränsningar som följer av jobbets eller organisationens struktur. Det handlingsutrymme gräsrotsbyråkrater, så som soci-alarbetare, har styrs bland annat av politiska riktlinjer, regler, lagar och normer samtidigt som arbetet inom människobehandlande organisationer kräver ett flexibelt och medkännande förhållningsätt (Lipsky 2010).
Kontroll och uppföljning är en naturlig del av byråkratin och Lipsky (2010) problemati-serar kring de målkonflikter som kan uppstå för medarbetare i gräsrotsverksamheter där ex-empelvis klientorienterade mål hamnar i konflikt med organisationscentrerade mål, vilket närmare kan beskrivas som svårigheterna att ge individuellt anpassat stöd i verksamheter som är utformade för att ge generella stöd till många för att uppnå en viss effektivitet (ibid.). Det kan också ses i relation till familjestödsprincipen där serviceinsatser tycks vara ett sätt att effektivisera insatser genom att nå en större massa.
I mötet skapar gräsrotsbyråkrater sociala konstruktioner av dem de möter och de defi-nieras i verksamheterna som klienter. Lipsky (2010) belyser hur denna sociala konstruktion bygger på en maktobalans i relationen mellan den yrkesverksamma och klienten som inte på samma sätt tillåts konstruera förutsättningarna för möten eller beteenden som blir ett resultat av den sociala konstruktionen. Individerna vill i mötet bli bedömda och bemötta utifrån indi-viduella förutsättningar och inte som en del av kollektivet eller gruppen ”klienter”. De yrkes-verksamma ges möjlighet att kontrollera exempelvis kontexten för möten genom att
bestämma platser, miljöer och innehåll, vilket kan få effekter för klientens möjligheter att uttrycka sig. Den kontextuella kontrollen som de yrkesverksamma har sätter också ramarna för klienternas beteende. I denna process lär sig också individer att bli klienter i enlighet med de sociala konstruktionerna och förväntningarna som finns, likt en socialiseringsprocess, där barn inte är undantagna (ibid.). De byråkratiska organisationernas styrkor medför som ovan nämns vissa begränsningar i handlingsutrymmet för den enskilde medarbetaren, vilket kan ta sig i uttryck i funktionell dumhet, som kan beskrivas som en oförmåga att tänka reflexivt över det egna beteendet. Alvesson och Spicer (2018) beskriver hur kompetenta medarbetare i spe-cialiserade rutin- och policystyrda verksamheter inte använder sin fulla kompetens, istället begränsas deras innovativa och analytiska förmågor av arbetsplatsens struktur och/eller kultur (ibid.). Avsaknad av reflexivet, det vill säga att inte ifrågasätta vedertagna antagande, kan leda till funktionell dumhet i form av tanklöshet, normalitet och funktionalitet. Tanklöshet innebär inte att medarbetare inte tänker utan att tankarna inte efterfrågas eller att medarbetare trots kritiska tankar eller reflektioner inte agerar utan gör det som förväntas av dem. Normalitet är och blir den kultur som reproduceras inom organisationen i alla led av hierarkin och åter-speglas i organisationen i form av exempelvis okritiska beteenden eller av förväntade och accepterade beteenden. Slutligen finns det också en funktionalitetsaspekt som innebär att det inte alltid är lönsamt att tänka för mycket vilket i sig tar tid och resurser i anspråk (Alvesson
& Spicer 2018). Alvesson och Spicer beskriver också att de olika typerna av dumhet bland annat grundar sig i att ”individer stänger ner sin kognition” (Alvesson & Spicer 2018,) vilket innebär att de begränsar sina tankar genom att tänka enkelspårigt. Även Lipksy (2010) beskri-ver hur ett rutinmässigt handlande tillsammans med mentala ’förenklingar’ (simplify) är ett sätt att hantera och reducera annars komplexa arbetsuppgifter inom gräsrotsbyråkratier (ibid.).
Andra aspekter som kan leda till funktionell dumhet är bristande motivation eller bristande känslomässigt engagemang och moral, som exempelvis personliga värderingar eller livsupp-fattningar, brist på nyfikenhet eller rädsla (Alvesson & Spicer 2018).
För att motverka funktionell dumhet i en organisation är det av vikt att ha ett reflexivt förhållningsätt och ställa frågor om ”varför” och innebörden av beslut och processer. Andra sätt kan vara att värna om nya eller andra perspektiv som kan komma från personer utanför verksamheten eller nyanställda samt att ge tid och utrymme för kritiska reflektioner av arbetet inom organisationen (Alvesson & Spicer 2018). Genom att medvetengöra teorier om hur funktionell dumhet kan påverka yrkesverksamma är ambitionen att belysa vilka aspekter av måluppfyllelsen som riskerar att åsidosättas genom en låg grad av reflexivet i det dagliga arbetet där barnet bör vara huvudpersonen.
6. Metod
Nedan presenteras studiens metodologiska ställningstaganden som omfattar mixed methods, vilket innebär en integrerad kvalitativ och kvantitativ metod. Studiens genomförande och beskrivningar av metoderna presenteras i separata stycken. Avsnittet omfattar också avgräns-ningar, urval och de etiska övervägningarna som har gjorts i samband med studiens genomfö-rande.
6.1 Forskningsdesign 6.1.1 Mixed methods
I den här studien har två vetenskapsmetoder använts, dels en kvalitativ metod som genom deskriptiva induktiva frågeställningar ämnar att svara på frågor på ett explorativt sätt genom intervjuer, dels en kvantitativ metod som ämnar att studera i vilken omfattning behandlare anger att de gör barn delaktiga i serviceinsatser samt att testa hypotesen om barn i de olika åldersgrupperna görs delaktiga i samma omfattning. Creamer (2018) betonar skillnaden på att använda mixed methods och att använda två vetenskapsmetoder parallellt i samma studie, vilket i sig inte behöver innebära att metoderna fullt ut har integrerats med varandra. För att mixed methods ska användas på rätt sätt enligt Creamer (2018) behöver den kvalitativa och kvantitativa vetenskapsmetodens ”integritet” eller kärna behållas genom processen och till-vara tas på ett sätt som gör att studien drar fördel av båda metoderna för att nå starkare slut-satser (ibid.). Redan tidigt i studien formulerades en frågeställning gällande omfattningen av barns delaktighet i serviceinsatser och när kontakt togs med enhetschefer för öppenvården i de utvalda kommunerna framkom att den organisatoriska strukturen skilde sig åt. Några kommu-ner har särskilda enheter som arbetar med serviceinsatser och andra har enheter som jobbar både med service- och biståndsbedömda insatser. För att få en så heltäckande bild som möjligt skickades en enkät ut istället för att använda enbart intervjuer. Detta för att fånga upp bredden och nå ut till så många enheter som möjligt inom ett avgränsat geografiskt område där urvalet av respondenter kunde finnas. Enkäten hade också en jämförande fråga utifrån hypotestesen om att barns delaktighet i serviceinsatser är lägre än i biståndsbedömda insatser. Vidare gav enkätsvaren en indikation på barns delaktighet generellt vad gäller serviceinsatser och blev på så vis viktig empiri att väga in då intervjuguiden utformades. Ovanstående är ett exempel på hur de olika metoderna har kompletterat varandra i studien då dem likt det Creamer (2018) betonar har integrerats med varandra, inte bara i analysfasen utan genomgående i hela studien
på ett sätt som medför att studien har karaktären av mixed methods (ibid.). Kavle och Brink-mann (2014) beskriver också den kvalitativa forskningsintervjun som en metod för att nå nyanserade beskrivningar genom ord och att den inte syftar till att förklara omvärlden med exakthet i form av siffor (ibid.). Jag menar dock att det finns all anledning att komplettera de olika metoderna med varandra för att få just djupare och starkare slutsatser av de företeelse som studeras.
6.2 Urval och avgränsning
I denna studie har ett icke sannolikhetsurval använts vilket innebär att både enkät och inter-vjuer har omfattat en specifik målgrupp som inte är slumpmässigt utvald. För att kunna besvara frågan om barns delaktighet i serviceinsatser består urvalsgruppen av behandlare som jobbar med serviceverksamhet inom individ- och familjeomsorgen (IFO), barn och familj. Ett icke sannolikhetsurval påverkar möjligheterna att generalisera studiens resultat till populat-ionen i helhet. Studien gör dock inget anspråk på generaliserbarhet då intervjuerna som kompletterar enkäterna syftar till att ge en djupare deskriptiv förståelse till varför omfattning-en av barns delaktighet ser ut som domfattning-en gör (Bryman 2018). Som ett första steg kontaktade jag enhetschefer eller teamledare i respektive kommun och de informerade mig om den organisa-toriska strukturen för respektive insatsverksamhet. Några kommuner har grupper som enbart jobbar med serviceinsatser eller uppsökande verksamhet medan andra har enheter vars medarbetare jobbar både med biståndsbedömda insatser och serviceinsatser. Enkäten har sedan skickats ut till enhetscheferna eller teamledarna i respektive kommun som i sin tur har distribuerat den vidare till berörda behandlare, vilket innebär att ett snöbollsurval har tilläm-pats (Bryman 2018).
Enkäten skickades ut via mejl till behandlare som jobbar med serviceinsatser i fem kommuner i Sverige, kommunerna kallar sig för jämförelsekommuner (3KHV) och består av Kalmar- ca 70.000 inv., Karlskrona ca 67.000 inv., Kristianstad- ca 86.000 inv., Halmstad – ca 103.000 inv., och Växjö- ca 94.000 inv., (SCB u.å.). Kommunerna har samarbetsnätverk där de jämför olika kommunala frågor och utbyter erfarenheter med varandra. I kontakten med berörda kontaktpersoner i kommunerna upplevdes det positivt att studien omfattade 3KHV då de inom insatsverksamheten har återkommande nätverksträffar där studiens resultat skulle kunna utgöra ett underlag för framtida diskussioner. När en vecka återstod av svarsti-den skickades ett påminnelsemejl till kontaktpersonerna som bestod av enhetschefer och teamledare. Det framgick att en av kommunerna hade en svarsfrekvens på 100%, utifrån de
antal de uppgett att de distribuerat enkäten till, därav skickades aldrig någon påminnelse till dem.
Enhetschef och teamledare i varje kommun har fått muntlig information om studiens innehåll, syfte samt vilken målgrupp den ska distribueras till, det vill säga behandlare vars arbetsuppgifter är serviceinsatser i form av råd och stödsamtal, uppsökande verksamhet, arbete hemma hos familjer samt anhöriggrupper för barn. Efter att enkäten skickades ut åter-kopplade kontaktpersonerna antal personer som enkäten skickats ut till så att bortfallet kunde beräknas. De uppgifter som återkopplats är att enkäten skickats ut till 80 personer i fem kom-muner och antalet svar som inkommit är 50 stycken, detta leder till en svarsfrekvens 62,5 % och ett externt bortfall på 37,5 %, det vill säga procentenheten som getts möjlighet att med-verka i studien men som valt att inte göra det (Bryman 2018; Körner & Wahlgren 2015)
Bryman (2018) menar att ett snöbollsurval främst används vid kvalitativa studier då extern validitet och generaliserbarhet inte är lika framträdande i dessa studier. I denna studie har urvalet för enkäterna varit avgörande för urvalet av intervjupersoner (informanter) då intervjupersonerna har valts ut baserat på deras egna intresseanmälningar i enkäten. Utifrån de etiska kraven på samtycke och information kan sägas att dessa informanter att de har känne-dom om innehållet och ämnet för intervjun då de sedan tidigare besvarat enkäten, de har också valt att lämna en intresseanmälan (och har sedan fått lämna ytterligare ett samtycke) vilket alltså varit helt frivilligt. Det bör dock beaktas att personerna som lämnat intresseanmä-lan för intervjuerna kan vara de som upplever att de på något sätt behöver rättfärdiga sina enkätsvar eller det omvända, att de känner sig väldigt nöjda med sina enkätsvar och därför kan tänka sig att ställa upp på intervjuer.
Totalt angav tolv respondenter sina kontaktuppgifter och omfattades därav i urvalet för intervjuer. Urvalet gjordes inte heller här slumpmässigt, istället valdes sju personer ut med syfte att skapa spridning och representation från alla kommunerna, två av personerna avhör-des ej varpå två nya personer valavhör-des ut. Av de sju informanterna är två män och fem kvinnor.
Samtliga jobbar med råd och stödsamtal på olika sätt. Det framkom vid intervjutillfället att en informant jobbar på en familjecentral vilket egentligen inte omfattas av urvalet av studien. Då det var relativt få som uppgav att de främst kommer i kontakt med yngre barn inkluderas ändå denna intervju för att ge studien ett bredare perspektiv. Därutöver är spridningen vad gäller ålder varierande inom åldersspannet 0-17 år. Två av informanterna jobbar både med bistånds-bedömda insatser och insatser via service. Med anledning av att en informant jobbar på famil-jecentral upprättades en kontakt med ytterligare en informant från samma kommun genom ett snöbollsurval för att säkerställa en mer likvärdig representation från alla kommunerna.
Forkby och Larsson (2007) beskriver att de universella insatserna erbjuds alla och därmed inte är en preventiv insats som står i relation till någon upplevd risk eller problematik, vilket gör att de inte heller per definition är serviceinsatser (ibid.). Resultatet av en nationell kartläggning av serviceinsatser som inkluderar bland annat IFO finns i rapporten ”Socialtjänst utan biståndsbedömning - en rapport om öppna sociala tjänster” (Svenson 2015). Rapporten redovisar hur vanligt förekommande serviceinsatser är samt vilka serviceinsatser som erbjuds olika målgrupper och bygger på en enkätstudie. Av 290 kommuner besvarade 147 kommuner enkäten, varav 137 kommuner uppger att de tillhandahåller ”öppna sociala tjänster” till mål-gruppen barn och familj. De framgår vidare att de serviceinsatser som erbjuds bland annat är familjebehandling, rådgivning och stöd, föräldrautbildning, olika typer av anhörigstöd till barn vars föräldrar har missbruk eller psykiskohälsa, annat anhörigstöd, stöd vid drogrelate-rade problem hos den unge och stöd till unga brottsoffer (Börjeson 2017; Svenson 2015).
Mot ovanstående har avgränsningen i denna studie gjorts med fokus på individuella selektiva och indikerade serviceinsatser som avser råd och stöd till de vuxna, råd och stöd till
Mot ovanstående har avgränsningen i denna studie gjorts med fokus på individuella selektiva och indikerade serviceinsatser som avser råd och stöd till de vuxna, råd och stöd till