I detta kapitel kommer resultatet för de åtta intervjuerna att presenteras. Varje avsnitt kommer inledas med en presentation av varje huvudkategori. Resultatet kommer även att analyseras.
5.1 Ultraskulturen utifrån subkulturteori
Under detta avsnitt kommer intervjuerna att kopplas till subkulturteori. Ultraskulturen utifrån subkulturteori handlar om att med hjälp av olika subkulturteorier försöka förklara ultraskulturen. Subkategorierna för denna huvudkategori är: Våld som statusmarkör i gruppen, Gruppen formas kring val av livsstil och Nyckelbegreppen.
5.1.1 Våld som statusmarkör i gruppen
Synen på våld inom ultrasgrupperna kommer på tal i samtliga intervjuer i olika former. Flera av intervjudeltagarna medger att våldet är en del av livet som ultrassupporter, där det värsta man kan göra är att backa ur ett slagsmål och lämna sina kompisar i sticket. Detta är normen som finns inom deras ultrasgrupper och en av intervjudeltagarna beskriver det på detta sätt: ”Om de kommer emot dig, om någon av dina polare drar eller väljer att inte slåss, asså alla vet att vi kommer att få stryk. Men om de väljer att gå därifrån istället för att ta stryk, då blir du kickad. Det är oerhört allvarligt om man inte hjälper sina vänner.”
Några av intervjudeltagarna ser dock inte våldet som en naturlig del av ultraskulturen, men medger att den bilden påverkas deras supporterliv. En av deltagarna är medlem i en grupp som inofficiellt kallar sig själva som ultras men som officiellt tar avstånd från den benämningen, eftersom de känner att de inte kan svara upp mot den kravbild som ultras-benämningen innebär.
”Vi känner så här, ska man kalla sig för Ultras så kommer det med en massa skyldigheter och förpliktelser, som typ aktivt förespråkande av pyroteknik eller våldsamma grupperingar. Vi känner att vi inte kan möta upp det på ett värdigt sätt, därför kallar vi oss inte för Ultras utåt helt enkelt. Men inom gruppen har vi en kravbild på våra medlemmar att de ska vara ultrassupportrar, i alla fall enligt vår egen definition.”
Majoriteten av deltagarna medger att våldet har en tydlig plats inom ultraskulturen, något som också påverkar gruppen hierarkiskt. De personer som har någon form av ledarroll har ofta den utifrån sitt eget våldskapital. Det handlar dock inte om vem som är starkast eller bäst på att slåss, återigen är det viljan att aldrig backa ur som premieras i den hierarkiska trappan. En intervjudeltagare säger så här:
”Det behöver inte vara världens tuffaste kille som är ledare. Typ som i vår grupp är det en ganska liten kille, men han har ett psyke som liksom, han skulle aldrig tacka nej till någonting. Han tvekar inte om det kommer en anabolatorsk liksom. Han har skapat den respekten själv, och han gör oftast rätt val. Och det gör att man lyssnar på en sån person”.
Att våld används som statusmarkör inom subkulturella gruppen har de tidiga subkulturella teoretikerna påvisat. Cohen (1955) menade att ett starkt våldskapital är ett tydligt exempel på normer som är accepterade inom subkulturella gruppen men inte accepterad i det konventionella samhället (Akers 2017, s. 185-186). Även Cloward och Ohlin (1960) använde våldet som exempel när de förklarade sin teori om conflict subculture, där status i gruppen skapas genom att vara tuff, våldsam och villig att slåss (Akers 2017, s. 187).
5.1.2 Gruppen formas kring val av livsstil
Det finns en stor variation hos intervjudeltagarna gällande deras socioekonomiska bakgrunder. Några har vuxit upp i villaområden från den övre medelklassen, andra i förorter och områden som ofta benämns som utsatta. Spridningen hos deltagarna är alltså relativt stor. Intervjudeltagarna menar att deras ultrasgrupper inte styrs av någon form av samhällsfrustration från uppväxten utan att det gemensamma intresset är det som skapat
gruppen. I det här fallet är det lagsympatier som är det gemensamma intresset. En deltagare talar om rekryteringsprocessen och berättar att laget är det som ska vara det centrala fokuset:
”Det viktigaste som vi kräver av våra medlemmar är två saker, man ska hålla på laget och komma överens med gruppen. Man märker väldigt tydligt vilka som är där av fel anledningar eller som bara inte passar in, då kommer de inte med så enkelt är det.”
En annan intervjudeltagare menar att supporterkulturen går att likställas vid vilken annan modern subkultur som helst oavsett om det handlar om idrott, musik eller någon annan kulturyttring. Han använder punken som jämförelse när diskussionen handlade om den allmänna synen på supportrar som eventuellt felaktig:
”Supporterkulturen som sådan är ju som vilken annan ungdomskultur som helst, som typ punken när den kom. Och är det någonting som ungdomskulturer har gemensamt så är det att den äldre generationen kommer alltid pissa på den, vara motsträviga och streta emot. Och vi är ju liksom inget undantag, så har det alltid varit och kommer alltid att vara”
Deltagarna kommer från olika delar av samhället, både geografiskt men även ekonomiskt. Det verkar inte föreligga något mönster kring de sociala strukturerna, utan som de postmoderna subkulturella teorierna menar är den individuella konsumtionen och självvalda identiteten det centrala i varför grupperna existerar. En av deltagarna berättar:
”Jag känner hur många som helst inom gruppen som jag inte har någon aning om vad de jobbar med eller var de kommer ifrån, det har liksom aldrig varit aktuellt att prata om. Så länge laget kommer i första hand så skiter jag i om du är fattig, rik – sosse eller moderat.”
En annan berättar om hur ultrasgruppen har gett insikter om hur bra hans uppväxt varit jämfört med andra inom gruppen:
”Helt ärligt, jag växte upp i så bra områden, det är först nu jag börjat inse hur folk har levt, hur folk haft det i sina liv. Då kanske man fattar varför folk blir kriminella. Men jag har aldrig sett den kriminella banan någonstans, ingen av mina vänner har heller sett det tror jag. Sen nu när jag gått med i den här gruppen och får höra om folk som blivit slagen av sina föräldrar, ungdomar som börjat knarka och man rymmer hemifrån. En sån uppväxt har jag aldrig haft överhuvudtaget. ”
Intervjumaterialet tyder på att det inte spelar någon roll vem du är eller var du kommer ifrån, det är heller inte intressant. Laget är det enda som betyder något. Laget är anledningen till att gruppen existerar och det som håller gruppen samman. Det verkar därför inte riktigt som att Cohens (1955) tankesätt om att arbetarklassen gör uppror mot samhället går att applicera på ultraskulturen. Iallafall inte av våra intervjuer att döma som varken är generaliserbara eller en absolut spegling av ultraskulturen. Det framkommer dock i flertalet intervjuer att medlemmar i ultrasgrupper och övriga supportrar som finns på ståplatsläktare ofta har en bakgrund från utsatta områden med fattigare familjeförhållanden. De normer och värderingar som dessa individer skapat inom grupperna handlar däremot inte om dessa bakgrundsfaktorer. Istället verkar de grunda sig i att man självmant, som nämnts ovan, tyr sig åt grupper som vill stötta sitt lag på ett mer entusiastiskt vis. Inom dessa grupper har andra normer, värderingar och mål bildats som är kopplat till laget, gruppen och i viss mån en våldsam karaktär. Dessa skiljer sig från övriga samhälle då laget och ultrasgruppen har blivit en livsstil för intervjudeltagarna, men inte av de anledningar som Cohen (1955) menar (Akers, 2017, s. 185-187).
I egenskap av vår egna förförståelse kan tilläggas att de billigaste biljetterna på arenorna runt om i landet är just till ståplatsläktare. Detta kan vara en förklaring till att supportrar med lägre socioekonomisk status träffas på samma läktare och senare skapar en ultrasgrupp. Detta möjliggör även för att ultrasgrupper en gång kan ha startats med motiv som Cohen (1955) nämner, även om ett fokus på att stötta laget måste funnits med.
5.1.3 Nyckelbegreppen
Tidigare i avsnitt 3.3 - Nyckelbegrepp presenterades ett antal nyckelord som identifierats ur den subkulturella litteraturen. Nedan presenteras dessa kopplade till de intervjuer som gjorts. Stil - Stilen handlar om ritualer, behov och klädstilar i syfte att särskilja sig från övriga samhälle och dess grupper. I intervjuerna framgår att gruppens stängda tifoverksamhet, gemenskap, exklusiva kläder och accessoarer exkludera gruppen från övriga supportrar. Flera
intervjudeltagare uttrycker även ett behov av att tända bengaler och att slåss mot andra ultrasgrupper. Gällande bengaler har man inom ultrasgrupper en upplevd ensamrätt på att använda dessa inne på arenan. Ultrasgrupper har sina ritualer som skiljer sig från andra supportrar där man alltid kommer till match i samlad grupp, tillsammans med sitt material i form av exempelvis flaggor och trummor. Innan matchen kan man ha laddat upp på olika sätt, i vissa fall genom att åka runt och leta efter andra ultrasgrupper att slåss mot och i andra fall genom att träffas på puben man alltid går till. Det förväntas att medlemmarna inom ultrasgruppen ska befinna sig på alla matcher, hemmaplan som på bortaplan. Tre citat som beskriver dessa stiluttryck är:
“När jag gick med fick jag direkt en ultras tröja, sen gick vi med materialet till vårt gömställe och sen till puben.”
“Bengalen betyder allt för mig. Jag tror jag bränt mest i hela allsvenskan. Jag tycker den betyder så mycket för kulturen”
“Man ska vara på alla matcher, ständigt visa upp sig och stötta laget.”
Motstånd – Motståndet handlar om att gruppen motsätter sig den dominerande klassen, samhället i stort, orättvisor eller vuxenvärlden. Det framkommer ett tydligt motstånd gentemot ordningsmakten i intervjuerna. Samtliga deltagare, oavsett om man ser våldet som en del av kulturen eller inte, upplever ett starkt motstånd. Både av och mot ordningsmakten. En deltagare säger så här:
”Att det finns ett motstånd från polis eller myndigheter, media osv. Det är ett motstånd man hämtar kraft från, och nästan behöver för att överleva. Det är nog som alla andra subkulturer, man behöver någon typ av utanförskap för att det ska fortsätta brinna, utan det så är det raka vägen till någon form av kommersialisering.”
Vi tolkar det som att deltagaren verkar vilja ha någon form av konflikt med polisen då det fungerar som en sorts drivkraft. Deltagarna upplever även orättvisor i hur de blir behandlade. Detta handlar inte endast om det upplevda övervåldet som kommer att behandlas i avsnitt 5.2.1 - Illegitimiteten utan även om att man upplever en särbehandling i jämförelse med andra sorters evenemang. En annan deltagare säger så här:
“Kollar man på kriminaliteten över ett år, antal åskådare och matcher. Jämför man det med en festival. Asså det sker ju fan våldtäkter och en massa andra brott på festivaler jämfört med en fotbollssäsong. Varför går man inte på festivalerna och ger dem samma nedskärningar och straff som fotbollen får?”
Vi anser även att en tydlig motsättning kan ses i användandet av bengaler då ultrassupportrarna vet att dessa är olagliga men ändå använder dem. Man vet om att det drar till sig fokus från polis och tänder ändå dessa för att manifestera dess harmlöshet och för att man tycker att det bidrar till stämningen.
Samhälleliga reaktioner – Samhälleliga reaktioner handlar om synen på subkulturen, antingen som hjältar eller bovar.
” Den allmänna bilden av Ultras är väl att vi enbart bränner bengaler och enbart åker runt och slåss på helgerna, vilket är synd när vi lägger ner så enormt mycket resurser för att skapa tifon t. ex. Men allt folk tror är att man är en våldsam huligan. Men sen tror inte jag det bara är Ultras heller, utan alla supportrar på ståplats buntas in i en ram och sen pissar man på den, tyvärr.”
Den stereotypiska porträtteringen av ultrasgrupperna förmedlar en upplevd falsk homogen bild, vilket några deltagarna upplever som frustrerande. Denna porträttering sker genom media men även genom direkta upplevelser under matcherna. Man upplever dock en stöttning från majoriteten av de vanliga supportrarna och har även på senare tid upplevt att media skiftat i sin porträttering av ultrasgrupperna, vilket kommer att behandlas ytterligare i avsnitt 5.2.2. - Medias roll.
Identitet och äkthet - Identiteten handlar om inkludering och uteslutning. Äkthet handlar om hur äktheten uppnås, vem bestämmer vad och vem som ska ses som äkta. Identiteten verkar kunna kopplas till stil men även äkthet. I ultrasgruppens handlingar finns en tydlig förhållning till övriga samhället. Man är inte en del av resten utan är en stängd grupp som inte är lätt att få åtkomst till för en utomstående. Ultrassupportrarna identifieras sig inte med övriga supportrar och visar det genom skilda åsikter och klädsel.
Gällande äktheten kunde ett tydligt “vi och dem” tänkande identifieras mellan ultrasgrupper och vanliga supportrarna. Ultrasgruppens sätt att stötta laget ses som det enda rimliga och all form av stöd som är av mindre karaktär ses som ett dåligt stöd, en dålig supporter. En deltagare uttrycker det genom detta citat:
“Det är för lite att vara en vanlig supporter. Det är heller ingen trevlig syn på vanliga supportrar inom ultraskulturen. Man ser dem som sämre supportrar. Eller.. asså.. vissa ser dem som sämre människor, bara för att de inte är lika engagerade som vi är.”
En äkta supporter verkar alltså enligt deltagarna bara vara de individer som är med i en ultrasgrupp. Resterande supportrar uppfyller inte kraven satta av ultraskulturen.
5.2 Konflikten ur ett supporterperspektiv
Under detta avsnitt kommer de åsikter som intervjudeltagarna har kring konflikten med polisen att behandlas. Konflikten ur ett supporterperspektiv handlar om att beskriva den rådande konflikten mellan supportrar och polis. Subkategorierna för denna huvudkategori är: Illegitimiteten, Medias roll och En framtida relation.
5.2.1 Illegitimiteten
Ultrasgrupper agerar på många olika sätt i syfte att stötta sitt lag, där vissa sätt kan vara olagliga. Flera av intervjudeltagarna ser dock inte dessa sätt som olagliga. De menar exempelvis att våldet och pyroteknik är en del av kulturen. När polisen då agerar på det skapas en frustration och konflikt. Ett exempel på detta är bengalen. Två intevjudeltagare säger så här:
“De tar ju bort vår grej. Vi vill göra våra grej. De som ställer sig i vägen hatar vi och polisen är i vägen. Å det som vi stör oss på, asså om bengaler hade varit farlig, om det funnits dödstal på det, då hade vi förstått varför de agerar som de gör..”
“Jag tycker inte att det är olagligt att bränna en bengal, det skadar ingen. Det är helt orimligt att den ska vara olaglig.”
Det finns ingen förståelse för polisens agerande i bengalfrågan då intervjudeltagarna anser att den inte är skadlig eller olaglig, trots att man vet att den är olaglig att använda inne på arenan. Man tycker att förbudet mot bengaler är fel och allt agerande från myndighetshåll i försök att stoppa den ses därför också som fel och illegitimt. Problemet ligger dock i att bengaler är olagliga och inte ska användas inne på arenorna. Polisen måste agera utefter de strategier, metoder och lagar som gäller oavsett vad supportrar eller någon annan tycker om dem. En god dialog och förbättrad kommunikation skulle kunna existera mellan supportrar och polis men faktum kvarstår kring lagen om bengalen vilket skapar en konflikt mellan parterna. Så länge bengalen inte legaliseras ligger ansvaret hos ultrassupportrarna i att bete sig och agera lagligt, annars måste polisen ingripa. Vad som sker nu är att ultrassupportrar inte vill ha polisen närvarande men samtidigt agerar på ett sätt som kräver att polisen måste vara närvarande, agera och även höja sin kontroll med tiden. Något som i sin tur trappar upp konflikten och skapar mer hat från ultrassupportrarna. Man skapar alltså själva en situation som man säger sig vilja vara utan bara för att man vill tända bengaler.
Illegitimiteten kommer även på tal när intervjudeltagarna nämner det upplevda övervåldet från polisen som en anledning till konflikten. Nästan alla deltagare vittnar om situationer där de blivit utsatta eller hört om vänner som utsatts för övervåld av polisen. Detta har i sin tur skapat ett hat för polisen bland ultrassupportrarna.
“Att polisen trycker upp en mot en vägg, helt oprovocerat, det är något som ALLA i vår grupp har blivit utsatta för när man var ung, verkligen alla. Det har liksom blivit så att de unga som kommer in nu bara går och väntar på det, sen när det väl händer så är det liksom så att de firar, som en sorts inkilning i gruppen.”
En intervjudeltagare menar att hans syn på polisen förändrats så pass drastiskt att han får obehagskänslor och känner ilska bara han ser en polis på gatan eller träffar någon som presenterar sig som polis. Han säger så här:
“När folk presenterar sig som poliser, asså jag blir offended. Jag klarar inte av att se dem asså. När jag ser dem på gatan, jag mår illa, jag vill bara spy, jag blir arg asså. Det är för att de begår mycket övervåld mot oss, faktiskt.”
Samtidigt är han och andra intervjudeltagare noga med att det finns väldigt många bra poliser där ute, men att dessa får ta smällen för de sämre polisernas agerande. Han medger också att ultrasgruppen ofta är väldigt jobbiga och provocerande tillbaka, vilket han menar grundar sig i det hat och förakt de känner mot polisens sätt att hantera fotbollssupportrar. Man nästintill letar efter situationer där man befogat kan bråka eller skrika på polisen.
En annan deltagare beskriver hur ultrasgruppen blivit filmade av poliser när de klivit av sin buss inför en bortamatch. Han ifrågasätter beteendet och vad det sätter för ton. Han menar att det gav en olustig känsla då de upplevde sig bli behandlade som terrorister, vilket i det fallet ledde till att gruppen för stunden fick ett nytt fokus och en ny fiende. Det här visar på konsekvenserna av ett upplevt illegitimt beteende från polisens sida, vilket skapar en ny konflikt. Detta har tagits upp i den tidigare forskningen och visar sig nu även i denna studie.
Deltagarna pratar även om illegitimiteten från myndighetshåll på ett mer juridiskt plan. Flertalet deltagare nämner hur polisen mörkar sina dokument när klubbarna begär ut beslutsunderlag för villkorsgivningen. Detta är något som dragit till sig medial uppmärksamhet (Persson, 2020) och en deltagare säger så här:
“Men polisen, de mörkar dokument till varför det blir publik-neddragningar. För klubben som arrangör måste ju ändå få veta, vad gör vi för fel? Men det får de inte veta och det tycker vi är jävligt fel och man blir förbannad rent ut sagt. Det skapar ju en ilska hos oss supportrar.”
Man säger också att poliser skyddas från sina, enligt deltagarna, felaktiga och illegitima handlingar av andra delar av rättsväsendet. Detta genom att de varken blir dömda eller får sparken när det, enligt deltagarna, finns bevis för att exempelvis övervåld begåtts. Även dessa påståenden har media diskuterat de senaste åren (Bosta, 2016; Lindgren, 2019; Månsson, 2016).
“Asså polisen kan göra precis vad de vill. De får ju inga konsekvenser. Alla internutredningar och rättegångar läggs ner fast det finns vittnet och tydliga bevis. De kan inte skyddas så mycket, det går inte.”
5.2.2 Medias roll
I intervjuerna framstod ett mönster som vi anser säger mycket om den rådande situationen mellan supportrar och polis. Konflikten har uppmärksammats i exempelvis TV-studior, tidningsartiklar och krönikor vilket medfört en bild av att konflikten är en nyskapad situation som akut måste lösas. Men i intervjuerna målades en annan bild upp. Där talades det om en konflikt som inte alls är ny eller för den delen akut utan långdragen sedan många år tillbaka. Deltagarna menar att den konflikt som berättas i media alltid har funnits där. Men det är först nu som det uppmärksammas medialt och porträtteras som en ny företeelse. Två av intervjudeltagarna beskriver konflikten på detta vis:
”Alltså jag vet inte var jag står kring den här konflikten, det går upp och det går ner. Jag