Resultat av analys och intervjuer

I den första frågeställningen undersöktes hur pedagogerna anser att utagerande barn

utan diagnos bemöts i förskolan enligt pedagogernas erfarenhet. Samtliga pedagoger menar att alla barn är lika viktiga och bemöts efter sina förutsättningar, ”en del utagerande barn behöver mer tydlighet och stöd än andra” säger pedagog 1.

Enligt de intervjuade pedagogerna möter de ett eller flera utagerande barn i sin dagliga verksamhet. Pedagogerna berättar att de har möjlighet att ansöka om stöd i form av en resursperson till barngruppen men att detta inte alltid är så lätt att få beviljat då de utagerande barn de möter sällan har en uttalad diagnos. Lillvist (2010) menar att diagnoser visst är viktiga men att utagerande barn behöver extra stöd oavsett diagnos. Enligt litteratur och tidigare forskning om utagerande barn samt efter vad de intervjuade pedagogerna berättat är det en klar fördel för de utagerande barnen om resursperson eller handledning tilldelas barngruppen. Trots att både forskare och pedagoger är överens och medvetna om detta är det ingen självklarhet att detta stöd tilldelas eller utnyttjas. Två av pedagogerna berättar att handledning inte alltid kan ges i den utsträckning pedagogerna känner behov av. Även om handledning ges finns det ingen patentmodell som passar alla utagerande barn vilket kräver upprättandet och introducerandet av en hållbar plan vilket Carlsson (2005) påpekar vikten av. Utanför intervjun berättade en av pedagogerna kring sina känslor gentemot utagerande barn. Pedagogen uttryckte sig så här ”under en period klarade jag knappt av att vara nära ett av de utagerande barnen, delvis på grund av allt tjat och all energi som det innebar”. Detta lyfter även Wiking (1991) då hon menar att en pedagog kan känna väldigt starka känslor för ett barn och dess behov. Detta medkännande säger Wiking kan övergå till det motsatta, det vill säga känslor av hat eller intolerans gentemot det utagerande barnet. I en sådan situation betonar Wiking ännu en gång vikten av handledning.

32

Handledning kan exempelvis bestå av vägledning av ett förskoleteam bestående av kurator, specialpedagog, rektor och socialsekreterare. Pedagogerna säger också att de barn som anses behöva extra stöd under en kortare period ska kunna erbjudas detta inom ordinarie verksamhet. Två av pedagogerna berättar att de i nuläget har stöd av en resursperson i sin respektive barngrupp, dock utan adekvat utbildning. Pedagogerna menar att det är betydelsefullt och till stor avlastning att ha ytterligare en person att tillgå i arbetslaget då det finns större möjlighet att fördela ansvaret mellan pedagogerna. Detta anser pedagogerna är extra viktigt eftersom flertalet av de utagerande barnen behöver förstärkt hjälp och stöd men även för barngruppen som helhet.

Den andra frågan i frågeställningen var vilken roll pedagogerna berättar att de har i

förhållande till utagerande barn i den verksamhet de befinner sig i. Alla pedagogerna är överens om att det i deras roll som pedagoger ingår att strukturera och tydliggöra verksamheten vilket är extra viktigt för utagerande barn.

Enligt förskolans uppdrag ingår det att verksamheten ska anpassas utefter alla barns behov i förskolan och att det utgör en del av förskollärarens ansvar att skapa förutsättningar för barnen att utvecklas (lpfö-98, reviderad 2010). Pedagogerna säger att de måste stödja och stimulera de utagerande barnen i deras sociala utveckling då det är en viktig del av barnets kompetensutveckling. Sterns (2008) teori grundar sig på samspelets betydelse för självets utveckling. Vidare menar Stern att barnet utvecklas i samspel med omgivningen och att det därför är av vikt att pedagogerna kan tyda det utagerande barnets signaler. Även pedagogens signaler är av stor betydelse och enligt Eresund och Wrangsjö (2008) är det pedagogen som styr och agerar utifrån barnets reaktioner och som ska agera förebild för barnet samt skapa en ömsesidig dialog utefter barnets behov. Sylvander (1991) menar att barnets behov av vuxna förebilder har ett samband med det utagerande barnets moraluppfattningsutveckling. Medan det finns en pedagog i det utagerande barnets närvaro agerar barnet ofta efter de uppbyggda förväntningar som generellt gäller. Men i samma stund som pedagogen lämnar barnet utan uppsikt överträder det utagerande barnet ofta regler och förbud eftersom risken av att bli upptäckt och tillrättavisad avtar. Pedagogerna betonar vikten av att vara konsekvent, våga ställa krav och sätta upp regler även för de utagerande barnen. I deras pedagogiska roll menar de att det är viktigt att fullfölja de givna instruktionerna och inte särbehandla de utagerande barnen. Pedagog 3 säger att: ”Jag tror att arbetet som

33

pedagog är i ständig förändring, vilket ställer krav på oss som pedagoger att anpassa oss till nya situationer och reflektera över våra värderingar och vår barnsyn”. Pedagogerna säger vidare att det är viktigt att stimulera och stödja de utagerande barnens sociala utveckling.

Fråga tre i frågeställningen var vilka erfarenheter, kunskaper och metoder

pedagogerna säger att de använder sig av i arbetet med de utagerande barnen.

Alla de intervjuade pedagogerna ansåg att det är viktigt att vara närvarande och finnas till hands för barnen hela tiden. Enligt pedagogernas erfarenhet är kommunikation inom arbetslaget en viktig förutsättning för ett hållbart arbete. De menar även att god kommunikation mellan pedagogerna kan förhindra otydlighet och missförstånd om exempelvis överenskomna regler och förhållningssätt. Hattie (2008) betonar vikten av pedagogernas medvetenhet om eventuella förändringar i arbetssättet och i verksamheten. Pedagogerna bör kunna se vilka möjligheter som kan föreslås för att gynna det utagerande barnets utveckling. Pedagogerna ansåg sig inte arbeta efter en specifikt vedertagen metod, men en stor del av arbetet med utagerande barn handlar om konfliktlösning på olika plan. Enligt pedagogernas erfarenheter kan ibland utagerande barn reagera impulsivt och utan förståelse för eventuella konsekvenser som kan uppstå exempelvis vid konflikter. Enligt pedagogernas erfarenhet är det viktigt att alla får komma till tals vid en konfliktsituation. Men pedagogerna anser inte att ett förlåt är ett nödvändigt avslut eller på annat sätt avgörande i konfliktsituationen. Enligt pedagogernas erfarenheter är det viktigare att nå fram till barnet och få kontakt än att ett förlåt tvingas fram. Både Olsson och Olsson (2013) och Sylvander (1991) poängterar liksom pedagogerna att skapandet av en stabil relation till det utagerande barnet är viktigt. De säger också att pedagogerna bör vara noga med att tillrättavisa positivt istället för negativt och att pedagogerna är medvetna om det utagerande barnets begränsningar för att uppnå möjligheter istället för svårigheter. Pedagogerna säger att de inte arbetar utefter en specifik metod utöver tanken om tydlighet som ett pedagogiskt verktyg.

34

8 Slutsats och diskussion

Syftet med studien var att undersöka hur ett antal verksamma pedagoger inom förskola bemöter och arbetar med utagerande barn utan diagnos utifrån sina erfarenheter. För att besvara detta syfte togs stöd av tidigare forskning samt genom intervjuer med tre förskollärare. Genom att göra tre kvalitativa, ostrukturerade intervjuer och undersöka befintlig litteratur och vedertagna utvecklingsteorier samt läroplanen för förskolan formulerades tre frågeställningar.

Det kommande steget var att söka efter litteratur, vara källkritisk och begränsa det litterära urvalet. En svårighet vid valet av litteratur var att övervägande forskning och vetenskapliga studier behandlade utagerande barn med olika fastställda diagnoser vilket kunde gjort omfånget på examensarbetet oändligt stort och brett. På grund av en begränsad tidsplan begränsades studiens omfång till att bara behandla utagerande barn utan diagnos. Den litteratur som fanns att tillgå utgick från snarlika synsätt och förhållningssätt gentemot utagerande barn utan diagnos vilket begränsade möjligheterna att jämföra arbetssätt, metoder och verktyg. Bland den litteratur som fanns noterades det några mindre avvikelser i analyserna. Exempelvis förespråkar Wiking (1991) tydlighet, struktur och kontinuitet som metod i arbetet med utagerande barn utan diagnos. Denna uppfattning om metodval delar även Sylvander (1991) men Sylvander förespråkar också vikten av anpassning av verksamhetens miljö och barnets språkutveckling. Trots det begränsade underlaget har frågeställningarna besvarats, till stor del med hjälp av intervjuerna. För pedagoger med flera års tidigare erfarenhet inom barnomsorgen kanske inte denna studie tillför några nya revolutionerande kunskaper kring arbetet med utagerande barn. Trots avsaknad av denna förväntade kunskapsinhämtning kan studien dock ge en djupare förståelse för redan etablerade arbetssätt och metoder samt bakgrunden till dessa.

Valet av ostrukturerade, kvalitativa intervjuer gav möjligheten att skapa reflekterande samtal under intervjuerna med pedagogerna där båda parter gavs lika stort utrymme att uttrycka sig vilket också Patel och Davidsson (2011) förespråkar. Att arbeta med intervjuer var tidskrävande men gav en bra grund för analys samt ett omfattande material att jämföra med vedertagna teorier. Svagheten med intervjuerna kan vara att endast pedagoger från förskolor i mindre orter med sociokulturella liknelser

35

representerades och studien har därför eventuellt gått miste om ett bredare material för ett vidgat perspektiv. Sammanställningen visade på samstämmiga svar och förhållningssätt hos pedagogerna. Detta trots varierande yrkesverksamma år, 9 till 39 år. Trots den breda yrkeserfarenhet pedagogerna delar har de övergripande samma uppfattning om hur arbetet kring utagerande barn kan se ut. Variationen av yrkesversamma år samt tid för utbildning antogs före studiens tillblivelse visa på en större bredd av metoder och arbetssätt än vad det anmärkningsvärt nog gjorde.

Under intervjuernas gång återkom pedagogerna ofta till vikten av en strukturerad och tydlig verksamhetsmiljö vilket även Wiking (1991) betonar genom sin forskning som en avgörande betydelse för utagerande barns utveckling. Genom hela studien har tydlighet som metod löpt som en röd tråd genom både tidigare teorier om arbetet kring utagerande barn samt de intervjuade pedagogernas syn på arbetet kring utagerande barn. Vikten av tydlighet som en metod där konsekvens och tydlighet i tal och uttryck, exempelvis ögonkontakt och kroppsspråk, är av stor betydelse i arbetet med barn överlag, belyser också Rosenberg (2011). Med stöd av pedagogisk erfarenhet kan uppfattningen om att arbeta utefter tydlighet som en metod samt teorierna kring att den enskilde pedagogens tydlighet skapar ett konsekvent och tydligt arbetssätt delas. Även inom arbetslaget bör kommunikationen vara god och strukturerad vilket även Eresund och Wrangsjö (2008) anser.

Förståelsen för att det pedagogiska arbetet bör utgå från barnets behov och att samspelet med det utagerande barnet är en stor del av barnets utvecklingsprocess har bidragit till en ökad pedagogisk medvetenhet. Vikten av att stimulera och stödja det utagerande barnets sociala utveckling beskrivs genom intervjuer och tidigare forskning men detta kan kanske vara lättare att säga än att utöva i praktiken? Eventuellt kan det i arbetet med utagerande barn vara lätt att inta en pedagogisk roll som ger ett flyt i praktiken utan att skapa några djupare reflektioner över vad denna pedagogiska roll i förlängningen innebär för det utagerande barnets utveckling. Exempelvis skulle det kunna vara lätt för ett arbetslag att säga sig dela en viss pedagogisk barnsyn, men att i praktik och handling visa att denna barnsyn egentligen inte är etablerad och förankrad i arbetslagets förhållningssätt.

Barn med utagerande beteende känner enligt Eresund och Wrangsjö (2008) ofta utanförskap och pedagogerna har ett ansvar för att motverka detta. Eresund och

36

Wrangsjös åsikt är att pedagoger har ett krävande ansvar när det gäller att hitta en metod för att bryta det negativa mönster som eventuellt kan uppstå kring ett utagerande barn. Enligt tidigare erfarenheter kan ett barn med utagerande och destruktivt beteende leda till komplicerade situationer för pedagogerna att hantera. Det bemötande som det utagerande barnet får kan eventuellt vara påverkat av pedagogernas erfarenheter och kompetenser. Detta skulle i vissa fall kunna försätta pedagogerna i svårhanterade valsituationer som kan vara svårlösta. Exempelvis vid konflikthantering vilket de intervjuade pedagogerna ibland kan uppfatta som svårhanterligt. Tidigare upplevda konfliktlösningar skapar en kritisk reflektion till hur pedagoger ibland valt att lyssna mer på det barn de anser vara mer trovärdigt än ett annat, ofta till det utagerande barnets nackdel. I en sådan situation skulle pedagogens förmåga till lyhördhet tillåta en konfliktlösning där pedagogen tar ett steg tillbaka och förlikar sig till en konfliktsituation utan avslut. Sylvander (1991) menar att det i en sådan situation är ytterst viktigt att alla fått komma till tals och att man som pedagog ändå känner att man gjort sitt yttersta. I lpfö-98,( reviderad 2010) framgår det att det i förskolans uppdrag ingår en strävan efter att varje barn utvecklar sin förmåga att hantera konflikter. Wiking och Sylvander (1991) belyser vikten av resurspersoner med adekvat utbildning. Med detta i åtanke ifrågasätts svårigheten att tillgå resurspersonal med adekvat utbildning som stöd för utagerande barn utan diagnos. Samtidigt finns förståelse för svårigheten att hitta behörig personal för dessa uppdrag.

Mer information skulle eventuellt kunnat inhämtas om hur arbetssättet kring utagerande barn ser ut i praktiken genom att göra en eller flera observationer i barngrupp. Med denna studie har syfte och frågeställningar besvarats endast med stöd av vedertagna teorier samt med vad pedagogerna säger att de gör. Att verkligen se hur de arbetar skulle kunnat ge en annan inblick eller ett annat perspektiv av arbetet kring utagerande barn.

Älska mig mest när jag förtjänar det minst ty då behöver jag det bäst

37

Referenser

Brodin, Marianne & Hylander, Ingrid(2008) Att bli sig själv - Daniel Sterns teori i

förskolans vardag Stockholm: Liber AB

Eresund, Pia & Wrangsjö Björn(2008) Att förstå, bemöta och behandla bråkiga barn Lund: Studentlitteratur AB

Green, Ross W & Ablon J.Stuart (2012) Att bemöta explosiva barn Lund: Studentlitteratur AB

Olsson, Britt-Inger & Olsson Kurt (2013) Att se möjligheter i svårigheter - Barn och

ungdomar med koncentrationssvårigheter Lund: Studentlitteratur AB

Patel, Runa & Davidson, Bo (2011) Forskningsmetodikens grunder: att planera,

genomföra och rapportera en undersökning. Lund: Studentlitteratur AB

Richardsson, Gunnar (2010) I paragrafernas värld. Lärarens handbok, s.79-82, Lund: Studentlitteratur

Skolverket(2011) Läroplan för förskolan Lpfö 98, (Reviderad 2010). Stockholm: Fritzes

Utas Carlsson, Karin & Rosenberg Kimblad, Anette (2011),Hantera konflikter och

förebygg våld – Förhållningssätt och färdigheter. Teori och praktik i skola och fritidshem. Halmstad: Bulls Graphics AB

Vetenskapsrådet (2002) Forskningsetiska principer inom humanistisk- samhällsvetenskaplig forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet

Wiking, Barbro & Sylvander, Inga (1991) Bråkiga barn. Praktisk psykologi för

pedagoger i förskola och skola. Arlöv: Almqvist & Wiksell

Artikel: Särskilt stöd på tveksam grund. Publicerad i Lärarnas Nyheter(2010)

http://www.lararnasnyheter.se/forskolan/2010/10/05/sarskilt-stod-pa-tveksam-grund Hämtad: 20/5-2013

38

Artikel: Behavioral Problems of Infancy and Preschool Children (0-5). Publicerad på nätet 29/03/ 2008

http://www.pitt.edu/ppcl/Publications/Gardner%20%20Shaw%20full%20draft%20cha pter.pdf

39

Bilaga 1.