Från Förskolan 2010-10-05 15:38
Diagnoser har för stor betydelse när man bedömer barns behov av särskilt stöd i förskolan, anser flera forskare och experter som Förskolan har talat med. Samtidigt lyfts frågan om det växande behovet av särskilt stöd ska knytas till barnen eller till förskolemiljön.
Illustration: Janette Bornmarker
Skolverkets två senaste utvärderingar av förskolans verksamhet ger samma tydliga
bild: barnen i behov av särskilt stöd har ökat och fortsätter att öka. Allra mest ökar gruppen av barn som har svårigheter att samarbeta och kommunicera med andra barn i förskolan. De problemen beror vanligtvis inte på något funktionshinder eller diagnos utan är oftast tillfälliga. Men de leder sällan till att förskolan får några extra resurser tillskjutna för att möta barnens behov.
– Våra undersökningar visar att det är mycket svårt att få extra resurser utan utredning eller diagnos och att barn med diffusa svårigheter riskerar att hamna i kläm, säger Gunnar Åsén, undervisningsråd på Skolverket, docent i pedagogik och lektor vid Institutionen för didaktik och pedagogiskt arbete vid Stockholms universitet.
– Att få till stånd en utredning för en eventuell diagnos tar ofta lång tid. En del av de förvaltningschefer som vi har intervjuat berättar om väntetider på flera år och att barnen
40
redan har hunnit lämna förskolan när det står på tur. När det gäller fysiska handikapp och medicinska skäl går det däremot snabbt att få extra resurser, säger Gunnar Åsén.
Ökningen av barn som är i behov av särskilt stöd är märkbar i hela landet men störst i storstadsområdena, där det samtidigt i allmänhet är lättare för förskolorna att få resurser för att hjälpa barnen. Vilka stödmöjligheter som finns varierar stort från kommun till kommun. I vissa kommuner kan förskolor få kostnadsfri handledning och konsultation genom särskilda stödteam. I kommuner där ekonomin är decentraliserad kan förskolorna själva flytta om sina egna resurser, till exempel för att kunna ta in en extra stödresurs, och istället låta något annat få stryka på foten. När särskilda insatser görs är de effektiva, men de är samtidigt otillräckliga, tycker förvaltningscheferna.
Anne Lillvist är universitetsadjunkt i pedagogik och arbetar främst inom
lärarutbildningens inriktning mot tidigare år på Mälardalens högskola, Västerås. Hon medverkar i ett större forskningsprojekt om små barns behov av särskilt stöd. Hon doktorerade i vintras, vid Örebros universitet, med en avhandling om hur man kan stötta barn som har svårt att samspela med andra barn i förskolan. Hennes slutsats är att man måste se till helheten, vardagen och sammanhanget när man bedömer stödbehovet. Och att förskolan är en miljö som ställer stora krav på barnens sociala kompetens.
– Givetvis är diagnoser viktiga men oberoende av diagnos behöver de här barnen särskilt stöd, säger Anne Lillvist.
– Det är också viktigt att komma ihåg att det inte är ett statiskt tillstånd att vara i behov av stöd. För många barn handlar det om en tillfällig period.
Hon har observerat och jämfört tre olika barngrupper med barn i åldrarna tre år och uppåt: en grupp där barnen hade identifierade och diagnostiserade symtom, en grupp med barn utan diagnos, men som personalen bedömde ha samarbetssvårigheter och en grupp med barn som inte ansågs ha några sådana problem.
– De två första barngrupperna betedde sig väldigt lika och verkade ha samma typ av svårigheter, som att inleda, upprätthålla och avsluta en lek på ett vettigt sätt. Det visar att diagnosen kanske inte slår igenom så mycket när det gäller just de här svårigheterna.
41
Anne Lillvist tror att diagnosens roll som problemlösare ofta överskattas eftersom många barn har svårigheter utan att ha en diagnos och barn med samma diagnos kan bete sig mycket olika och ha olika behov.
Hon tror att enbart samarbetssvårigheter står ganska lågt i kurs när det gäller rätten till särskilt stöd, trots att det finns mycket forskning som visar hur viktigt det är att samspelet fungerar i förskolan. Man har bland annat följt barn över tid och tittat på skolprestationer och annat, och sett att de överlag klarar sig bättre och mår bättre då.
Även om förskolepersonalen ofta stöttar de här barnen rent intuitivt, utan att se det som en särskild insats, tycker många att det är svårt att veta hur de ska arbeta vidare med det. Därför behöver personalen också få mer råd och hjälp, tycker Anne Lillvist.
– Det är komplext, för om man går in som vuxen i leken och försöker hjälpa till så förändras ju leken och byter form och skepnad. Det handlar kanske mer om att försöka locka in barn i leken och visa dem olika uttryck, som att man kan kommunicera med hela kroppen. Eller genom att använda andra barn som agenter.
Bild: Janette Bornmarker
– Jag tror att man behöver arbeta med det här på flera nivåer. Dels genom ett större fokus på socioemotionellt lärande för alla barn i förskolan, dels genom individuella insatser för enskilda barn. Samtidigt kräver trygga relationer stabilitet och det kan vara svårt att få till om det är hög personalomsättning och många förändringar.
– I vår forskning har vi också sett att på avdelningar med fler än ett barn med behov av särskilt stöd så utgick personalen mer ur barnperspektiv när de definierade barnens behov, medan de avdelningar som bara hade ett barn i behov av stöd utgick mer från organisationen och såg till timmar och resurser. Är det fler barn som har särskilda behov verkar det alltså ge större genomslagskraft på verksamheten. Med bara ett barn är det lättare att ”köra ett sidorace” med det barnet, säger Anne Lillvist.
42
Elisabeth Nordin-Hultman är barnpsykolog, knuten till lärarutbildningen vid
Stockholms universitet. 2004 doktorerade hon med avhandlingen Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande. Hon är kritisk till att man allt oftare ger barn diagnoser.
– Forskning visar att barn som får en diagnos har sämre chanser i livet, säger hon. Elisabeth Nordin-Hultman efterlyser därför ett förändrat synsätt istället för mer av samma sak.
– Man borde vända på resonemanget. I stället för att utreda och undersöka barnet i någon slags strävan efter att få en extraresurs till förskolan, borde man börja med att granska miljön.
Med miljön menar Elisabeth Nordin-Hultman inte lokalernas storlek eller utformning. Det handlar mer om vilka aktiviteter man erbjuder barnen och att man skapar en miljö som gör att varje barn känner att de får en meningsfull relation till omvärlden.
– Min utgångspunkt är att alla barn kan koncentrera sig. Vissa kan visserligen ha svårare för det än andra, men alla barn fångas av något. Många barns uppmärksamhet fångas till exempel av vatten. Då får man försöka skapa tillfällen där det dagligen finns utrymme för vattenlek av något slag.
I en artikel i Pedagogiska Magasinet (2/08), om specialpedagogikens roll i skolan, föreslår Elisabeth Nordin-Hultman bland annat att man ska upprätta en pedagogikhälsa parallellt med elevhälsan för att få bukt med problemet att allt fler barn bedöms ha koncentrationssvårigheter.
– Pedagogernas utmaning är just att se vad det enskilda barnet slukas av och sedan skapa ett sådant sammanhang. Det kan man göra genom att noggrant undersöka vardagen och studera barnens lekar och göra listor över vilka moment i verksamheten som fungerar och vilka som inte gör det.
Kristian Lutz, har forskat kring kombinationen specialpedagogik och förskola, och intervjuades i Förskolan nummer 6/2009. Han ser en risk för att man genom att definiera barn som avvikande och speciella kan dölja fördelningspolitiska avvägningar. Det kan göra att man ser enskilda barn som problembärare istället för att förändra
43
generella förutsättningar, som personaltäthet och barngruppernas storlek, som skulle kunna vara en hjälp att fånga upp barnen i den vanliga verksamheten.
– För det mesta gör inte pedagogerna svårigheterna till en egenskap hos barnet. De ser på problemen utifrån verksamheten, i relation till vissa situationer eller moment i mötet mellan barn och miljö. De vet för det mesta att det själva har kompetens att skapa en miljö som skulle kunna hjälpa de här barnen att utvecklas positivt. Men de har inte tid, säger Kristian Lutz.
Att problemet läggs hos individen och att extra resurser knyts till enskilda barn i stället för till hela barngrupper ligger i linje med den allmänna individualiseringen som sker i samhället, menar han. För tio år sedan var det vanligt att man sökte stöd för en hel grupp.
Ett annat problem som han lyfter fram är att förskolan och skolan konkurrerar om resurserna och att barn i socialt utsatta områden riskerar att bli helt utan stöd under sin förskoletid.
– För många kan en diagnos innebära en efterlängtad dörröppnare till kunskap, förklaringar, extra stöd och olika nätverk. Men det kan samtidigt fungera som en ram kring barnets beteende, då de beteenden som hamnar innanför ramen blir en bekräftelse på diagnosen, medan beteenden som faller utanför blir avvikelser som kanske inte uppmärksammas alls, menar Kristian Lutz.
Barnet kan socialiseras in i en avvikarroll och då fungerar diagnosen som en befrielse från ansvar. I USA har man sedan länge lämnat psykodynamiska, psykologiska förklaringar på avvikelser till förmån för biologiska, genetiska och medicinska förklaringar. Att vi i Sverige går i USA:s fotspår kan bero på att den svenska forskningen om kombinationen förskola och specialpedagogik haltar, menar Lutz. Här har den forskningen varit i princip obefintlig sedan slutet av 80-talet, med 3–4 avhandlingar, jämfört med ungefär 90 om året i USA.
– Det som förvånade mig mest i min undersökning är att det finns en neuropsykiatrisk ”sanning” inskriven till och med i styrdokumenten, säger han.