I detta kapitel tar vi först upp analysen av den semiotiska situationen med motiveringen att det är det som lägger grunden för publikens första intryck av Löfven och stämningen som omger talsituationen. Därefter följer den retoriska analysen och en analys kring talen i relation till krissituationen landet befann sig i. Avslutningsvis berör vi diskursen i landet i mars respektive november 2020.
4.1 Semiotik
Talen till nationen filmades och sändes över hela Sverige, vilket innebär att talen är multimodala texter och de kan därför analyseras både retoriskt och semiotiskt. För den semiotiska analysen valde vi att analysera tecknen och dess betydelse på en denotativ och konnotativ nivå. De flesta tecken som vi identifierade var gemensamma för talet i mars och i november. Ett exempel på det är tecknet kostym, alltså de kläder som Stefan Löfven bar, vilket är ett tecken som denoterar svart jacka med slag och konnoterar makt, seriositet, allvarsamhet, formalitet och uppklätt. Ett annat tecken är händer. I båda talen håller Löfven sina händer knäppta under hela framförandet. Detta tecken denoterar sammanslagna händer och konnoterar lugn, allvarsam och beslutsamhet. I bakgrunden finns tecknet sverigeflagga som denoterar flagga som är blå med gult kors och konnoterar nationen Sverige, enighet, nationalism, kollektivet och styrka. Dessa tecken illustrerar Löfvens position som ledare för Sverige samt belyser vi-känslan och förstärker föreställningen av gemenskap mellan invånarna i Sverige.
Tecken som vi identifierade som särskildes mellan talen var tecknet för kameravinkel från sidan, som bara fanns i talet från mars. Detta tecken denoterar att publiken ser Löfven från sidan med hans blick fortsatt in i kameran vilket konnoterar jämlikhet och ger ett mindre kraftfullt intryck. Han talar till ”de andra” och publiken ser händelsen utifrån. Han möter inte publiken med blicken och man ser inte hans hållning, vilket ger intrycket av honom som en del av folket. I talet från november fanns tecknet EU-flagga som denoterar flagga som är blå med gula stjärnor och konnoterar större än Sverige, starkare makt, EU backar Sverige, enighet, kollektivet och ett Europa tillsammans. Ett ytterligare tecken som skildes åt mellan talen var tecknet bakgrund. I talet från mars denoterar tecknet vit vägg med stuckaturer och en öppen spis och konnoterar fin sal dit gemene man inte har tillträde, kalt, makt och förmögenhet. I talet från november denoterar tecknet ljusgrå vägg med stuckaturer eller ljusgrått draperi och konnoterar vintermånad, sal/scen dit gemene man inte har tillträde och rum där man arbetar och gör viktiga saker.
4.2 Retorik och stilfigurer
Talen till nationen består av en blandning av argument som hör till både éthos, páthos och lógos, vilket är grundläggande för att uppnå talarens retoriska mål. Det finns dock skillnader i när och till vilken utsträckning de olika argumenten används i de två talen. I det första talet som hölls i början av coronapandemin använder Löfven främst lógos och páthos, med störst förekomst av páthos i början och i slutet av talet. Detta gör han för att visa förståelse för sina åhörare och för att skapa gemenskap i denna svåra situation som vi behöver hantera tillsammans.
I det andra talet som hölls i november, då Sverige stod inför en andra våg av smittspridning, var talet betydligt mer genomsyrat av lógos-argument, även om blandningen av just lógos och páthos fortfarande är fler än éthos-argumenten. I det här talet inleder Löfven med många lógos-argument för att betona allvaret i krisen som fortfarande är ytterst aktuell. Han bryter av med ett långt stycke med páthos-argument för att förankra att det som sker faktiskt berör den specifika individen innan han fortsätter med en stor del lógos. Avslutningsvis finns ett par repliker med starkt éthos, men även i det här talet avslutar han med páthos.
De båda talen till nationen har en blandad genretillhörighet, då de delvis kan placeras inom genren för ett politiskt tal och delvis ett ceremoniellt tal. Löfven ger råd och rekommendationer för hur medborgarna ska förhålla sig till den rådande situationen och uppmanar folket att stanna hemma vid minsta symtom. Detta faller inom genren för det politiska talet. I båda talen påpekar Löfven att var och en har ett eget ansvar att hålla smittspridningen nere. I talet i mars beskriver han att han är stolt över att vara Sveriges statsminister och i november talar han om Sveriges styrka - det gemensamma ansvarstagandet, vilket allt faller inom genren för det ceremoniella talet.
Som vi såg tidigare kan partesläran användas som ett verktyg vid en retorisk analys. I vår analys har vi valt att studera talet med utgångspunkt i elocútio, pronuntiátio och áctio och analysera hur gester, tonfall och det språkliga uttrycket tillämpas i de båda talen till nationen. Áctio handlar om talarens yttre uppträdande, som i regel gynnas av att stå upp, röra sig och använda gester.
Pronuntiátio är att tala och effekten av talet beror på vad och hur det sägs. Stefan Löfven sitter ner under båda framträdande, han gör inga gester och hans tonfall är genomgående monotont och lågmält. Löfvens röst, från ett retoriskt perspektiv, är tydlig för att informationen och budskapen han förmedlar ska komma fram. Han visar sitt engagemang och är personlig genom att han visar att han berörs lika mycket av den rådande situationen som de han talar till. Ett exempel är att han inkluderar sig själv som en av medborgarna med ord som oss, vår och vi. Hans tonfall ingjuter även beslutsamhet vilket hjälper till att förstärka allvaret i situationen. Detta är med andra ord den stil som båda talen till nationen styrs av. Elocútio är när man bestämmer vilka uttrycksmedel som talet ska innehålla och dessa ska baseras på talets stil. I talen till nationen identifierades ett antal
stilfigurer, som är en komponent i ett tals språkliga uttryck. Stilfigurer används för att stärka budskapen. I båda talen förekommer det flera slags upprepningar i form av anaforer, parafraser och tretal. Några exempel är:
- “Fler kommer att bli sjuka, fler kommer tvingas säga ett sista farväl till en älskad.” och “Den stunden är nu. Den dagen är här. Och den uppgiften gäller alla.”
- “Ikväll vill jag vända mig direkt till er, det svenska folket.” och “Det kan låta hårt. Det kan låta brutalt.”
- “Ställ in. Boka av. Skjut upp.” och “Det nya coronaviruset prövar vårt land, vårt samhälle och oss som medmänniskor.”
Stefan Löfven är sparsam med metaforer och använder denna stilfigur två gånger under första talet och två gånger under andra talet. De metaforer som finns i talen är “[...] sliter dag och natt”, “[...]
håller uppe vårt land.”, “[...] går in i vintermörkret.” och “[...] stå pall”.
Skillnaden i användandet av stilfigurer mellan de båda talen är att det förekommer fler i det andra. I det andra förekommer även fler uppmaningar och det ställs högre krav på Sveriges medborgare, till skillnad från i det första talet där fokus är på att informera och ena Sverige inför den kris som coronapandemin försatt landet i. Talet som sändes 22 november är på så sätt ett mer förstärkt tal - ett tal som upprepar och trycker extra hårt på de budskap och den information som Stefan Löfven vill nå ut med till svenska folket, genom att tala till hela Sverige.
4.3 Kriskommunikation och krisretorik
I enlighet med det som sägs i stycke 2.3 och 2.3.1, är en kris en retorisk situation och de kommunikativa strategierna ska övertyga befolkningen till att ha förtroende för ledare. God kriskommunikation och krisledning är att förmedla ett och samma budskap, kommunicera med samtliga intressenter och ge råd för att medborgarna ska veta hur de ska hantera krisen. En ledare ska vara synlig och skapa samförstånd. I talet till nationen i mars respektive november kommunicerade Löfven till hela svenska folket och bekräftade allvaret i situationen. Som statsminister och ledare för Sverige uppmanade han folket till enighet och gemenskap för att medborgarna skulle förstå att den svenska modellen av coronahanteringen krävde allas ansvar. I båda talen visar Löfven upp sig som en trygg och stabil ledare som skulle ta Sverige igenom krisen.
Han skapade förtroende hos medborgarna genom att han målade upp bilden av sig själv som en del av folket och använde genomgående exempel på hur han själv påverkats av pandemin och uttryck där han uttrycker sin förståelse för det åhörarna går igenom. Tillsammans med detta talar han ofta i vi-form för att förstärka gemenskapen och samförståndet hos det svenska folket.
Krisretoriken i de båda talen är relativt enhetlig. Däremot finns det skillnader som främst beror på att diskursen och den retoriska situationen förändrats under pandemin, vilket också påverkar Löfvens krisretorik. I mars betonade Löfven förståelse för folkets oro: “jag vet att många är oroliga”; han betonar vikten av solidariska handlingar: “Ni är många som tar ert ansvar också som medmänniskor, som hjälper era grannar att handla.” och han förbereder befolkningen på att läget kan förvärras: “Var redo för att läget kan förändras snabbt. Men du ska också veta att vi som samhälle möter denna kris med hela vår samlade styrka.”. Men efter 8 månader av pandemi har Sveriges befolkning lärt sig att leva i den nya vardagen och i november betonades därför snarare krisens fortsatta aktualitet:
“människors hälsa och liv är fortfarande i fara” samt coronapandemins påverkan på det svenska samhället och det vardagliga livet: “Alla saker som du skulle vilja göra, men inte är nödvändiga: Ställ in. Boka av. Skjut upp. Det dröjer tills vi är igenom det här.”. Även om Löfvens budskap i mars var håll i och håll ut, är det än tydligare i november. I talet i november påminner Löfven medborgarna om deras handlingar vid pandemins inledning och ber dem om att ta samma ansvar igen.
4.4 Diskurs och den retoriska situationen
Hur en talare lägger upp sitt tal beror mycket på vilka han talar till. Hur talet sedan tas emot beror på hur väl anpassat det som sägs är efter åhörarnas doxa, dvs. åhörarnas trosföreställningar, intressen och behov. Publikens doxa är en del av den retoriska situationen och ett resultat av diskursen. När Löfven höll det första talet till nationen den 22 mars, var stämningen i landet spänd och kritisk och för många svenska medborgare var det här det första talet till nationen de fick uppleva. I det här talet ser man en tydlig seriositet och ett stort allvar och Löfven talar mycket om gemenskapen och att Sverige ska klara den här utmaningen tillsammans, som en enhet. Han talar om allas eget ansvar, men att vi tillsammans är starka och att vi tillsammans ska klara oss ur det här: “De närmsta månaderna kommer att bli påfrestande. Men vårt samhälle är starkt.” och “Ni visar att när det är som tuffast, då är vår sammanhållning som starkast.”. Samtidigt bemöter han de svårigheter som de enskilda individerna kämpar med på grund av pandemin, så som krävande omställningar med jobb eller skola på distans, inställda planer och saknaden av familj och vänner som man brukade ha nära:
”Jag vet att många är oroliga. Oroliga för hur vårt samhälle ska klara av det. Orolig för dig själv, för någon du älskar som tillhör en riskgrupp, eller för att ditt jobb ska försvinna.”. Genom att visa på stor förståelse för sina åhörares personliga problem, visade Löfven på medlidande vilket stärker hans ledarroll och ger större förutsättningar för att medborgarna ska anstränga sig för att följa restriktionerna och göra vad de kan för att minska smittspridningen. Syftet med det första talet till nationen var att bekräfta krisen som landet befann sig i, belysa allvaret i situationen och få alla att förstå vad pandemin innebar för dem personligen, men också att visa upp en stark ledning för att sprida lugn
och trygghet bland medborgarna. För det andra talet som hölls den 22 november, är stämningen bland medborgarna annorlunda. Diskussionen i samhället kretsade mycket kring ekonomiska förluster, arbetslöshet och frånvaron av regeringens hjälp till företag som kämpar. Förtroendet för myndigheterna minskade och folk hade tröttnat på restriktionerna. Detta gör att Löfvens ton är hårdare. Stämningen är fortfarande seriös och allvarlig, men tonaliteten i talet är mer tillsägande.
Talet inleds med mycket lógos och éthos vilket grundas i den allvarliga stämningen i landet som lett fram till talet. Han bemöter förändringen som skett i samhället och lägger stor vikt vid att vi inte får slappna av än: “Människors hälsa och liv är fortfarande i fara. Och faran ökar.”. Det finns också ett betydligt mer individualiserat språk i det här talet än i det första, då han trycker mer på individens egna ansvar och vikten vid att alla enskilda medborgare berörs av pandemin: “Alla saker som du skulle vilja göra, men inte är nödvändiga: Ställ in. Boka av. Skjut upp.” och “Det är för de människorna du ska göra uppoffringar. Det är för de människorna du måste visa beslutsamhet, självdisciplin och ansvarskänsla.”.
Löfvens andra tal till nationen tematiseras kring solidaritet och allas enskilda ansvar för att Sverige skulle kunna ta sig ur krisen på bästa möjliga sätt. Han tar upp flera exempel på att det kanske inte är individen själv som skadas, men att individuella beteenden kan påverka någon annan. “Till dig som eventuellt känner att det här inte angår dig vill jag säga detta: Även du som blir lindrigt sjuk kan smitta andra.” och “En främling du smittar kan bli väldigt sjuk. En vän du smittar kan behöva vård. En mor- eller farförälder du smittar kan komma att dö.”. I inspelningen av det andra talet kan vi också se en EU-flagga bredvid Sverige-flaggorna i bakgrunden, vilket ytterligare förstärker seriositeten och betonar att det här är ett problem som sträcker sig utanför Sverige och därmed också utanför varje enskild individ.
Det ger också mer makt åt Löfven då han som Sveriges statsminister nu backas av ytterligare en institution med mycket makt och inflytande. Syftet med det andra talet till nationen var att förstärka myndigheternas budskap om att krisen ännu inte var över och att få medborgarna att fortsätta ta situationen på allvar och fortsätta följa restriktionerna.
5. Diskussion
Stefan Löfven är som nämnt i inledningen, känd för sin fåordighet och sitt talspråk. I talen till nationen adresserar han det svenska folket med ett enkelt, ledigt och bestämt språk utan krångliga formuleringar eller stilfigurer. Detta innebär att hans kriskommunikation är en så kallad samlande retorik. Löfvens uttryckssätt, både språkligt och kroppsligt, ska inge förtroende för honom hos medborgaren och som framkommer i analysen är detta kommunikativa strategier för att skapa gemenskap och bekräfta gemensamma värden mellan statsministern och medborgarna och även mellan enskilda medborgare. Detta gör Löfven för att publiken ska känna att de är en del av Sverige och har därför en skyldighet att ta ansvar och göra det som statsministern ber dem om.
I analysen konstaterades det att Löfven inte står upp och gestikulerar, vilket är tvärtemot vad retoriken menar att en talare gynnas av vid áctio. Detta beror på att Löfven med ytterligare ett medel vill uppmärksamma situationens allvar. Genom att sitta ner utstrålar han mer lugn, allvar och handlingskraft än vad han gjort om han stått upp och rört sig. I och med detta riktas publikens fokus primärt mot Löfvens röst och ord. Hans pronunciatió stöds av de retoriska verktygen för röstbehandling då båda talen är informerande och budskapen är tydliga; coronasituationen är allas ansvar och håll i och håll ut för att nämna några. Löfven är även personlig och engagerad - i det första talet sätter han ord på befolkningens rädsla och känslor av otrygghet inför det nya viruset, något som är viktigt för en lyckad kriskommunikation. I det andra talet beskriver han situationens utveckling och använder emotionella vädjanden för att samla medborgarna. Löfven är öppen och presenterar även obehagliga fakta, som antalet personer som gått bort i corona, vilket är andra verktyg för en effektiv krisledning och kriskommunikation.
5.1 Stilfigurer och tecken på makt
Att använda sig av stilfigurer som exempelvis metaforer, ger utrymme för tolkning utöver det som sägs, vilket kan vara anledningen till att myndigheter undviker sådana i information som riktar sig direkt till medborgarna. Då tal till nationen alltid berör en samhällskris är det av stor vikt att alla medborgare tolkar informationen och det som sägs likvärdigt. Varje enskild individs tolkning beror på deras tidigare erfarenheter och livssituation, vilket medför att ett samhällets invånare kan tolka en text på många olika sätt om denna text innehåller många stilfigurer. Detta vill man såklart undvika när myndigheter och regeringar adresserar hela nationen med information som är viktig för samhällets framtid. Däremot finns det såklart stilfigurer vars syfte är att skapa effekt, men vars effekter inte grundas på en tolkning. Dessa är till exempel tretal, anaforer eller parafraser vilka alla tre är vanligt förekommande i Löfvens två tal. Dessa stilfigurer ger istället mer vikt åt det som sägs och åhörarna upplever innehållet som extra viktigt. Avsaknaden av fler metaforer kan tyda på att
han i talet vill undvika det bildskapande sätt att förmedla någonting och inte försköna innehållet.
Istället blir det mer rakt på sak och det finns inga alternativa betydelser för det som ska bli sagt.
I analysen framkom det att Löfven använder främst lógos och páthos i sina tal. Detta kan bero på att han vill hålla sitt tal sakligt för att fördjupa allvaret och minska risken för förvirring eller olika tolkningar bland åhörarna. Páthos är frekvent använt för att skapa en relation mellan åhörarna och den krissituation som Löfven bemöter, med syfte att få alla åhörare att känna sig personligen ansvariga, men också för att visa på att myndigheternas, och då såklart särskilt statsminister Löfvens, förståelse för vad medborgarna går igenom just nu. Förstärka sitt eget éthos gör han främst via semiotiska tecken som ges utrymme i filminspelningarna av talen. På de båda talen syns många tecken för makt, hierarki och allvar, vilket kan vara anledningen till att han valt att inte använda sig av så mycket éthos-argument i det som sägs. Å andra sidan har Stefan Löfven redan som person ett starkt éthos, eftersom han är ledare för Sverige och han behöver således bara visa sig för att hans éthos ska framträda implicit.
I den semiotiska analysen identifierades även tecken som konnoterade kollektivet och gemenskap, dessa tecken förstärker vi-känslan, som Löfven vill frambringa med sina páthos-argument. Andra konnotationer som lugn, allvarsam och beslutsamhet förstärker den retoriska stil som Löfven har i de båda talen. I talet från mars fanns tecknet kameravinkel från sidan, som konnoterar jämlikhet och som framställer Löfven som en del av folket. Däremot gav denna vinkel ett platt intryck av Löfven och ändringen av kameravinkeln var osmidig. Detta kan vara en anledning till att detta tecken inte fanns med vid talet i november.
5.2 Information, empati och ansvar
Som vi nämnt är båda talen informerande. Det som däremot skiljer dem åt är att det första talet främst är ett empatiskt tal, där Stefan Löfven är förstående och medlidande med svenska folket och inte låter sig sättas på en piedestal. Han var tydlig med att alla, inklusive han själv, är i samma kris. Det andra talet är främst ett beslutsamt tal med starkare betoning på det ansvar alla bär, som handlar om liv eller död. Det går alltså från mjukt till hårt och kan jämföras med resultaten hos McGuire, Cunningham, Reynolds och Matthews- Smith (2020). De diskuterar kriskommunikationen under coronapandemin hos Nya Zeelands premiärminister, Jacinda Arderna, som till skillnad från Stefan Löfven går från hårt till mjukt i sin retorik. Hennes strategi har ansetts vara effektiv, sett till effekten av pandemin i landet. Frågan vi ställer oss är vad en sådan
Som vi nämnt är båda talen informerande. Det som däremot skiljer dem åt är att det första talet främst är ett empatiskt tal, där Stefan Löfven är förstående och medlidande med svenska folket och inte låter sig sättas på en piedestal. Han var tydlig med att alla, inklusive han själv, är i samma kris. Det andra talet är främst ett beslutsamt tal med starkare betoning på det ansvar alla bär, som handlar om liv eller död. Det går alltså från mjukt till hårt och kan jämföras med resultaten hos McGuire, Cunningham, Reynolds och Matthews- Smith (2020). De diskuterar kriskommunikationen under coronapandemin hos Nya Zeelands premiärminister, Jacinda Arderna, som till skillnad från Stefan Löfven går från hårt till mjukt i sin retorik. Hennes strategi har ansetts vara effektiv, sett till effekten av pandemin i landet. Frågan vi ställer oss är vad en sådan