Resultat och analys - Samverkan mellan skola och socialtjänst

I denna studie kommer resultat och analys vara under samma gemensamma huvudrubrik. Det finns sedan underrubriker där vi tematiserat upp materialet. Dessa avslutas med en liten sammanfattning. Detta har vi gjort för att göra det lättare för läsaren att följa med i texten. Inledningsvis kommer en kort beskrivning om respondenterna i studien och hur de motiverar samverkan.

Respondenterna i studien var åtta yrkesutövare, fyra socialarbetare från socialtjänsten och fyra lärare från skolan. Lärarna arbetade inom samma organisation medan socialarbetarna representerade socialtjänsten i olika kommuner. Alla respondenter från skolan hade lärarutbildning men en av dem jobbade numera som specialpedagog. Som specialpedagog hjälper den yrkesverksamma barn som är i behov av extra stöd i skolan. Specialpedagogen sitter även med i skolans trygghetsteam. I detta team diskuterar olika professioner frågor som dykt upp från lärare, det kan till exempel handla om oro kring ett barn och om en anmälan till socialtjänsten ska göras. Socialarbetarna har i grunden socionomexamen, men hade lite olika titlar på sina arbetsplatser. Alla arbetade dock med utredningar som berör barn och familjer.

Motivera samverkan

Det som alla åtta hade gemensamt var att de varit med om samverkan mellan skola och socialtjänst. Resultatet som presenteras i studien är utifrån materialet som kommit in från de åtta respondenter som deltagit. Vi tyckte det var viktigt att först presentera hur de yrkesverksamma motiverade samverkan. Beroende på om respondenterna var positivt eller negativt inställda till samverkan så kunde det avspeglas i svaren på det vi valt att undersöka. Att motivera samverkan är en öppen fråga och kan tolkas på flera sätt. Alla respondenter var överens om att samverkan var nödvändigt och att samverkan var till för att uppnå det bästa för barnet. Kajsa som var lärare och specialpedagog och som hade arbetat i över 40 år lyfte fram att vi lever i ett komplext samhälle där det är nödvändigt med samverkan. Hon nämnde även att under sina år som lärare kunde hon se att samverkan kommer mycket mer naturligt nu än vad det gjorde förr. Samverkan beskrevs av några av respondenterna på följande sätt:

“Jag tycker det är jättebra att få helhetsbilden, att alla jobbar, vi jobbar med samma barn. Sen så den helheten att få höra utifrån skolans perspektiv och att man kan liksom, jag har ju då tillåtelse då av föräldrar att prata liksom öppet och man går in i varandras litegrann. Man kan stötta barnet och familjen på ett helt annat sätt. [...]” Kristina (socialtjänsten)

“Syftet med samverkan är barnets bästa. Barnet är i centrum. Sen underlättar det arbetet för professionerna. Vi kan ge värdefulla pusselbitar till varandra. [...] Möjlighet till lösningar, det är

därför man samverkar. Ju fler som drar sitt strå till stacken ju bättre.” Kajsa (lärare)

“ [...] vi kan inte plocka ut en tårtbit ur barnens liv och tro att vi gör skillnad utan vi måste samverka [...] för när samverkan inte fungerar, det är då föräldrar säger att de inte hjälper eller uttrycker det så iallafall.” Ester (socialtjänsten)

Sekretessens roll

De yrkesverksamma inom skola och socialtjänst är styrda av sekretesslagar och får därmed inte delge andra information hur som helst. Socialtjänsten och dess yrkesverksamma har den strängaste sekretessen vilket betyder att de får samla in information från skolan men inte lämna ut, så länge de inte har fått samtycke från föräldrarna. Skolan i sin tur får endast ge ut information men får inte samla in från socialtjänsten². Sekretessen upplevdes lite olika från lärarnas och socialarbetarnas håll. Vissa lärare upplevde att de inte hade så stor koll på hur sekretessen såg ut, då de inte jobbade med sekretess i det dagliga arbetet.

”Jag vet ju inte sekretess. Det enda jag vet är att man inte ska sprida saker och ting vidare som inte gynnar […].” Rita (lärare)

Nästan alla respondenter upplevde att samverkan fungerade bra trots att sekretessen fanns som hindrade de yrkesverksamma från att dela viss information. Sekretessen var till för att skydda människors integritet. Flera respondenter lyfte att så länge de hade samtycke från föräldrarna så utgjorde sekretessen inget större hinder. Kajsa som jobbade som lärare menade att så länge de frågade föräldrarna om lov så var det inga problem. Då kunde de prata mer öppet med varandra. Men sekretessen kunde samtidigt vara svår nämnde flera. Det var svårt för lärarna i studien att säga något om sekretessen då de inte medvetet arbetade med den i det dagliga arbetet. Det var ofta ledningen och då rektorerna som hade hand om kontakten med socialtjänsten och som därmed kunde antas beröras av sekretessen i högre grad. Både lärare och socialarbetare nämnde att sekretessen var bra, lärarna behövde inte veta allt om barnet. Rita som arbetade som lärare beskrev att även om de fått veta mer om barnet så var det inte säkert att de hade haft möjlighet att hjälpa barnet på rätt sätt i skolan. En av lärarna ansåg att det inte behövde finnas någon sekretess mellan dem. En annan lärare hoppades att de trots sekretessen ändå fick veta allt de behövde för att klara av skolmiljön. Även om nästan alla respondenterna i denna studie såg sekretessen som något bra som inte var något större hinder i samverkan mellan skola och socialtjänst lyftes kritik fram. De flesta av våra åtta respondenter upplevde att socialtjänsten mest skyllde på sekretessen i frågor som berörde samverkan. Detta ledde till konsekvenser i form av utdragna utredningar och insatser som därmed blev missgynnande för barnet. Det som kunde ses i studien var alltså att å ena sidan var respondenterna överrens om att sekretessen var bra för att den skyddade människors integritet och det finns sätt att arbeta för att komma förbi sekretessen. Å andra sidan upplevde några av respondenterna sekretessen som negativ då många yrkesverksamma använde sekretessen som en ursäkt vid samverkansfrågor vilket bland annat ledde till långdragna utredningar.

På grund av sekretessen kunde inte socialarbetaren alltid ge ut den information som han eller hon hade om en klient och socialarbetarens handlingsutrymme blev i och med detta begränsat. Respondenterna från skolan lyfte fram problematiken kring att de var tvungna att ge information till socialtjänsten men att de sällan fick något tillbaka. Vi tolkade det som att det leder till en frustration som påverkar samverkan mellan dessa organisationer. Socialarbetare i denna studie menade bland annat att skolan inte behövde veta allt och måste lita på att socialtjänsten gjorde sitt bästa i varje ärende. Sekretessen hindrade inte lärarens handlingsutrymme i samma utsträckning som hos socialarbetaren. Detta kunde bland annat

bero på att deras sekretesslagstiftning inte var lika sträng. Det kunde även bero på att det förväntades av skolan att de skulle ta kontakt med socialtjänsten när de ansåg att det blev aktuellt och dela med sig av nödvändig information. Socialarbetarna upplevde att även om sekretessen påverkade deras handlingsutrymme så kunde de oftast arbeta kring det genom att få samtycke från föräldrarna.

Sammanfattningsvis visar studien på att sekretessen upplevdes olika i olika sammanhang. Sekretessen var bra för att den skyddade människors integritet. Sekretessen kunde även vara negativ på så sätt att professioner använde sekretessen som något att skylla på vid samverkan med andra organisationer och utredningar kunde då bli väldigt långa. Sekretessen hade även påverkan på de yrkesverksammas handlingsutrymme. Då lärarnas primära arbete, det vill säga det pedagogiska, inte påverkades så mycket av sekretess upplevde de inte på samma sätt som socialarbetarna att det påverkade deras handlingsutrymme. Socialarbetarna däremot hamnade mer dagligen i situationer där deras handlingsutrymme påverkades av sekretessen, speciellt i frågor som berörde samverkan, de fick inte lämna ut vilken information som helst.

Avsaknad av återkoppling

En annan viktig sak som togs upp i intervjuerna och som går in lite i sekretessproblematiken var återkoppling. Lärarna berättade att när en anmälan väl var gjord kände de ofta en frustration att de inte fick information om vad som hände med barnet och hur arbetet fortskred. Veronica som är lärare menade att de ger information, de berättar om barnet och hur de upplever saker och ting men får inte någonting tillbaka. Detta upplevde hon som mycket svårt och frustrerande. Hon sa att hon inte var intresserad av detaljer om barnet men ansåg att det hade varit bra om hon hade fått återkoppling. Flera av respondenterna från socialtjänsten kände till denna frustration. De sa att det nu fanns en ny lag som gjorde att de kunde återkoppla till skolan om en utredning hade inletts eller ej. Denna lag återfinns i socialtjänstlagen (SFS 2001:453) 14 kapitlet 1b §. Denna lag var det inte många av lärarna som kände till uppfattade vi. Inte heller vi kände till denna nya lag innan intervjuerna gjordes.

”Vi får återkoppla huruvida vi har inlett en utredning eller inte och även återkoppla det här med avslut och de.” Maria (socialtjänsten)

De yrkesverksamma hade mer eller mindre handlingsutrymme i sitt arbete. Detta handlingsutrymme medför både möjligheter och ansvar menar Svensson (2008). Förr hade inte socialarbetarna möjlighet att återkoppla till lärare då deras handlingsutrymme är påverkat av lagar som socialarbetaren måste följa. Då det idag finns en lag som säger att socialarbetaren får återkoppla medför att socialarbetarens handlingsutrymme i frågor som berör samverkan med skola ökar. Dock har respondenterna från skolan inte märkt något större resultat av lagändringen än då återkoppling fortfarande kommer upp som något negativt i diskussionen kring samverkan. Om det beror på att lagen är så pass ny så den inte hunnit praktiseras eller om den faktiskt inte bidrar med något nytt är tyvärr inget som denna studie kan svara på. Lagen ger socialarbetare möjlighet att återkoppla. Det ska ändå lyftas fram att socialarbetaren fortfarande har sina begränsningar i handlingsutrymmet trots lagen om återkoppling. De är fortfarande begränsade i att ge ut information i ärenden och lagen bidrar bara till att de får informera skolan om utredning öppnats, pågår eller är avslutad.

Sammanfattningsvis var återkoppling var ett känt problem som de båda yrkesgrupperna kände till. Lärarna upplevde ofta en frustration av att de inte hörde något från socialtjänsten när anmälan var gjord. Socialarbetarna var begränsade i sitt handlingsutrymme att kunna återkoppla. Genom lagen som ger socialarbetaren möjlighet att återkoppla till skolan om en utredning öppnats, pågår eller är avslutad kommer förhoppningsvis avsaknaden av återkoppling att minska.

Organisationernas skilda uppdrag

I denna del har skolans och socialtjänstens skilda uppdrag diskuterats utifrån vilken betydelse det har vid samverkan. På grund av att skolan och socialtjänsten är två organisationer som har olika primära uppgifter, skolan har det pedagogiska och socialtjänsten har utredningar, kommer det i detta avsnitt att diskuteras hur ansvarsfördelningen sker mellan dessa organisationer i frågor som berör samverkan. Vi har även diskuterat kring hur samverkan fungerar inom organisationerna.

Mellan organisationerna

De flesta av respondenterna upplevde fördelar med att samverka men de som arbetade inom socialtjänsten var överrens om att det fanns en problematik kring vem som hade ansvaret.

Bland annat upplevde Kristina inom socialtjänsten upp att det lätt blev att de från skolans sida tog bort sitt eget ansvar och sköt över det på socialtjänsten. Hon menade att när skola eller BUP visste att socialtjänsten blivit inkopplad så abdikerade dem. Från skolans sida trodde hon att det var en sådan belastning så när de visste att socialtjänsten var inkopplad så blev det en befrielse att slippa bära på ansvaret. Kristina menade att det kunde bli en frustration mellan organisationerna. Ester från socialtjänsten tog upp att de organisationer som socialtjänsten samverkar med stödjer sig på att socialtjänsten har det yttersta ansvaret och menade att någon som är med barnet, mer än de fyra månader som socialtjänsten har på sig för en utredning, ska ta ansvaret. Två andra socialarbetare sa:

“Jag tar ansvaret när jag jobbar för annars gör ingen det. Jag ser ofta mig som spindeln i nätet, behöver inte ha så mycket insatser. Nu när man har gjort om barnavårdsutredning så har man den här fyra månaders gräns tyvärr, men är jag nöjd med en utredning så är det för att jag har lyckats få ihop familjens sammanhang och sen kan vi backa ur [...]. Men om jag lyckats samordna alla runt omkring då är jag nöjd och då blir det att vi, då blir vi samordnare, det är ju inget som vi är skyldiga till.” Stina (socialtjänsten)

“[...] vi tänker att, det här borde skolan göra tycker vi och så tycker vi inte att de gör som dom ska. Vi tycker de lägger ansvar på oss som är skolans.” Maria (socialtjänsten)

Stina som arbetade inom socialtjänsten, upplevde att hennes möjligheter att själv bestämma över sitt arbete och vilka hon ville samverka med var stora så länge det var inom kommunen och de interna insatser som fanns att ta till. Vidare sa Stina att om hon skulle vilja använda sig av externa insatser, det vill säga insatser som inte var inom kommunen, så handlade det plötsligt om pengar och då hade hon som socialarbetare inga befogenheter. Stina menade då att det var viktigt att vara bra på att argumentera till varför kommunen skulle betala för externa insatser. Stina såg det som något positivt att ha stort handlingsutrymme och att detta handlingsutrymme gav henne ansvar i hennes arbetsroll, det var det som är utredningsarbete för henne. Genom att hon började jobba i det stora breda i ett ärende och att arbetet allt

eftersom smalnade av så visade det sig ofta en väg som familjen kunde erbjudas. Hon använde sig av resurserna som fanns runt en klient och det blev då lättare att hitta en bra lösning för klienten. Stina lyfte dock fram frustrationen om den vägen då ledde till externa insatser och kommunen inte ansåg att allt på hemmaplan inom kommunen var testat. Då nekar kommunen henne att använda sig av externa insatser på grund av ekonomin. Externa insatser kunde till exempel vara familjehem, stödboende eller en speciell typ av behandling som kommunen själva inte hade. I denna studie lyfte vi fram insatser som en form av samverkan, där socialarbetaren samverkar med andra professioner och organisationer för att kunna erbjuda det bästa för klienten.

Att arbeta inom socialtjänsten som utredare innebar ett arbete direkt med klienten, utredaren är en så kallad gräsrotsbyråkrat. Då varje möte med klienter är olika så krävs det att gräsrotsbyråkraten har, åtminstone till en viss del, frihet att ta beslut på eget bevåg menar Johansson (2007). Johansson belyser här att gräsrotsbyråkraten har ett visst handlingsutrymme. Genom denna frihet, som handlingsutrymmet kan innebära, har socialarbetarna möjlighet att samverka med andra organisationer för att uppnå det bästa för klienten. Vidare beskriver han att gräsrotsbyråkraten har en gränsöverskridande roll som innebär att denne har kunskap om organisationens möjligheter att möta klientens behov. Samtidigt har yrkesutövaren en direktkontakt med klienten och får del av klientens uppgifter. Stina tog bland annat upp att hon hade fria händer när hon arbetade med insatser som fanns inom organisationen eller kommunen men när hon ansåg att det krävdes hjälp på extern nivå gick ledningen in och hennes handlingsutrymme var då begränsat. Stina var medveten om vilka möjligheter hon hade att röra sig inom för att ge det bästa för klienten men bara till en viss nivå. Ibland menade Stina att det blev en frustration när inte ledningen inom organisationen såg behovet av externa insater på samma sätt som Stina.

Inom organisationerna

Skola

Ansvar diskuterades inte bara mellan organisationer utan även inom organisationerna. Något som framkom i intervjuerna med lärarna var att det oftast var rektorer som tog kontakt med socialtjänsten vid en orosanmälan. På så sätt bar rektorn ansvar och lärarna behövde inte vara lika rädda att hamna i konflikt med föräldrarna. Tre av lärarna upplevde att det var skönt att slippa det ansvaret, men sa även att det är svårt i situationer där lärare och rektor inte stod på

samma sida, om en anmälan ska göras eller inte. I dessa situationer ansåg rektorn eller trygghetsteamet på skolan att det inte fanns tillräckligt på fötterna för att göra en anmälan. En lärare skulle kunna tänka sig att själv anmäla och menade att det var en del av arbetet att hantera situationer och ta de samtalen med föräldrarna då det oftast ledde till något bra i slutänden. Trygghetsteamet som bestod av kurator, skolsköterska, specialpedagoger och rektorer bestämde om rektorn skulle göra en anmälan eller ej. Veronica (lärare) menade att vid oro för något barn vände hon sig till trygghetsteamet för rådfrågan och valde att alltid gå via ledningen om det skulle bli aktuellt med en anmälan. Veronica lyfte bland annat fram en situation där lärare gjort anmälan och där föräldrarna sedan inte pratade med läraren. Hon menade att det därför var skönt att gå via rektorn och trygghetsteamet för att inte tappa relationen med föräldrarna.

Vad som kan plockas fram i intervjuerna var att lärarna inte hade så mycket handlingsutrymme att själva ta kontakt med socialtjänsten för att upprätta samverkan, men det var inget som de flesta av lärarna heller önskade. Lärarna upplevde att det var skönt att inte ha ett stort handlingsutrymme utan kunde lämna ansvaret till ledningen. Då slapp de komma i konflikt med föräldrarna som de byggt upp en relation med kring barnet. Houmann (2010) tar upp att de yrkesverksamma måste vilja ha ett handlingsutrymme för att det ska finnas och att handlingsutrymmet leder till ansvar. Varje handlande har konsekvenser menar Houmann (2010), i lärarnas fall ville de inte handla för de såg att det kunde få konsekvenser för relationen med föräldrarna om de anmälde. Lärarna sökte inte efter handlingsutrymme när det kom till samverkan med socialtjänsten utan lämnade över det till ledningen, på så sätt fick de mindre ansvar i frågan. Kajsa som var specialpedagog upplevde att hon hade fria händer i sitt arbete men la till att det var under ansvar. Hon lyfte fram att det krävdes en samverkan mellan professionerna i organisationen och att de litade på varandra. Kajsa beskrev sitt arbete precis som Svensson (2008) och Johansson (2011) beskriver handlingsutrymme, det skapar både frihet och ansvar att ha handlingsutrymme. Svensson (2008) menade vidare att handlingsutrymmet utnyttjas i olika mängd exempelvis beroende på erfarenheter, hur länge den professionelle arbetat och individuella egenskaper. Att Kajsa upplevde detta tydligare än de andra lärarna kan vara för att hon varit yrkesverksam under lång t id på samma arbetsplats. Hon hade mycket erfarenhet kring samverkan och såg det som en del av sin arbetsuppgift som specialpedagog att fixa extern hjälp, det vill säga hjälp utanför skolan om ett barn behöver det.

Det är viktigt att lyfta fram att lärares primära uppgift är det pedagogiska ansvaret för eleverna. När lärares handlingsutrymme beskrevs så var det inte i förhållande till deras pedagogiska ansvar, utan deras ansvar i frågor som innebär samverkan med socialtjänst. Samverkan i denna studie handlar inte bara om att göra orosanmälningar utan även att gemensamt samverka kring barn för att ge barnet så bra förutsättningar och hjälp som möjligt. Samverkan påbörjades ofta vid en anmälan eller när en lärare ringde och rådfrågade socialarbetar om hur hon skulle gå tillväga. Socialarbetare hade till skillnad från lärare mer som huvuduppgift att arbeta kring samverkansfrågor för att hjälpa det enskilda barnet. Därför var det naturligt att socialarbetaren behövde ett större handlingsutrymme och tog ett större ansvar i frågor kring samverkan eftersom detta tillhörde deras primära arbete till skillnad från lärare.

Socialtjänst

In document Samverkan mellan skola och socialtjänst (Page 27-41)