Resultat och analysdiskussion

Genus är ett komplext begrepp och det finns många olika faktorer som spelar in hur man bör arbeta med genus i förskolan. Vad får man säga och inte säga? Hur ska man säga det som får sägas? Många frågor med många olika svar. Resultatet av min studie visar att de förskollärare och förskolechefer som jag intervjuade, jobbar med att motverka de traditionella könsmönster som finns men att de gör det på lite olika sätt. Som tidigare forskning visar på så är det genom samspel med omgivningen som barnen bygger sin identitet och i den identiteten ligger könet. Precis som Persson (2008) skriver att “[...] det är de vuxnas förväntningar och bemötande som är det viktigaste aspekterna av hur barn konstruerar kön i förskolan [...]” (a.a s.47). Alla fyra pedagoger var noga med att förklara att det viktigaste de gör för att bryta de könsroller som finns är att behandla alla barn som individer och ge dem det stödet, hjälpen och uppmuntran som barnet behöver som en individ, inte att en flicka får lite gulligare bemötande och en pojke får lite tuffare bara för att de har olika kön.

I kapitlet Miljö och material i förskolan (6.1) så framkom pedagogernas syn på vikten av vilken miljö och vilka material man erbjuder barnen för genusarbetet. Det jag kom fram till var att den kommunala förskolan inte la lika mycket vikt vid miljön och materialet som den kyrkliga gör. Hur kommer det sig? Min tolkning är att det kan vara så eftersom den

kommunala har så mycket annat som de jobbar med och har regler och krav från kommunen som den kyrkliga inte har. Detta kanske gör att den kyrkliga förskolan kan lägga ner med tid och fokus på miljön och vilket material de erbjuder barnen. Som det står skrivet i avsnittet Val

av förskolor (5.2) så är förskolorna utformade och byggda på olika sätt och jag tror att detta

kan vara en bidragande faktor. Den kommunala förskolans lokaler är byggda för att ha en förskoleverksamhet i den och då kanske miljön känns färdig och pedagogerna känner inte att det är lika viktigt att förändra den som den kyrkliga gör då deras verksamhet bedrivs i en gammal villa. För det är precis som Linder (2016) säger “[...] det handlar om vilka val vi gör för den yta vi har och vad vi tänker att förskolan ska vara till för” (a.a. s.26).

31

Hen har varit ett begrepp som stått i rampljuset både negativt och positivt. Pedagogernas inställning till att använda begreppet hen i förskolan är inte positivt utan de har valt att inte använda sig av begreppet om det inte exempelvis står i en saga eller om det handlar om att skriva ihop han/hon i olika typer av dokument. De anser att det är ett tomt begrepp, ett inget. De menar att det liksom hänger i luften och inte får något fotfäste någonstans. Men om man tänker tvärt om? Att hen är allt. Frida, Klara, Eva och Lena anser att om man kallar barn för hen så förvirrar man barnen ännu mer än vad de redan är när de ska hitta sig själva. Eidevald (2011) menar på “att förskollärarnas förväntningar på barnen till stor del kommer att

bestämma hur barnen uppfattar sina möjligheter att vara” (a.a s.9). Om pedagogerna hela tiden använder hon och han så bidrar det till att den hierarki som finns mellan könen

upprätthålls. Vi vet hur skolan såg ut på 1900 talet. Tallberg Broman (2002) förklarar att de var tydliga uppdelningar och att barnen fick olika utbildningar på grund av deras kön. Detta är inte hur dagens samhälle ser ut i Sverige enligt EGIE (2017) men trots det så finns det kvar likande tänk. Eidevald (2011) har uppfattat pedagoger som ger barnen kunskap och förbereder dem för vilken plats de sedan kommer ha i familjen. Bara för att du är en flicka så ska du tvätta, laga mat och ha huset städat när din man kommer hem för han har jobbat hela dagen och är trött. Vem är det som har sagt att det inte är kvinnan som är trött när hon kommer hem för att hon har jobbar hela dagen? Det är pedagoger som i Eidevalds (2011) studie som hjälper till att upprätthålla att dessa könsroller finns kvar trots att läroplanen finns med regler som vi ska följa, där det faktiskt står att vi “ska motverka traditionella könsmönster och könsroller” (Lpfö 98, rev 2016 s. 5).

I kapitel 6.4 mamma ELLER pappa så berättar Frida och Klara att de ibland säger mamma

fixar när de talar med barnen och att de sen kommer på sig själva och lägger till eller pappa

medan Eva och Lena menar på att de alltid säger både mamma och pappa. Hur kommer det sig att den pedagogerna på den kommunala förskolan menar att de aldrig glömmer bort att säga både mamma och pappa men pedagogerna på den kyrkliga förskolan säger att det händer att de får lägga till eller pappa/mamma för att de glömde bort att det kan vara båda?

Säger förskollärarna på den kommunala förskolan att de gör det för att man borde säga det eller gör de faktiskt det? Förskollärarna på den kyrkliga förskolan vet att man borde säga båda men menar på att de har haft liknande uppväxt som jag där det var uppdelat på det sättet och därför är det lätt att det kommer det löser mamma men att de direkt efter lägger till eller

pappa. De kommer på sig själva och ändrar sig eftersom de inte vet vem som gör vad där

32

föräldrarna går emot normen och där pappan har tvättat och mamman fixat cykeln? Detta är frågor som jag inte vet svaret på men något som man absolut hade kunnat gå vidare med och undersöka. Har pedagogernas uppväxt någon påverkan på hur de bemöter barnen? Jag tror att det absolut kan ligga något i det, men det är inget jag kan vara säker på. Alla fyra var dock överens om att eftersom du inte vet vem som gör vad hemma hos barnet kan du inte anta det. Sådana antaganden kan även de leda till att pedagogerna upprätthåller de könsroller som finns.

Att det har blivit en stor förändring i förskolan när det gäller genus håller alla fyra pedagoger med om, men de påpekar även att genusarbetet är ett arbete som är och borde vara i ständig utveckling i takt med hur samhället utvecklas. Pedagogerna som intervjuades menar att de inte delar upp barngruppen utifrån om de är flickor eller pojkar utan att de kollar utifrån vad varje individ behöver och delar sedan upp dem utifrån det. Att se barnen som individer och låta dem själva utmana sina egna gränser men att ge dem samma vägledning och hjälpa barnen uppnå sina mål, oavsett vilket kön de är, anser pedagoger som en av de största förändringarna som skett.

Trots att pedagogerna talar om att det skett väldigt mycket från den dag de började jobba i förskolan tills nu, finns det forskning på att det jämställda arbetet som förskolan har, inte uppfylls på alla förskolor (Skolverket 2016) och detta är något som kan leda till negativa konsekvenser. Om trenden med att genusarbete faller mellan stolarna håller i sig, kan det leda till att vi går tillbaka till hur det såg ut på 1900-talet med alla uppdelningar utifrån könen. Vill vi att det ska se ut så i våra förskolor och skolor igen? För mig som snart färdigutbildad förskollärare är det ett skrämmande scenario. Målet är att hela tiden utvecklas, gå framåt och inte bakåt. Vi ha varit där en gång och med facit i hand kan nog alla hålla med om att vi inte vill tillbaka dit igen. Då måste vi göra något åt det. Genusarbetet är så pass viktigt att det inte borde vara något som tas för givet eller något som man talar om i förbifarten. Det borde vara lika viktigt att prata och arbeta med genus i förskolan och i skolan som det är att lära barnen matematik eller svenska.

Att säga att pojkar ska ha ärr är ett tecken på könsblindhet. Personen i fråga menar inget illa med sin kommentar utan den synen på att pojkar ska ha ärr är något som är så djupt präglat i denna person att hen inte förstår att det är en stereotypisk syn på hur en pojke bör vara/se ut. Som togs upp i kapitel 6.6 ”Min pappas syster kör bärgningsbil, men hon är inte stark” så pratar Eva om att när man säger hur pojkar och flickor ska vara utifrån deras kön så låser man

33

människor i fasta system, att de stöps i former utifrån vad man får och inte får göra. Att kommentaren “Äsch, det är väl inte så farligt? Du är ju en kille, du ska ha ärr” kom från en person som jobbar inom vården och inte inom förskolan menar Eva kan handla om att de inte utmanas med de stereotypiska könsroller på samma sätt som de gör i förskolan. Jag tänker att det kan ligga lite i att förskolan har läroplanen som styrdokument där det tydligt står vilka mål och krav personalen i förskolan har och detta är saker som ska prägla förskolans verksamhet. Detta gör att personalen på förskolan blir mer tvungna att utmana de roller och normer som finns inom genus än vad andra yrken behöver göra.