“Du är ju kille, du ska ha ärr”

1 BARN–UNGA–SAMHÄLLE

Examensarbete i fördjupningsämnet

Genus i förskolan

“Du är ju kille, du ska ha ärr”

”You should have scars, you're a guy”

Sanna Olsson

Förskollärarexamen, 210hp Examinator: Therese Lindgren Datum för slutseminarium:2019-06-03 Handledare: Anna-Maria Hellborg

2

Förord

Jag vill ge ett stort tack till personalen på förskolorna där jag intervjuat. Tack för ni tog er tiden att sätta er ner och svara på mina frågor. Utan er hade detta inte kunnat genomföras. Tack till min handledare Anna-Maria Hellborg på Malmö Universitet som lagt ner timmar på att läsa och kommenterat alla mina utkast, svarat på mina oändligt många mail men som till stor del hjälpt till att lugna ner mig när jag känt paniken komma krypande. Jag vill tacka mina föräldrar och familj som stått ut med mina klagomål och gnäll i ett antal veckor, även ett speciellt tack till min bror Tobias som hjälpte mig att korrekturläsa min slutgiltiga text. Men mest av allt vill jag tacka min fina pojkvän som stått ut med mig och mina utbrott, hjälpt mig med meningsformuleringar och hejat på mig i vått och torrt.

Tusen tack till er alla som hjälpt mig på denna resa och tack för att ni alltid trott på mig.

Sanna Olsson

3

Abstract

Detta är en jämförelsestudie mellan två olika förskolor (en kommunal och en kyrklig) i olika regi som behandlar hur förskollärare och förskolechefer resonerar/talar kring arbetet med genus i förskolan. Frågeställningarna som kommer besvaras i detta arbete lyder:

 Hur resonerar/talar förskollärare och förskolechefer kring genus?  Hur jobbar förskolorna för att bryta de stereotypiska könsrollerna?

 Vilken roll spelar förskolornas olika styrning för hur de arbetar med genus?

Med hjälp genusteorier, miljön som den tredje pedagogen och teorier om att bli sig själv har jag analyserat min empiri. Det är genom inspelade intervjuer som empirin samlats in och jag har därefter transkriberat allt material.

Resultatet visar på att trots förskolornas olikheter i såväl regi som geografisk lokalisering så är genusarbetet liknande. Skillnaderna ligger till störst del i lokalerna och i pedagogernas tankesätt. Den kommunala förskolan jobbar på ett sätt, som utifrån kan anses politiskt korrekt - att de resonerar/talar kring genus med stöd från forskning och vetenskap, medan den

kyrkliga förskolan mer förlitar sig på personliga erfarenheter och kollegiala samtal.

4

1.Innehållsförteckning

3.1 Att bli sig själv ... 9

3.2 Den tredje pedagogen ...10

3.3 Genusteori...10 3.3.1 Könsblindhet ...11 3.3.2 Genuskontrakt ...11 3.3.3 Socialisationsteorin ...12 4. Begreppsdefinitioner...13 4.1 Kön/genus ...13 4.2 Hen ...13 5. Metod ...14 5.1 Val av metod ...14 5.2 Val av förskolor ...14 5.4 Genomförande ...16 5.5 Etiska överväganden...17

6. Resultat och analys ...19

6.1 Miljö och material i förskolan ...19

6.2 Bryta traditionella könsroller ...21

6.3 Begreppet hen i förskolan ...22

6.4 Mamma ELLER pappa ...24

6.5 Då jämfört med nu ...25

6.6 “Min pappas syster kör bärgningsbil och hon är inte stark” ...27

6.7 Sammanfattning ...28

7. Diskussion ...30

7.1 Resultat och analysdiskussion ...30

7.2 Slutsatser ...33 7.3 Metoddiskussion ...33 7.4 Vidare forskning ...34 8. Referenser ...35 9. Bilagor ...38 9.1 Intervjumall ...38 9.1Samtyckesblankett ...39

5

1. Inledning

“Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan

begränsningar utifrån stereotypa könsroller.” (Lpfö 98 rev 2016, s.5). Detta står under vad som är förskolans värdegrund och uppdrag, men görs det verkligen? Under den tid jag spenderat på olika förskolor och min tid på förskollärarutbildningen har frågor och funderingar uppstått kring förskolan och speciellt om förskollärarna aktivt jobbar med att motverka de traditionella könsrollerna som finns. Är det något som man säger att man gör för det låter fint och bra, eller gör man det faktiskt?

Enligt en undersökning som gjordes av European Institute for Gender Equality (EIGE) 2017 så ligger Sverige högt upp på listan som det land som är mest jämställd av länderna i EU. Men betyder det att Sverige är jämställt inom alla områden?

I resultatet av en kvalitetsgranskning som skolverket gjorde år 2016 visas att

jämställdhetsuppdraget som förskolan har, inte fullföljs på de förskolor som granskades.

Det visar sig genom att personalen och de flesta förskolecheferna kopplar arbetet till alla barns lika värde, individ och likabehandlingsplan, men det har inte med ett genusperspektiv vid planering och samtal om verksamheten. [...] Det är ett tämligen osystematiskt

jämställdhetsarbete som sker i förskolorna och det finns en risk att stereotypa könsnormer och könsstrukturer förs vidare till barnen.” (Skolverket 2016, s.6)

Att det 2016 fortfarande fanns risk för att stereotypiska könsroller förs vidare trots alla regler och styrdokument som förskolan ska förhålla sig till, anser jag bevisar vikten av att arbeta med genus och att börja tidigt, redan i förskolan.

Tallberg Broman (2002) förklarar hur det såg ut i skolan runt 1900-talet och pekar på att det då fanns en könssegregerad verksamhet där pojkar och män var för sig och flickor och kvinnor var för sig. Det fanns inte heller någon utbildning för flickor under långa perioder. När folkskolan inrättades så integrerades flickorna in i den vanliga skolan och planen var då att ha en skola för alla, både för pojkar och flickor men de delades oftast upp i olika grupper där de hade undervisning separat, pojkar för sig och flickor för sig. Detta skedde på grund av livliga debatter om att flickor inte behövde ha samma kunskap som pojkar då flickorna skulle bli goda husmödrar och det var därför onödigt att lägga tid på andra typer av utbildning (a.a, 2002). Idag får flickor och pojkar samma utbildning, men frågan är om det innebär att det är jämställt i förskola och skola. Som det står skrivet ovan så finns det en risk att “stereotypa

6

könsroller och könsstrukturer förs vidare till barnen” (Skolverket 2016). Detta trots att det klart och tydligt står i läroplanen att man ska motverka dessa könsroller och könsmönster.

1.2 Syfte

Syftet med detta examensarbete är att synliggöra hur förskollärare och förskolechefer resonerar kring arbetet med genus och med att bryta normer i förskolan.

Denna studie är en jämförelsestudie av två olika förskolor i olika regi och i två olika kommuner.

1.3 Frågeställningar

Då det i läroplanen står tydligt att “Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller.” (Lpfö 98 rev 2016, s.6) blir det intressant att studera om detta verkligen arbetas med på förskolan eller som jag nämnde ovan bara är något man säger att man gör för att det låter bra. Således blir mina frågeställningar som beskrivs nedan.

● Hur resonerar/talar förskollärare och förskolechefer kring genus? ● Hur jobbar förskolorna för att bryta de stereotypiska könsrollerna?

7

2. Forskningsbakgrund

I detta kapitel kommer ni få läsa om tidigare forskning och vilka teoretiska perspektiv jag kommer använda mig av när jag ska analysera min empiri.

2.1 Tidigare forskning

I läroplanen för förskolan (Lpfö 1998, rev 2016 s.5) står det:

Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypiska könsroller.

Eidevald (2009) skriver i sin avhandling att det som står i läroplanen visar på att pedagoger aktivt ska jobba med att motverka de stereotypiska könsrollerna, men kritiserar att det inte är konkret formulerat hur detta arbete ska gå till, utan är öppen för tolkningar. Eidevalds

avhandling handlar om hur pojkar och flickor bemöts olika på förskolan. Han har genom inspelande observationer synliggjort att barnen bemöts olika av pedagogerna beroende på om det är en pojke eller flicka.

Eidevalds observationer om att barnen blir bemötta olika stämmer överens med vad Kärrby (2001) skriver om rätten till jämlik behandling:

Barn växer in i en kultur som de erövrar i samspel med sin omgivning. Barnets egna behov, krav och önskningar möts av andras krav, regler och förväntningar. Enligt traditionellt synsätt sker denna socialisationsprocess genom att barn lär att identifiera sig med samhällets krav och normer för-medlade av vuxna och förväntningar i uppväxtmiljön. (Kärrby 2001 s.90)

Barnen tar efter det som de ser och de lär sig identifiera vilka olika normer det finns och hur de bör bete sig för att passa in i normen. Detta görs i samspel med omgivningen.

Persson (2008) menar på att i majoriteten av de vuxenstyrda aktiviteterna syns könsrollerna mer än i de aktiviteter som är styrda av barn. Han hävdar utifrån sin egen och andras

forskning att “[...] det är de vuxnas förväntningar och bemötande som är det viktigaste aspekterna av hur barn konstruerar kön i förskolan [...]” (a.a s. 47).

Danby (1998) har studerat vuxenstyrda aktiviteter i australiska förskolor. Hon menar på att det är genom barnens fria lek som bland annat deras sociala och kognitiva förmågor byggs upp.

A close reading of the transcript of an episode illustrates how two girls turn the boys’

masculine practices of ritualised threats into a performance. By so doing, they show that while they know the masculine discourse, and can perform it themselves, they do not actually ‘own’

8

it in the way that the boys do. In this way, gender is established not as a social identity but as a dynamic practice that is ongoing, built by relational encounters and shaped by the collective performances of the participants (Danby, 1998, s.176).

Det innebär i praktiken att barn förstår att det finns könsroller men kan göra det till en egen grej utan att äga identiteten. Genom att inte låta barnen leka själva utan att gå in som pedagog och styra kan få negativa konsekvenser. Eidevald (2009) tar även han upp i sin avhandling att pedagogen bemötte pojkar och flickor olika beroende på vad de gjorde för något. Eidevald skriver i sin bok Anna Bråkar! från 2011 att han flera gånger mött pedagoger som bemött barn olika beroende på om det är en pojke eller flicka. Eidevald (2011) hävdar att

förskollärarens förväntningar på barnen till stor del kommer att bestämma hur barnen uppfattar sina möjligheter att vara” (a.a s.9). Han går vidare med att förklara att pedagoger använder olika typer att förklaringsmodeller när de beskriver varför pojkar och flickor bemöts olika. Eidevald berättar om när hans dåvarande kollega menade på att kvinnor och män är olika och är då bra på olika saker när hon i en leksituation med barnet hade uttryckt sig så här: “Kom nu flickor så ska vi skynda oss och laga mat, tvätta kläderna och städa för pappa är nog trött när han kommer hem från jobbet.” (Eidevald, 2011, s.7). Eidevald menar på att hans kollega hade uttryckt sig så då hon ansåg att det var bra att förbereda barnen för de roller som de senare skulle ha i familjen. Han beskriver att förskollärare inte bemöter barnen olika utifrån vem de är som individer, utan utifrån vilket kön de har och pedagogernas föreställningar om vad som är kvinnlig och manligt.

Utifrån den forskning jag tagit del av så kan jag se en trend av att majoriteten är gjord med hjälp av inspelade observationer med fokus på barn. Därför anser jag att min studie passar in och fyller ett tomrum där fokuset ligger på pedagogerna och hur de anser att de jobbar med genus.

9

3. Teoretiska perspektiv

I detta kapitel kommer ni att få läsa om de viktigaste teorierna som jag kommer att använda mig av när jag ska analysera min empiri. I min analysdel kommer även andra teoretiska idéer förekomma men dessa som ni kommer få läsa om här nedan är dem jag kommer att använda mig av i störst utsträckning.

3.1 Att bli sig själv

Stern (1998) har genom annan forskning som handlar om barns yttre, skapat hypoteser om vad som händer inuti barnet, hur barnet uppfattar sig själv och omvärlden. Han poängterar att alla barn föds olika, de är inga oskrivna blad utan att barnen redan är någon när det föds, troligen redan i magen. Det är därför inte föräldrarnas jobb att forma en personlighet utan att vara med och upptäcka den personlighet som barnet redan har. (a.a). Stern menar att barn är en egen individ redan vid födseln men i samband med omvärlden och sociala sammanhang så utvecklas individen och att den utvecklingen är ett ständigt pågående arbete inuti individen. Askland & Sataoen (2014) menar på att identitetsskapandet händer i de sociala sammanhang som individen växer upp i. De talar om speglingen man får i dessa situationer och att det är genom speglingen som ligger till grund för självreflektion som innebär att man kan både se sig själv som andra ser en och att kunna sätta sig in i hur andra människor har det (a.a). Askland & Sataoen förklarar att vilket kön man föds med är det första kännetecknet för hur man upplever sig själv såhär: “Det första kännetecknet som har social betydelse är vilket kön man föds med. Upplevelsen av att jag är jag är starkt förknippad med könsidentiteten och sexualiteten.” (a.a s.97).

Jag tolkar det som Stern (1998) och Askland & Sataoen (2014) talar om som att i dagens samhälle är könet viktigt, vem du är ligger till grund i vilket kön du har. Detta leder till att könet har en sådan stor betydelse för individens identitet trots att den inte borde. Jag uppfattar det som att Stern (1998) och Askland & Sataoen (2014) menar att om barnet inte vet vilket biologiskt kön den har, kan göra det svårare för barnet att vidareutveckla sin uppfattning om vem man själv är, trots att det motsägs inom nästan all genusteori. Jag kommer att använda mig av min tolkning av vad Stern (1998) och Askland & Sataoen (2014) menar när de talar om att bli sig själv när jag analyserar och diskuterar olika könsidentiteter utifrån hen begreppet.

10

3.2 Den tredje pedagogen

Inom förskolan talar man om miljön som den tredje pedagogen. Linder (2016) beskriver termen såhär: “Begreppet beskriver en miljö som är så pass intressant och utmanande att man kan tala om att barnen har tre olika typer av pedagoger: de andra barnen, pedagogerna och den pedagogiska miljön” (a.a s.22).

För att miljön ska kunna vara som den tredje pedagogen så gäller det för pedagogerna att gå ner på knä i den befintliga miljön för att få syn på det som barnen ser varje dag och därefter ändra i den för att öppna upp för nya upplevelser för barnen. Då miljön ska vara för barnen är det även viktigt att ta in barnen i diskussionen kring hur de vill att miljön ska utformas. Vad vill de ha för miljö och material? Linder hänvisar till Karin Hultman som poängterar att vi som pedagoger borde ge materialet mer uppmärksamhet då de influerar vad barnen kan och inte kan göra. Hultman menar att de material som pedagoger tar med in i en miljö bidrar alltid med något mer än vad man tror.

Tillsammans med genusteori kommer jag använda mig av denna teori för att förstå miljön och materialets betydelse för arbetet med genus i förskolan.

3.3 Genusteori

Enligt Nationalencyklopedin (u.å) är genusteori “Benämning på olika samhällsvetenskapliga teorier där manligt och kvinnligt uppfattas som sociokulturella kategorier, föränderliga i tid och rum, till skillnad från framför allt sociobiologiska förklaringsmodeller.”

Winnet (2018–05) som är en organisation som arbetar för ökad kunskap om jämställdhet, beskriver genusteori såhär:

Genusteori handlar om hur människor blir kvinnor och män. Enligt denna teori föds inte människor som kvinnor eller män; de blir det i en socialiseringsprocess. Begreppet har vuxit fram ur en kritik av att kvinnor och mäns livsvillkor annars förklarats med förenklande

hänvisningar till kroppsliga skillnader. Istället för att fästa uppmärksamheten på det biologiska könet, har genus kommit att användas för att beskriva det sociala, kulturella och historiskt föränderliga i vad det är att vara kvinna eller man.

11

3.3.1 Könsblindhet

Könsblindhet är ett begrepp som Olofsson (2007) använder sig av och beskriver könsblindhet som att människor inte ser könsmönstren då de är så djupt präglade hos oss. Olofsson menar på att pedagoger och andra vuxna människor ser hur pojkar och flickor beter sig men är så vana vid det att de inte ser att detta är ett mönster. “Kanske är vi så vana vid att tjejer till exempel är lugna och lämnar plats åt killar, att vi inte ser att det är ett gängse mönster.” (a.a s.20). Dessa mönster är konstruerade och måste arbetas med aktivt för att brytas. Pedagoger är hela tiden med och skapar kön. Det handlar om blickar, kroppsspråk och röstläge lika mycket som det vi verbalt uttrycker, menar Olofsson.

Olofsson beskriver en känsla som hon tror att alla varit med om när vi inte vet om personen som man har framför sig är en man eller kvinna och menar att den viktigaste egenskapen vi har när det kommer till att kategorisera människor är just könet. Hon tar upp exemplet när barn är nyfödda och personerna som träffar barnet inte frågar om barnet mår bra i första hand, utan om det är en flicka eller pojke. Hon menar på att det inte är förens då som man vet hur man ska förhålla oss till personen i fråga.

Detta teoretiska begrepp kommer jag använda mig av när jag analyserar och diskuterar hur man som pedagog kan fastna i de tydliga könsrollerna och inte se att det är just mönster som måste brytas.

3.3.2 Genuskontrakt

Genuskontrakt används av Hirdman (2003) när hon beskriver de oskrivna regler som finns mellan en man och en kvinna. Begreppet kontrakt är ett ord som kan betyda olika saker beroende på vem det är som hör ordet, men att det ger tanken om att två personer sitter ner och skriver på ett papper där det står nedskrivet vad de har kommit överens om. Hirdman förklarar genuskontraktet som en “[...] överenskommelse av könens gemensamma

sammandragande med åtskilda förpliktelser, skyldigheter och rättigheter.” (a.a s. 84). Detta kontrakt är dock inte som det ovanstående kontraktet, ett påskrivet papper där alla

överenskommelser står nedskrivna. Det är mer en outskriven norm för hur en man och en kvinna bör vara och bör bete sig. Hirdman går vidare med att visa på att så långt bak som till Bibelns tid så har männens uppgift varit att försörja och kvinnan uppgift har varit att föda mannens barn och ta hand om mannen. Hon visar detta genom att citera vad som sägs när två parter ingår i ett äktenskap.

12

“Tager du denna kvinna att sörja för i nöd och lust? Tager du denna man att lyda/älska i nöd och lust?” (a.a s. 85). Detta har nu ändrats till “Tager du denna man att älska i nöd och lust. Tager du denna kvinna att älska i nöd och lust?” (Svenska kyrkan, 2019).

Denna teori kommer jag använda mig av när jag pratar om vilka stereotypiska könsroller som finns och hur pedagogerna som intervjuades ser på dem.

3.3.3 Socialisationsteorin

Socialisationsteorin utgår från att det finns en skillnad mellan könen, som beskrivs som biologisk grundad. Davies (2003) förklarar att genom den socialisationsteoretiska modellen, erhåller barnen kunskap om sin normala könsroll av vuxna i deras omgivning. “Barnet “pressas” att upprätthålla den rollen av såväl föräldrar som kamrater, medier och många andra.” (Davies, 2003, s.17).

Davies menar på att genom denna bild tillåts inte barnet att vara delaktig i skapandet av sin egen identitet, sin egen könsroll, utan att det är relationen mellan barn och vuxna i deras uppväxt som gör det åt dem. Davies hänvisar till tidigare forskning som menar på att det är föräldrarna som ligger till grund för barnets beteende eftersom det är föräldrar som leder in barnen i dessa stereotypiska könsroller, att det finns ett orsakssamband till detta (a.a). Davies går vidare med att förklara att “När det inte går att visa något sådant direkt orsakssamband tar man hjälp av den begreppsmässiga uppdelningen i kön och genus, där det biologiska (kön) får stå för den “verkliga” anledningen till barnets beteende” (Davies, 2003. s.20). Vad Davies menar med detta är att om till exempel en pojke är utåtagerande och har en pappa som också var det när han var ett barn så är det en orsak till att hans son även blir det. Men i det fall när sambandet inte finns så används det biologiska könet som orsak för att förklara det

utåtagerande beteendet.

Denna teori kommer användas när jag analyserar och diskuterar om pedagogerna använder sig av både orden mamma och pappa när de pratar med barnen.

13

4. Begreppsdefinitioner

I detta kapitel kommer ni få läsa om definitionerna på de olika begreppen jag kommer att använda mig utav när jag analyserar mitt material.

4.1 Kön/genus

Jag kommer nämna både begreppen kön och genus i detta arbete och utgår ifrån hur Lars-Göran Johansson (2005) beskriver skillnaden mellan begreppen. Johansson menar på att kön är de biologiska egenskaperna, exempelvis, könsorganen (man/kvinna) och genus hur man beter sig, vilka handlingar man gör (manligt/kvinnligt). Han går vidare med att säga att “Distinktionen mellan begreppen kön och genus är tänkt att fånga skillnaden mellan de egenskaper hos män/kvinnor som orsakas av vår biologi och de som har samhälleliga orsaker.” (Johansson, 2005, s.11).

4.2 Hen

Enligt nationalencyklopedin är begreppet hen ett “könsneutralt personligt pronomen i stället för hon och han” (u.å). Begreppet är relativt nytt och kom in i Svenska Akademiens ordlista (SAOL) år 2015. Malmgren är huvudredaktör för SAOL och han beskriver begreppet hen i en intervju (Att “hen” har kommit med i SAOL kommer att öka användningen) för DN 2015 så här:

“Hen” har två funktioner. Dels är det ett könsneutralt pronomen som används i stället för ”vederbörande” och ”han” och ”hon”. Dels är ”hen” ett begrepp som används av dem som inte vill bli omtalade som en han eller en hon. Det senare kan gälla när personer inte känner sig hemma i den traditionella könsuppdelningen mellan man och kvinna och därför tycker att hon eller han inte passar för att beskriva dem (a.a)

.

14

5. Metod

För att undersöka hur förskollärare och förskolechefer jobbar med genus i förskolan har jag valt att använda mig av intervjuer på två olika förskolor. I detta kapitel kommer ni få läsa om val av metod, val av förskolor, min roll som forskare, genomförande och etiska överväganden.

5.1 Val av metod

Jag har valt att använda mig utav en kvalitativ metod för denna studie. Alvehus (2013) menar att intresset inom kvalitativa studier ligger på meningar, eller för att vara mer djupgående, innebörden av meningarna. Han går vidare med att förklara att “kvalitativ forskning är tolkande forskning” (a.a s.22). Jag har valt att använda mig av intervjuer med förskollärare och förskolechefer för att samla in mitt material. Eftersom syftet är att synliggöra

pedagogernas resonemang var intervjuer lämpligast då jag får fram vad de tycker och tänker. Detta material kommer jag sedan att analysera och tolka utifrån de teorier jag skrivit om ovan. Larsen (2009) beskriver nackdelar och fördelar med kvalitativa studier och menar på att fördelarna med just denna metod är att forskaren vid intervjutillfället har möjlighet att ställa följdfrågor och på så vis få mer djupgående svar på frågorna som ställts. Det är även mindre risk att det blir missförstånd då man sitter ansikte mot ansikte och kan reda ut oklarheter direkt när de uppstår. Som med alla andra metoder finns det nackdelar och även dem har jag fått väga in inför att intervjun skulle genomföras. Den största nackdelen kan jag tycka, precis som Larsen beskriver är att “människor inte alltid är sanningsenliga i kvalitativa intervjuer; det är svårare att vara ärlig när intervjuaren sitter framför dig än när du helt anonymt kryssar i ett formulär” (a.a s.27). Detta var något jag tänkte mycket på och då jag valde att intervjua chefen och förskolläraren tillsammans så kan det ha bidragit till att förskollärarna valt sina ord med omsorg för att det skulle låta bra framför chefen. Personerna som intervjuas kan ha mycket kunskap i teorin om hur arbetet kring genus ska eller borde bedrivas men det stämmer kanske inte överens med vad personen egentligen gör i praktiken.

5.2 Val av förskolor

Först och främst vill jag förklara att inledelsevis gjordes ett bekvämlighetsurval då jag hade kännedom om dessa två förskolor sedan innan och visste därav att dessa två förskolor var

15

intresserade av att delta i denna studien. Varför jag efter det valde att intervjua dessa två har många anledningar. Det främsta var på grund av ägandeskapet. Den ena är en kommunal förskola som då ägs av kommunen och den andra ägs av svenska kyrkan. Då jag ska göra en jämförelsestudie så ansåg jag att det skulle vara intressant att jämföra två förskolor som inte har samma styrning. Förskolorna ligger i olika kommuner och har olika typer av lokaler till förfogande för sin verksamhet. Byggnaden som den kommunala förskolan ligger i är byggd för att vara en förskola. Lokalerna är utformade med vetskapen att det är en

förskoleverksamhet som skulle drivas där och huset som den kyrkliga förskolan drivs i är en gammal villa som är renoverad till en förskola. Detta innebär att även om renoveringen gjorts med vetskap om vad för typ av verksamhet som ska finnas i lokalerna är lokalen inte

utformad på samma sätt som den kommunala förskolan är. Detta bidrar till en stor skillnad i vilken miljö barnen vistas i. En annan bidragande faktor till varför just dessa förskolor valdes var på grund av att förskolorna har olika mängd barn och personal av olika etnicitet. Det kan vara intressant att se om distinktionen av etnicitet kan ha någon påverkan på arbetet kring genus. På förskolan som ägs av Svenska kyrkan är majoriteten av barn och pedagoger av svensk nationalitet men i den kommunala förskolan är majoriteten av barnen av utländsk etnicitet. Personalen på den kommunala förskolan har (enligt min vetskap) mer blandad etnicitet än vad den kyrkliga har. Intervjuerna gjordes endast med kvinnor och detta inte på grund av någon speciell anledning utan förskolecheferna på båda förskolor var kvinnor och de förskollärare som deltog var även de kvinnor. Mitt omedvetna bortval av män upplever jag kan ha lett till en ensidig synvinkel kring genusfrågor i förskolan då män kan ha en annan infallsvinkel och tankar kring de frågor som ställdes under intervjutillfället.

5.3 Min roll som forskare

Jag gick in i denna studie med en förförståelse om hur jag trodde mitt resultat skulle bli. I mitt huvud hade jag tänkt fram en hypotes: Förskolan som ägs av Svenska kyrkan håller troligen i större utsträckning kvar de stereotypiska könsrollerna än vad den kommunala förskolan gör. Detta trodde jag då den kommunala förskolan har mer tryck ovanifrån, så som kommunens regler och krav att förhålla sig till. Min förförståelse var att kyrkan höll mer på traditioner än den kommunala förskolan och att den kommunala var mer strukturerad och styrd av

kommunen. Jag tänkte även mycket på skillnaden på de etniska olikheterna mellan de två förskolorna. Människor med annan etnicitet kan ha andra värderingar som kan påverka hur personalen förhåller sig till pojkar och flickor då andra kulturer kanske inte har samma synsätt

16

om genus och kön som finns i exempelvis svensk läroplan. Förskolan som ägs av Svenska kyrkan är såklart en kristen förskola där alla har liknande värderingar och religion, vilket jag trodde kunde bidra till en mer distinkt skillnad på hur den förskolan arbetar med genus gentemot den kommunala, där det är mycket större variation på etnicitet.

Att gå in i denna studie med min hypotes kan göra att jag har en förbestämd tanke om hur det ska vara. Jag är medveten om att detta kan påverka analysen och jag har därmed vägt mina analyser särskilt noga.

5.4 Genomförande

Jag började med att kontakta de berörda förskolorna med ett mail där jag kort presenterade vem jag var och att jag undrade om de ville ställa upp på en intervju angående deras arbete med genus på förskolan. När de godkänt min förfrågan bestämdes datum, tid och plats för intervjuerna. Jag skulle intervjua en förskollärare och chefen på varje förskola. Alvehus (2013) förklarar att intervjuer är ett effektivt redskap för forskaren, då forskaren kan

interagera med personerna som blir intervjuade. Han menar att genom en intervjusituation kan man se hur personen reagerar och visar sina känslor genom kroppsspråk. Det finns även möjligheten att ställa frågor om hur personen tänker och resonerar kring olika situationer vilket man inte kan få ta del av genom någon annan typ av kvalitativ studie (a.a).

Jag valde att hålla intervjuerna med förskolläraren och chefen tillsammans på vardera förskola då jag ansåg att det skulle bidra till ett rikare samtal. Som nämndes i kapitel 5.1

Genomförande så finns det såklart nackdelar med ett gemensamt samtal. Exempelvis kan

förskolläraren välja att inte vara lika ärlig med svaren då chefen är med och pedagogen vill göra bra ifrån sig. Men jag ansåg att fördelarna övervägde nackdelarna. Fördelarna jag såg var bland annat, som nämnt ovan, ett rikare samtal, men även att det skulle vara lättare att få igång en diskussion när det var två som skulle svara på samma fråga.

När dagen för intervjuerna var komna började jag med att be de berörda parterna att läsa igenom och skriva på en samtyckesblankett (se bilaga 2). Intervjuerna spelades in via diktafon och jag förde även fältanteckningar under tiden där jag skrev upp stödord. Jag använde mig av en intervjumall när jag höll i intervjun där grundfrågorna jag ställe fanns (Se bilaga 1).

Intervjuerna tog mellan 50 till 90 minuter att genomföra. Grundfrågorna ställdes, men under intervjuernas gång dök även andra frågor upp. Jag ställde följdfrågor där jag ansåg att det passade. Att ha förberedda frågor är viktigt men själva frågandet handlar egentligen mer om

17

att kunna ställa följdfrågor och uppmuntra personen som blir intervjuad att fortsätta tala. Detta menar Alvehus (2013) när han talar om hur man bör tala och lyssna under en intervju. Därför tänkte jag extra mycket på att verkligen lyssna in vad personerna sa för att sedan kunna ställa följdfrågor på det. Detta bidrog eventuellt med att svaren jag fick blev lite mer ingående än vad de hade blivit om jag inte ställt följdfrågor.

“Risken med att ta anteckningar är att det som sägs blir förändrat på vägen, det blir det som intervjuaren hör som skrivs ner, och det stämmer inte alltid med vad som sagts”. (Alvehus 2013. s.85). Precis som Alvehus säger så är det svårt att få med allt som de personer som blir intervjuade säger och sättet de säger det på, samtidigt som man ska lyssna och kunna tolka det som de säger för att kunna ställa följdfrågor. Därför valde jag att spela in mina intervjuer, för att jag inte skulle riskera att missa något de sa men även för att minska risken att något skulle glömmas bort tills transkriberingstillfället.

I det transkriberade materialet har jag skrivit ner vad som sades men korrigerat talspråk till läsbart språk. Jag har även valt bort delar som inte är relevanta för min studie, intervjuerna är alltså inte transkriberade ordagrant. Namnen är även fingerade.

När jag valde ut vad som skulle vara med i mitt arbete utgick jag ifrån utskrifter av min transkriberade empiri för att sedan formulera rubriker som jag ville utgå från i analyskapitlet. Jag gick vidare med att skriva ner vad jag ville få ut av varje rubrik och vilken teori som jag ansåg passade. Under tiden som empirin lästes igenom valde jag ut delar som jag ansåg var relevanta för varje rubrik och valde bort delar som inte rymdes inom syftet för denna studie.

5.5 Etiska överväganden

Denna studien har följt Vetenskapsrådets (2002) fyra huvudkrav: informationskravet,

samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.

Inför intervjuerna tillfrågades och informerades de berörda parterna om vem jag var, att jag studerade på Malmö universitet och att detta är mitt examensarbete. De fick en kort

beskrivning av vad det var för typ av frågor som kommer ställas under intervjun. De blev informerade om att deltagandet är frivilligt och att intervjun kan avbrytas när som helst. Deltagarna fick skriva på samtyckesblanketter och fick information om att känsligt material, såsom namn, geografisk lokalisering och ålder kommer att avidentifieras i det slutgiltiga arbetet. Utifrån nyttjandekravet fick de berörda parterna även information om att det insamlade materialet endast kommer att användas för studiens forskningsändamål. Alla

18

deltagare fick också informationen om att det insamlade materialet kommer att kasseras efter avslutat arbete.

19

6. Resultat och analys

I detta kapitel kommer min empiri presenteras och analyseras med hjälp av tidigare forskning och teoretiska perspektiv som presenteras tidigare. Begreppen hen, kön och genus kommer även att användas här och även de har definierats ovan. Eva (förskolechef) och Lena (förskollärare) är de förskollärare som jobbar på den kommunala förskolan och Klara (förskolechef) och Frida (förskollärare) är de förskollärare som jobbar på den kyrkliga förskolan. Namnen är fingerade.

6.1 Miljö och material i förskolan

Den tredje pedagogen används för att beskriva vikten av miljön och material i förskolan. “Barn, pedagoger och pedagogisk miljö hänger samman.” menar Linder (2016, s. 21). Hur man använder miljön och materialet kan vara ett sätt för pedagogerna att bryta de

traditionella könsrollerna som finns i förskolan. I intervjuerna talar Klara och Frida om att de har material som både är stereotypiskt pojkigt och stereotypiskt flickigt men samtidigt mycket som anses vara könsneutralt. De går vidare med att förklara att materialet ligger i barnets höjd och att de får välja fritt vad de vill leka med. Frida säger att i den barngruppen som de har just nu är det väldigt uppdelat. Pojkarna leker mycket med leksaker och material som anses vara pojkiga och flickorna leker mycket med leksaker och material som anses vara flickiga. Hon menar på att det är då som hon och hennes kollega kan gå in och visa barnen möjligheterna som finns med att leka med både personer som de inte brukar leka med, men även med andra leksaker och annat material. Frida säger genom att någon gång i månaden gå in och säga att idag så leker Kalle och Olle tillsammans och ni ska leka vid legot, Lisa och Sara leker idag och ska vara i byggrummet, hjälper det barnen att få upp ögonen för material och kompisar som de normalt sett inte brukar leka med. Klara tycker att beslutet som Frida och hennes kollega har tagit är positivt och menar på att barnen kanske styrs lite av de andra barnen. En pojke som kanske egentligen vill rita eller leka i hemvrån leker med bilarna ändå för att kompisen han vill leka med vill göra det. Att då gå in och styra ger barnen som inte vågat gå emot “normen” och leka med ett material som anses vara könskodat en chans att prova det. Frida säger att “Barn kan ju även som vi vuxna, gå in i den zonen som vi känner oss bekväma och trygga. Och det har hjälpt till lite på vägen att flickorna har tagit ett steg utanför sin ”comfortzone” och pojkarna med.” Klara instämmer och går vidare med att förklara att

20

pedagogerna ändrar om miljön på avdelningarna då och då för att synliggöra de material som kanske inte används så att barnen ska få syn på dem. Frida säger att detta är något hon gör ofta men att varje gång hon ändrar något i miljön finns det en tanke bakom. Hon förklarar att när man märker att vissa saker i en hylla inte används så byter man plats på dem och då framträder helt plötsligt nya saker för barnen eftersom de ser det från ett annat håll. Jag får uppfattningen att både Frida och Klara förstår vikten av att miljön och materialet kan vara till hjälp för att bryta de stereotypiska könsroller som finns men fick inte uppfattningen att de haft någon kommunikation med barnen under tiden som förändringen i miljön skett. Linder (2016) poängterar vikten av att ha med barnen i diskussionerna om hur man ska utforma miljön på förskolan“Det handlar om att våga låta sig påverkas, att lyssna in och göra tillsammans, att förstå att de man möter inte bara är mottagare utan medskapare” (a.a. s.21). Linder pratar mycket om att genom att inte ta med barnen i diskussionerna om hur den miljön som dem vistas i 8 timmar om dagen kunde leda till att barnen inte ville vara i miljön eller använda materialet som erbjöds. “När vi senare började ta hänsyn till barnens idéer om hur de ville utforma miljön - innan vi planerade den - skapades ett engagemang och en vilja att

tillsammans ta hand om den.” (Linder, 2016. s.31).

När intervjun med den kommunala förskolan gjordes kom inte samma åsikter och tankar upp som i intervjun med den kyrkliga förskolan. Eva svarade på frågan “Tänker ni något på genus när ni planerar miljön på förskolan/avdelningarna?” att det till störst del är upp till

förskollärarna på vardera avdelningen. Hon anser att personalen inspireras av varandra och att en god samtalston kollegor emellan ligger till grund för att någonting ska kunna växa. Lena sa att man nog mer tänker på det när man ska göra en aktivitet i miljön. Hon menar på att tanken inte går direkt på att nu ska vi göra en aktivitet som bryter könsroller eller så utan att det första man tänker på är att det ska passa alla barn i barngruppen. Men även att i den

aktiviteten så benämner man inte barnen pojkar och flickor utan som barn. Hon ger exemplet att inte säga “Kom nu alla pojkar eller kom nu alla flickor” utan säga “Kom nu alla barnen”.

Skillnaden mellan hur pedagogerna tänker kring miljöns genuspåverkan, eller iallafall utifrån de svaren som jag fick under intervjuerna, var intressanta. Hur kommer det sig att den ena förskolan lägger mycket mer vikt på miljön och materialet än den andra? Som det står

beskrivet i avsnitt Val av förskolor (5.2) så är förskolorna utformade och byggda på olika sätt och detta tror jag kan ha en bidragande faktor. “[...] det handlar om vilka val vi gör för den yta vi har och vad vi tänker att förskolan ska vara till för” (Linder, 2016. s.26).

21

6.2 Bryta traditionella könsroller

I läroplanen (1998, rev 2016) står det:

Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypiska könsroller.

I intervjuerna läste jag upp detta och frågade förskollärarna hur de jobbade med att bryta de mönster som finns på deras förskola, om de gör det alls.

Lena och Eva var båda tydliga med att de jobbar med detta hos dem, men Lena säger att de ibland jobbar lite mer aktivt med det än andra gånger. Hon menar att det man aktivt kan göra som pedagog är att hela tiden tänka efter, att vara medveten och reflektera över saker som händer. Eva går vidare på samma spår och anser att det viktigaste som pedagog är att våga utmana de normer som finns. Hon menar dock att de på denna förskola har barn från väldigt många olika kulturer och att alla kommer med egna värderingar och åsikter om hur pojkar och flickor bör vara och behandlas. Hon tog upp ett exempel med ett möte med föräldrarna till ett barn som skulle skolas in på förskolan. Familjen kom från en annan kultur och pappan ville inte ta henne i handen. Eva berättar att hon utmanade den familjens normer och åsikter om hur de olika könen ska bli bemötta och fick till slut pappan att ta henne i hand.

Lena instämmer och går vidare med att säga:

Det har vi ju känt av lite, att det kan ju vara de som lever kvar i den fostran hemma, att kvinnor inte har samma status som mannen. Det kan man ju känna igen med kvinnlig och manlig personal. Barnen lyssnar inte lika mycket på den kvinnliga pedagogen men kommer det in en man och säger i princip samma sak så lyssnar de. Att de barnen är vana att lyssna på pappa där hemma.

Både Lena och Eva menar att det är sådana tillfällen som är bra att använda sig av för att bryta de normer som finns. Att gå vidare med detta och prata med barnen om normer och försöka bryta de roller som finns. Det som genomsyrar hela diskussionen är att det gäller att vara en aktiv pedagog och hela tiden utmana, både barnen och föräldrarna. För precis som Davies (2003) menar så är det just i relation med omgivning som könsidentiteten skapas. Det är därför viktigt att förskolan och hemmet jobbar tillsammans och visar barnen att det finns andra sätt att se och tänka kring saker. Precis som med genuskontraktet som Hirdman (2003) talar om, finns det oskrivna regler för hur en man och en kvinna bör bete sig och detta kan föras över till barnen om föräldrarna upprätthåller dessa. Eva utmanade denna pappans sätt att se på hur de olika könen ska bemötas och detta kan leda till att barnet i familjen får en ny syn på kontraktet som finns mellan en man och en kvinna.

22

Frida och Klara pratar om när dessa roller visar sig. Klara menar att man inte ser dessa typiska pojk- och flicklekar på småbarnsavdelningen som man gör på storbarnsavdelningen. Det är i den övergången som någonting händer med barnets tänk. Klara anser att det är i

förskoleåldern som barn påverkas mest. Det är i denna period som man ska lägga ner mycket tid på att försöka bryta dessa roller som finns i samhället. Försöka påverka barnen att se att det inte finns lekar som är specifikt för flickor eller specifikt för pojkar.

Frida och Klara kommer även in på tillsägelser och bemötande. De menar att “samma brott ska ha samma straff.” Om det ena dagen är en pojke som gjort något mot reglerna och får en typ av tillsägelse, och andra dagen är det en flicka som gör samma sak men får en annan typ av tillsägelse, upprätthåller pedagogerna att det finns en skillnad på könen. Frida säger att de använder sig av rättviseprincipen, att det ska vara lika oavsett kön. Klara håller med och säger att det gäller att vara konsekvent.

De pratar om att de använder sig av rättviseprincipen vid tillsägelser, men den kommer även in i hur de bemöter barnen. Frida säger att de bemöter barnen individuellt, de läser av

situationen de är i och bestämmer då hur de ska bemöta barnet i fråga. “Kommer det en kille på morgonen och säger titta jag har fått en ny tröja! Då är svaret oftast Nämen, hur snygg är

inte du i den då! Men det kan jag säga till flickor också” menar Frida. Hennes upplevelse är

att det är pojkarna som oftast kommer fram till pedagogerna och visar eller säger att det fått något nytt. Hon tror att det kanske beror på att killarna behöver få den uppmärksamheten och bekräftelsen. Pedagoger är hela tiden med och skapar kön, menar Olofsson (2007). När Frida och Klara utgår från individen i deras sätt att bemöta barnet hjälper de till att motverka de könsroller som finns i förskolan. Att som pedagog bemöta flickor och pojkar olika i samma situation bidrar till att könsmönstren upprätthålls, och därav som Olofsson (2007) menar är pedagogerna med och skapar kön.

Det är situationer likt de ovan som är viktiga att inte glömma bort eftersom de har en stor betydelse för att bryta könsroller och utveckla genusarbetet i förskolan.

6.3 Begreppet hen i förskolan

Intervjuaren: Är begreppet hen något ni använder er av i förskolan? Klara och Frida: Nej

Klara: Personligen tycker jag inte om det ordet Frida: Inte jag heller

23

Intervjuaren: Hur ställer ni er till det, att vara könsneutral med exempel begreppet hen? Lena: Det enda sammanhanget jag har använt det, de är iså fall om det står i en saga.

Eva: Jag känner också lite så. Man läser texter, förr stod det ju han-hon och så blev det till hen istället och där tänker jag att det är bra, men jag har svårt själv för att använda mig av det.

I båda intervjuerna så var förskollärarna emot att använda begreppet hen. Både Frida och Eva menar på att det är ett uttryck som är platt, att det är ett obestämt uttryck. De menar på att vara en hen är som att vara inget. Detta tolkar jag som att pedagogerna är fast i de tydliga

könsrollerna som redan finns, och därför inte känner sig bekväma med att använda begreppet. Olofsson (2007) talar just om detta när hon pratar om könsblindhet. Att människor är så fast i vad som är rätt och fel inom könen att de inte kan se någon annan möjlighet. De könsroller och könsmönster som finns ligger så djupt rotade att de inte ser eller vill se att hen kan vara något positivt och ett bra begrepp för att bryta de mönster som finns.

Förskollärarna går alla vidare med att förklara att de anser att om man ska blanda in begreppet

hen i mixen av allt annat för barnen kan det leda till att barnen blir förvirrade. Precis som

Askland & Sataoen (2014) skriver “Det första kännetecknet som har social betydelse är vilket kön man föds med. Upplevelsen av att jag är jag är starkt förknippad med könsidentiteten och sexualiteten.” (a.a s.97). Att veta om jag är en pojke eller flicka hjälper barnen att skapa en egen identitet. Detta går emot genusteori, som menar att kön inte har någon social betydelse. Då samhället ser ut som det gör har kön en stor betydelse, iallafall för hur omvärlden

uppfattar människor och hur bemötandet ska se ut. Men vem är det som har bestämt hur de olika könen bör bete sig och bemötas? Enligt Hirdman (2003) är detta oskrivna regler som män och kvinnor kommit överens om, ett kontrakt för hur manligt och kvinnligt genus bör vara.

Förskolebarnen är i den åldern där barnens sociala kön formas. Vad som är ett socialt kön kan man koppla till genus, då genus och kön har olika betydelser. Att barnets genus skapas i 1–6 års ålder har inte med deras biologiska kön att göra. “Man föds inte till kvinna, man blir det” (De Beauvoir, 2002, s.325) är en mening som man stöter på vid genusforskning. Vad De Beauvoir (2002) menar är att det som gör en till kvinna sitter i genuset och inte i könet. Du kan vara född med ett manligt könsorgan men känna dig som en kvinna. Du skapar ditt genus i samspel med andra, medan könet är det som är biologiskt. Pedagogerna menar att gå in och kalla barnen för hen kan göra det ännu svårare för barnen att få utforska självet och sin identitet trots att genusteori säger tvärtemot.

24

Lena säger i intervjun att man ska utgå från barnet som individ. Hon menar på att om barnet visar och uttrycker sig att hon eller han är en hen så ska man respektera det och då använda det pronomenet för det barnet, men genom att kalla alla barn för hen gör att barnen inte känner någon tillhörighet alls. Lena fortsätter och säger “Jag skulle kunna tänka mig att det faktiskt tar ett pris på självkänslan när man är liten och bara heta hen”.

6.4 Mamma ELLER pappa

När jag gick i förskolan så sa pedagogerna ”det tvättar mamma när du kommer hem” när jag spillt något på tröjan. Eller när jag berättade för dem att min cykel hade gått i sönder så var de snabba med att säga: ”säg till pappa så lagar han den åt dig”. Detta var inget konstigt för mig för min mamma tvättade mina kläder och min pappa lagade min cykel. Det pedagogerna sa stämde överens med hur mitt liv såg ut hemma.

Normen har alltid varit att det är kvinnan som tar hand om hushållet och till stor det såg det även ut så i min familj.

Under intervjuerna så pratade vi om ifall pedagogerna säger sådant eller om de försöker tala könsneutralt. Lena svarade snabbt att hon alltid säger mamma eller pappa när det kommet till sådant. Eva instämmer och menar att den eran är de inte kvar i längre, hon säger: “jag tror inte det finns så mycket kvar av det, utan den som är bäst på det gör det, eller den som tycker det är roligast gör det.”

Klara och Frida tänker liknade som Eva och Lena men erkände båda två att de råkat säga det

fixar mamma, men direkt efter lagt till eller pappa när de tänkt efter. “Jag får tänka till, för det

är lätt hänt att säga att mamma tvättar den när du kommer hem eller pappa fixar cykeln när du kommer hem, men då får jag lägga till mamma eller pappa” säger Frida. Klara håller med och förklarar att man vet ju faktiskt inte vem som gör vad hemma hos barnen. Detta kan man koppla till könsblindheten som Olofsson (2007) använder sig av för att förklara att de

könsmönster som finns i samhället är så djupt präglade hos oss människor att vi inte ser dem. Både Frida och Klara har sagt det fixar mamma per automatik, det kan visa på att man är drabbad av könsblindhet. Det ligger så djupt rotat att det är mamma som tvättar att man inte reflekterar över att det är ett könsmönster som man måste bryta.

Precis som Davies (2003) menar när han pratar om socialisationsteorin är det genom relationen mellan barn och vuxna som barnets könsroll skapas och att den könsrollen

25

hemma hjälper de till att hålla kvar barnens uppfattning om vad som är manligt och kvinnligt. Det står svart på vitt i läroplanen (1998, rev 2016) att “Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller” (a.a s.5). Ett sätt att smidigt göra detta är att inte bidra till dessa stereotypiska roller genom att säga att det är mamma som tvättar. Att lägga till eller pappa är ett lätt sätt att ge barnen en annan syn på vad man kan göra oavsett vilket kön man har. Även här kan man koppla till Hirdmans (2003) genuskontrakt, det finns en oskriven regel att det är mamman som tvättar och pappan som lagar cykeln. Då är det lätt att gå in med antaganden om vem som gör vad eftersom det är vad som står på detta oskrivna genuskontrakt.

6.5 Då jämfört med nu

Intervjuaren: Märker ni någon skillnad på hur man jobbar med genus nu och när ni började jobba i förskolan?

Lena: Ja, jag tror framför allt att man är mycket mer medveten idag än förr. Och det tror jag är tack vare läroplanen. Ett tag var det ju väldigt mycket genus, allt skulle vara genus! Så

upplever jag inte att det längre, inte lika tydligt. Jag tror det har hittat en balans som är så att säga lagom.

Eva: Precis, jag håller med. När jag började, mitt första jobb då höll jag på att bli tokig för det var väldigt mycket sådant där att pojkarna skulle hit och flickorna skulle dit. Mycket uppdelat i allting sådant.

Intervjuaren: Märker ni någon skillnad på hur man jobbar med genus nu och när ni började jobba i förskolan?

Frida: Ja, verkligen! Vi kan ju ta det exemplet med dockvrå, det hette ju det då, nu heter det ju hemvrå, men där inne var majoriteten flickor. Sen i snickarrummet så var majoriteten pojkar där inne. Sa man då till en flicka att hon skulle följa med in till snickarrummet så fick man ögon som himlade mot sig och höga suckar.

Klara: Man lät det kanske vara så också, man försökte inte ändra det.

Frida: Nä, man lät det vara så. Det var pojkarna som spelade fotboll och innebandy och det var flickorna som hoppade hopprep och twist.

Tallberg Broman (2002) pratar om hur det såg ut i skolan på 1900-talet och menar på att det då var en könssegregerad verksamhet. Pojkar och flickor hade undervisning var för sig och även olika typ av undervisning, som tur är ser det inte ut så här idag. Som jag nämnt ovan så ligger Sverige på första plats på listan som de land som är mest jämställd av länderna i EU

26

(EIGE, 2017) men trots detta så visar skolverkets kvalitetsgranskning på att vissa förskolor inte uppfyller de jämställdhetsuppdrag som de har. (Skolverket 2016).

Alla fyra pedagoger är överens om att det har hänt mycket i förskolans arbete kring genus sen de började jobba. Frida och Klara talar om att det fortfarande finns saker i förskolan som kanske kan luta mer åt tjej-hållet och saker som lutar mer åt kill-hållet, exempelvis vissa typer av leksaker och material, men att det inte är lika uppdelat längre. De menar på att det lika ofta är en pojke som leker i dockvrån med en docka eller som vill ta på sig en klänning som en tjej. Samma sak att det lika ofta är en flicka som vill leka med bilarna och klä ut sig till Emil i Lönneberga. Dock är både Frida och Klara överens om att om det är en flicka som bara vill leka i dockvrån och tycker att det är det roligaste som finns så ska man självklart låta henne göra det. Det ska vara upp till barnet och pedagogerna ska inte tvinga på dem något som de inte vill. Sen menar Frida, som nämnts i kapitel Miljö och material i förskolan (6.1) att de gärna försöker hjälpa barnen att få upp ögonen för andra saker vilket kan leda till nya upplevelser och upptäckter för barnen.

Vi kom in på om pedagogerna tror att mycket av barnens tänk och åsikter kan komma från föräldrarna. “Det som föräldrarna gör och säger och tycker, det väger ju tungt hos barnen, absolut präglar det.” menar Lena. Eva fortsätter på samma spår och förklarar att om föräldrar och vuxna i barnens omgivning signalerar att det är okej att till exempel en tjej klär ut sig till Emil i Lönneberga eller att en pojke leker med dockor ger det barnen trygghet att våga bryta normen. Frida och Klara pratade om att barnen inte har en egen uppfattning om vad som är manligt och kvinnligt i ung ålder utan det kommer med åren och med hjälp av omgivningen. Det är även det som Davies (2003) menar när han säger att “barnen “pressas” att upprätthålla den rollen av såväl föräldrar som kamrater [...]”. Klara går vidare med att säga “Jag vet att jag har haft en förälder som kanske tänkt genus men på ett fel sätt. Att de liksom, nä men jag

köper dessa blåa byxor till min dotter för jag tycker inte det ska vara rosa och sådär. Men då

är det inte barnets val! Om det är barnets val så tycker jag att det är helt okej, men när det är föräldrarnas val så blir det ju fel på andra hållet.” Det Klara säger om att det är barnet som ska få välja om hon eller han vill ha blåa eller rosa byxor på sig är problematiskt. Hur mycket valmöjligheter har egentligen ett barn? Om man kollar utifrån klädsituationen så är det föräldrarna som bestämmer vilka kläder som ska köpas hem och sedan kan barnen få välja utifrån de kläderna vad de vill ha på sig i förskolan. Om en förälder har en son och bara köper hem blåa eller gröna byxor så är det mellan de färgerna som pojken kan välja. Att föräldrar sätter på rosa byxor på sin son för att bryta de könsmönster som finns säger de indirekt att

27

rosa är en tjejfärg. När föräldrarna tänker att det inte är något konstigt för pojkar att ha blåa byxor eller för flickor att ha rosa byxor visar på att de är så djupt präglade av de könsroller och mönster som finns och är blida för att även det har blivit ett mönster. Det borde vara lika normalt för en flicka att ha blåa byxor som för en pojke att ha rosa byxor.

Frida, Klara, Eva och Lena menar alla på att det har skett en stor förändring men även att det sker en ständig utveckling. De säger att de känner att man hittat en någorlunda balans mellan att det har varit väldigt uppdelat till att alla ska vara könsneutrala.

6.6 “Min pappas syster kör bärgningsbil och hon är inte stark”

Vad är manligt och vad är kvinnligt? Vem är det som bestämt vem som ska göra vad beroende på vilket biologiskt kön man har? Hirdman (2003) talar om ett genuskontrakt, oskrivna regler som finns mellan män och kvinnor. Det är en överenskommelse om hur de olika könen ska bete sig, vilka rättigheter de har med mera.

Eva pratar om att könsroller är när man låser människor i vissa fasta system. “Att man stöper folk i former för att man säger att du inte ska göra det eller det för du är detta kön” fortsätter Eva. Klara anser att det som är kvinnligt och manligt kan vara saker som vissa färger och leksaker. Men hon menar även på att det är en självklarhet att pojkar ska få använda de färger och leksaker som anses var för tjejer och vise versa.

Lena tar upp en händelse som en av hennes kollegor varit med om på akuten:

Kollegas son hade ramlat med cykeln och fått styret i ansiktet så han fick ett jack i pannan och fick åka in till akuten för att sy. När de kom till akuten sa en sköterska till pojken “Äsch, det är väl inte farligt? Du är ju en kille, du ska ha ärr”.

Lena menar att det är 2019 och hon trodde att vi kommit längre än så i vårt genustänk. Eva tror att det kan handla om att inte alla yrken blir utsatta för dessa stereotypiska könsroller lika ofta som personalen i förskolan blir. “Vi utsätts ju hela tiden här. Vi utmanar alla möjliga saker i vår värdegrund och det är inte säkert att personal på andra ställen gör det” menar Eva.

Jag frågade Klara och Frida om de tar upp dessa könsroller med barnen och förklarar för barnen att det inte finns leksaker, jobb eller andra material som bara är för pojkar eller bara är för flickor. Båda var överens om att barnen oftast svarar på det själv, om det kommer upp frågor och funderingar från andra barn. Frida hade en situation där ett av barnen vars pappa kör grävmaskin, hade sagt Min pappa är så stark så han kan köra de stora maskinerna! Då var det någon annan som svarade Men min pappas syster kör bärgningsbil och hon är inte

28

stark, bilen drar ju det. Frida anser att barnen inte har den uppfattningen om vad som är

kvinnligt och manligt. Klara menar på att vi vuxna vet att det är ett mansdominerat yrke att köra grävmaskin och att de flesta som jobbar inom förskolan är kvinnor, men att det inte är något som barnen reflekterar över. Enligt Frida så märks detta mest när de har diskussioner kring vad barnen vill bli när de blir stora. Frida säger:

Vi har ju de flickor som vill jobba som polis eller bilmekaniker med en egen verkstad och så har vi pojkar som vill öppna ett eget bageri eller vill jobba inom äldrevården. Det är ju ingen som protesterar mot det. Det är viktigt att vi inte lägger för mycket i deras munnar om det inte själv frågar för då kan det bli lite som att vi styr.

Frida och Klara är väldigt tydliga med att säga att det är barnens tankar som är viktigast i dessa situationer och att de inte känt att de behövt gå in och förklara att det inte bara är män som jobbar med grävmaskiner. De menar mer på att om det kommit upp att barn reagerat med att du kan inte jobba med det, det är ett pojk-jobb till en av de andra barnen så har de gått in med att ställa frågor som varför tycker du så? eller hur tänker du då? Eva och Lena tänker att dessa tankar kan komma ifrån familjen. Om deras föräldrar och vuxna omkring dem jobbar med yrken som är väldigt könsdominerade så kan det bli att barnen bara ser det och då inte får någon annan uppfattning att killar och tjejer kan jobba med yrken som bryter normen. Lena menar “Om man är uppvuxen med det där väldigt manliga hos pappan och väldigt kvinnliga hos mamman, kan man ju förstå att det inte är så lätt som barn i det. För det är ju den världen, då är det väldigt lätt att man fastnar i det” Föräldrarna och människorna i barnens omgivning upprätthåller dessa tankar om vad som är manligt och kvinnligt, precis som vad Davies (2003) menar när han pratar om socialisationsteorin. I och med att pedagogerna kände av situationen där barnen pratade om grävmaskin och bärgningsbilar och inte gick in med egna värderingar eller förklaringar om att det finns mansdominerade och kvinnodominerade yrken, lät de barnen själva komma fram till vad de ansåg var rätt och fel.

6.7 Sammanfattning

Mina slutsatser av denna studie är att både förskollärare och förskolechefer anser att genus är ett brett och komplex ämne. Det finns mycket som har ändrats under årens gång men tror även att det är mycket som kommer ändras i framtiden. Båda förskolorna arbetar med att bryta dessa traditionella könsroller genom att se barnen som individer och ge dem det stöd och bemötande som var och en behöver och inte som normen säger att en pojke eller flicka borde ha. De lägger inte in några egna värderingar eller åsikter kring hur barnen beter sig när det kommer till genus utan ger alla lika mycket uppskattning och hjälp att nå dit barnen vill

29

komma. Det enda som jag såg som en stor skillnad på förskolorna var att den kyrkliga lägger lite mer tid och tanke kring miljöns betydelse för genusarbetet än den kommunala.

Jag gick in i denna studie med en hypotes om att den kyrkliga förskolan höll mer på traditioner och kanske inte jobbade lika mycket med att motverka de könsroller som finns men efter denna studie kan jag konstatera att min hypotes inte stämde då båda förskolorna jobbade med att motverka könsroller, dock på lite olika sätt utifrån vad de har sagt i intervjuerna.

Det finns alltid saker som går att förbättra och utifrån resultaten från denna studie anser jag att det stora fokusområdet borde ligga på att prata mer kring arbetet med genus. Både inom sitt arbetslag men även tillsammans med resterande personal på förskolan och med

förskolechefen. Utifrån vad jag har sett på förskolorna tillsammans med vad jag fått ut av intervjuerna anser jag att båda förskolorna jobbar med genus men jag tror att de kan jobba mycket mer med det än vad de gör idag.

30

7. Diskussion

I detta kapitel kommer jag att diskutera resultaten och analysen av min empiri och min metod. Jag kommer att diskutera detta i förhållande till tidigare forskning och resonera kring vilka konsekvenser mina resultat kan ha i relation till min framtida yrkesroll som förskollärare.

7.1 Resultat och analysdiskussion

Genus är ett komplext begrepp och det finns många olika faktorer som spelar in hur man bör arbeta med genus i förskolan. Vad får man säga och inte säga? Hur ska man säga det som får sägas? Många frågor med många olika svar. Resultatet av min studie visar att de förskollärare och förskolechefer som jag intervjuade, jobbar med att motverka de traditionella könsmönster som finns men att de gör det på lite olika sätt. Som tidigare forskning visar på så är det genom samspel med omgivningen som barnen bygger sin identitet och i den identiteten ligger könet. Precis som Persson (2008) skriver att “[...] det är de vuxnas förväntningar och bemötande som är det viktigaste aspekterna av hur barn konstruerar kön i förskolan [...]” (a.a s.47). Alla fyra pedagoger var noga med att förklara att det viktigaste de gör för att bryta de könsroller som finns är att behandla alla barn som individer och ge dem det stödet, hjälpen och uppmuntran som barnet behöver som en individ, inte att en flicka får lite gulligare bemötande och en pojke får lite tuffare bara för att de har olika kön.

I kapitlet Miljö och material i förskolan (6.1) så framkom pedagogernas syn på vikten av vilken miljö och vilka material man erbjuder barnen för genusarbetet. Det jag kom fram till var att den kommunala förskolan inte la lika mycket vikt vid miljön och materialet som den kyrkliga gör. Hur kommer det sig? Min tolkning är att det kan vara så eftersom den

kommunala har så mycket annat som de jobbar med och har regler och krav från kommunen som den kyrkliga inte har. Detta kanske gör att den kyrkliga förskolan kan lägga ner med tid och fokus på miljön och vilket material de erbjuder barnen. Som det står skrivet i avsnittet Val

av förskolor (5.2) så är förskolorna utformade och byggda på olika sätt och jag tror att detta

kan vara en bidragande faktor. Den kommunala förskolans lokaler är byggda för att ha en förskoleverksamhet i den och då kanske miljön känns färdig och pedagogerna känner inte att det är lika viktigt att förändra den som den kyrkliga gör då deras verksamhet bedrivs i en gammal villa. För det är precis som Linder (2016) säger “[...] det handlar om vilka val vi gör för den yta vi har och vad vi tänker att förskolan ska vara till för” (a.a. s.26).

31

Hen har varit ett begrepp som stått i rampljuset både negativt och positivt. Pedagogernas inställning till att använda begreppet hen i förskolan är inte positivt utan de har valt att inte använda sig av begreppet om det inte exempelvis står i en saga eller om det handlar om att skriva ihop han/hon i olika typer av dokument. De anser att det är ett tomt begrepp, ett inget. De menar att det liksom hänger i luften och inte får något fotfäste någonstans. Men om man tänker tvärt om? Att hen är allt. Frida, Klara, Eva och Lena anser att om man kallar barn för hen så förvirrar man barnen ännu mer än vad de redan är när de ska hitta sig själva. Eidevald (2011) menar på “att förskollärarnas förväntningar på barnen till stor del kommer att

bestämma hur barnen uppfattar sina möjligheter att vara” (a.a s.9). Om pedagogerna hela tiden använder hon och han så bidrar det till att den hierarki som finns mellan könen

upprätthålls. Vi vet hur skolan såg ut på 1900 talet. Tallberg Broman (2002) förklarar att de var tydliga uppdelningar och att barnen fick olika utbildningar på grund av deras kön. Detta är inte hur dagens samhälle ser ut i Sverige enligt EGIE (2017) men trots det så finns det kvar likande tänk. Eidevald (2011) har uppfattat pedagoger som ger barnen kunskap och förbereder dem för vilken plats de sedan kommer ha i familjen. Bara för att du är en flicka så ska du tvätta, laga mat och ha huset städat när din man kommer hem för han har jobbat hela dagen och är trött. Vem är det som har sagt att det inte är kvinnan som är trött när hon kommer hem för att hon har jobbar hela dagen? Det är pedagoger som i Eidevalds (2011) studie som hjälper till att upprätthålla att dessa könsroller finns kvar trots att läroplanen finns med regler som vi ska följa, där det faktiskt står att vi “ska motverka traditionella könsmönster och könsroller” (Lpfö 98, rev 2016 s. 5).

I kapitel 6.4 mamma ELLER pappa så berättar Frida och Klara att de ibland säger mamma

fixar när de talar med barnen och att de sen kommer på sig själva och lägger till eller pappa

medan Eva och Lena menar på att de alltid säger både mamma och pappa. Hur kommer det sig att den pedagogerna på den kommunala förskolan menar att de aldrig glömmer bort att säga både mamma och pappa men pedagogerna på den kyrkliga förskolan säger att det händer att de får lägga till eller pappa/mamma för att de glömde bort att det kan vara båda?

Säger förskollärarna på den kommunala förskolan att de gör det för att man borde säga det eller gör de faktiskt det? Förskollärarna på den kyrkliga förskolan vet att man borde säga båda men menar på att de har haft liknande uppväxt som jag där det var uppdelat på det sättet och därför är det lätt att det kommer det löser mamma men att de direkt efter lägger till eller

pappa. De kommer på sig själva och ändrar sig eftersom de inte vet vem som gör vad där

32

föräldrarna går emot normen och där pappan har tvättat och mamman fixat cykeln? Detta är frågor som jag inte vet svaret på men något som man absolut hade kunnat gå vidare med och undersöka. Har pedagogernas uppväxt någon påverkan på hur de bemöter barnen? Jag tror att det absolut kan ligga något i det, men det är inget jag kan vara säker på. Alla fyra var dock överens om att eftersom du inte vet vem som gör vad hemma hos barnet kan du inte anta det. Sådana antaganden kan även de leda till att pedagogerna upprätthåller de könsroller som finns.

Att det har blivit en stor förändring i förskolan när det gäller genus håller alla fyra pedagoger med om, men de påpekar även att genusarbetet är ett arbete som är och borde vara i ständig utveckling i takt med hur samhället utvecklas. Pedagogerna som intervjuades menar att de inte delar upp barngruppen utifrån om de är flickor eller pojkar utan att de kollar utifrån vad varje individ behöver och delar sedan upp dem utifrån det. Att se barnen som individer och låta dem själva utmana sina egna gränser men att ge dem samma vägledning och hjälpa barnen uppnå sina mål, oavsett vilket kön de är, anser pedagoger som en av de största förändringarna som skett.

Trots att pedagogerna talar om att det skett väldigt mycket från den dag de började jobba i förskolan tills nu, finns det forskning på att det jämställda arbetet som förskolan har, inte uppfylls på alla förskolor (Skolverket 2016) och detta är något som kan leda till negativa konsekvenser. Om trenden med att genusarbete faller mellan stolarna håller i sig, kan det leda till att vi går tillbaka till hur det såg ut på 1900-talet med alla uppdelningar utifrån könen. Vill vi att det ska se ut så i våra förskolor och skolor igen? För mig som snart färdigutbildad förskollärare är det ett skrämmande scenario. Målet är att hela tiden utvecklas, gå framåt och inte bakåt. Vi ha varit där en gång och med facit i hand kan nog alla hålla med om att vi inte vill tillbaka dit igen. Då måste vi göra något åt det. Genusarbetet är så pass viktigt att det inte borde vara något som tas för givet eller något som man talar om i förbifarten. Det borde vara lika viktigt att prata och arbeta med genus i förskolan och i skolan som det är att lära barnen matematik eller svenska.

Att säga att pojkar ska ha ärr är ett tecken på könsblindhet. Personen i fråga menar inget illa med sin kommentar utan den synen på att pojkar ska ha ärr är något som är så djupt präglat i denna person att hen inte förstår att det är en stereotypisk syn på hur en pojke bör vara/se ut. Som togs upp i kapitel 6.6 ”Min pappas syster kör bärgningsbil, men hon är inte stark” så pratar Eva om att när man säger hur pojkar och flickor ska vara utifrån deras kön så låser man