Resultat del 3

I denna del kommer de problem och möjligheter som rektorerna beskrivit gällande elevhälsoarbete i relation till de olika professionerna på skolan att lyftas fram. Detta görs utifrån de systemteoretiska aspekterna nivåer och helhetstänkande.

7.1 Nivåer

Skolan som system består av flera olika nivåer. En förenkling av nivåerna är att tänka skolledning, elevhälsa, lärare och elever. Dessa är hierarkiskt ordnade med skolledningen högst

28

upp. Mellan nivåerna förekommer kopplingar, som strukturer och gemensamma normer för att hålla samman nivåerna.

Hierarki

Flera av rektorerna (IP 2, 3, 5) beskriver hierarkin mellan nivåerna. En av rektorerna (IP 5) lyfter fram att det är hen tillsammans med specialläraren som värderar vilka elevärenden som går vidare till elevhälsan. Läraren är alltså inte med i denna process. Vidare beskriver hen att det finns “vissa roller i en skola och leder du en skola så är det som ska gälla”. Rektorn menar att hen som rektor “kan vara demokratiskt och inlyssnande till en viss grad, och jobba jättemycket med delaktighet. Men sen, utifrån min roll, så handlar det ju om att leda arbetet och faktiskt besluta efter vetenskap och det jag vet om EHT arbete”. På frågan om hen upplever några problem gällande samarbetet mellan lärare och elevhälsan svarar hen: ”Eh… problem? Nej. Men friktion blir det ju. Men friktion är viktigt i skola. Det ska vara oliktänkande”. En annan rektor (IP 2) beskriver att elevhälsa verkar på flera nivåer men att det ser olika ut på olika nivåer och att det är ledningens arbete att organisera det.

Elevhälsan är ju hela skolans uppdrag. Sen har vi ju olika professioner på skolan som har olika arbetsuppgifter utifrån det här uppdraget. Om vi tar skolledningens uppdrag som handlar om att leda och styra mot liksom resurser för alla dom här olika funktionernas uppdrag, exempel att elevhälsans professioner finns, att alla dom finns och vad deras uppdrag är och hur dom ska agera. Att man också tydligt delegerar, förtydligar vad som är lärarens uppdrag, arbetslagsledares uppdrag, förstelärare och hela den proceduren. Sen har vi ju också elevhälsopersonalen som har sina olika specifika uppdrag.

Vidare beskriver hen att samarbetet mellan elevhälsan och lärare ibland kan vara ett dilemma, då lärare inte är öppna för att elevhälsopersonalen kommer in med sin kunskap, utan att lärare snarare kan uppleva att det kommer direktiv ovanifrån, som de bara ska följa. Just misstänksamhet mellan nivåerna lyfter en annan rektor (IP 1) också fram. Hen menar att ämneslärare i högstadiet har mer en tradition av att klara sig själva och har större misstänksamhet mot elevhälsan än klasslärare i mellan och lågstadiet.

Och där finns det också en större, vad ska jag säga, misstänksamhet mot dom här andra professionerna - “ska någon annan komma och säga till mig hur jag ska undervisa?”. Så det där är någonting som vi behöver fortsätta jobba med - att få elevhälsan att närma sig. Att dom ser att “nämen det här har jag väldigt stor nytta och glädje av”. Men lite mer misstänksamhet kan jag säga... hos oss.

29

En rektor (IP 6) menar att det är för mycket att begära att man ska ha förståelse uppåt i hierarkin “jag begär ju inte att någon ska ha förståelse för mitt uppdrag. Då skulle jag behöva lägga ganska mycket tid på det”. Vidare beskriver hen att lärarna inte kan förstå exempelvis kuratorns arbetssituation, och det enorma kravet på dokumentation som den har. Hen lyfter också fram att det finns en besvikelse hos lärarna att elevhälsan inte är bättre, då lärarna upplever att de inte kan hantera vissa situationer i klassrummet.

Jag tror att generellt är det så att många lärare skulle nog bara vilja säga såhär till skolledningen eller till elevhälsoteamet - ta hand om den här eleven.. den funkar inte. Och jag tror att det generellt är en besvikelse över att elevhälsan inte är bättre. Man har en önskan och ett behov av att bli av med uttryckligen, bli av med elever som utmanar och kan va ganska jobbiga. Och det är ju, vad ska jag säga, en grund till, som sagt konflikt, att mitt elevhälsoteam, jag ska inte säga att det är lärarna, dom kan vara kritiska till att det händer för lite eller att det går för långsamt. Men är det så att elevhälsoteamet, som då bara har ett mötesforum - det är EHT. Dom tog upp med mig att dom känner så här att den enda tid som dom träffas som heltid, tillsammans med mig, det tillfälle när lärare ska få ur sin frustration, som blir liksom som en soptunna.

Olika syn

En annan rektor (IP 3) lyfter också fram att elevhälsan och lärare har olika syn på hur elevhälsa bör ske på skolan. Hen menar att specialpedagoger och speciallärare som har mer kunskap lägger sig på en annan nivå än lärarna och förväntar sig mer av lärarna, medan lärarna vill ha mer hjälp med direkta saker. Rektorn har själv jobbat som lärare i många år beskriver att man som lärare vill ha mer hjälp med till exempel “hur gör jag med Pelle här nu, som det är svårt att nå?”. Rektorn beskriver vidare att “man vill ha mer hjälp med hands on, medan specialpedagoger och speciallärare, dom är mer ute efter - vi måste tänka på samma sätt, och så ska man försöka få någon annan att tänka på det sättet”. Rektorn resonerar vidare att trots att de egentligen ser på elevhälsa på liknande sätt tror hen att det är “något med språket”, att man till viss del har olika språk och att det i vissa fall gör det svårt att få till en känsla av att “nu gör vi det här tillsammans”.

Enad kultur

Alla rektorerna poängterar mer eller mindre vikten av en enad kultur på skolan gällande elevhälsoarbetet, men de menar att det på många sätt är svårt att få till i praktiken. En av rektorerna (IP 5) beskriver att man behöver skapa “en enad kultur över hur man ser på EHT

30

arbete generellt”, men att det är en svår process. “Det kan finnas en kultur på en skola som har funnits där i 20, 25, 30 år och sen har man inte reviderat den för att man inte har kommit in med nya tankar.” Rektorn lyfter fram att det var ett av uppdragen när hen började jobba på skolan, att just komma in med nya idéer om hur elevhälsoarbetet skulle bli bättre.

En annan rektor (IP 2) uttrycker att de på skolan måste ha en gemensam utgångspunkt, att utgå ifrån, gällande exempelvis vilka elever de ska ge vilket stöd. Hen menar att de till viss del har samma syn på skolan genom att det finns tydliga rutiner. Men hen ifrågasätter om de verkligen har det i grunden. “Jag tror det finns jättemycket frustration hos en del lärare.” Hen menar att lärare uttrycker saker som:

“Jag säger ju att den här eleven behöver, varför går det inte fortare”… eller… “varför får jag inte mer individuellt stöd”... eller… “jag ser att den här eleven inte klarar av matten i min grupp, den hänger inte med i min grupp”.

Det här speglar att det ibland kan vara svårt att få arbetet att fungera mellan nivåerna på skolan. En av rektorerna (IP 3) berättar att hen fick bra feedback från sin chef i stadshuset gällande hur de arbetar med elevhälsa. Detta fick hen att tänka över vikten av att både lärare och elever får höra att det på denna skola finns ett speciellt sätt att arbeta och att det fungerar bra. Rektorn berättar att hen till och med bestämt sig för att sätta ihop en powerpoint för att berätta för eleverna om det hälsofrämjande arbetet som de gör på skolan. Rektorn beskriver att hen tror att det kommer att få en positiv dominoeffekt och skapa en anda på skolan, som skolledning, lärare, elever och även föräldrar är medvetna om.

Organisation mellan nivåer

Alla rektor beskriver mer eller mindre vikten av att få till en bra organisation mellan nivåerna. En av rektorerna (IP 4) uttrycker att “jag tror att det krävs att man har sett till att man har kontaktytor. Att man träffas med en slags regelbundenhet”. Hen menar att detta är viktigt för att man inte ska komma för långt ifrån varandra och komma samman först när det är en situation som har uppstått. Vidare beskriver hen att “kontaktytorna som rullar på i något system också är viktiga, tror jag, för att man ska kunna samarbeta på ett bra sätt”. På sistan intervjufrågan om rektorn vill tillägga något lyfter hen:

Det är en sak om man kan rabbla upp vad som står i elevhälsoplanen och sådär, goda intentioner, men det måste omsättas i praktiken och så försöka ha båda två och sen föra in kunskap då hos

31

dom som jobbar i skolan. Det är nog det viktiga. Att hitta rätt i det. Och sen se till att sätta ihop elevhälsa och pedagog och lärare. Det finns någon sorts återkommande samtalsytor, inte bara öppen tid “nu ska vi prata” utan det finns en agenda för vad är det vi har tänkt ska hända där. Det tror jag också är viktigt, eller det blir lättare att jobba tillsammans då om lösningar när de behövs och sådär. Så det är väl en viktig struktur.

En annan rektor (IP 1) berättar att “det är viktigt att bygga en struktur, en organisation, så att det inte bara blir att man går i en korridor och säger - men, du, har du 5 minuter? Jag har den här eleven!”. Hen menar att man behöver systematisera elevhälsoarbetet, då det är så stort. Man måste säkerställa att det finns uppföljning och systematik så att man inte tappar frågor. Rektorn poängterar dessutom att de olika professionerna i elevhälsoteamet har olika kompetensområden och ska finnas som stöd både för elever, personal och skolledning.

En av rektorerna (IP 3) menar snarare att “korridorsnacket” finns där hela tiden om eleverna. “Jag möter ju lärare hela tiden, alltså min dörr är alltid öppen [...] man bollar elever, det är ju det man gör hela tiden, alltså i alla olika sammanhang. Ja, när är det vi inte pratar om elever egentligen?” Denna rektor arbetar på en mindre skola, vilket kanske gör att det funkar bättre att bolla elever även utanför mötestid.

7.2 Helhetstänkande

En viktig del i elevhälsoarbetet handlar om att både se till den enskilda elevens behov av stöd, med också vad hela systemet behöver. En rektor (IP 5) beskriver vikten av att effektivisera elevhälsoarbetet, genom exempelvis bra dokumentation och att elevärenden verkligen följs upp och avslutas om de inte är aktuella längre. Hen beskriver att de tidigare hade över 200 aktiva elevärenden hos elevhälsoteamet på skolan, och i dagsläget har de runt 50 stycken vilket rektorn menar är mer rimligt. Hen uttrycker att det “handlar om att man inte har haft rutinen innan om att man faktiskt följer upp och avslutar och sen går vidare. Såna enkla steg är viktiga, men då krävs det att man har ett tydligt ledarskap i det arbetet”. Rektorn lyfter även fram att mötesstrukturen, rent kronologiskt under en arbetsvecka, är jätteviktigt för att man inte ska “tappa puckar”. Hen exemplifierar att “har du ett arbetsmöte på måndagen och sen kanske EHT på tisdagen och ingenting mer därefter då kan du gå en hel vecka utan att arbetslaget blir informerade, och det är livsfarligt”.

32 Kunskapsutveckling

En rektor (IP 1) beskriver istället utmaningen med att använda elevhälsopersonalens kompetenser på ett så bra sätt som möjligt.

Det är det som är kruxet lite grann, hur man gör det i en stor skola, där man har ett elevhälsoteam, som inte ska sitta i möten hela tiden, utan vara ute och jobba i sina professioner och samtidigt finnas till för... hur man gör det på ett effektivt och smart sätt så att, ja, så man använder dom professionernas kompetens så klokt som möjligt i en stor skola.

Hen ser möjligheter i att använda elevhälsans professioner, för kompetensutveckling av personalen, då rektorn säger att “jag har skitduktig elevhälsopersonal som är superproffsiga” och kan sprida kunskap och kompetens. Hen menar även att det är viktigt att skapa möjligheter för kollegialt lärande på skolan.

Flera (IP 3, 4, 6) rektorer lyfter fram vikten av att föra in kunskap för att förbättra samarbetet mellan skolans professioner. En rektor (IP 3) beskriver att de exempelvis har gått en kurs på Specialpedagogiska skolmyndigheten för att utveckla elevhälsoteamet och höja skolans elevhälsokompetens. En rektor (IP 4) uttrycker att föra in kunskap om elevhälsoarbete, tillsammans med uppföljning, är “heliga graalen” för att kunna generera ett bra elevhälsoarbete på hela skolan. En annan rektor (IP 6) menar att förhållningssättet de har gentemot elever är avgörande. Hen menar att en del förebyggande arbete handlar om:

Att vi är kompetenta, kunniga och helst också ha en ganska stor samsyn så att fortbildning, genom föreläsningar eller olika specialpedagogiska lyft eller att vi studerar litteratur och diskuterar och där blir ju elevhälsan jätteviktig, att den kompetensen och professionen är också med. Det här är ingen enskild sak för lärarna, även om det är dom som står som ansvariga för undervisningen.

Hen menar att det är en möjlighet för utveckling på skolan i sin helhet.

Sammanfattning

Flera rektorer berättar att det är viktigt med en enad kultur kring elevhälsoarbetet, men att det är en utmaning i praktiken. Det finns en viss misstänksamhet mellan skolans olika professioner, då de till viss del ser olika på hur elevhälsa bör bedrivas. Det framgår även att kontaktytor och struktur på mötestillfällen är viktigt för att få till elevhälsoarbetet på ett bra sätt. Flera rektorer

33

ser möjlighet i det kollegiala lärandet. Genom att bland annat använda professionernas kompetens så klokt och effektivt som möjligt, föra in kunskap i de olika nivåerna för att utvecklas som helhet.

8. Diskussion

8.1 Resultatdiskussion

Nytt resultat - mer generella insatser

I inledningen samt tidigare forskning lyfter vi fram att det är “många skolor som brister i arbetet med organisering av elevhälsa och det hälsofrämjande och förebyggande arbetet” (Hjörne, 2018). Vårt resultat visar snarare att elevhälsoarbetet på skolorna definitivt innefattar hälsofrämjande och förebyggande insatser också och alla rektorer uttrycker att det främst är det man vill lägga energi på. På frågan om sambanden mellan lärande och hälsa konstaterar alla rektorer att det finns ett klart samband däremellan. Kan det vara därför just dessa rektorer också i stor utsträckning väljer att lägga mycket fokus på generella insatser? Att de förstår vikten av det elevhälsoarbetet för att ge eleverna förutsättningar att vara trygga och lyckas i skolan indikerar att rektorerna är medvetna om det som skrivs fram i läroplanen (Skolverket, 2011) om att skolan behöver vara en trygg plats som ger bra möjligheter för lärande och utveckling. Trygghet och bra lärmiljöer är alltså minst lika viktiga delar för elevhälsan, som de särskilda insatserna på individnivå. Att agera reaktivt i mer akuta lägen är något som inte kan väljas bort, utan det är också en stor del av elevhälsoarbetet. Men genom att göra fler generella insatser menar flera av rektorerna att det blir färre särskilda insatser.

Som tidigare nämnts beskriver Skolverket (2019) att det är rektorn som har det yttersta ansvaret, men att det är elevhälsoteamet tillsammans med hela skolans personal som har ansvar för att arbeta med elevhälsa kontinuerligt. Flera rektorer poängterar att det är hela skolans ansvar att arbeta med elevhälsa, men att det är lärarna som har den direkta kontakten med eleverna. Vi tolkar det, som en rektor uttryckte situationen mellan elevhälsoteamet och lärarna, så kommer elevhälsoinsatser som direktiv uppifrån i det hierarkiska nivåerna och filtreras nedåt i ledet tills det förverkligas i interaktionen mellan lärare och elever. Detta bekräftar till viss del vad Hjörne (2018) säger att “elevhälsoteamets insats har en stor betydelse för elevernas skolframgång och generella hälsa” då elevhälsoteamets arbete inte enbart kommer i kontakt med särskilda insatser utan ligger till grunden för hur det generella arbetet på skolan är utformat.

34

Tidigare forskning (Guvå, 2014; Hjörne & Säljö, 2013) visar att elevhälsoarbetet i praktiken utförs mer patogent med fokus på individen, att elevens svårigheter läggs hos eleven och att elevens kontext inte problematiseras i så stor utsträckning. Denna studie indikerar snarare att det förebyggande och hälsofrämjande arbetet även förekommer i stor utsträckning, och när särskilda insatser behöver sättas in görs detta utifrån ett salutogent perspektiv, där pedagogiskt stöd och handledning är en viktig del av elevhälsoarbetet. Kan det vara så att rektorerna är medvetna om fördelarna med att, likt Öquist skriver fram gällande helhetstänk på individnivå, att elevens svårigheter behöver hanteras i relation till sin helhet för att få bäst resultat?

Däremot är det flera rektorer som menar att de har mycket aktiva elevärenden, vilket gör att det inte finns så mycket tid för generella förebyggande och hälsofrämjande insatser. Detta indikerar, likt Guvås (2014) forskning, att det skiljer sig mellan att i retoriken kring elevhälsoarbetet handlar det mycket om det hälsofrämjande, jämfört med att det i praktiken främst är särskilda åtgärdande insatser som sker. Vi ställer oss frågan om det till viss del kan vara för att det är lättare att prata om det generella arbetet, då individuella åtgärder är väldigt specifikt och många gånger kan innehålla känslig information. Eller kan det handla om att rektorerna faktiskt ska ha mer fokus på just det generella och övergripande? Om vi istället hade intervjuat lärare på samma skolor, hade vi då fått fler exempel på individuella och kontextuella åtgärder?

Olika syn

Guvå (2014) skriver även fram att det är en motsättning mellan att man från elevhälsans håll i retoriken skjuter ifrån sig problemet till lärarna och miljön, medan lärarna skjuter problemet tillbaka till elevhälsan. Det Guvå lyfter fram är att man snarare behöver se hur de olika faktorerna samverkar och att samspelet mellan eleven, läraren, undervisningsmiljön och skolan som kontext behöver lyftas fram för att det hälsofrämjande arbetet ska kunna genomföras. Hur ska man få lärarna att dela det behovet av det salutogena synsättet, utan att känna sig kritiserade.

Almgrens (2016) studie visar att det finns bristfälligheter i uppföljningsarbetet och utvärdering av de insatser som sker. Rektorerna i denna studie menar att de lägger ett stort fokus på strukturen på möten. Struktur nämns i flera sammanhang som en viktig del för att kunna ha ett nyttigt innehåll på elevhälsomöten samt uppföljning av ärenden. Mötesstrukturen för elevhälsoteamet och övrig personal anses även påverka elevhälsa, genom att ha en struktur på

35

när mötena sker i veckan minskar risken för att information uteblir eller faller mellan stolarna. På så sätt, menar flera rektorer, att man kan skapa möjlighet för att underrätta involverad personal i ärendet på skolans olika nivåer. Vissa rektorer menar att de lägger mycket fokus på vad mötena innehåller och delar upp dem efter innehåll för att få till struktur. Andra rektorer menar att strukturen på när mötena äger rum är av relevans. Likt Almgrens studie, initierar denna studie att fokus under mötena har en tendens till att riktas åt att behandla problematik kopplat till enskilda elever. Däremot ger ett antal rektorer exempel på hur de har skiftat fokus till ett mer generellt perspektiv. Bland annat genom att ha tydlig mötesagenda, upplägg och genom att skapa fler kontaktytor mellan lärare och elevhälsoteam. Almgren (2016) menar att skolutvecklingens process försvåras utan uppföljning av de insatser som görs. Detta kan vara ett skäl till att många rektorer lägger stort fokus på mötestillfällen och dess agenda, för att öka chansen för att ärenden blir utvärderade.

Vår studie bekräftar till viss del motsättningen mellan elevhälsoteamet och lärarna. Lärarna vill