Resultat i förhållande till tidigare forskning

När det gäller språklig medvetenhet så arbetar enligt mitt sätt att se det på pedagoger på förskolan med många bra aktiviteter som är språkstimulerande för varje enskilt barn. De är inte överens om det är bra att ha ett mindre antal barn i små grupper för språklig

stimulans. Lena tycker att det är viktigt att dela in barnen i små grupper för att ha barnen nära sig när hon jobbar med språkövningar. Mia säger att det var så pedagoger jobbade tidigare men att man idag jobbar med hela gruppen. Berit, Ulla och Kajsa som arbetar i skolan är mer för att dela in eleverna i smågrupper för att få bra och utvecklande lärandemiljöer.

Eriksen-Hagtvet (2006) vill gärna att pedagoger jobbar med små grupper av barn så att det blir en närhet till de barn som språkstimuleras. Jag uppfattar att det är bra och utvecklande att dela in barnen i mindre grupper och det behöver inte nödvändigtvis vara åldersrelaterade grupper utan de kan se lite olika ut.

Ser man på det utifrån ett specialpedagogiskt perspektiv så är det bra med så mycket språkövningar som möjligt under de tidiga åren för barnen. Ju mer stimulans i de lägre åldrarna desto mer finns det att bygga vidare på senare i barns språkutveckling.

Genom att pedagoger medvetet använder sig av rim och ramsor i sitt arbete så att barnen lär sig dem utantill, kan barnen ta till sig det språkliga innehåll som finns i ramsorna. Mia säger att de arbetar mycket med rim och ramsor och att det aldrig kan bli för mycket av det.

Eriksen-Hagtvet (2006) liksom Hanna, Mia och Ulla är överens om att det är viktigt att prata i meningar och väldigt tydligt. I stället för att säga hämta den och peka, kan man säga: ”hämta din strumpa så att du kan sätta den på din fot”. Det är också viktigt att prata om det som händer här och nu i förskolan så att de som är involverade i samtalet har en upplevelse av ämnet och en referens. Alla som har varit med på utflykten kan delta i samtalet och det är viktigt att tänka på då man har tvåspråkiga barn i sin barngrupp/eller klass. Pedagogen kan gärna ha tagit bilder under utflykten och skrivit ut dem för att ha till hands vid samtalet. Det är bra och utvecklande för barn att bli bekräftade och sedda. När föräldrarna sedan kommer för att hämta sitt barn kan samtalet fortsätta när barnet berättar vad det varit med om på utflykten. Begreppsstimulering kan med fördel ske vid varje rutinsituation på förskolan då pedagogen har stor möjlighet att sätta ord på olika begrepp för de enskilda barnen. För att få reda på sitt eget förhållningssätt till barn/elever kan det vara bra att ha hjälp av någon utifrån som observerar och dokumenterar pedagogens beteende i sitt arbete. Det kan med fördel ske i samverkan med en specialpedagog och sen kan man utifrån det diskutera som har observerats. Det blir väldigt synligt hur mycket eller hur lite och på vilket sätt pedagogen pratar med barnen. På så vis blir pedagogen medveten om vad denne bör tänka på i samtal med barn.

Lundberg (2007) säger att högläsning för och tillsammans med barn är litterär amning. I min studie framkommer det att pedagogerna på förskolorna (2 av 3 förskolor) inte har tid att läsa för barnen. Mia och Hanna säger att det blir ibland när barnen vilar, men att det kan lika gärna vara ett band eller en skiva som barnen får lyssna på.

Lena tycker att det är viktigt med högläsningsstunder och gärna i små grupper så att barnen kommer nära den vuxne och boken. Det är viktigt att välja bok efter gruppen som man läser för säger Lena. Det kan gärna vara en bilderbok så att barn och vuxna kan titta på och samtala om bilden tillsammans. Om pedagogen läser en flanosaga kan barnen vara delaktiga genom att sätta upp bilder och ta ner dem senare.

I skolan läser Berit, Ulla och Kajsa mycket böcker för eleverna och samtalar gärna om innehållet i dem och tänker kring olika texter så som Eriksen, Hagtvet (2006) och Liberg (2006) tycker är ett bra arbetsförfarande. De barn som har fått uppleva mycket samtal, högläsning och rim och ramsor är ofta aktiva i sitt språk och har ”språkkänsla”. ”Nyare forskning understryker att språklig medvetenhet bildas genom erfarenhet, och att den bör

stimuleras under hela utvecklingsförloppet från förskolan och uppåt.” Eriksen-Hagtvet (2006) s.50.

När högläsning inte längre hinns med i förskolan går en viktig upplevelse förlorad. Det är där som grunden ska läggas för all språklig medvetenhet. Den närheten mellan en vuxen och barn som uppstår när ett barn sitter i knäet och lyssnar på en bok finns inte längre.

Lundberg (2007) säger att det är i denna situation som man ganska lätt kan se vilka barn som behöver extra stimulans. Det är de barn som inte vill sitta och lyssna eller de som sitter endast en kort stund innan de glider ner från knäet som behöver uppmärksammas. Här skulle en specialpedagog behövas för att fånga detta barn med något som det intresserar sig för. Detta skulle kunna vara utgångspunkten för att få pedagoger och föräldrar involverade i

språkstimulerande aktiviteter för barnet. Specialpedagogen i skolan har många bra

arbetsmetoder men jobbar till största delen med enskilda barn (exkluderande). Det är så som lärarna på den här skolan vill ha det. Berit jobbar gärna med specialpedagogen kvar inne i klassrummet, hon kan inte förstå att det skulle vara bättre att ta ut eleven/eleverna. ”Det är ju oftast inte bara ett barn som behöver stöd. Och ibland kan det ju faktiskt vara så att det är jag som behöver stöd.” Det är bra att ha i åtanke att det kanske inte alltid är så att

specialpedagogen ska arbeta med barnet utan snarare med den pedagog som behöver stöd för tillfället. Allt för att kunna arbeta vidare med de barn som hon eller han har i sin klass eller förskolegrupp.

Pedagoger i förskolan erbjuder samma aktiviteter till alla barn. När något barn fått hjälp av en logoped/specialpedagog och denna vill att barnet ska träna med det på förskolan så har

pedagogerna på förskolan tagit in de andra barnen i den träningen. Liberg (2006), Eriksen- Hagtvet (2006) betonar också att all språklig stimulans kan alla barn delta i oavsett var i språkutvecklingen barnet befinner sig i. De barn som befinner sig i riskzon att inte lära sig att prata, läsa och skriva kan alltid gå tillbaka och träna rim och ramsor för att kunna börja om på nytt och bygga upp språkförståelsen igen.

Språkförsenade barn finns i förskolan men pedagogerna har ingen utbildning att ta sig an dessa barn. Undantaget är de som är kopplade till en logoped eller en specialpedagog. I skolan är det i regel specialpedagogen som arbetar med språkstimulerande aktiviteter för de

Enligt Lundberg i Eriksen-Hagtvet (2006) är det bra att gå tillbaka och träna språklig

medvetenhet på ett lekfullt och uppmuntrande sätt. Genom att klappa, hoppa och trampa ord t.ex. barnens namn So-fi-a med barnen så leker pedagogen in stavelsen i namnet. Det blir en upplevelse med hela kroppen och med många sinnen involverade. Att göra mer av allt är utvecklande för alla barn och blir inte tråkigt. ”All lek med språket som ger ett musikaliskt och rytmiskt eko i barnen har en särskild dragningskraft på tre- till femåringar.” Eriksen- Hagtvet (2006) s.69

Miljöns betydelse för språkutveckling

Vad har då miljön för betydelse för språkförsenade barn/elever? Forskare som Liberg (2006), Eriksen-Hagtvet (2006), och skolpersonal pratar mycket kring vad rummen ska innehålla. Mycket texter på väggarna, böcker som kan tilltala alla som är i rummet. Böcker med olika svårighetsgrad och intresseområden skall vara tillgängliga för barnen.

Hanna, Mia och Lena i förskolan talar mest om den fysiska miljön. Hur den är utformad och om det finns möjlighet att inom en liten yta ha tillgång till en mångfald som barnet kan välja på. Miljön används som en tredje pedagog och stimulerar barnet till den aktivitet som barnet intresserar sig för just då. De har en särskild vrå för böcker och många böcker av samma slag då det behövs. ”Vi har satsat på att ha egna böcker och de som är populära har vi fler utav.” Det finns ofta en vuxen i böckernas närhet om något barn vill lyssna på en saga. På

förskolorna finns alfabetet uppsatt i bra höjd för barnen och under bokstaven finns en bild på något som börjar just på den bokstaven. Är det bokstaven L så är det en bild på ”Lina” under bokstaven. Och bokstäverna benämns ofta som min bokstav eller Linas bokstav av barnen själva.

6.2 Relevans

Eftersom forskningsunderlaget inte är så stort har rapporten givetvis begränsad relevans i sig, men omfattningen och sättet den är utförd på tycker jag ger den en viss relevans. Jag använde mig av öppna intervjufrågor till mina informanter och valde 6 olika förskolor och skolor för att få en större bredd på resultatet.

Jag upplevde att mina intervjuer med informanterna var avslappnade och spontana i sitt berättande kring språklig medvetenhet, språkförsenade barn och miljöns påverkan för språkutvecklingen. Jag ville ju få reda på så mycket som möjligt av endast sex personer. Jag fick reda på att det arbetas medvetet med språklig utveckling på förskolorna och på skolorna jag besökte. På förskolorna var det endast en som arbetade med språkgrupper

strukturerat och som hade en specialpedagog kopplad till förskolan som tog aktiv del i språkutvecklande övningar. Denne stöttade också och vägledde personalen vidare i deras arbete med språkstimulerande aktiviteter. Jag kan själv tänka mig att arbeta som ett stöd för språkliga insatser för barn genom att handleda personal enskilt eller i grupp och föra

diskussioner kring hur man kan utveckla sitt befintliga arbete kring barn och barns språkliga tal och språkförmåga.

Jag tycker att jag som förskollärare har för lite utbildning kring barns språkutveckling och har fått det bekräftat genom den här undersökningen där alla fyra förskollärare gett utryck för att de kan för lite om barns tal- och språkutveckling.

Berit har ingen kunskap alls om den tidiga språkstimuleringen (frånsett läs- och skrivinlärning i allmänhet), och förstår att hon behöver det. Berit tycker i för sig att hon klarar sig med specialpedagogens hjälp.