Resultat av intervjuerna

5.3.1 Intervju med Karin Nilsson

Karin Nilsson är trots sin biologiska ingång intresserad av genuskonstruktion och samhällets påverkan på könsidentiteten. Nilsson bekräftar uttryckligen det genom att i början av intervjun berätta att könet är föränderligt, med tanke på hur könsrollerna har utvecklats rent historiskt. För Nilsson är ett könsmönster de normer vi lever efter och lyfter in aspekter kring normer och sexualundervisningen det där råder en tydlig är uppdelning mellan pojkar och flickor. Ett tydligt exempel är just heteronormativiteten som de självklart försöker ifrågasätta och utveckla i högskolekursen Sex och samlevnadsundervisning i skolan.

En annan distinkt norm är att flickorna ofta får fokusera på sin kropp, lära sig känna efter vad som är fel och säga nej. Flickorna får då också en helt annan ingång till sex då det finns helt andra konsekvenser med oskyddat samlag än pojkarna. Flickorna får ofta en tung bild av sex medan pojkar istället får en lek- och lustfylld bild. För Nilsson är det viktigt att både pojkar och flickor ska lära sig om allt och att undervisningen främst ska behandla respekt för individer istället för bördor och avgränsningar. Dock är det viktigt att se till vad man har för grupp elever framför sig i skolan, det är pedagogen som måste göra övervägningen ifall vissa samtal ska vara könsseparatistiska eller ej. Det viktigaste är att undervisningen är individstärkande och att den fokuserar på likheter mellan könen istället för skillnader.

Nilsson ser ett stort problem i undervisningens obligatoriska heteronormativitet och anser då att Hen kanske hade kunnat fungera i ett pedagogisk inkluderande syfte. Vid användandet av Hen kan stereotypa könsroller suddas ut vid en mängd olika situationer, till exempel vem som har sex med vem eller vem som är initiativtagaren. I samtalet om Hen kommer vi även in på kontraster mellan individer och för Nilsson finns det något spännande med skillnader, med attraktion, men det är viktigt att det är äkta skillnader som gör en nyfiken, och inte kulturellt konstruerade kontraster.

31

5.3.2 Intervju med Annika Månsson

För Annika Månsson finns det många olika könsmönster som uppkommer i olika kulturella och situationsbundna sammanhang. Dessa situationer härleder till positioneringsteorin och att könsmönstret förändras beroende på vilken position man dels får tillgång till och dels själv ändå kan inta. Med det som bakgrund anser Månsson att det är av största vikt att pedagogerna problematiserar sitt eget agerande, eftersom de är medkonstruktörer i normskapandet. För att bryta dessa normer kan pedagogen lyfta upp, problematisera och diskutera vardagliga företeelser, gärna genom alternativa metoder så som genom filminspelning, fotografering och teater. Pedagogen kan även ha en tydlig gränssättning som markerar vad som är okej och inte, vid till exempel skällsord. När det kommer till begreppet Hen är Månsson kritisk till att använda det som benämning av barn vilket grundas i djupa kunskaper och erfarenheter av psykodynamiska teorier då begreppet kan prägla barnets identitetsutveckling på ett negativt sett.

Då är jag väldigt rädd för att forma ett litet barn till någonting som man som vuxen tror på, när man använder hen försöker man ju agera mot den här kategoriseringen av samhället, men då lägger man det på barnet på nått sätt.

Månsson anser att det är ett ”vuxenprojekt” och att det blir för stor börda på barnet då man avskiljer det från resten av samhället. Vidare utvecklas resonemanget med en återkoppling till identitetsskapandets relation till omvärlden. Problematiken kring Hen handlar även om att det behandlar barn på ett könsneutralt plan vilket även det kan vara en krock med samhället. Månsson menar att barnen och eleverna har blivit präglade och bemötta efter sina kön och då är det inte säkert att metoden att bemöta dem som könsneutrala bidrar till jämställdhet då det inte problematiserar förväntningar och normer eleven bär på.

Enligt Månsson kan pedagogen arbeta med jämställdhetsarbetet på liknande sätt som det normkritiska arbetet genom att ta avstamp i elevernas egen värld och lyfta upp problem de upplever i sin vardag, pedagogen överför då inte värderingar uppifrån och ner.

5.3.3 Intervju med Pernilla Gullstrand

Pernilla Gullstrand tror precis som de andra informanterna att de könsliga egenskaperna är inlärda och att identitet ofta grundas i hur vi blivit uppfostrade, vad vi har mött och hur vi har blivit behandlade. Dessa möten bildar ett mönster som är för snävt och framför allt ojämlikt i

32

sin kategorisering - alla kvinnor och män måste ha likvärdig status i samhället. Som pedagog uppfattar Gullstrand många samhälleliga normer i skolan, bland annat genom olika intressen och aktiviteter. Gullstrand upplever även att det finns en väldigt utbredd osäkerhet hos flickorna i jämförelse med pojkarna vilket ofta kommer till uttryck vid inlämningar och bedömningar.

För att bryta dessa normer tror Gullstrand att personalen måste börja med sig själv och analysera sitt eget beteende. Personalstyrkan har bland annat försökt att bryta de hierarkier som lätt uppstår i yrkesgrupper. De vill bryta dessa för att visa att alla är lika viktiga och att ingen har högre status än någon annan. De arbetar därför även med att försöka bryta den klassiska lärare/elev-relationen som är uppbyggd på liknande hierarki. De använder begreppet Hen, både för att belysa och diskutera ordkonstruktioner som våldtäktsman och sjuksyster, men även för att problematisera könskategoriseringen. Även många elever har börjat använda Hen, Gullstrand upplever att de gör det för att visa att de inte ställer upp på normerna. Eleverna verkar vara väldigt intresserade av begreppet och många tycker att det är väldigt viktigt.