I detta kapitel presenteras resultatet av den kvalitativa analysen. Resultatet av analysen
presenteras med följande underkapitel: genus, ras, ålder och intersektionellt perspektiv. Under varje underkategori presenteras först resultatet för Diamantjakten och sedan resultatet för Resan till skatten. Det kan verka ironiskt att analysera varje kategori för sig när man har ett intersektionellt perspektiv, men som McCall (2005, s. 41) skriver så är det nödvändigt att använda sig av kategorierna provisoriskt för att sedan analysera dem i förhållande till varandra. Kapitlet avslutas med en sammanställning utifrån de fyra analysfrågorna som konstruerats utifrån studiens syfte och frågeställningar.
8.1 Genus
I detta underkapitel presenteras resultatet av analysen av hur genus framställs i Diamantjakten och Resan till skatten. Vilket genus som karaktärerna i böckerna har tilldelats har gjorts genom namn och vilket pronomen de benämns med. Jag är medveten om att det finns fler genus än bara kvinna och man (se kap 5.2) men då ingen annan genusidentitet har kunnat identifieras och studien är begränsad av tid så är det de dikotomier som har använts. 8.1.1 Genus i Diamantjakten
Asta och Bea är de huvudpersoner med kvinnligt genus, vilket har identifierats genom att de benämns med pronomenet hon. Gemensamt för dem är att de inte framställs med några typiska kvinnliga attribut, varken i text eller bild. Både Asta och Bea framställs med kläder som har färger som kan tolkas som typiskt manliga och typiskt kvinnliga (se Ambjörnsson, 2011, s. 59–60). Asta beskrivs som en drivande person som försöker hitta lösningar på problem som uppstår och hitta sätt att hjälpa sina kompisar. Hon visar empati när Cesar ringer och berättar att han kanske måste flytta ”Det hördes att Cesar var ledsen, och då började jag nästan gråta” (Wänblad, 2011, s. 31). Hon visar också ilska och att hon kan använda våld som när hon slår Sigge i ansiktet när det framkommer att han har läst hennes dagbok. Om man jämför med Nikolajevas (2004, s. 129) motsatsschema så är aggression och våld typiska maskulina egenskaper.
Asta blev så arg att hon blev iskall. Hon slängde upp dörren, stegade fram till Sigge, ryckte dagboken ur hans händer och boxade till honom. Det hårdaste hon kunde, rakt över munnen (Wänblad, 2011, s. 80–81).
I början av boken framställs Bea som modig och drivande när hon föreslår att de ska smyga fram till ödehuset och när de väl är där är det hon som öppnar grinden även om det ser lite läskigt ut. När Bea får reda på att mamma gömt mormors diamantring i nallen som klassen ska skicka runt i Sverige framställs hon som mer tillbakadragen och ledsen, framförallt efter att hon har ljugit för sin mamma. Hon är drivande i att de ska få tillbaka nallen Maj-Björn men undviker att berätta om lögnen för både sin mamma och Olle. Till slut berättar hon för Asta och då visar hon upp en sårbarhet när hon gråter.
Någon som framställs med typiska kvinnliga attribut är Cesars mamma. På de fyra bilder där Cesars mamma syns har hon antingen kjol eller klänning på sig (Wänblad, 2011, s. 25, 99, 134, 137). I slutet av boken ska Cesars mamma på anställningsintervju och framställs då med kvinnliga attribut såsom röd klänning, klackskor, örhängen, halsband och vad som ser ut som smink. I texten framkommer det att Cesars mamma troligtvis har ansträngt sig med sitt utseende inför arbetsintervjun då hon frågar Cesar, Asta och Bea ”Duger jag såhär” (Wänblad, 2011, s. 134).
Beas mamma framställs som en omhändertagande mamma som är engagerad i sitt barn, även om det också är tydligt att hon inte märker på Bea att hon är ledsen över något genom större delen av boken. Ett exempel på det här är när Bea och hennes mamma är på väg hem till Asta och Bea är ledsen och nervös över lögnen hon sagt till mamma ”Gråten vällde upp i halsen på henne, men mamma märke inget. Hon bara tryckte in knappen.” (Wänblad, 2011, s. 126). I likhet med Cesars mamma så framställs även Beas mamma med typiska kvinnliga attribut i majoriteten av de bilder där hon skildras. Det är en genomgående tendens i hela boken att karaktärerna som syns på bilderna och kan tolkas som kvinnor framställs med typiska kvinnliga attribut såsom kjol, klänning och smycken. Framförallt är det vuxna kvinnor som framställs på detta sätt. Att framställas som vacker är enligt Nikolajeva (2004, s. 29) en stereotyp kvinnlig egenskap.
Cesar är den av de tre huvudkaraktärerna som har manligt genus. Till skillnad från Asta och Bea så har han bara kläder med färger som kan tolkas som typiskt manliga. Handlingen i boken kretsar mycket kring att Cesar och hans mamma kanske måste flytta då Cesars mamma blivit av med sitt jobb. Cesar framställs med många känslor under handlingens gång, både typiskt maskulina och typiskt feminina. Efter att han smyglyssnat på sin mamma och morfar när de talar om att Cesar och hans mamma kanske måste flytta framkommer det tydligt
genom både bild och text att han blir ledsen och visar sårbarhet ”Sedan satte han sig i kojan som han och Bea hade byggt för flera år sedan. Där kom tårarna” (Wänblad, 2011, s. 48). På ett annat ställe i boken ger Cesar uttryck för ilska när han pratar med sin mamma om den eventuellt kommande flytten. Ilska och aggressioner är som tidigare nämnt typiska maskulina egenskaper (Nikolajeva, 2004, s. 29).
Ilskan fick kroppens alla muskler att stelna och bli hårda. Händerna drogs ihop som klor och knycklade ihop pappret till en liten boll. Cesar kastade bollen i huvudet på̊ mamma (Wänblad, 2011, s. 98–99).
Astas pappa är en av de karaktärer med manligt genus som får mest utrymme i boken. Han framställs i både bild och text som en omhändertagande förälder som tar hand om Asta när hon är sjuk. ”Pappa lyfte upp henne i famnen. -Nu yrar du igen, gumman, sa han ömt.” (2011, s. 113). Han ger även uttryck för ilska när Asta berättar att Sigge har läst hennes dagbok. ”Pappa blev alldeles vit i ansiktet av ilska. Han reste sig och klampade iväg mot Sigges rum” (Wänblad, 2011, s. 82). Här tar Astas pappa hennes känslor på allvar och visar tydligt mot Sigge att det inte är acceptabelt att läsa någon annans dagbok. På bild representeras han med förkläde och slev vilket kan tolkas som att han utför hushållsuppgifter. Vidare framställs det som att Astas pappa försöker vara händig och vill hjälpa Asta att spika upp spegeln hon fått, fast Astas mamma varnat för att det inte räcker med att bara spika. I slutet av boken visar det sig att Astas mamma hade rätt. ”Vad var det som hände?! Ropade pappa utifrån
vardagsrummet. Du skulle ha lyssnat på mamma och skruvat upp spegeln, svarade Asta. Spiken vek sig” (Wänblad, 2011, s. 132).
Asta, Bea och Cesars lärare Olle är en karaktär med manligt genus som också får relativt mycket utrymme i boken. Han framställs som en inkännande och trygg vuxen som bryr sig om sina elever. På bild har han skjorta eller tröja på sig, med färgerna rosa, blå och grön. Han visar omtanke när han och Bea går i korridoren och han ser att Bea är ledsen. ”-Bea…vad är det egentligen?”, ”Han stod kvar och såg oroligt på henne”. (Wänblad, 2011, s. 111–112). Här visar Olle stereotypa kvinnliga egenskaper som omtänksamhet och omsorgsfullhet
(Nikolajeva, 2004, s. 29).
Astas storebror Sigge beskrivs som att han gillar fotboll och är lite glömsk när han glömmer bort att han ska ta med sig matsäck till utflykten. Han tar Astas dagbok och läser högt ur den för sin kompis Teddy och skrattar åt vad som står i den. Han blir upprörd på Asta när hon slår honom på grund av detta och även på pappan som blir arg på hans beteende. ”Vad är det med
dig? skrek Sigge där inifrån. Du är ju helt galen! Teddy fnissade osäkert. -Vilken snyting, sa han. ” (Wänblad, 2011, s. 81). Varken Sigge eller Teddy ifrågasätter sig själva att det är fel att läsa någon annans dagbok, men Sigge ifrågasätter Asta när hon blir arg över att de har läst den och använder våld mot honom. Asta visar både sårbarhet och ilska i den situationen, känslor som både kan räknas som typiskt maskulina och feminina, medan Sigge och Teddys känslor kan beskrivas som känslokalla vilket kan tolkas som enbart en maskulin egenskap (Nikolajeva, 2004, s. 29).
8.1.2 Genus i Resan till skatten
Emma framställs med attribut och färger som kan ses både som typiskt kvinnliga och typiskt manliga. Hon har blåa byxor och blått linne på sig, i första delen av boken har hon även en rosa jacka över. Larry framställs med attribut som kan ses som typiskt manliga, byxor, tröja och jacka i grått, brunt och beigt. Vid ett tillfälle i boken har några småapor kastat ut alla kläder från sällskapets resväskor på stranden. Där refereras Larrys underkläder som kalsonger och Emmas som underbyxor. Larrys kalsonger är grönrandiga boxershorts medan Emmas underbyxor är rosa med vita blommor och volanger och ser mer ut som shorts än som trosor (Widmark, 2008, s. 88).
Vi ser genom bilder att Ben och Koko är apor men det refereras aldrig till det i texten. De benämns med pronomenet han och har därför tilldelats genuset man. De framställs som modiga, starka, påhittiga och lite barnsliga. Vid ett flertal tillfällen går de orädda in i farliga situationer och räddar de andra. I vissa situationer skulle deras beteende kunna ses som omdömeslöst, till exempel när de retar upp snömannen. ”-Nej, stopp! Ropar Emma. Han ser farligt ut! Ben och Koko går mot snömannen”. (Widmark, 2008, s. 13). Starka, skyddande, aktiva och tävlande är egenskaper som stämmer in på Ben och Koko och som ses som typiskt maskulina (se Nikolajeva, 2004, s. 29).
Vera Larsson är en uppfinnare som har byggt roboten Omega. Hon framställs som orädd som vid ett tillfälle när hon kör bilen nedför en backe i hög fart ”Vera kör slalom mellan träden. -Det här var roligt! ropar hon bakom ratten.” (Widmark, 2008, s. 20). Några sidor längre fram visas hennes omtänksamma sida när hon är orolig för Omega som hamnat i vattnet och hon är väldigt ledsen då han kan rosta och gå sönder i vatten (Widmark, 2008, s. 27–29). Hon
den inte startar. ”Det är hål i en slang, säger Vera. Det går att laga med lite tejp.” (Widmark, 2008, s. 50). På bilder har hon gröna byxor och lila tröja med en grå väst över, vilket enligt Ambjörnsson (2011, s. 59–60) kan tolkas som både tjej- och killkläder, men ingenstans i texten kommenteras hennes utseende. Vera framställs med både typiska kvinnliga egenskaper som omsorgsfullhet och sårbarhet och med typiska manliga egenskaper som att hon är
självständig och stark (se Nikolajeva, 2004, s. 29).
Emma och Larry framställs med liknande egenskaper. De är båda påhittiga och bidrar med lösningar på problem som uppstår. När båt-bilen har åkt in i munnen på en val är det Emma som kommer på att de kan fälla ut skidorna som båt-bilen har så den fastnar i halsen och valen spottar ut dem. Larry är den som kommer på att de kan använda sig av ett snöre för att hitta tillbaka ut ur grottan som de går in i för att leta efter skatten. De visar rädsla när sällskapet träffar på en snöman ”Larry och Emma kramar varandra. Så rädda är de.” (Widmark, 2008, s. 18) och när de ser ormar i sanden när de ska sova, då skriker Larry och på bilden ser båda väldigt rädda ut (Widmark, 2008, s. 43). I situationen med ormarna framställs både Emma och Larry som sårbara och passiva, vilket kan ses som typiska kvinnliga egenskaper. Kapten Svärd, Ben och Koko kan i samma situation ses som aktiva och skyddande, vilket kan tolkas som typiska manliga egenskaper (se Nikolajeva, 2004, s. 29).
Kapten Svärd framställs oftast som modig, så när han väl blir rädd påpekas det i texten att det inte händer så ofta, som vid ett tillfälle när de är ute på havet i stora vågor. ”Båt-bilen kastas upp och ned på vågorna. Till och med kapten Svärd såg lite orolig ut” (Widmark, 2008, s. 72). När de ser ormar på stranden är det kapten Svärd som försöker skrämma bort ormarna men när han inte lyckas så tar Ben och Koko över och Koko kastar iväg ormarna (Widmark, 2008, s. 44–45). Vid flera tillfällen genomför kapten Svärd fysiska uppgifter när hela gruppen är närvarande. Han är den som går ner i vattnet och lyfter upp Omega när han har trillat i och han är den som pumpar upp vatten från brunnen när de är törstiga (Widmark, 2008, s. 27, 39). I likhet med kapten Svärd så framställs Ben och Koko som fysiskt starka, som när de lyckas dra upp en haj på land. ”Den stora hajen kämpar hårt. Den försöker dra ut Ben och Koko i vattnet. Vattnet piskas till skum. Men bröderna Söder är starkare” (Widmark, 2008, s. 111). Både kapten Svärd och Ben och Koko framställs som starka, aktiva, skyddande och
8.2 Ras
I detta underkapitel presenteras resultatet av analysen av hur ras framställs i Diamantjakten och Resan till skatten. Karaktärerna har kategoriserats som vita eller icke-vita utifrån vilken hudfärg de visas med på bild. Att jag använder mig av dikotomierna vit och icke-vit motiveras utifrån Hübinettes m.fl. (2012, s. 17) resonemang att personer med icke-vita kroppar
diskrimineras utifrån detta i dagens samhälle i Sverige. 8.2.1 Ras i Diamantjakten
Cesar är en av huvudpersonerna som i denna studie har kategoriseras som icke-vit. Läsaren får en indikation på att Cesar har sydamerikanskt påbrå då det framkommer att hans pappa, som varken syns eller nämns fler gånger, är från Argentina. ”Buenos Aires. Det var därifrån Cesars pappa kom. Från Argentina, på andra sidan jorden” (Wänblad, 2011, s. 116). Att Cesars pappa skulle vara från Argentina betyder att han inte framställs som helt svensk, att vara icke-vit är i många sammanhang synonymt med att vara icke-svensk (se Hübinette, 2012, s. 28). Andra karaktärer som också har kategoriserats som icke-vita är Cesars mamma samt Cesars mormor och morfar. Cesar och hans mamma bor hemma hos Cesars mormor och morfar, men Cesar uttrycker att hans mamma vill flytta till något eget en bit ifrån mormodern och morfadern.
Sam är en av de karaktärerna bortsett från huvudkaraktärerna som nämns vid namn vid ett flertal gånger och även syns på bild. Sam har kategoriserats som icke-vit. Han framställs som en karaktär som är framåt och tar plats, vill synas och höras. Han sticker in huvudet precis innan fotografen från tidningen ska ta bild så att han syns på den. När Bea inte vill berätta att nallen Maj-Björn är hennes tar Sam chansen att säga att den var hans ”-Nallen var min, sa han. Ska jag hålla i bilden?” (Wänblad, 2011, s. 75–77). Sams efternamn syns i bild i tidningen, han heter Bilo i efternamn, vilket inte tolkas som ett vanligt svenskt efternamn. Ännu en gång blir icke-vit synonymt med icke-svensk (se Hübinette, 2012, s. 28).
Asta och Bea har kategoriserats som vita och de får stort utrymme i både text och bild. Andra karaktärer som representeras frekvent och som också kategoriserats som vita är Sigge, Astas pappa och Beas mamma. Asta och Bea får genomgående större utrymme än Cesar i boken och då de integrerar med sina familjer i många situationer som också är vita så är det tydligt att det är den vita kroppen som får mest utrymme.
När Asta är hemma från skolan med feber så ser hon bilder från en flygplats genom en spegel som hon fått från ödehuset. På flygplatsen syns ett flertal människor som aldrig nämns vid namn i texten utan bara syns på bild. De flesta människorna på flygplatsen har i den här studien kategoriserats som vita. På den första bilden på flygplatsen är det bara vita personer som syns, men på det andra uppslaget med bilder finns det en familj med tre personer som kategoriserats som icke-vita. Familjen som kategoriserats som icke-vit är på väg mot en gate där det står Buenos Aires (Wänblad, 2011, s. 108, 109, 114, 115).
8.2.2 Ras i Resan till skatten
Larry är den av huvudpersonerna i boken som i denna studie har kategoriserats som icke-vit, medan Emma, Vera Larsson och kapten Svärd kategoriseras som vita. Ben och Koko är apor och går därför inte att kategorisera på samma sätt som människor, det samma gäller Omega som är en robot och inte kan kategoriseras som vare sig vit eller icke-vit. Det här visar att den vita kroppen får störst utrymme, men också att Ben, Koko och Omega kan vara karaktärer att identifiera sig med oavsett hudfärg.
Det finns inte många fler karaktärer i boken förutom de sju huvudpersonerna. Det finns en till person som i denna studie har tolkats som icke-vit, det är en av männen som kommer ridande på sin kamel. Männen är med på ett fåtal sidor och visas endast på bild två gånger. Den mannen som i den här analysen har kategoriserats som icke-vit heter Ali och den andra mannen som har kategoriserats som vit heter Ronny. Båda har blåa dräkter på sig och vita dukar på huvudet. Det som uppmärksammats i deras utseende i texten är deras skägg ”Männen har jättelånga skägg” (Widmark, 2008, s. 56).
8.3 Ålder
I detta underkapitel presenteras resultatet av analysen av hur ålder framställs i Diamantjakten och Resan till skatten. Ålder har kategoriserats i barn, vuxna och äldre. Asta, Bea och Cesar i Diamantjakten är barn som går i årskurs två, Emma och Larry i Resan till skatten är i samma ålder. Alla föräldrar, lärare och yrkesverksamma har kategoriserats som vuxna och mor- och farföräldrar som äldre.
8.3.1 Ålder i Diamantjakten
Cesars mammas fokus i boken är att oroa sig över att hon inte har något jobb och att hon och Cesar måste flytta om hon inte hittar något nytt. Cesars mamma säger till Cesar att han
kommer få nya vänner om de flyttar, medan Cesar upplever det som att hans liv är över om de måste flytta (Wänblad, 2011, s. 98, 48). Bea som tidigt i boken framställs som en driftig och framåtriktad person är märkbart påverkad av lögnen hon sagt till sin mamma. Hon ljög för sin mamma och vågar inte säga sanningen, men till Asta och Cesar som är jämngamla vågar hon säga sanningen (Wänblad, 2011, s. 45). När Bea och hennes mamma går hem till Asta för att hämta nallen är det Sigge som hjälper Asta och Bea att slippa berätta om lögnen. Han står på sin lillasysters sida istället för föräldrarnas (Wänblad, 2011, s. 128–129).
När Asta är hos tandläkaren funderar hon på om hon har blivit för gammal för att få ett klistermärke efter besöket, då tandläkaren glömmer bort att ge henne ett. Asta håller sin pappas hand och tänker att hon blivit för gammal. När tandläkaren kommer på att hon ska få ett klistermärke väljer Asta ett även fast hon redan har flera hemma, hon vågar inte berätta för tandläkaren att det är samma änglar att välja på varje år för då kanske hon inte får något året därpå (Wänblad, 2011, s.53–55). Att Asta ska till tandläkaren är det hennes pappa som håller koll på, medan Sigge förväntas själv ha koll på att han ska ha med sig matsäck till
studiebesöket. När han glömt bort det möts han av missnöje hos pappan (Wänblad, 2011, s. 105). Sigges förmåga att komma ihåg matsäcken är förmodligen baserad på hans ålder, eftersom Asta som är yngre inte förväntades ha koll på tandläkartiden. Den analysen kan likställas med van der Burg och Celes (2014, s. 29) resonemang om att barns kompetens värderas utifrån deras ålder mer än den faktiska kunskap de besitter.
Astas mamma bestämmer att Asta måste vara hemma från skolan när hon har feber fast Asta vill gå. Astas pappa är hemma och tar hand om henne och ifrågasätter henne när hon har gått upp från sängen och klätt på sig för att gå till skolan ändå. ”Han bar henne till sovrummet och la henne i sängen” (Wänblad, 2011, s.113) Asta lyder pappa och ligger kvar i sängen och tänker att han har rätt, att hon är sjuk och yrar (Wänblad, 2011, s. 144). Åldersskillnaden i Asta och Sigges syskonrelation synliggörs när Asta knackar på Sigges dörr för att fråga om