I det här kapitlet kommer ni att få möta 7 ungdomar som alla är nyanlända i Sverige, och går i förberedelseklass. Detta är deras historia. Vi har valt fingerat namn för att inte avslöja både deras och skolans riktiga namn.
4.1 ” Jag tycker om den svenska skolan”
Vårt första samtal var med Hamudi, som kommer från Irak. Hamudi berättar om hur hans liv förändrades när han kom till Sverige.
Jag heter Hamudi, jag är 15 år och kommer från Irak. Jag kom till Sverige 2007. När vi först kom till Sverige tyckte jag det var tråkigt. Alla mina kompisar och all min familj var kvar i Irak. I Sverige hade jag inga vänner. Först kom vi till en stad i Sverige, där vi bodde i ett och ett halvt år, där fick jag börja i skolan, och i förberedelseklass. Jag tyckte inte om skolan då, för jag kände inte någon och jag förstod inget. På min skola gick det en arabisk tjej, hon kunde prata samma språk som jag, så hon hjälpte mig mycket. Efter ett tag så började jag tycka om att gå i skolan, eftersom jag lärde mig språket, och lärde känna många kompisar. I min gamla skola hade jag många svenska kompisar. Dem hjälpte mig mycket med
svenska språket. Men jag var glad när vi flyttade till min nya stad, där jag bor nu. Här är det många som pratar arabiska, precis som jag. Det är lättare att hitta kompisar här.
”Toaletterna luktar äckligt och lärarna var stränga”
Hamudi berättar lite närmare för oss om skolan i Irak, och jämförde med den svenska skolan.
32
I mitt hemland hade jag många kompisar. Vi gick alla tillsammans i skolan. Skolan i Irak är inte som här i Sverige. Toaletterna luktade äckligt och lärarna var stränga. Om man gjorde något fel, eller om man inte lyssnade på dem, så slog dem en. Så är det inte här i Sverige, här är det rent. I Irak där var det bara sand. I skolan i Irak där får man inte pennor, och böcker när man behöver det, som man får här i Sverige. Där får man varje år 14 pennor, och det ska räcka hela året. Men 14 pennor räcker inte länge, när dem var slut, så fick man köpa nya själv.
”Jag var liten när han lämnade Irak, och jag minns inte så mycket om
varför han flyttade”
Jag började skolan när jag var 9-10 år, men egentligen så ska man börja när man är 6. Jag vet inte varför jag började så sent, det var bara så. Jag hann gå i skolan i 3 år innan vi flyttade till Sverige. Jag, mina syskon och mamma bodde kvar i Irak efter att min pappa flyttade hit. Jag var liten när han lämnade Irak, och jag minns inte så mycket om varför han flyttade.
Jag tycker om den svenska skolan. Ibland tycker jag det är svårt, eftersom jag inte förstår allt. Men jag brukar alltid fråga när det är något jag inte förstår.
4.2 ”Livet utan pappa var svårt”
Vår andra intervjuperson som vi träffar är Ali, som kommer från Afghanistan. Ali berättar för oss om hur tufft det kan vara att lämna sitt land och börja om på nytt.
Mitt namn är Ali och jag är 15 år och kommer från Afghanistan. Jag har fyra systrar och en bror. Min bror går i samma skola som jag. Men han går i en vanlig klass, inte som jag, i en förberedelseklass. Min ena syster går på gymnasiet och den andra går
33
också här, vår äldsta syster bor kvar i Afghanistan, och den minsta är bara 8 månader. Jag har bott i Sverige i 2 år.
”Det var fel på hennes blod, det var inte samma som vårt”
Min pappa var den som kom till Sverige först eftersom det var krig i Afghanistan, han hade bodde här i två år när han första gången försökte ta hit oss. Men det gick inte, eftersom det uppstod problem med min syster. Det var fel på hennes blod, det var inte samma som vårt. Vi fick vänta i 8 år innan vi kunde komma till Sverige, men min pappa försökte hela tiden, men det gick inte. Till slut lyckades han, men alla kunde inte följa med. Min äldsta syster är fortfarande kvar i Afghanistan, hon är 30 och bor med sin man. Livet utan min pappa var svårt. Min mamma fick ta hand om oss själv, det var jobbigt för henne. Men pappa kom och hälsade på, men det var inte ofta.
Alis berättelse vittnar om att det inte alltid blir som man tänkt sig och ibland kan det ta många år innan man får vara tillsammans hela familjen igen.
”Dem brydde sig inte om oss”
Precis som Hamudi berättade Ali också om skolan och hur stor skillnaden är jämfört med skolan i Sverige.
I mitt hemland så var skolan inte bra. Vi hade inga bra lärare som kunde undervisa. De ville bara dricka te, kaffe och äta kakor. Dem brydde sig inte om oss. På min skola gick det 400-500 elever, och alla gick blandat. Om du var 11 år, så kunde du gå med dem som var 15 år. Det spelade ingen roll. Men flickor och pojkar fick inte gå tillsammans. I skolan fick vi ibland låna böcker och pennor. Men oftast fick vi köpa allt själva. Vi var också tvungna att dela böckerna med varandra, det var jobbigt. Jag gick i skolan i 5 år i mitt land, innan vi flyttade till Sverige.
34
”Många av mina kompisar går på andra skolor”
Jag tyckte om att komma till Sverige, men det var svårt i början. Jag hade inga vänner, bara mina syskon. Jag kunde inte göra något, ibland gick jag ut med min lillebror. Vi stack ut en liten stund, sen kom vi hem igen. Vi vågade inte gå runt så mycket, vi trodde att vi skulle gå vilse. Skolan i Sverige är bra, det är bra att gå här. Det är lugnt och ingen bråkar, eller i skolan blir det ju bråk mellan eleverna. Men inte så att lärarna slår en. Men jag tycker inte om lektionerna här på Tallskolan. Vi har inte alls mycket läxor, min pappa brukar alltid fråga mig om jag har läxor, och tycker det är konstigt när jag säger att vi inte har det, jag vill ha mer läxor. Många av mina kompisar går på andra skolor, och dem har mer läxor och fler roligare lektioner, till exempel kemi och matte. Jag vill också ha kemi. Här i FBK läser vi bara svenska och det är tråkigt. Det är tråkigt att gå i FBK, vi gör samma sak hela tiden. Men lärarna är snälla. Dem läser för oss två gånger i veckan, ibland böcker, och ibland tidningar. De försöker hela tiden lära oss mer och mer svenska. Min lärare ville skicka ut mig i en vanlig klass. Men jag sa till honom att jag inte vill, eftersom jag ska byta skola. Lektionerna i Afghanistan var inte alls som här i Sverige. Ibland kom lärarna och läste en bok, sen stack dem. Vi hade matte också, men vi hade inte så många böcker, bara ett papper eller så.
”Vi gifter oss när vi fyller 18, sen får vi träffa vår fru”
I slutet av vår intervju berättar Ali för oss hur svårt det är att försöka leva i två världar.
Jag trivs inte att bo här i ”Björket” men min pappa gör. Han säger att han mår bra här. Här finns det mycket folk från vårt land. Men jag har många vänner som bor i andra delar av staden. I början var det svårt för mig att hitta kompisar. Jag kände ingen, och ja visste inte vilka som pratade samma språk som jag. Men jag träffade en kille, som också är från Afghanistan. Han tog med mig för att träffa hans kompisar, så jag blev kompis med dem också. Nu har jag många kompisar, dem brukar jag
35
träffa när jag inte går i skolan. Nu under sommaren var vi på festivalen varje dag, det var roligt. Vi träffade många tjejer, svenska tjejer. Vi muslimer får inte ha någon flickvän, men jag hade velat. Vi gifter oss när vi fyller 18 år, sen får vi träffa vår fru. Min syster som går på gymnasiet har redan gift sig. Hennes man kommer snart till Sverige.
4.3 ” I Somalia har vi ingen snö”
Abdul, som är den tredje personen vi träffar berättar för oss om hur svårt livet är i Somalia, och om sin kamp efter frihet.
Mitt namn är Abdul, jag är 15 år och kommer från Somalia. Jag har bott i Sverige i 2 år. När jag först kom till Sverige tyckte jag att det var jätte kallt. Det var mycket snö, i Somalia har vi ingen så, så jag tyckte att det var roligt. Men kallt. Det var jobbigt att bo i Somalia, det var alltid krig där. Man var aldrig säker och trygg. Somalierna krigade mot varandra hela tiden. Jag kunde inte gå i skolan, man kunde inte leva ett normalt liv där. Det var därför jag flyttade till Sverige. Min kusin bodde här, och han sa åt mig, kom hit. Här är det fint, och lugnt, här krigas det inte. Resan hit var
jobbigt, jag fick gå igenom mycket för att komma till Sverige. Kvar i Somalia fanns min mamma och mina syskon, min pappa dog i kriget, så jag fick ta hand om min familj.
”Jag flyttade hit själv, utan min mamma och mina bröder”
Det var svårt för mig när jag kom till Sverige, men samtidigt var det skönt. Eftersom det var fred här, precis som min kusin hade berättat. Jag flyttade hit själv, utan min mamma och mina bröder. Det var ensamt, men min mamma har kommit nu, hon kom för 6 månader sen.
36
Abdul berättar för oss om ensamheten och om sitt första möte med skolan i Sverige.
När jag började i den svenska skolan kände jag mig ensam, för jag hade ingen. Inga kompisar, och ingen som förstod mig. Jag pratade bara somaliska, men jag kunde lite engelska också, så jag förstod lite. Innan gick det många somalier på min skola, då umgicks jag med dem. Men nu när dem har slutat har jag inte längre någon jag kan prata med. Jag tyckte om att komma hit till staden, men inte till ”Björket”. Här är det så mycket problem. Jag skulle vilja bo vart som helst, men inte här på ”Björket”.
I Somalia gick jag i skolan i 3 år. Men det var svårt, eftersom det var krig var det inte lätt att gå i skolan. Oftast stannade vi bara hemma. Men här i Sverige tycker jag det är bra, men det är tråkigt. Vissa lektioner är jag ute i en vanlig klass istället för i FBK. Jag brukar ha idrott med dem. Det e väl roligt, men det blir lätt så stökigt i den klassen. Jag tycker mer om FBK, för här har vi det lugnare på något sätt. Man får mer hjälp, man lär sig snabbare liksom.
4.4 ” Det första jag fick lära mig var matte, att räka
1,2,3 ”
Att bo i ett land där det är krig och ständig oro är svårt. Hida, som är 13 år berättar för oss om sitt liv i Somalia, och om hur livet ändrades när hon kom till Sverige.
Mitt namn är Hida, jag är 13 år och kommer från Somalia. Jag har bott i Sverige i 2 år. Jag bor tillsammans med min mamma, stora syster och lillebror. Min pappa bor inte med oss eftersom han dog i kriget i Somalia.
Det var skönt att komma till Sverige för då fick vi träffa mamma igen. I 5 år bodde jag och mina syskon utan vår mamma i Somalia tillsammans med vår mormor, hon tog hand om oss. Först bodde min mamma i Dubai i 2 år, men hon ville inte vara kvar där, så hon flyttade till Sverige. Min mamma flydde från Somalia eftersom det
37
var krig, men hon kunde inte ta med oss. Hon sa att hon skulle hämta oss sen och att vi var tvungna att stanna med mormor. Det var jobbigt att inte få vara med mamma, vi saknade henne jätte mycket. När min mamma kommit till Sverige ville hon att vi skulle vara med henne, men min mormor sa att hon inte kunde följa med oss. Nu vet vi inte om hon lever eller om hon är död.
”Jag älskade det gröna gräset, träden och skogen”
I Somalia bodde vi i huvudstaden Mogadishu, i ett hus nära sjukhuset. Alla somalier känner till vart sjukhuset ligger. Jag gick inte i skolan i Somalia eftersom min mormor tyckte att jag var för liten, mina syskon gick inte heller. Vi lärde oss skriva fast än vi inte gick i skolan, vår mormor lärde oss. Hon brukade ofta läsa för oss. Innan vi kom till Sverige bodde vi en vecka hos min moster i Danmark. Jag tycker Danmark är fint, jag älskade det gröna gräset, träden och skogen. Det var så fint. Jag kommer ihåg att jag tänkte: Jag är inte i Afrika längre. Nu ska jag bli rik och börja
jobba. Min mamma sa att jag inte alls skulle börja jobba, utan att jag var tvungen att
gå i skolan först.
”Jag frågade min mamma om jag fick stanna hemma istället”
Att vara ungdom i ett nytt land är inte lätt. Hida berättar för oss om sitt liv bland vänner, familjen och i skolan.
Vi kom till Sverige på sommaren, det var fint här också. Nästan likadant som
Danmark. Efter sommaren fick vi börja i skolan, jag och min syster fick börja i FBK. Jag tycker om att gå i skolan, men i början trivdes jag inte. För här fanns det inga somalier alls, ingen som kunde vårt språk. Jag frågade min mamma om jag fick stanna hemma istället. Men det fick jag inte för i Sverige måste man gå i skolan. Nu har jag många vänner, men ingen av dem är somalier. Jag hatar somalier nu, eftersom
38
dem är så taskiga och kaxiga. Mina vänner dem är stora, de är 15 år alla och röker, jag röker inte. En dag satt jag bara med dem som rökte, och en somalisk kvinna såg mig. Hon gick till min mamma och berättade för henne att hon hade sett mig röka tillsammans med dem. Jag blev så arg på henne att jag slängde en hink med vatten på henne, och slängde ut henne från vår lägenhet.
När vi kom till Sverige hade vi ingen egen lägenhet, utan vi fick bo hos en av min mamma kompisar. Den kvinnan hade bara söner, och vi bråkade hela tiden. Dem slog oss och sa att det var deras lägenhet, så därför fick de bestämma allt. Men nu har vi en egen lägenhet och jag älskar att gå i skolan. Där har jag många kompisar, och jag har pojkvän också. Min mamma vet inte att jag har pojkvän, för om jag säger till henne att jag ska ut och träffa honom så säger hon till mig att jag inte får. Då är det bättre att hon inte vet något, så jag berättar inget för henne.
Det första vi fick lära oss i skolan var matte, att räkna 1,2,3, och det svenska
alfabetet. Nu börjar det bli svårare eftersom vi får mer i läxa. Men det gör inget, jag tycker bara det är bra. För då lär vi oss ännu mer. När jag träffar mina kompisar brukar vi alltid prata svenska med varandra, eftersom alla mina vänner kommer från olika länder, jag har inga somaliska kompisar som jag kan prata somaliska med. Men hemma pratar jag så klart somaliska, med min mamma. Hon går också i skolan och ska lära sig svenska.
När jag inte går i skolan älskar jag att titta på indiska filmer, dem är så fina och jag kan dansa till dem. Ja sa till min mamma att vi skulle åka till Indien, men min moster är sjuk, så vi var tvungna att åka till Danmark. Men det gör ingen, jag tycker om Danmark också.
39
4.5 ”Fastän det är dåligt här, så vill jag inte flytta”
Fatima är en 15 årig flicka från Irak. Hon berättar för oss om livet i Irak och om hur hon tyckte det var att gå i skolan.
Mitt namn är Fatima, jag är 15 år och kommer från Irak. I Sverige har jag bott i två och ett halvt år, och gått i skolan i ett år.
När jag bodde i Irak gick jag också i skolan, jag tyckte om att gå i skolan. Men det var inte alla lärarna som var snälla. Det finns dem som slog och skrek på oss när vi gjorde fel. Men det fanns också snälla lärare som hjälpte en. Skolan i Irak är inte bra, den är inte alls som här i Sverige. Pojkarna skrattade åt flickorna, och de slog oss. Det tyckte jag var jobbigt, man fick inget gjort på lektionerna. Jag gick i två olika skolor i Irak för när vi flyttade så var jag tvungen att byta skola. På min gamla skola gick vi blandat pojkar och flickor, men när jag bytte skola gick jag i en klass med bara flickor. Vår rektor tyckte att det var mycket bättre när det bara är flickor och bara pojkar. Det tyckte jag också. När jag gick i skolan i Irak tyckte jag det var mycket lättare att förstå, eftersom lärarna pratade arabiska, och det var bra. För då förstod jag allt. Men här i Sverige pratar man svenska, det tycker jag är lite svårt ibland. Jag förstår inte alltid allt läraren säger, men vi får lära oss mycket. Förutom att det finns några svåra ord som jag inte förstår tycker jag om att gå i skolan.
När det är helg brukar jag säga till min mamma; Varför skolan inte börjar snart? Jag vill till skolan varje dag. Alla mina kompisar går på skolan, det är därför jag vill vara här hela tiden.
40
Jag bor tillsammans med min familj på ”Björket”, ibland tycker jag det är bra här. Men ibland är det dåligt. Folk säger att det inte är bra här på ”Björket”, att de stora killarna förstör området. Men fastän det är dåligt här, så vill jag inte flytta. Min pappa ville flytta och hitta en lägenhet någon annanstans, men jag bad honom att inte göra det, jag gick till min mamma och mina syskon och sa till dem att också säga till pappa att vi ska stanna. För om vi flyttar, då måste jag byta skola, och det vill jag inte. För jag har ju alla mina kompisar här, om jag flyttar, då måste jag lämna dem.
När jag inte längre behöver gå i FBK vill jag gå på gymnasiet. Där vill jag läsa geografi.
Fatima är en tjej full med liv, som har höga mål och framtidsplaner. Flytten från Irak möjliggör hennes drömmar.
4.6 ”Vi har en fin skolgård också, en stor fotbollsplan
och bänkar, och en matsal”
Vår sista intervjuperson som vi träffade var Aida, en 14 årig tjej från Irak. Aida berättade för oss om skolan i Irak, och hur svårt det var för henne att lämna sitt land.
Mitt namn är Aida, jag är 14 år och kommer från Irak. Jag har bott i Sverige i 2 år. Jag bor tillsammans med min familj på ”Lugnet”. Jag tycker inte alltid om att bo här, det är mycket bråk och mycket problem. Helst av allt hade jag velat flytta någon annan stans.
När jag bodde i Irak hann jag gå i skolan i 5 år innan vi kom till Sverige. Jag tyckte inte om skolan, alla bråkade. Lärarna var stränga och vi fick sitta på golvet eftersom det inte fanns några bänkar. Skolan var tråkig, vi hade ingen skolgård, eller
41
fotbollsplan, och vi hade heller ingen matsal. Utan vi fick ta med oss egen mat hemifrån eller äta hemma.
I Irak går vi inte i skolan hela dagen, utan istället går vi i skift. Ibland går vi på morgonen, och ibland på eftermiddagen. Jag tyckte bäst om att gå på eftermiddagen, för då får jag sova lite längre på morgonen.
”Man var hela tiden orolig att något skulle hända”
Saker som är självklara för oss i Sverige, är de saker som spelar störst roll för dem som kommer från andra länder. Aida berättar för oss hur hennes skola ser ut nu, jämfört med den i Irak.
Vi kom till Sverige för att det var krig i Irak, det var jobbigt. Man var hela tiden orolig att något skulle hända, och man kände sig aldrig trygg. Men det var också